Love!

When I lived in Helsinki I got to know a medial woman and attended a lot of events that she organized - meditations and lectures. She also gave treatments herself, like aromatherapy and medial sessions. Nowadays I only take part by reading the emails she sends out. At times she writes about messages she gets and this is one I'd like to share with all of you. The world is changing on many levels, very fast, everyone can see that. On an energetic level today is said to be a particular one, a lot of love energy is sent to the earth (a process which has been going on for some time already, and will continue). This is not necessarily easy, people might have experienced fevers for instance, old blockages need to be "burnt" away, for new energies to be able to take seat.

On this day I like to thank all of you who have offered me support, through this blog or otherwise been my friends. Thank you all! Thank you also to those people who force me to struggle with my own weaknesses. I'm not at a stage when I can call all of them friends yet, but I can see their positive effect on my development. Peace and love to everyone!

Detta meddelande fick jag i morse:

Tässä pieni pätkä viesteistä joita olen nyt vastaanottanut usean päivän ajan:
Emme ole yläpuolellalle tai alapuolellanne, olemme samassa tasossa, olemme aivan vieressänne. Ihmisen ja Valon auttajien välissä on vahva seinä, jonka on nyt mahdollista purkaa. Olemme samanarvoisia ja toivomme teidän ymmärtävän tämän. Teidän apunne on nyt suunnattoman tärkeää ja apunne tarkoittaa sitä, että hiljennytte hetkeksi kuuntelemaan omaa sisintänne, kuuntelemaan itseänne, sillä jokaisessa ihmisessä on maailmankaikkeus, kaikki mahdollinen mitä fyysisyys ja henkisyys ikinä tarvitsee ja tämän tulette huomaamaan konkreettisesti kiinnittäessänne huomionne itseenne. Silloin, kun tämä seinä meidän välistämme purkautuu pystymme auttamaan ihmiskuntaa nousemaan rakkauden energiaan mitä suuremmassa määrin. Muutoksen mahdollisuus on nyt.
Maailmankaikkeus on rakkaus ja rakkaus olette te!
Haluamme tervehtiä ihmiskuntaa rakkaudessa Jumalan Valon auttajat, soturit, enkelikunta ja ylösnousseet Mestarit

Sunny days

Again a week swished by - computer is beginning not to be at the top of the list of favorite things to do when I have a few minutes! It doesn't stand a chance to the garden at the moment! D has had irregular sleeping times, often waking up rather early, so there hasn't been time in the morning either (except today...) and in the daytime I've been outside, when D sleeps, and sometimes with him when he is awake. He loves it outside, gets upset if I bring him in too soon. The problem is only that he likes small stones - in his mouth :(. He still doesn't walk, so he is unfortunately a bit too close to the gravel. And since it's been raining on and off a lot lately, the grass has been too wet for him to crawl on. But he likes his swing, he has also taken a liking to the sand in the sand-pit (hasn't eaten, phew!) and one sunny day when I just couldn't stop planting, I brought out the "walkingchair", which he hasn't been in for months. That was perfect, he could move, but couldn't reach the lovely small stones on the ground :).

We've also had visits by girls, L and her mom came one morning, and that same evening when I took D for a walk to the river (he loved the mud and water that had gathered on a rock) and were swinging in the garden afterwards, E dropped in on a bikingtour with her mom. Friday he got his first walkingshoes when I had a "Visa-day" (thank God for Visa :) in town and yesterday we were at a 40th birthday. Busy, but good week! In the evenings he often likes to fall asleep in my lap now. I hope it doesn't get to be a habit, but since there is a lot of action in the daytime, I guess it is a way for him to wind down and feel secure....today no program, nice as well :). Sun is shining, so I suspect we will be a lot outside, surprise, surprise!

Everything's ok!

Today I signed the contract for D's dad's meetings until December - meetings every second Staurday, until August here in Jeppo. I had D with me, don't know if that affected us both, but everything went so well that I almost wondered afterwards what we had been fighting about! I treated myself to a shoppingspree at the gardencenter afterwards :).

I dag ska det ske

Idag ska det ske, ska till K och skriva kontrakt. Faktum är att det inte alls känns hemskt, för det borde gå smärtfritt, vi har kommit rätt bra överens i våra mail. Mitt stora problem på vintern var att jag tyckte det var alldeles för tidigt att börja föra D till neutral plats (han var då ca 6 mån), hade det kommit mindre överraskande och t.ex. några månader senare, tror jag inte att jag blivit så ångestfylld. Men nu är han större, nu behöver jag inte vara såååå orolig för att han ska känna sig övergiven av mig och få men för livet. Dessutom tycker jag pappans hem är bättre än den "neutrala platsen", så problem borde inte finnas.

