Det börjar sakta in

Puh, det känns som om jag skulle ha haft i högsta växeln sedan mitten av augusti. Det har varit dagar fyllda med jobb - både avlönat och hemma, fysiskt påfrestande jobb på potatiströskan och sen var jag tvungen att försöka sköta saker och ting med mina flyktingbarn, vilket betydde att jag blev tvungen att ta till veckosluten också. Och det har jag redan lärt mig - jag måste få någon lugn dag i veckan för att koppla av och är till exempel det mesta här hemma upp och ner en längre tid, börjar jag stressa upp mig för det också. De sista potatisarna kom upp före n dryg vecka sedan - känns som om det var mycket längre sen, för jag fortsatte direkt med akuta flyktingjobb.

***

På fotot ser ni vår katt "unge" som inte är så liten mera. Tyvärr verkar det vara något fel på honom - jag har i varje fall lärt mig att om de inre ögonlocken syns (som på bilden), då är något fel. Jag har givit flera maskkurer och försökt åtgärda "skräpet" han hade i öronen då jag fick honom, men fortsättningsvis syns locken, då han är trött eller "tillgiven". Vet någon, kan det vara något sorts "naturligt" fel...? Han verkar annars må hur bra som helst, med jämna mellanrum trillar något i golvet och han hittar på bus. Annars är han nog härlig och jag är glad att han också förärar mormor med sin vänskaplighet :) (våra andra katter de senaste åren har inte varit speciellt vänliga med henne).

***

Sonen fick också sin första flunsa i höst, samtidigt med att potatisupptagningen tog slut. Det har varit mycket host, host på nätterna och han har varit hemma hela veckan, förutom fredagen. Jag har haft jobb framför datorn och på onsdagen, då jag hade några timmar vikariat på lågstadiet och senare en lokal-tv intervju att göra, var han hemma med mormor. Det är en stor lättnad att jag kan lämna hem honom, om jag inte är borta så länge. Bolibompa är bra sällskap och han och mormor kan hjälpa varandra - hon kan säga vad han ska hämta, till exempel. Skrev jag det förresten, att hon numera har en seniormobil , där det också finns en nödalarmknapp på baksidan. När hon trycker på den, har jag programerat in nödnumret. Nu behöver hon förstås lära sig att alltid ha med sig telefonen (har fäst en låda för den på rullstolen), men detdär med att lära en gammal hund sitta.....

Jag har haft två smått hysteriska morgnar denna vecka - först onsdagen, då jag trodde D var redo för dagis. Istället hade hans fina blå ögon förvandlats till svullna rödflammiga inflammationshärdar. Det blev att ringa hit och dit och till sist bestämde jag mig för att beställa läkartid. Då var mormor också bra att ha - hon fick sitta och lyssna på ringsignalerna till tidsbestämningen, för annars skulle jag inte ens ha hunnit äta något alls.

I går, fredag var vägen isbelagd - och jag hade ännu sommardäck. Jo, jag hade hört att det skulle snöa på torsdagen, men eftersom jag själv fick en släng av förkylningen och var trött och hängig, höll jag mig inomhus då och tog det lugnt, eftersom jag visste att jag hade full dag på fredan. Jag noterade att det snöade en aning, men tänkte inte desto mer på det. På natten drömde jag att min bil försvann med D i, medan jag höll på att lasta saker i den. Jag skulle flytta bort från en lägenhet vid Malmska sjukhuset (!). Jag kom just ut med det sista - två katter - och blev stående helt förbryllad över att bilen inte var kvar. Jag tog det som ett tecken på att det nog är bäst att byta däcken genast. Men för något sånt hade jag ju inte reserverat tid, så jag hann bara med framdäcken (och senare visade det sig att de for i fel körriktning och dessutom flög ena navkapseln av i något skede på dagen :(. (förra natten drömde jag förresten att jag somnade vid ratten och höll på att köra ner i vår å....så jag tror att jag verkligen var i behov av ett lugnt veckoslut hemma!)

Fredagen gick annars egentligen riktigt bra - hade fem timmar vikariat i lågstadiet igen. Gruppen är trevlig och jag fick ha ämnen jag gillar. Så det gick bra fastän förberedelsen inte blev den bästa, men jag kan faktiskt ta rätt mycket "på talang" numera! Sen skulle jag ännu på ett möte till Jakobstad - nu börjar skrivandet för personaltidningen.

