Så har mitt politiska liv inletts och jag är mer förvirrad än någonsin. Dethär är ju något jag aldrig planerat och inte heller följt med. För fyra år sedan blev jag tillfråga om jag kunde ställa upp, men då var det ju helt omöjligt med tanke på familjesituationen och jag tänkte inte mera på det. I år hade jag inte heller tänkt ställa upp, eftersom jag tyckte jag var värd en lugnare period efter alla tunga år. Det kändes som om jag nästan var mig själv igen, men jag ville inte riskera att igen dras in i saker och ting som blir tunga. Ändå sa jag "ja" vid fjärde påtryckningen. Först kändes det jättekul och spännande - sen kändes det stressigt och jobbigt med kampanjen, som man ändå lite måste engagera sig i. För min del gjorde jag inte mycket annat än deltog i några evenemang och hade en presentation på lokal-tv, liksom de flesta andra kandidater. Men just då hade jag också kvällsjobb, så också det lilla extra började kännas tungt. Dessutom var allt mellan mig och A nytt och jag ville absolut inte sabba något då jag äntligen träffat en man jag trivdes och passade ihop med - jag ville ju tillbringa tid med honom också, så mycket som möjligt. Men det verkar som att jag faktiskt är mig själv igen. Då det är aktivt på ett positivt sätt, fyller det på, så jag orkar mycket mera igen och blir inte så snabbt trött som förr. Det hjälper ju säkert att jag känner mig trygg och får så mycket glädje av mitt nya förhållande.
I varje fall - sällan har väl en fullmäktigeledamot börjat med så lite kunskap om det politiska livet och sina medledamöter. Det märks att jag varit borta från regionen så länge och dessutom varit rätt isolerad i mitt eget liv sen jag flyttade hem. Men jag får ta varje tillfälle i akt att lära känna folk, läsa på och fråga och diskutera, för att lära mig. Det är nästan som att helt och hållet anamma nya tänkesätt och vokabulär. Samtidigt undrar jag lite var jag ska hitta tiden till att läsa på.....det är ändå så fullt från dag till dag numera, och som sagt, vartannat veckoslut är nog reserverat för A, det tycker jag ändå att jag är värd! Dygnet har inte mera timmar och jag vill också satsa på att få lite bättre kondition (zumba måndagar och qigong de torsdagar det inte är möten). Tack och lov att jag inte har heltidsjobb, men till exempel i torsdags, som ska vara min lediga dag, hade jag i stället möte i Oravais angående den afghanska pojken jag ännu företräder. Jag lovade att försöka mitt yttersta för att hjälpa honom - och eftersom de vanliga vägarna redan är prövade - vi väntar på svar på överklagan över negativt familjeåterföreningsbeslut, tänker jag försöka skriva till de högsta instanser jag kan tänka mig, inte presidenten....men inte så långt ifrån. Det kan ju hända att det inte har någon som helst effekt, men jag måste försöka för hans skull. Men ett sådant brev skriver man inte i ett huj, basen är klar, men jag måste lite låta det mogna och ta itu med det nästa vecka igen. Lokal-tv slutade jag med före julen, något måste ju bort och där visste jag att det inte mera fanns möjligheter till utveckling. Dessutom började det ta mera än det gav och då är det dags att sluta.
Nu har jag ledig lördag - söndag. Farfar åkte hem i morse, han var här i två dygn för att hjälpa till med barnpassningen då jag två kvällar i rad hade långa och sena kvällar. Han var här sist i juli, så det var dags. Men farmor dog ju i november, så han förmådde inte komma på jullovet, som vi först hade tänkt. I varje fall var det en stor hjälp att inte behöva försöka fixa med barnvakter - det blir svårare med långa kvällar. Både för D och möjlig betald barnvakt, blir det tråkigt med fyra timmar ensamma, så jag har tänkt försöka ordna det så att han kan vara hos någon av mina vänner först när jag åker iväg på kvällsmöten och sen får han skjutsas hem och barnvakten ta över t.ex. en timme + nattandet och stanna tills jag kommer hem.