Tar kanske D med, för sömnen är tillbaka i oordning, har bara sovit lite på förmiddagen de senaste två dagarna. Jag tror han fått magproblem av för mycket komjölk för hastigt. Det var lite oroligt på nätterna redan förra veckan, på lördagnatt vaknade han och grät, hade också luft i magen. Igår gav jag endast modersmjölksersättning (ammar bara morgon och kväll mera), men han vaknade nog till än i natt. Har också rätt rött i baken. Jag hoppas han inte är laktosintolerant, utan att det bara var too much, too soon.

"Arctic" garden

It's not easy to live here among the polarbears (just in case: I'm joking, we only have wolves and ordinary bears :). I wrote about D's appletree becoming rabbitfeed in the winter, but it looks like it's a tough little tree. Even if the damage had been done, I covered it in a paperbag, but when it became wet, it broke off the top of the little tree, so now there is only a little stick left - about a meter high. But I can see there are shoots/sprouts (which one is correct on a tree?) on the little trunk. Does anyone know if there is a chance the tree will be a "proper" appletree at some point anyway? I'd like that!!

Last year I planted outside the small narcissus you can buy for Easter in pots - they survived the winter, and are in bloom now, but they are only about five centimetres tall!! Cute, though. The rabbit also ate my only azalea (also happened last winter, I didn't learn the lesson...), but there are a few sprouts, so it's still alive, although it doesn't look very good. But I love its flowers (I'll include a photo from the first year, before the rabbits), so I really hope it survives and I will take care to protect it next winter.

Ner och upp!

Igår hade vi tur. Jag hade ett möte i nkby och hade inte lyckats hitta barnvakt i tid, men grannarna var standby om något skulle hända. Mötet tog ovanligt länge, men då jag genast ringde hem då det var klart, sa mommo att D just håller på att vakna ute i vagnen - han hade sovit tre timmar!!!! Dessutom klarar hon bättre av honom nu då han är större och mindre bräcklig, hon har till och med lyft honom ur vagnen en gång, då han själv sträckte sig fram till henne (han sportar med att stiga upp där med jämna mellanrum :(. Sen är det en annan sak att hon kan bli lite trött att leka med honom, för hans energinivå är lite väl intensivt för henne ibland!

Själv var jag jättetrött igår och inte på bästa humör att tampas med en liten trött kille på kvällen som kastar skedar runt sig. Vad gör man? Ignorerar det och plockar upp skeden en miljon gånger tills han glömmer det? Säger strängt nej och fy -men då börjar han gråta otröstligt och får inte ätit mera? Vad skulle supernanny säga? För helt tydligt och klart vet han att han irriterar mig, stirrar stint på mig efter att han bestämt hivat iväg skeden. Och jag vet ju - detta är bara början, det är bara förspel till alla "viljornas kamper" som kommer att följa genom åren. Svälj.


Nu är han med pappa i församlingens utrymmen. Senaste mailet var bra från honom - märker att jag är hyperkänslig, minsta lilla spydighet eller felsägning och känslorna svajar igen. Tycker jag att han är som förr, känns det otroligt skönt. Lustigt, jag som trodde att jag inte har några känslor för honom, vill ändå att han ska "tycka om mig", ni förstår vad jag menar? Trots allt är han ju nu en viktig person i mitt liv, eftersom han är mitt barns far. Vill inte vara tillsammans med honom, men ett vänskapligt förhållande hade jag trott att vi kan ha, och det hoppas jag ännu på. Det skulle vara så skönt att kunna prata öppet om D med honom, dela på sorger och glädjeämnen om honom. Men kanske det är att hoppas på lite för mycket. I varje fall är jag nöjd om vi kan sköta träffarna utan desto mera dramatik. Och det verkar redan lätt lovande. I natt vakade jag igen två timmar, efter att D plötsligt satte sig upp i sängen klockan 3, men slumrade sen ännu på morgonen (D somnade om direkt). Men pappan vet som tur är inte allt som gick igenom mitt huvud igen - och jag fick själv också satt lapp på luckan och styrt in tankarna på nuet på morgonkvisten. Men det är svårt att släppa taget om uppvällande känslor och minnen från i höstas. Får bara hoppas att för varje gång det sker, så mildras de av, för att småningom blekna till lessamma minnen.