I natt hostade D mycket igen, fick ge honom hostmedicin och så var vi båda tvugna att gå på toa. Sen somnade han, medan jag låg och vakade i över en timme till....Ändå har jag varit jätteenergisk i dag. Det har varit jätteskönt! Har röjt upp skrivbordet, städat hela sovrummet, dammsugit bort all "potatisupptagningsmull" från bilen och tvättat den. Bytte till vinterdäck på alla fyra hjul, möblerade alltså också lite om med dem jag redan hade satt dit....

Sen har kaninerna också fått omvårdnad - fast jag tänkte få hjärtesnörp då jag märkte att Maya inte fanns i sin bur. I går kväll, just innan läggdags, kom jag på att föra mera halm i kaninernas lådor, för att de förhoppningsfullt skulle få det varmare (men jag har faktiskt inte sett att de ens skulle använda dem :( ). Det var mörkt och kallt....och Mayas takplåt kom inte riktigt på rätt plats - och det behövs inte mycket till utrymme för att kaniner ska rymma, har jag märkt. Tänkte redan att det kanske är lika bra - även om synd, för Maya är den snällaste av dem alla - för det har blivit lite besvärligt. Stackars Maya blev mobbad av Doris så till den mildra grad att jag var tvungen att plocka ut Maya ur buren. Doris jagade henne hela tiden, hon var helt skygg och fick knappt äta.

Några dygn tillbringade hon i kätten i fähuset, som jag byggt till dem, men då tyckte jag så synd om henne, som måste sitta där ensam, så jag kom på att fixa en hage till, till henne. Den är bredvid syster Ellens och mobbar-Doris hage, så hon kan snusa och sällskapa med dem i lugn och ro (som på bilden med syster Ellen), utan att behöva fly för livet. Ellen var helt ok med henne, men hon och Doris hade blivit bästisar och Maya fick ingen närhet. Jag är riktigt nöjd med arrangemangen tillsvidare.

Ja, men tillbaka till rymningen. Gick lite omkring och kikade in i fähuset också - och där satt hon! Tyvärr var Fia-katten också med, så det blev lite dramatiskt en stund, innan jag fick fast Maya. Kom på att eftersom hon är vänligare lagd än de andra kaninerna, så kanske jag ska försöka börja gå med henne i sele. Jag tror hon har förutsättningar för att bli en tam kanin, som gärna vill sällskapa (fast vi får ju se, har inte prövat med selen än....). Doris och Ellen har varandra och stor bur och hage, de är nöjda bara de får mat.

Här nere ser ni "kaninernas rike" och "skogen" i mitten - sonen kallar buskaget så. Han säger att han ska bygga en koja i trädet....Längst till vänster skymtar Mobbar-Doris en aning och längst till höger syns svarta Maya, om man tittar noga (förstår inte vad som har hänt, varför det inte mera går att klicka på fotona och få dem förstorade :(. Det gröna är botten på en bur, som jag använt som vägg till den större hagen, som finns bakom buskaget ( dit Doris och Ellen slipper via en tunnel från buren). Nu är bara frågan om de ska gå ute hela vintern, eller om jag måste balka av kätten och ta in dem alla tre....Det är mycket med de små liven, man jag tycker faktiskt det är avkopplande att syssla och pyssla med dem. Och de är ju så söta :)

Och sist, men inte minst - jag har bokat en semesterresa åt oss!! Den 30.10, om allt går väl, åker vi till Turkiet, Alanya, på "solsemester". Jag är inställd på att det kanske inte är så fantastiskt väder, men jag litar på att där inte är mörkt och kallt och eftersom vi ska bo på ett hotell inne i stan (inte långt till stranden), tror jag att vi ändå kommer att få tiden att gå, även om inte solen visar sig varje dag. Can't wait....men före det ska här skrivas. Jag tror och hoppas det blir lite mera luft i dagarna nu, så jag känner att jag bättre hänger med. Kanske jag efter semestern kan börja blogga mera regelbundet igen - om det känns så. Vi får se! Ha det gott i varje fall, ni som ännu läser min blogg. Glad skulle jag förstås bli om ni gav er till känna - skulle kännas mera meningsfullt att skriva om det faktiskt finns någon som läser :).