lördag 22 december 2012




 

 


                         Kära vänner,


                 I år bestämde jag mig för att skriva ett
                 julbrev, eftersom jag äntligen har goda
          nyheter att komma med!
             Vilket år det varit!!

Jag var så glad och lättad att lämna 2011 bakom oss -
liksom den tunga perioden som räckt många år. Daniel
började bli större och jag återfå krafterna – det fanns ingen orsak att inte 2012 skulle bli bra! För att fira och återhämta oss reste vi till Hurghada i Egypten i slutet av februari. Hotellet var toppen, vädret helt ok (lite kylig vind först) – men sen drabbades vi båda av ”faraos hämnd” och Daniel var sjuk ännu en vecka efter….

Så mitt ”nya” liv började inte riktigt direkt… Men jag var ut och dansade, motionerade mera och började känna mig mera social och energisk. Tyvärr hade jag i mars och april flera perioder med lite stegring som gjorde mig trött och hängig – började känna mig olycklig igen: ”ska det aldrig vända”.

Samtidigt försökte jag skrapa ihop tillräckligt med pengar genom en massa deltidsjobb: att skriva kolumner och någon artikel då och då (varje vår och höst för Jakobstads personaltidning); jobba som företrädare för minderåriga ensamkommande asylsökande i Oravais (har ännu två pojkar, en från Somalien och en från Afghanistan); undervisade en kurs i engelska för konstskole-elever; gjorde lite översättningar och någon föreläsning; jobbade för NY-TV (Nykarleby lokal tv), som vikarie på dagis; sålde mina vykort….Som ni kanske märker så började det blir väldigt splittrat och ändå inte tillräckligt med pengar. I april satte jag mig ner och bestämde mig för att nu ska det bort som tar mer än det ger – oberoende om det betalar bra eller ej. Bestämde mig med detsamma att nu får det räcka med undervisning och dagis. Julsändningen i NY-TV blir min sista (på ett tag åtminstone…), helt enkelt för att något mera måste bort. Men det har varit roligt under de åtta år jag gjort det och skönt att ha en ”fast” plats och kolleger! Firman får också vila!

Då jag intervjuade flyktingkoordinatorn I Jakobstad för personaltidningen, nämnde hon om ett integrationsprojekt de höll på att starta upp. Ju mer jag lyssnade och antecknade, desto mera intresserad blev jag och frågade till sist om de redan anställt någon. De hade de inte och då annonsen kom var jag redo med min ansökan!

Sms:t med informationen att jag blivit vald till jobbet kom då jag var i Legoland med Daniel i juni. Vi gjorde en liten rundtur – flög från Vasa till Riga (en dag där), sen vidare till Billund, där vi bodde tre nätter hos en familj jag hittat via ”Couchsurfing”. Vi hade tur, familjen var härlig och speciellt mamman Anne-Sophie och jag var direkt på samma våglängd. Legoland var förstås jättekul och sen var det dags för tåg och båt till Göteborg. Vi hälsade några dagar på vänner, som bodde en timme söderut från staden. Tyvärr hade jag igen dragit på mig en magsjuka i något skede och mådde pyton hela vägen hem (flyg Göteborg – Stockholm – Helsingfors – Vasa) och fixade ett feber-rekord dagen efter att vi äntligen nått hemmet: över 40 grader!

Så klart fick Daniel samma magbobba, så jag var tvungen att starta mitt nya jobb två dagar försenat. Men sedan 27. juni jobbar jag 60 % i ett projekt som till hälften finansieras av Europeiska flyktingfonden och andra halvan av de fem kommuner i regionen, som tar emot kvotflyktingar.


Jag älskar mitt nya jobb (för det mesta….)! För första
gången i mitt liv har jag ett eget arbetsrum; jag har
kolleger och nya, intressanta uppgifter – och ansvar för
projektet. Jag hjälper bl.a. kvotflyktingarna (burmeser och
afghaner) komma i kontakt med föreningar som
intresserar dem. Jag ordnar också 5-dagars intensiv-
utbildning på eget språk om Finland för dem. I början av december ordnade jag också en kurs på somaliska för dem som kommit som asylsökare till Jakobstad. Eftersom jag jobbar ca 3,5 dagar i veckan har jag också tid för Daniel – han kan komma hem direkt från förskolan två dagar i veckan.

