Egentligen borde jag vara strålande glad. Veckoslutet har innehållit många goda saker, men kanske det är så att när jag har en chans att känna efter, då väller också en massa annat upp, så nu på söndag är jag allt annat än glad. Vill ni inte igen höra en klagovisa, läs en annan blogg. Måste få skriva av mig.
I fredags kunde jag äntligen åka till simhallen efter "leverans" av D till pappan. Förra gången hade jag ju glömt simväskan hemma. Det var himla skönt att känna hur bubbelbadet - dit jag först styrde stegen - mjukade upp de stela musklerna. Simmade 500 meter, ville inte trötta ut mig helt :), sen lång stund i bastu, SALLAD och sen shopping i lugn och ro i några timmar. Lite smolk i glädjebägaren var det faktum att visa slutat fungera, dvs är över limiten och nästa månad ska också soffan betalas. Gulp. Tror jag får det fixat, men det blir tajt. Håller jag igen med vad jag köper - nej. Har en smått schitzofren inställning till pengar - en sida av mig oroar sig och kalkylerar och funderar hur jag ska få skaffat mera, medan den andra helt sorglöst köper det jag tycker jag behöver och vill ha (nåja, lite kanske jag ibland håller igen) och räknar med att det på något sätt fixar sig, det brukar det alltid göra.
Tog mig en hård titt i helkroppsspegeln vid simhallen och blev inte glad över vad jag såg. Jag vill gå ner åtminstone fem kilo till sommaren, men hur det ska ske har jag ingen aning om. Har ingen motivation för något bantande. Har många gånger tänkt på det jag någon gång läst "man ska sköta om sig/se bra ut för sin egen skull", skitprat. Om ingen bryr sig, ingen "ser" en, vad är det för vits att hålla igen, kämpa med dieter och missunna sig ens det som ger lite njutning för stunden, i mitt fall - sött.
På lördagen skulle jag ha en lång skön dag, helst med en bok i sängen, men därav blev intet. Kollegan från dagis ringde - vi har ju aldrig tid att diskutera något, eftersom planerings- eller mötestid inte ingår i mitt kontrakt. Nu finns det planer på att möblera om i dagvården och de anställda känner sig överkörda av politikerna. Jag bryr mig också och började skriva på en artikel. Sen sa min mamma att hon nog behöver fara till läkaren, hon hade igen tungt att andas. Hon blev kvar på bädden - hon har troligen blivit smittad av D, har släng av förkylning och då förvärras allmäntillståndet direkt. Hon blev kvar på bädden, men behöver troligen inte stanna så länge.
Fick också ett samtal av Ds pappa - han hade tagit D till läkaren, eftersom D verkade ha fått öronvärk. Han skulle annars inte ha ringt, men kom inte ihåg socialskyddssignumet. Blev lite upprörd över att han inte ringt mig på förhand - D har ännu klarat sig utan antibiotika och jag vill skydda honom från det så länge som möjligt. Är avskräckt av alla berättelser om barn som får kurer på kurer - och har också läst om att de flesta öroninflammationer går om av sig själv - D hade dessutom inte gråtit, bara antytt att han har ont. Jag skulle ha väntat med läkarbesöket. Eftersom situationen med pappan inte är optimal, dyker alltid upprörda känslor upp när något utöver det vanliga händer, men jag antar att det var läge att processa min egen inställning. Sa inget till honom men bad att han skulle informera mig om vad läkaren sade och när han sen ringde, gick det att tala en stund med honom utan att han hela tiden var på väg att avsluta samtalet. Det är inte roligt att ha kontakt med en människa som har inställningen att kontakt med mig skall undvikas till varje pris, som om jag hade pesten eller var den hemskaste människan i världen! Någon gång skulle jag önska att jag fick lite extra poäng för att jag faktiskt är hans barns mamma - istället för att det på något sätt gör mig till en person man ska undvika till varje pris. Det enda jag vill är att vi skulle kunna diskutera saker som gäller D på ett naturligt, avslappnat sätt - som då riktigt i början, kanske över en kopp kaffe någon gång. Men jag antar att jag får vara tacksam att allt ändå fungerar bra och man kan göra ändringar i planeringen utan upprörda känslor, att få stöd och kunna dela saker som gäller D med honom är utopiskt.
På kvällen gick jag på teater här i Jeppo - en fars. Den var rolig och det är alltid kul att vara ute bland folk man känner. Sen styrde jag ännu i väg till stan (dvs Jakobstad, 37 km) - en väninna hade undrat om jag vill komma med dem på en dans till "Let's go sixties" - en kör som stod för musikunderhållningen på dansen! Jag tyckte det var dags att ge sig ut någonstans där också män rör sig - och att tillbringa tid tillsammans med väninnor är ju alltid trevligt. Tyvärr var där inte så mycket folk och de som dansade var mest par - vi twistade tillsammans, men inte en enda gång blev jag uppbjuden. Kände mig väldigt lessen på hemvägen - det är ju så sällan som jag orkar eller har möjlighet att fara ut på helgen, skulle så gärna ha velat dansa då jag en gång kom mig iväg. Men nej.
I morse väcktes jag av att postbilen hade kört fast i sörjan på gården. Tack och lov kom också grannen så vi med gemensamma krafter fick knuffat tillbaka bilen till den lite torrare vägen på sidan om. Sen gjorde jag faktiskt ett zumbapass i vardagsrummet, nu då jag var ensam hemma - kände mig väldigt stolt :). Men sen försökte jag göra något åt den blöta snön/isen, fick inte loss något, försökte hugga ved, med det mesta jävlades - de smala klabbarna prickar jag inte så bra på och de större vill jag inte orka få itu. Till sist satte jag mig ned på vedstubben och bara grät.
Jag läser ju mellan varven själv-hjälp böcker, men nu just är jag så trött på alla hurtiga upprop om att man ska ändra inställning, se de små glädjeämnena, leva i stunden, bla, bla, bla. Jag är bara trött på mitt liv just nu och orkar inte vara hurtig och duktig. Får ta det i morgon. Jag vet att det då är en ny dag och kanske jag känner mig helt annorlunda. Jag hoppas det.
7 kommentarer:
Jag tycker det låter ganska skönt att sitta på en vedstubbe och gråta, det skulle jag också behöva göra mellan varven.
Hoppas både din mamma och son kryar på sig. Du kanske också har fått dig en släng av förkylningn?
Kramar, kramar....
men ibland ORKAR man inte! Gråt ut, det lättar.
Tårarna rann på mig igår då jag var ut och springa, var arg på mannen, tonårssonen-to-be och några till. Arg på mig själv som tar på mig alldeles för mycket!
Det är nog den här vargavintern som sugit musten ur många av oss.
Matilda: jag tror faktiskt det hjälpte att "släppa greppet" en stund. Jag har köpt ett vitamin/järnpreparat - är så fruktansvärt trött på eftermiddagarna, så jag kanske helt enkelt lider av brist på något. Hoppas medlet kickar in SNABBT!! :).
Strandmamman: tack - det kändes skönt!
BM: så är det nog. Även om jag tycker det är lessamt att du har det jobbigt, hjälper det att höra att andra också kan vara nere mellan vraven...Blir ibland lite trött att t.ex. på fb läsa om alla glad och pigga som bara bakar och städar och har så roligt och är på topp jämnt!
:-D, detdär med FB känner jag igen - har lovat mig själv att aldrig aldrig aldrig skriva om nåt städande där!! På FB kan man ju ge den bild av sig själv som man själv vill...så de flesta av oss visar bara en sida!
Styrkekramar också från mig!!
Kram!
Skicka en kommentar