(på fotot de enda blommorna jag kan komma ihåg att min pappa gav till mig - han grävde upp dem i ett dike någonstans, någon vår. Vi planerade dem på gården och genom åren har de överlevt, trots att det varit nära att de försvunnit. Då jag grävde dammen flyttade jag dem dit och nu mår de jättebra och har spridit sig.)

Quiztime

Here's a preview from the quizfinal in two weeks' time in local tv (me in the middle being the host). Last night we broadcast the third quiz between three classes of sixth graders from schools in the area, so now it's no secret who will be in the final. And you get to see what it looks like in the studio - a bit different from what is actually being broadcast!

Hmmm

Kan en kopp kaffe på kvällen förstöra en hel natts sömn?! Jag dricker ju inte kaffe vanligen, men igår var jag trött, eftersom förra natten var lite orolig (D och jag vaknade till flera gånger), och före lokaltvsändningen kastade jag in en kopp för att få huvudet vaket inför direktsändningen. Klockan ett tittade jag ännu på klockan, och efter 5 gick det inte att sova mera. Kollade i morse om det skulle ha varit fullmåne i natt, men det var det ju inte heller.

Tankarna har igen snurrat, tyvärr. Förslag om träffningsavtal har växlats mellan pappan och mig, och det verkar egentligen bra. Jag vill ha in i kontraktet att om D visar tecken på att må dåligt av arrangemangen, måste de saktas ner. Det hade pappan tagit bort, men jag tänker ta upp det ännu hos barnatillsyningsmannen. Han vägrar träffa D hos oss, men jag orkar inte käbbla om det, tycker nog själv att det skulle vara obehagligt att ha dem i vårt hus, eftersom de inte verkar vilja komma emot på vägen till försoning.

Fr.o.m. slutet av augusti är det tänkt att D börjar åka till pappans hemstad för träffarna, jag tar dit honom de första gångerna, sedan blir bytet ungefär halvvägs. Men vi har båda tyvärr ännu haft känslomässiga argument för att försvara våra förslag. Och hans stör mig oerhört. Jag vet att det inte blir bättre av att vara upprörd och försöka få honom att ta sitt ansvar för händelserna och sedan gå vidare. Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig orättvist behandlad. Försöker ändå fokusera på det jag själv förde fram - att det "kalla kriget" måste överges för Ds skull, för det är klart att han känner på sig att de vuxna är spända. Och om jag fokuserar på själva avtalet, ska det nog gå att skaka av sig de sårade känslorna. Men det blev en svacka här ännu, trots att jag kände mig så bra i tisdags efter en energibehandling och sedan ännu samtal med min terapeut. Men trots allt är det bättre än vid förra avtalsrundan, så kanske dramatiken kring detta så småningom avtar.

Hur göra?

Kanske nya rutiner småningom börjar infinna sig, i varje fall har D börjat sussa gott till ca 8 på morgnarna. Men dagstid är det ännu ett frågetecken. Jag har börjat försöka lämna bort morgontuppluren, och de sista dagarna har han bara sovit på eftermiddagen. Tiden är dock ännu hur det råkar sig...och fast han brukar sova så gott utomhus, så finns det ju så mycket intressant att titta på, speciellt om tåget eller någon traktor syns, så då kan man ju inte lägga sig ner och sova!

Igår hade jag äntligen mamma-barnträff här hemma. Först var D riktigt glad och nöjd då de första jämnåriga kom, jag kunde t.o.m lämna honom ensam på vinden då jag sprang ner och hämtade något, men då alla sex tjterna med mammor fanns på plats, var det lite för mycket, då ville han bara vara i min famn! Speciellt gästvänlig var han inte heller de gånger han var på golvet, knyckte sin bok tillbaka av en liten tjej, drack hennes vatten, påta henne i ögonen....får hoppas att man kunde börja träffas lite mera enskilt också. Men tiden bara går, fast man skulle vilja besöka någon, blir det inte av, då det finns allt möjligt annat att göra (läs: trädgård varje ledig stund :).