Daniel börjar bli en stor pojke nu. Han började i förskolan som 6-åring i augusti. En stor dag för både mor och son! Också en lättnad. Hittills har jag alltid försökt ordna med jobben så att han ska kunna vara hemma så mycket som möjligt. Jag är tacksam över att det gick att jobba hemifrån så länge, så jag också kunde hjälpa mamma. Men nu är det dags för både honom och mig att tillbringa mera tid hemifrån! Han trivs jättebra i förskolan och jag vet var han ska vara varje förmiddag.  Jag har också haft det lättare med barnvaktande nu då jag samarbetat med en annan mamma – vi har turats om att ha barnen på kvällar då vi haft program. Jag har fått mycket hjälp genom åren av grannar och vänner, men det är inte roligt att känna tacksamhetsskuld, så det har varit en lättnad att kunna hjälpa varandra. Det verkar också som om Daniels pappa blir viktigare och viktigare för Daniel - han är vartannat veckoslut i Kokkola hos honom.


I november nåddes vi av ett verkligen sorgligt bud – Daniels farmor (66) hade helt oväntat avlidit i en hjärtattack hemma. Hon var
väldigt viktig för mig – någon som jag visste ville 
höra hur det går för Daniel. Före hon blev sjuk för
ca 1,5 år sedan (depression/panikångest) besökte
hon och farfar oss regelbundet ca var tredje månad.
De bodde i Konnevesi (ca 3 timmar härifrån). De
hjälpte mig med barnpassning om jag behövde vara
borta lite längre, farfar högg ved och dessutom var de sällskap åt min mamma. Sista gången vi såg henne var på Daniels 6–årsdag, då de var här några timmar. Fotot är från det besöket – Daniel lärde sig förresten att cykla utan stödhjul i vår!

Jag är så lessen over att Daniel har så få nära släktingar kvar. Den 16.juli (ett år efter att mamma dog) tittade vi på gamla videofilmer från när han var riktigt liten för att minnas henne. Han sa: ” Jag får lessamt efter mommo, men jag behöver inte gråta mera”. Vi är tacksamma att vi fick bo med henne de sista åren av hennes liv. Hennes kropp var så slut att det var otroligt att vi ändå fick så många år tillsammans.

Det känns som om jag fått flera mirakel i år…I juli ringde en man till mig som känt sig träffad av en kolumn jag skrev i maj om hur det är att vara ensam ”mogen” förälder.  Vi träffades först som vänner, men mycket snart märkte jag att det inte var riktigt tillräckligt för mig – och som tur var, kändes det lika för honom!
Det har varit en väldigt intensiv höst med nya jobbet, nya relationen och sen kommunalvalet, som jag i sista stund gick med på att ställa upp i (på Sfp:s lista som obunden). Fick dessutom tillräckligt med röster för att bli invald, så nu får jag börja sätta mig in i politiken! Det är verkligen något som jag aldrig planerat, men det är alltid roligt med nya utmaningar.

Det blir en annorlunda jul i år. För första gången tillbringar Daniel julafton hos sin pappa. Det är bland annat pga praktiska orsaker – jag har jobb på morgonen med kurs för afghaner, som hålls hela julveckan (fast jag hoppas få ledigt åtminstone tisdag och onsdag). I planerna ingår julkyrka i Jeppo och lugn tillvaro tillsammans efteråt. På tisdagen firar vi på varsitt håll med våra egna barn – Ahmed (från Afghanistan, som jag varit företrädare för, men nu är han redan 20)kommer till oss som de två senaste jularna. Han är som en extra son och bror för oss.

Då jag skriver detta i början av december känns det som om mitt liv fått en nystart – jag har återfått min energi och känner mig glad och nöjd. Jag har en fin pojke, ett intressant jobb, jag har äntligen träffat en bra karl och har goda vänner – vad mera kan man önska sig!

Jag önskar er alla en




God Jul
                   och ett
        Lyckligt Nytt År!!

  Ulla och ….

1 kommentar:

Carina sa...

Tack för ditt julbrev! Ha en riktigt skön jul med mycket god mat och motion/utevistelse i lagom stora doser! (Här är det -26 grader i kväll, så jag hoppas verkligen att kölden lättar lite de närmaste dagarna)