Till Katri

Känns det annorlunda...? :)

Colorado Avenue

Så var det biodebut som mor...sist jag var på bio hade jag stor mage, kommer jag ihåg. Nu hade jag skaffat barnvakt, så jag fick gå och se den stora österbottniska filmen, som det varit så mycket hallå om. Och visst, det var roligt att se bekanta som skådespelare, vackra vyer och bilder, bli påmind om min egen far (av någon orsak tänkte jag mycket på honom), MEN. De kunde ha gjort det så mycket bättre, då de nu en gång satsade. Jag tyckte den var alldeles för splittrad, speciellt i början. Problemet var kanske försöket att berätta flera personers historia - jag tycker det skulle ha varit bättre att satsa på Otto från första början och berätta allt från hans synvinkel, nu tyckte jag filmen inte lyfte förrän tyngdpunkten började vila på honom (eller var det för att de valt en så snygg och karismatisk skådis till hans roll...:). Då jag började skriva artiklar fick jag höra att man måste "kill your darlings", dvs ibland ta bort någon mening/ord/kanske helt stycke, som man tycker om, för att det helt enkelt inte passar så bra i det stora hela. Här borde man också ha valt antingen Hanna eller Otto, för att få mera djup i det hela, för att kanske få längreoch färre scener - för att komma karaktärerna närmare in på livet. Skådespelarna var ändå jättebra, speciellt Otto och Johannes, dialekten funkade bra. Lite störande var det att personerna inte åldrades naturligt - finns inte maskeringskunskapen i Finland ännu...? Den yngre Hanna och Johannes borde kanske ha spelats av skilda personer, för att få skillnad till dem som äldre. Såg lite komiskt ut då Johannes grälade med sin pappa och de såg lika gamla ut. Tyckte mig också märka att lille Otto hade klarblå ögon, fast de var ljusbruna när han var vuxen....Mycket kritik, kanske för att filmen ändå var bra och för att man så väldigt gärna skulle vilja att då det en gång görs en film i våra trakter - om vår kultur, baserat på en väldigt bra roman - så skulle det också bli något enastående, något som kunde greppa folk utanför vår krets. Lite är jag rädd för att den inte kommer att väcka så mycket uppmärksamhet. Jag hoppas jag har fel. I alla fall blir det intressant att höra vilka reaktioner filmen får utanför Österbotten.

Rutiner är bra!

Jösses, snart har jag motionerat mer på en vecka än ...ja, vad ska jag dra till med, hela sommaren...? Nåja, mycket har det i allafall blivit. Jogging för en vecka sen på tisdagen, ikväll började jumppan och var och simmade på lördagen, jätteskönt. Det var väldigt lite folk i simhallen, men det blev extraspännande för en jättesnärtig typ simmade på banan bredvid. När det var dags för bubbelpool satt han ensam i en, två tjejer i andra - så jag sällade mig såklart till honom. MEN jag märkte till min fasa att inget ändrats genom åren. Kände mig lika som på tonårsdansen, då killen jag varit förälskad i i åratal äntligen kom och bjöd upp mig - vågade inte ens se på honom, än mindre säga något och var säkert som en stel pinne att hålla i. Nu var jag också rätt stel där jag klamrade mig fast i poolkanten så jag säkert inte skulle nudda vid honom och stirrade ut genom fönstret som om jag varit hypnotiserad. Jag försökte se sådär jätteavslappnad ut, men i denna ålder tror jag nog att antennerna ganska klart berättar vad som är på gång - han måste ju ha sett att jag var helt bortgjord av förlägenhet. Suck, suck. Jag har alltid varit usel på att flörta, tydligen har inget blivit bättre med åldern. Tror att han kan ha varit yngre än jag, så i allafall gjorde jag inte bort mig med någon intelligent replik typ "det är mycket bubblor här i poolen, heheh"...

