Jag har i flera månader haft som kvälllslektyr (det går långsamt, jag blir så snabbt trött på kvällarna :D) boken "good enough, bli fri från din perfektionism" med Elizabeth Gummesson. Jag tycker inte jag själv är någon perfektionist överlag, men på vissa områden känner jag ändå igen mig, så jag har tyckt att det var givande att läsa. Denhär dikten som fanns i boken tyckte jag också var bra och vill spara den till mig själv. Det är en översättning av "A return to love" av Marianne Williamson:
Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga
Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest
Vi frågar oss själva: vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull?
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?
Du är ett barn av Gud.
Att du leker liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig själv så att andra inte ska känna sig osäkra i din närhet.
Meningen var att vi alla ska skina, som barn gör.
Vi föddes för att manifestera Guds härlighet, som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.
Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra detsamma.
När vi är frigjorda från vår rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andras.
Det känns skönt att "ta plats i sig själv", utvecklas vidare från den man blivit och använda alla resurser och erfarenheter man samlat på sig. Men det är också lite skrämmande, för man har inte nödvändigtvis någon modell att följa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar