Jag är för det mesta en handlingens kvinna. Jag lider inte i det tysta, mår jag dåligt, är trött, lessen, sur etc etc så vet de flesta om det, men det är likadant om jag mår bra - livet är till för att delas med någon, och för mig har bloggen och mer och mer på senaste året - fb - blivit en räddning. Ska försöka börja skriva lite mera här, tror att det kommer att göra mig gott och bära mig bättre över acceptansen av att nu "på riktigt" leva som ensamförälder.
Vilket inte betyder att jag planerar att göra det för evigt - nämligen detta att fortsätta som singel :). Jag har studerat febrilt de senaste veckorna, försöker förstå varför jag dras till de män som inte riktigt är bra partners. Och varför jag inte lyckats få till det speciellt många gånger här i livet. Och tyvärr är det nog så att vi går tillbaka till min pappa, som inte förmådde visa uppskattning och kärlek till "sina kvinnor". Som 16-åring höll jag på att svimma när jag skulle på klassresa till Paris och pappa sa: "sköt om dig". Det var det snällaste han sagt sen jag blev tonåring! Kommer ihåg att jag skrev i dagboken att jag kände mig som en möbel i huset, han visste jag fanns men noterade mig inte desto mera. Det gör inte gott för en flickas självkänsla. Han betedde sig inte speciellt bra mot min mamma heller. Nu efteråt, som vuxen, förstår jag bättre deras förhållande, men då tog jag på mig rollen som mammas försvarare (verbalt) och var ständigt i gräl med pappa över hans respektlösa beteende mot henne. Samtidigt tyckte jag hon var svag som inte stod på sig mot honom. Jag tror detta har gjort att jag har fallit för män som har svårt att visa känslor - ofta charmiga på ytan, men problemfyllda undertill. Det verkar också som om jag varit rädd att bli kär - utomlands har det alltid lätt hänt, eftersom jag egentligen inte behövt vara rädd för att "bli bunden" som jag tyckte mamma var.
Nu hoppas jag verkligen gå till botten med mina egna problem och mönster och vara mera aktsam nästa gång jag blir känslomässigt involverad med någon. Jag har faktiskt haft kontaktannonser på gång igen, fast jag redan en gång svor: "ska jag träffa någon så ska det vara "live"." Men det känns så hopplöst här i trakten, då det inte finns ställen att gå till i denna ålder. Det har inte "nappat" på nätet heller, men vet att jag ju inte är mogen för något alls ännu i detta skede. Lite balsam på såren ger det förstås att man får lite uppmärksamhet där. jag har beställt två av John Grays böcker på nätet idag, så jag kan strecka under och riktigt fördjupa mig i relevanta partier - och göra övningar, typ skriva brev till någon man kanske inte rett upp allt med ännu. Har några brev att skriva ännu.....