Skickade igår utlåtandet av den neutrale experten till pappan, med förslag på diskussion nästa lördag. Svaret kom igen efter konsultation med sambon - helt neutralt svar, men inget försök att komma emot mina önskemål. Så nu får jag fundera, är det lönt att kräva det jag tycker är bäst för D, dvs att nu när träffarna förlängs (fyra timmar) och blir oftare, borde de först vara här hemma, eftersom de varit så sällan i vår att D inte kommer ihåg dem (pappa + sambo med barn) från gång till annan. Eller undviker jag helt enkelt bråk med att gå med på att träffarna fortsätter i församlingens utrymmen (för pappan kan inte tänka sig att komma ensam, och sambon har brännt sina broar hit). Men kan D ta skada av det? Trots att han sist hann sova lite över en halvtimme före träffen, hämtade pappan hem honom efter lite över två timmar, för att han hade blivit så slut. Det tyder på att det är lite väl spännande/intensivt för lillen, hur ska det då bli med fyra timmars träffar?! Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra, har inte ork för gräl, men å andra sidan är jag orolig för D, men är jag kanske för hönsmamma? Vet inte vem jag kan diskutera detta med, barnatillsyningsmännen tycks ändå vara mest intresserade av att hålla en neutral position i mitten, fast det heter att det är barnets rätt de ska jobba för. Så jag vet att de skulle tycka att jag får kompromissa, men vad är det för en kompromiss om jag vill att träffarna är hemma och pappan på församlingen, och träffarna blir på församlingen?! Dessutom kommer de ju att i höst någongång flytta över till pappans hem, det blir en lättnad också för mig, men jag vill att denna period då D ska lära sig känna sig trygg med dem, ska gå på bästa möjliga sätt för D. Men orkar jag kräva det....

Det var förresten förra veckoslutet jag hade tänkt mig åka till Hfors, tur jag inte gjorde det, för staden skulle ju ha varit full med ESC-folk, inte så barnvagnsvänligt! Det får kanske bli i höst istället, i sommar hoppas jag på mycket gäster till Jepo i stället :)

Uteliv

(jösses, D sover än, halv nio!! Vet snart inte vad jag ska göra med all tid nu på morgonen!)
Måste få visa första provsittningen i nya sandlådan, som jag faktiskt är rätt stolt över, eftersom det är egen produktion :). Kostade egentligen ingenting, allt fanns från förr. Mommo kom på att jag kan använda en gammal fönsterkarm som ram, hittade gammalt mål, sand fanns, liksom extra bräder efter renoveringen, - och voilá! Tyvärr var D inte speciellt imponerad över sin sandlåda än, men kanske det tar sig....

Äntligen!

Tjohoo, äntligen tid att sitta och skriva! Det har varit några svåra veckor på grund av den hemska flunssan, som vi alla fick. Min har suttit i tills nu, egentligen, och det har gjort att allt kännts mycket tyngre. Värst var det förra veckan med förberedelser då vi alla var sjuka. Mommo kunde inte heller hjälpa alls, eftersom hon egentligen var sämst i skick och mest sov. Det var faksitk rätt skrämmande, man har ju ingen som helst möjlighet att vila själv, och det märktes på fredagen då fammo och faffa kom. Alla tog lunchtupplur, men fast jag var så trött så jag höll på att ramla ihop, kunde jag ju inte gå och sova, eftersom jag måste hålla ett öga på Daniel i vagnen där ute. När folk sen började kvickna till var jag nära till gråten, men en överraskningsgäst gjorde mig så glad, så jag helt glömde att jag höll på att säcka ihop av trötthet. Sen kändes det bättre, men eftersom Daniel inte heller var frisk ännu, var han jättemammig hela veckan och ville egentligen att jag skulle vara med honom hela tiden. Jag fick något som jag skulle kalla "vandrande nackspärr" på veckoslutet, först ena sidan, sen andra i början av denna vecka.

Till saken hör att jag igen börjat oroa mig för det nya kontraktet som ska skrivas med Ds pappa om två veckor. Jag har varit i kontakt med en sakkunnig i familjefrågor, och hon har skrivit en rekommendation om hur träffarna borde ordnas framöver med Ds bästa i centrum. Det är precis som jag tänkt det, men inte som pappan, och jag är så rädd för konfrontation och gräl igen. Lite bättre känns det, eftersom jag idag hittade på nätet en sida för underhållsskyldiga, som pappan stöder sig på. Nu inser jag att han inte alls tänkt på att vår situation är rätt unik: vi har aldrig bott tillsammans, vi var inte ens tillsammans när D föddes, barnet har inte fått den naturliga "bindningen" till honom, som det skulle ha fått i ett normalt förhållande. Då kan man inte kräva att samma regler för träffar gäller, som när barnet känner sin pappa från början. I varje fall känns det som om jag äntligen förstår hans tankegångar, och kan hoppeligen bemöta dom på ett annat sätt.

