fredag 31 juli 2009

Igen.

Ifjol, fredagen den 13 juni blev vår unga katt Nalle överkörd precis utanför vårt köksfönster. I morse hittade grannen vår Gusta död i diket, han hade blivit överkörd någon gång i gårkväll eller i natt. Det verkar som om jag aldrig ska få en längre period av glädje och harmoni, blir jag för nöjd med tillvaron, så kommer något och rycker ner mig på jorden igen. Life sucks.

13 kommentarer:

Emmama sa...

Åh! :( Stor kram!

Henrik sa...

ååå nej,, synd att mista en så trevlig katt som Gusta
Vet nog hur det kan kännas, jag har haft både katt och hund på 80- talet.

Kram !

Matildas fikarum sa...

Vad tråkigt för dig! En varm tröstekram får du härifrån också.

heffamamman sa...

Usch vad ledsamt. Stackars Gusta som mötte samma hårda öde som din förra misse. Katter och landsvägar är ofta en lömsk kombination. Tyvärr. Men sen finns det enstaka katter som lever i 16 långa år trots att de också bor nära vägen. Fint minnescollage som du har gjort. Och spännande med din kommande intervju! Du har mina tummar nästa vecka.
*Kram*

Anna, Fair and True sa...

Usch, nej vad hemskt! Ryser :( Ledsen för er skull.

Saltistjejen sa...

Åneeej!
Usch! Sitter här med tårar i ögonen. Så sorgligt...!!!!!
Tyvärr är det väl just detta som är den stora risken när man är utekatt. Att man kan bli påkörd av en bil. Hoppas du kan trösta dig med att Gusta ändå levde ett väldigt fint liv fram till slutet.
Tröstekramar!!!!!

Anonym sa...

Neeeeeeejjj!!! Tusen kramar!!

StrandMamman

B-M sa...

Otur! Men vilket flyt att bli kallad på intervju, håller tummarna!

hälsar B-M

Anonym sa...

Tyvärr händer det ofta olyckor med utekatter, speciellt när man bor så nära vägen som du gör.
Men - lycka till på onsdag! Jag håller också tummarna.
Avverkade en cykeltur till Terjärv i torsdags. 91 km. Övernattade hos min guddotter och kom hem i går kväll. En något kortare rutt. "Bara" 65 km. Har nu ca 500 km kvar till målsättningen 2000 km i sommar.
Kram.
Maggi

Anonym sa...

Oj nej vad lessamt.
Katri

Jemayá sa...

Till alla: tusen tack - känns alltid bra med sympatier! För mig var det värsta att jag inte tror Gusta hade haft det så bra - Fia fräste i tre månader åt honom när han först kom och hon blev aldrig riktigt "varm", speciellt på sista tiden gav hon honom ofta stryk. D var han rädd för först, de senaste månaderna började han tolerera D och låta honom släpa runt honom i famnen. Han hade valt mig - han ville alltid i min famn, ville ha min närhet och i vinter var jag för det mesta för trött och inne i mina egna problem, orkade inte ge honom den tillgivenhet han ville ha, bara i korta snutter. Och nu då jag äntligen började orka med att mera bry mig om honom också...ja, då gick det som det gick. Mycket lessamt, han var ju bara ett år och började först bli "sig själv" - en vänlig, vacker herreman med silkeslen päls. Får försöka vara tacksam för den tillgivenhet han orkade visa mig i vinter - trots allt.

Kat(t) på Åland sa...

Det är så sorgligt när sånt sker. Vi miste vår tvååriga katt för en dryg månad sen på samma sätt, och saknaden känns länge.

Jemayá sa...

Katt: oj nej, ni också - deltar!