Nåja, det var ändå en trevlig förmiddag - träffade en klasskompis från Handels på lunchen också. Tyvärr blir Ds dagsrutiner störda av träffarna och han har nu båda gångerna han varit hos sin pappa varit rätt upp och ner resten av dagen, kanske främst för att sömnen på eftermiddagen blir splittrad (i lördags hann han sova en kvart innan jag hämtade honom, och sen sov han inte mera, trots att han brukar sova bra i bilen). Jag kan bara hoppas att han småningom blir van med det hela och nog var han rätt upp och ner efter mamma-barn träffen i onsdags också, trots att han hade det jätteskoj där.

I morgon är det mamma-barn träff igen. Jag har också tagit mig ur den konstiga humörsperiod jag var inne i, tack och lov. Vardagen får lite små kickar av möten (byarådsärenden), mamma-barn träffar och nu mina nya motionsvanor :). Hösten brukar vara lite tung för mig, av olika orsaker, men kanske jag vänt tillräckligt många blad nu för att äntligen få en harmonisk höst, trots tilltagande mörker.

More life!

When I moved home four years ago (seems like it was much longer...) the "village in the village" seemed rather lifeless - empty houses, not many kids, only our neighbour's. Now there is D, in January there will be a new baby two houses from my place (I'm keeping my fingers crossed for a boy...selfishly I'm hoping for a playmate for D), this summer a family with two kids around 5 moved to the house next to the one I just wrote about. I went there on Saturday to wish them welcome to the neighbourhood, and found to my surprise that they had a lot of animals. I had already seen a horse, but it turned out they also had a cat, four rabbits and five goats (and a lot of mice..."wild" ones)! I'm so happy for D (and myself) - that they neighbourhood will be alive, and we can maybe sometimes pop in to see the animals. It's been thirty years since there was a horse among this group of houses. Our previous neighbours had one when I was a kid. He liked to bite, so I never patted him, but I practised taking photographs with my first camera - I especially remember a photo where poor "Pelli " had no head....

Anyway, I was also reminded of the fact that I've always liked animals. And as many other teenage girls, I dreamed of my own horse. Somewhere deep inside I'd love to have a lot of animals - the problem is that I don't want to have them for the purpose of eating them in the end...and I know that as long as I don't have a partner, it is not really possible (well, a cat would not be impossible). Otherwise I might have started a farm where citykids (or countryside kids for that matter) could come to see animals that used to be common in the countryside just thirty years ago. Oh well, things can change rapidly, we all have proof of that, so who knows! Meanwhile I can be happy that there are more children and animals close by again!

Det blir nog bra

Med risk för mycket folk i fähuset, kan jag härmed avslöja att regnbågen slutar just där - i vårt fähus. Jag har nu börjat smått röja upp i uthuset, för att om möjligt själv lägga vantarna på guldet, men om någon vill komma och hjälpa till att röja, kan jag tänka mig att dela med mig av bytet.....:)

Det är nog lustigt hur vissa dagar lite hakar upp sig hela tiden - var fast besluten igår att fara på jumppa, som skulle börja då. Blev helt rosenrasande då jag sent omsider skulle iväg och inte hittade bilnyckeln någonstans. Inte var den i bilen (dit jag ofta glömmer den på kvällarna), inte i väskan jag hade på dagen, och inte i jackfickan. Inte heller hade jag slängt den på diskbordet. Men just då jag höll på att spricka upp, kom jag att kolla på nyckelkroken...ehheh, där hängde den ju. Rivstart iväg - men väl framme fanns inga andra bilar, bara en lapp att jumppan börjar först om en vecka. Sällan har man känt sig så ballongaktig - pyste ihop till lite mindre storlek, men eftersom alla var inställda på att mamma skulle motionera, så for jag på länk nr 3 i höst. Det ni. Kondisen stiger så det knakar :). På kvällen skrev jag fler inlägg än det om vardagsglimtarna här på bloggen, men plötsligt meddelade datorn att det var dags att gå och lägga sig - eller nåja, internet hade gett upp av sig själv, så det fanns inget annat att göra.

I dag började mamma-barn på församlingen. Nu är tiden rätt för oss. D travade iväg till alla leksaker och satte sig bland alla barnen, utan en blick på mig, det var bara någon gång under de två timmarna han lite noterade att mamma ju också fanns på plats! Känns jättebra nu, han kommer att få ut massa av träffarna en gång i veckan.

