Merry Christmas!!!

At first I thought I'll just buy cards this year, had no motivation, nor ideas about how to make my own cards. But then suddenly one day when I lit the white lantern I got an idea - and voilá, we had photos to choose from this year as well :). They are taken in our yard, the barn (where my parents had their cattle) in the background. Unfortunately we didn't have snow yet at the beginning of December when I took the photos. 

I wish all of you who visit my blog

A Christmastime filled with warmth, caring and sharing; 

a time to relax and be with loved ones.

Merry Christmas!! 

Soon it's Christmas...

I had ordered too few postcards this year, but found out how to make my own ones and print them out. Took som more time, though....

Last Saturday we had an Afghani "pre-christmas party". I have been a guardian for  the two boys in the sofa with D (actually still for the younger one until his family arrives). It's nice for D to have big boys for company :), and nicer for me to keep in touch this way.   

New traditions: normally the Christmastree has always been brought in the day before the 24th , but now I decided we need new traditions. I had the boys help me carry in the tree and put it in a different place altogether. 

Two Ulla + D. We are both also "supportpersons" for a refugeefamily, who also  were invited (have to  respect the women's wish to be anonymous)

We sent the boys upstairs, so the girls could help out with the tree :). 

Santa's helper also turned up. Unfortunately he couldn't find his normal hat, but his more oriental look was quite suitable in this company :)

I look slightly crazy :)

Exotic elf :)

Nice to relax with friends 

I think it says: I love you Ulla :)

I just talked to the older boy and he will probably spend the 24th with us. He also spent  last Christmas here as well, he is almost like a son to me and it'll be nice now to have one more person in the house. It would've been very lonely to only be with D, my mother's absence would've been felt more strongly then. On the 25th D goes to his dad and I hope to have a really quiet and meditative evening on my own then.

When I was thinking about the Christmas holidays this fall I was worried that I would feel really lonely and anxious, but now I'm just tired and glad to have a break and let everything sink in, and gather strength for next year, which I do think has to be a much easier and more positive year than this one. 

Studies

Jag är för det mesta en handlingens kvinna. Jag lider inte i det tysta, mår jag dåligt, är trött, lessen, sur etc etc så vet de flesta om det, men det är likadant om jag mår bra - livet är till för att delas med någon, och för mig har bloggen och mer och mer på senaste året - fb - blivit en räddning. Ska försöka börja skriva lite mera här, tror att det kommer att göra mig gott och bära mig bättre över acceptansen av att nu "på riktigt" leva som ensamförälder.

Vilket inte betyder att jag planerar att göra det för evigt -  nämligen detta att fortsätta som singel :). Jag har studerat febrilt de senaste veckorna, försöker förstå varför jag dras till de män som inte riktigt är bra partners. Och varför jag inte lyckats få till det speciellt många gånger här i livet. Och tyvärr är det nog så att vi går tillbaka till min pappa, som inte förmådde visa uppskattning och kärlek till "sina kvinnor". Som 16-åring höll jag på att svimma när jag skulle på klassresa till Paris och pappa sa: "sköt om dig". Det var det snällaste han sagt sen jag blev tonåring! Kommer ihåg att jag skrev i dagboken att jag kände mig som en möbel i huset, han visste jag fanns men noterade mig inte desto mera. Det gör inte gott för en flickas självkänsla. Han betedde sig inte speciellt bra mot min mamma heller. Nu efteråt, som vuxen, förstår jag bättre deras förhållande, men då tog jag på mig rollen som mammas försvarare (verbalt) och var ständigt i gräl med pappa över hans respektlösa beteende mot henne. Samtidigt tyckte jag hon var svag som inte stod på sig mot honom. Jag tror detta har gjort att jag har fallit för män som har svårt att visa känslor - ofta charmiga på ytan, men problemfyllda undertill. Det verkar också som om jag varit rädd att bli kär - utomlands har det alltid lätt hänt, eftersom jag egentligen inte behövt vara rädd för att "bli bunden" som jag tyckte mamma var.