Det var konstigt att direkt på måndagen efter festligheterna var D som en ny pojke...kanske var det flunssan som gav med sig, men kanske var det också det att han kände på sig att han igen hade min fulla uppmärksamhet. Jag tyckte han plötsligt var så stor, ett år! Det var härligt att vara med honom "på heltid" igen. Han har också kunnat vara ensam med mommo denna vecka, så att jag kunnat avsluta skolgrejerna i lugn och ro på vinden - förra veckan kröp han direkt efter mig och satt och grät nere tills jag kom tillbaka. Jag har också fått jobba i trädgården, antingen så att D sovit i vagnen, eller så har han fått sitta och "heja" på mig i vagnen :)

Igår var vi till fotografen. Lite besviken är jag på henne, har gillat hennes foton, som synts i tidningar etc för naturlighet och viss originalitet. Besöket i går var stressigt och resultatet på intet sätt speciellt. Men som tur är är ju inte hennes foton de enda jag har på D :).

Jag hade verkligen tur idag - tittade på ESC till 12 igår, tänkte att jag säkert är död idag, men trots att D vaknade i vanlig ordning runt halv sex, räckte det denna gång med lite smek av mamma, så somnade han om (och jag med, förstås!). Tänkte inte tro mina ögon då klockan var 8 nästa gång vi vaknade! Hurraaaa! Dagarna är ännu råddiga som bara den, jag får ingen rytm i hans sovande, ibland sover han två gånger, ibland en, tiderna är olika från dag till dag, och jag förstår inte hur jag kan få rutin i dem, han måste ju få sova då han är trött. T.ex idag trodde jag att han sover en gång, då han vaknade så sent - han blev trött och somnade tämligen lätt halv elva!! Därför har jag nu kunnat skriva - men nu hör jag "my master's voice" där nere, matdags (och eftersom det är såhär sent och jag inte lagat mat, får jag igen ta till burkmat för honom, fy, dålig mor :(.

ps. har nu försökt svara på tidigare kommentarer också.

Thumbs up!

I'm watching the Eurovision song contest - have to check how we manage to pull it through! And I have to say - it is looking good!!! Too tired to write anything more at the moment, but sets look great, the small films about Finland in between haven't been embarrassing, and the couple who does the announcing was relaxed and spoke good English! Phew!

Birthdayweekend

On Friday grandma and grandma came for the weekend. Unfortunately we all three still quite bad colds, and D was a bit cranky. I made it thanks to a lot of flumedicine.

Generally D has been rather clingy during the past days, probably because of the cold, and the fact that we haven't had that much action at home in a long time.

On Sunday the party really got going, D's dad's parents were replaced by a bunch of my friends and their kids - about 20 people in all.

Such great gifts, so nice to have people over again! Thank you, tack till alla!!!! Previous post was a great birthdaycard for D)

4.5

Ifjol denna tid...

...var jag ännu lyckligt ovetande om hur ont det gör att föda barn. Men jag var redan på BB. Jag hade vaknat klockan fem av att vattnet gick och var jättelycklig, för samma dag var det bestämt att jag skulle igångsättas, men nu verkade det ju som om barnet ändå hade bestämt sig för att ta sig ut för egen maskin. Konstigt nog fick jag inga värkar, fast vattnet fortsatte att forsa ut, just då jag fått kläderna på mig (vattnet går alltså inte bara en gång, utan om och om igen....). Ville inte störa henne ännu, som skulle vara med på förlossningen, utan bestämde mig för att köra iväg själv. Med den kunskapen jag har idag, skulle jag inte våga göra det igen - tänk om jag plötsligt hade fått en megavärk i bilen, jag kunde ju ha kört i diket! Men det var en fin start, jag fick njuta av allt det nya som skulle hända i lugn och ro medan jag gjorde mig i ordning och körde till Jakobstad. Att få eget rum på BB, mat och kläder kändes som att vara på hotell, ännu skojigare blev det då vännerna började dyka upp för att hjälpa mig att få tiden att gå. Vi tittade på en fotoutställning, dansade salsa, skrattade och skojade. På eftermiddagen var tre på plats och fick vara med då värkarna småningom började, tyvärr ändå igångsatta. Jag undrar ännu idag hur det hade varit om jag hade fått vänta tills kroppen skulle ha satt igång värkarna. Jag förstod att det fanns en infektionsrisk efter att vattnet gått, men ändå...kunde man inte ha väntat en dag i varje fall? Nåväl, 3.5.2006 var en glad dag - tills cirka 19 på kvällen då allvaret började, det vill säga, det började göra ont på allvar och jag fick börja ty mig till lustgasen. Sen var det inte mera roligt alls. 13.47 nästa dag lättade det :)

