Ett kåseri

Under de senaste åren har jag sporadiskt skrivit kåserier, detta skickade jag in för publicering i mars i år. Jag började undra då det inte publicerats fast flera månader hade gått, och fick då veta att de ändrat sina rutiner på tidningen och delat upp fredagarna, som var "kåseri-dagar" - på redaktionen. Mitt kåser fick bli reserv om någon skulle råka glömma. Det var ju inte så trevligt att veta - och jag hade gärna blivit upplyst om att de förändrat sin policy, men det var inget nytt att en frilansare lätt glöms bort (arvoden har jag också ofta fått fråga efter ofta då de inte dykt upp kontot när de borde ha gjort det...). När det hade gått ett halv år bestämde jag mig för att det fick vara nog med att vara reserv och skrev att de kan deleta mitt kåseri. Mycket av det jag skriver, vill jag att någon annan läser - så här får ni nu min medelålderskris till livs :D:  

Medelålders? Nej, tack.

”Medelålders man försvunnen” läser jag förstrött i tidningen. ”Mannen, som var född 1963 sågs senast…”. Tvärstopp. Jag läser på nytt, ”medelålders”, ”1963” - låter det sjunka in, men får det inte att gå ihop. Jag är ju född 1963! Må så vara att jag bara levde tre timmar och femton minuter på det året - till min pappas stora förtjusning, han fick barnbidrag för december. Jag hade hellre tagit äran och berömmelsen som årets första baby, men min mamma knep inte ihop tillräckligt länge. Men ”medelålders”? Det kan ju inte stämma. Att jag skulle vara medelålders - jag som alltid varit yngst på klassen?

Det var lite av ”déjà vu” över det hela, samma känsla som när jag var en av de äldsta gulnäbbarna vid ÅA. När en 18-åring frågade mig ”HUR gammal är du”, efter att jag berättat vad jag hunnit med efter gymnasiet, och tillade, ”är du SÅ gammal” när hon fick veta – då sjönk det obarmhärtig in: jag räknades inte mera som ung. Insikten sammanföll med upptäckten av två grå hårstrån strax efter och insikten att jag snart är halvvägs till 50. Krisen var ett faktum.

Nu var det dags för nästa mini-ålderskris: jag = medelålders. Det var inte många år sen jag ammade, men det tycktes inte ha någon betydelse. Siffror är obarmhärtiga, mitt födelseår kan jag inte radera. Jag googlar efter tröst och läser: ”medelåldern är den gyllene åldern då man varken är ung eller gammal”. Puh, det låter ju bra: ”gyllene” och speciellt ”varken ung eller gammal”. Och detta tillstånd kan jag fortsätta med tills jag är nästan 65. Det är ju inte så illa.

Men å andra sidan, jag måste ha missat den ”gyllene” delen av medelåldern. Hela det nya årtusendet har mest handlat om mindre roliga saker – med sonens födelse som mer eller mindre den enda ljusglimten. Inget gyllene skimmer över resten. Samtidigt läser jag i en annan tidning att det får vara färdig ätit nu, endast soppa för resten av livet. Annars är det bara uppåt – med vikten. Och så snubblar jag över boken ” ”Klimakterihäxan” i biblioteket. Det låter inte heller som en speciellt trevlig titel att se fram emot. Nä, jag tror jag hoppar över och satsar på ålderdomen i stället. Då får man göra vad man vill – i alla fall verkar de brittiska pensionärerna i underbara ”The Best Exotic Marigold Hotel” göra det. Jag tror det blir mycket roligare som gammal – och dit är det inte så långt mera. Det är bara en fråga om inställning och att fortsätta med att förtränga siffror.