Nu hoppas jag verkligen gå till botten med mina egna problem och mönster och vara mera aktsam nästa gång jag blir känslomässigt involverad med någon. Jag har faktiskt haft kontaktannonser på gång igen, fast jag redan en gång svor: "ska jag träffa någon så ska det vara "live"." Men det känns så hopplöst här i trakten, då det inte finns ställen att gå till i denna ålder. Det har inte "nappat" på nätet heller, men vet att jag ju inte är mogen för något alls ännu i detta skede. Lite balsam på såren ger det förstås att man får lite uppmärksamhet där. jag har beställt två av John Grays böcker på nätet idag, så jag kan strecka under och riktigt fördjupa mig i relevanta partier - och göra övningar, typ skriva brev till någon man kanske inte rett upp allt med ännu. Har några brev att skriva ännu.....

Anyone here...?

According to my visitor list, people still pop in here, even if I've hardly written at all during the past months. Is the list cheating...? PLEASE say at least HI or comment something if you come in here regularly - maybe that could give me the motivation to start writing more regularly again. Thank you!

Getting closer...

I've had a period when I've been really low and without energy. Mostly heartache, since I was dumped rather brutally - not letting someone know what is going on is really cruel. After about a week and a half I realized what had happened. That the relationship I thought was deepening, was actually suddenly over. When I let that sink in I think I've also finally landed in my new situation without my mother. A kind of mini-depression came  over me, but for the past week I've felt energies wake up again and have been able look forward. I wanted to go abroad over the New Year's, but haven't found any last minute-trips, so I guess we'll try to make the best of staying at home. I do need to rest, though, so that'll be nice. It'll be wonderful to  turn the page and start a new, fresh year as well, filled with new possibilities - this has been such a hard year.

With son we're trying to make the best of the Christmas holidays - I've been dreading it and hoping we'd get visitors, like D's grandparents from his father's side, but there is illness in their family, so they will most probably not come. I've invited my "extended family-member" - one of the boys I worked with until he turned 18, he is a good friend and we'll enjoy having him here on the 24th, which is the main day here. That's when Santa comes with the presents :). On our Independence Day on the 6th of Dec we baked gingerbread (from ready-made dough). .

To make it a bit more interesting we made D's favorite as well - an Angry Bird :)

For the Lucia-celebration on the 13th , D was one of Santa's helpers. He's changed a lot  this fall and  is coming up with all kinds of things...."he has become a 6-year old" they said at daycare :). (He is 5,5 now)

D to the right with one of his best friends. 

Postcards!

Finally I've realized a dream I've had for years and years - to make postcards out of my photos. It has been quite a struggle to go through all the steps needed, since I've had to learn everything from scratch, but now these postcards are for sale in a few places here in Jeppo. Now I know I can do it, so now I can start printing more cards (and improve these ones ) :) :). 

Sunset

Dethär får symbolisera mitt spirande förhållande - solen har gått ner. Jag har inte hört någonting från Mannen efter mitt olycksaliga sms för en och en halv vecka sedan. Jag försökte ringa och har skickat några sms där jag bett om klart bud, men ingenting. Det säger mycket om honom att han inte kunde respektera mig tillräckligt för att låta mig veta när han ville avsluta det hela. Det bittra är att det var han som var ivrig med kontakten i början och nu då jag släppt in honom mer och mer i mitt liv och hjärta, då drar han sig undan. Men så brukar det väl ofta vara. Nu har jag våndats i över en vecka - har herpesblåsa som bevis över att det varit tungt att inget veta och slitas mellan hopp och känslor av ilska. sorg och kapitulation. Jag vet att han var mycket låst, vi hade inte mycket gemensamt, men ändå tyckte jag det var underbart tidvis när vi var tillsammans. Och det fanns så mycket potential - men avståndet och hans fullspäckade liv tog livet av det hela innan det ens ordentligt satt igång. Jag får vara tacksam att han väckte liv i känslor hos mig som jag trodde jag inte mera kunde känna. Jag har haft någon att tala med i höst (om inte annat så har jag "pratat" med honom i huvudet mellan samtalen och träffarna) och någon att tillbringa rätt många veckoslut tillsammans med.