Gardeningfever

I can barely wait to get to work on the garden, but the cold weather and my flu has kept me in. Last year I had my own little "plant" to tend to, so I wasn't thinking about the garden hardly at all (the photo is from last spring, no tulips here yet, instead there were a few snowflakes today :( ), but this year...I've always thought it's the farmers' genes in me that awaken in the spring, but for some reason they just urge me to plant flowers, hardly ever anything "useful", like carrots etc. And this year....I just read anything about plants and gardens I can get my hands on and watch all the programs until I can get my hands in the dirt myself (maybe D will become a gardener, I force him to read and watch as well...)! My father was always upset with me for "wasting my time" with flowers, and more than once he managed to flatten a bed of lovingly tended plants with a tractorwheel or something similar...still I persisted, and in the past years I've really let myself loose. That is my therapy, to absorb myself in the world of soil and plants. I'm not too fond of mowing the lawn, so instead I've converted most of the lawn into flowerbeds, much easier with perennial plants, they more or less take care of themselves! Of course now there is a new "inspiration" - the garden has to be practical for the little one as well.

I have all kinds of plans - more roses, don't have many of those. Maybe an arch-kind of thing, I mean where you pass through and somekind of plant (rose I'm thinking) will grow on it. (Er, that's not for the little one...that's only for me :). Then it would be fun to maybe make some wooden flowerpots, and paint them in strong colors...and also drag old things, like a bike, into some corner and use it as a flowerpot... Like I already mentioned, I'll move some bushes later (they bloom quite early, so I'll let them do that first) and also raspberries, which have moved themselves to better places in the garden, now they'll be put to a good but more suitable spot, in order to create a future footballfield for D :).

An inventory about winterdamage had both good and bad news - a rabbit had eaten the appletree D got for his birthday. I was so upset when I noticed this, especially since it was my own fault. I had protected the trunk, but noticed that because there was so much snow, it didn't reach high enough. At that moment I didn't take the time to cover the tree"baby", and then it was too late. But then my mother said: "well, rabbits need to eat as well", and for some reason it comforted me to think the poor famished furry thing survived the cold thanks to the juicy young treebark...so I'll plant a new D-appletree. And cover it next winter, properly. The good news was that the water-lily in the pond had survived. Since it didn't bloom last year, I didn't bother to take it inside for the winter, even if I new the pond is not deep enough and will freeze to the bottom in the winter. But maybe because the coldspell was fairly short, the lily had survived. Now I gave it a bit of soil and hope it'll give us a beautiful, out-of-this-world-white flower in the summer!

Eurovisionsfeber

Jag börjar bli smått kallsvettig då jag tänker på Eurovisionen. Det var redan tillräckligt pinsamt då Fredi sjöng "Pylly vasten pyllyä, pum, pum" (tror det var den låten, har ju funnits flera andra också...). Jag var då på språkkurs i Rambouillet, just utanför Paris och vi elever (från Norge, Sverige, Brasilien, Syrien etc) tittade tillsammans på tävlingen - jag önskade verkligen att ingen skulle ha kommit ihåg varifrån jag kom. Nu är det hela Europa, ungefär, som har blickarna riktade mot oss och Hanna Pakarinen säger att hon har en överraskning som säkert väcker diskussion. Arrgh! Det är just sådan pr jag tycker att Finland inte behöver. Någon av arrangörerna sa väl också att det ska bli en rolig show, eller något liknande - svälj, säger jag. Finsk humor är något unikt, det är inte många andra som förstår den. Som kronan på verket lär Mikko Leppilampis (han heter väl så?)språkkunskaper inte vara speciellt mycket att hurra för. Snygg är han förstås, men det räcker inte, fast de nämnde i något program att han gått språkkurser här just före (puh!). Upplagt för en smärtsamt pinsam kväll - kanske bäst att skippa den helt!