Tadaa!

 Jag har kämpat med rädslorna från tidigare misslyckanden: "kan man faktiskt lita på en karl", men jag tror faktiskt jag äntligen stött på en man som kan kommunicera, är både empatisk och omtänksam - och dessutom gillar att kocka, hurra! Första gången har vi träffats i augusti, men vi har setts ofta sen dess, så det känns som om det skulle ha varit mycket längre :).

ps. Månne den alls är hemlig, denhär bloggen - när jag ser på "feeden" finns där orter som Vanda t.ex. och jag har nog inte satt in någon därifrån. Snälla, om någon "lite längre ifrån", som vet att jag inte satt in deml, ändå läser här, vlg kommentera. Jag sätter gärna in dem som vill läsa, men jag skulle väldigt gärna vilja ha koll på vem som läser. 

Hemligt?

Jag misstänker det inte funkade då jag försökte skriva in email adresser och göra bloggen privat, men vi får se - om någon ser detta, var snäll och kommentera :).

Ja, så kom jag in i fullmäktige i Nykarleby, den spirande kärleken fortsätter att växa och det har varit väldigt intensivt på alla håll och kanter de senaste veckorna. Mycket sorgligt blev det också i början av november, ett dödsfall i bekantskapskretsen här i Jeppo och i torsdags fick jag bud att Daniels farmor avlidit i hjärtattack där hemma helt plötsligt. Det rev upp sorg från mammas död - och en känsla av uppgivenhet: varför ska alla nära som finns runt oss försvinna. Tack och lov har jag nu A - någon har också kommit till...Men det är ännu så nytt och under uppbyggnad (tack och lov, finns så mycket grund att bygga på, skulle inte ha trott det :), så jag vågar inte riktigt tuta ut det på torget än - läs fb :).

Jag har också haft jobb rätt många kvällar och det blev tungt. Har inte haft tid för mig själv på länge, så då dödsbudet kom dagen då jag äntligen skulle pusta ut lite, då slog förkylningen till - men det räckte med lite sömn och en dags vila, så gick den om. Det ser jag som ett tecken på att jag psykiskt mår bra!