Har börjat fundera på vad jag ska göra när jag blir stor. Frilansandet är annars skoj, men så osäkert. Nu verkar det också som om det kommer att finnas mindre och mindre möjligheter för mig att få in mina artiklar (ringde JT igår om en artikel jag kunde ha skrivit, men de tyckte de ville skriva själv...varsågod då för tipset :( - skrivklåda har jag, synd bara att jag inte lyckas få smör på brödet med bloggskrivande! Så senast om cirka två år borde jag ha hittat något lite mera regelbundet och säkert, kanske ett halvdagsjobb. Får skicka ut önskningen i universum och se vad som händer! Hittills har jag alltid hittat jobb då det behövts, så månne det inte ska ordna sig i framtiden också.

Surströmming

Photos from an evening of testing a Swedish "delicacy" (ironically said): "Sour herring" (don't know the term), tasting like bluecheese a bit, which I don't like either. But the company and the surroundings were great, both me and D enjoyed ourselves, despite the bad weather.


Ett kulinariskt benjihopp - upplevde jag på fredagkväll, bara 1 km hemifrån. Första gången i mitt liv smakade jag surströmming - yäk, säger jag. Påminde om mögelost, vilken jag inte heller gillar, efter att jag som 10-åring uppmanades blunda och öppna munnen och fick den full med äcklig, slemmig mögelost, som jag aldrig smakat, eller ens visste existerade. Smörgåsen med strömmingen gick bra ner tills en jäkel fastnade mellan tänderna och jag hade hela härligheten ensamt på smaklökarna. YÄK, säger jag igen. Min väninna B har fångat mina känslor perfekt i sitt foto på mig :).

Annars var Jeposmettonas kväll härlig, trots hagel och regn. D fick som vanligt vara med, men fick varken snaps eller strömming. Jag njuter oerhört de gånger jag bara kan promenera hemifrån till någon "tillställning" (tack C - oftast hos dig :) - att det som händer, händer så nära hemmet att man inte behöver fundera på fortskaffningsmedel.

Vardagsglimtar

Vid matbordet:

- Inte kasta maten på golvet!

- Men D, ta inte mammas sked (D sitter med två teskedar i ena handen och en gaffel i andra, om han är på riktigt dåligt humör åker alla på golvet).

- Nämen D, klotta inte med maten, säger mamma matt (lillen har stoppat händerna upp till armbågarna i maten och klappar förtjust i den, mockar emellanåt in en näve)

- Va dukti...neeej (lillen har skyfflat skeden full och visar stolt upp den - fel väg och innehållet rinner på golvet/mammas knä/lillens famn...)
- NEJ D - SÄTT DIG NER!! Du kan falla!! (och varje gång står han där och balanserar i stolen med ett förtjust leende....suck.)

Utomhus:

- NEJ D, du får inte äta sand.

- NEEEJ, usch, inte äta ruttna äpplen.

- NEJ, D, du får inte fara ut på vägen.

- Nejmen, D, sätt dig inte i vattenpölen, mamma glömde sätta på dig kurahousut.

- (Snyft) Doppa inte armarna i vattenämbaren igen!!!

Inomhus:

- NEJ!! Du FÅR INTE trycka på knapparna på mammas dator. oh, nej, nu slocknar den igen...

- Nej, ajajaj, inte trycka på tv-knapparna. NEJ, INTE HELLER VIDEON (lillen står och klappar videokassettluckan så den fladdrar tills mamma kommer och tar bort honom)

- Vad har du i munnen....Nej, man ska inte äta papper/trä/mejslar/pennor/virknålar/disketter/öronproppar/armband........

- UUUUSCHHH NEJ, sätt bort kakkaborsten!!!

- DRICK INTE UR BADBALJAN!

- Nej, inte slicka vatten från golvet (med mattare tonfall)

Detta är bara en bråkdel av alla nej jag delar ut varje dag - hur ska stackarn lära sig att vara positiv i framtiden :(?