Nu behövde jag verkligen några dagar att få samla tankar (som jag just nu gör!), reda upp i huset och faktiskt ägna sonen lite mera tid. Vi MÅSTE öva skidningen, på måndagen skidar de i förskolan för första gången i vinter.
På torsdagen var det första fullmäktigemötet, då posterna för nästa fyra års period fastslogs. Jag förstår ju inte ännu vikten och prestigen i de olika posterna - varför det är så viktigt att t.ex. få en andra viceordförande post, eller platser i flera olika verk/nämnder... Men har man varit med länge, kanske man får känslan av att man måste vara med för annars slutar det mesta att fungera? Eller är det maktbegär? Eller är det tillfredsställelsen över att utmana sig själv på krävande poster?! Kanske lite av allt...Jag vet inte, efter några år är jag kanske klokare. Jag är nöjd med att ha en plats i bildningsnämnden - där tror jag att jag kommer att förstå vad det handlar om, humanist som jag är - och förstås då fullmäktige. Det finns många skarpa hjärnor, men det gäller också att kunna formulera sig. Mitt största problem just nu är att jag känner att jag inget vet, varken om spelregler eller kommunalt och politiskt arbete och det gör mig osäker och skygg. Men jag tror det blir bättre då allt sparkar igång på riktigt. Småningom ska vi också få någonsorts skolning - men det hade ju varit bra att ha en chans att sätta sig ner före första mötet och prata igenom saker och ting och få ställa frågor. Jag hade trott att vi nya får skolning innan allt börjar, men så var det nu sen inte heller. Jag borde ha förstått att ringa någon och frågat själv....men jag har litat på att vi får den handledning vi som nya behöver och har inte kommit att tänka på att man ju nog kan aktivera sig själv också. Så väldigt mycket tycks rulla på enligt gamla regler - alla tror att alla vet. Men som sagt, jag har inte ens sett ett fullmäktigemöte, förrän jag satt och lyssnade på det första efter valet. Jag har inte suttit i några styrelser här i trakten...jag är så grön (heheh...) som man bara kan bli! Allt är nytt!
I går kväll var det sfp-fest - en liten intim tillställning för 192 personer. Jag är ju fortsättningsvis obunden, men antar att det nog skulle vara mera just att gå med och bidra med sex procent av mötesarvodena....Jag har ännu svårt att förstå vikten av att höra till ett parti - självständig och rätt ensam som jag seglat igenom livet hittills. Kvällen igår var mycket intressant - avslappnade tal av Kalle Haglund, Anna-Maria Henricsson och Ole Norrback. Den sistnämnda kom med många skarpa och goda råd - att inte bara snegla på det egna bästa, samarbeta över gränser, lära sig av det man vet minst om. Men sen blev det hyllningar av Sfp - och då var det lite svårt för mig....De som jobbat hårt för val och så - ja, men ändå, varför skulle jag göra sfp till en religion för mig? Vad är egentligen skillnaden till ett annat parti? Varför skulle sfp vara bättre än ett annat parti? Jag måste klargöra för mig själv vad jag egentligen tänker om det hela, innan jag går med. Partipolitik är verkligen något jag borde läsa mera om - från neturala instanser...vilka de nu sen kunde vara. Men när ska jag hinna med det.....?
I fullmäktigesalen insåg jag förstås att helt praktiskt så var sfp det "bättre" partiet att vara med i - trots att jag inte fick så många röster (64), så kom jag ändå in, tack vare att partiet hade så många kandidater och flera röstmagneter. I ett annat parti skulle jag knappast sitta med någonstans för tillfället. Dessutom frågade inte ens något annat parti. En premierad partimedlem sa i sitt tacktal att han ofta varit av annan åsikt, men anser att det är bättre att påverka inifrån, än byta parti och skälla utifrån. Det tog jag till mig. Inte för att jag kunde sätta fingret på något som jag direkt skulle vilja förändra heller, men jag tror faktiskt att det finns utrymme för rätt många olika personligheter i sfp. Jaa...det verkar som om jag håller på att övertala mig själv! Men jag ska ge det lite tid och några möten, så jag ser vartåt det börjar luta.