Jag har redan frågat två personer om de kunde tänka sig att göra något på lördagen då D är hos sin pappa, men de var upptagna, en tredje har inte svarat. Så det är tillbaka till en mycket ensam tillvaro. Jag hoppas jag hittar tillbaka till förmågan att kunna njuta av det, just nu känns det bara hemskt. 

Home on the farm...

I still have four rabbits outside. I'm glad about the warm beginning of winter - the rabbits still find food for themselves outside (I do add a bit, but not much)

Elmer

Olga (so funny, she still has her "sunburnt" ears, but the rest is "wintercolor")

Leo (Olga's boyfriend/brother). Maya is missing in the photos, she is black. 

Since son can't write yet, he decided to cut out from brochures what  he wants and then we'll post it to Santa....

We've had a bit of snow last week, but at the moment it's raining

Kärleksbekymmer och Mazetti

Tredje fullmånen klarade vi med nöd och näppe. Det var fullmåne då vi träffades på båten i augusti - det var romantiskt ute på däck, med månen över havet och första trevande kyssen. Jag frågade honm någon gång vid andra  fullmånen om han kom ihåg det, men det gjorde han förstås inte. Få se om det blir någon fjärde fullmåne. Jag börjar bli rejält trött på mig själv. För jag kom nyss fram till att denna gång är det jag som är den "förlorade", den som skulle vilja ringa varje dag, som har honom i tankarna hela tiden. Som går i bitar om jag inte hör från honom på ett tag. Och inget kan jag göra - man åker inte fyrahundra kilometer bara för att få lite närkontakt en kväll. Jag undrar hur många tremånaders "förhållanden" jag haft i mitt liv...För mig tycks det vara en magisk gräns, en gräns där jag själv brukar vara den som klipper målsnöret, men denna gång blir det nog andra vägen. Jag har en känsla av att jag troligen kommer att pressa på så hårt (kanske jag redan gjort det) att han drar åt sig öronen, men i varje fall kan jag vara nöjd med att denna gång var det inte jag som gjorde slut, denna gång höll jag ut.

Men Gud vad jobbigt att vara kär och nästan femtio. Inga väninnor orkar höra på mitt ältande, då man var tonåring var det ju samtalsämne nummer ett - killarna, nu är det annorlunda, få hinner ens tala. Nu har jag bara monologen i mitt eget huvud och allt som ska tas hänsyn till, barn, jobb och barnens mamma som han fortsättningsvis träffar lika ofta som mig :(. Dessutom jobbar han häcken av sig och jag vet egentligen redan att jag inte ryms in i hans liv, så mycket som jag skulle vilja ha av honom, har han inte att ge.  Vi är fortsättningsvis som dag och natt, jag förstår inte varför det inte leder till att känslorna börjar falna......Men det är väl det att han är "hard to get". Man skulle tro att jag skulle ha haft mindre tid att tänka på honom de senaste veckorna då jag också haft mycket jobb, men nix, det är bara när jag står framför klass som han glöms bort en stund. Ja suck - andra väninnor som länge varit ensamma har den senaste tiden träffat män det sagt klick med - och det har varit enkelt, alllt har bara fallit på plats. Det kan man verkligen inte säga om oss. Nu är det två veckor sen senast vi sågs, två veckor tills nästa gång, om det inte vore för mitt panik-sms på lördagkväll, nu testas han och jag sitter och funderar hur länge jag ska stå ut med väntan på samtalet som troligen inte kommer ....Men i dag är jag för trött för att bry mig. Lördagskvällens mexikanska parfest (där jag förstås var parlös) tynger ännu och i morse väckte sonen mig klockan fyra och jag kunde inte sova mera. Steg upp och började förbereda en lång tv-intervju istället och har varit slak som en trasa sen jag kom hem efter intevjun. Hämtar i stället sonen från dagis och hoppas fortsätta läsa "Katarina Mazetti" - vilken härlig författare!!!

November

eh...proud mother....I guess this is a sign that sons spends a bit too much time on the computer playing  Angry birds.....He made this drawing in daycare. 

Yesterday was a lovely day, foggy, but sun also peeked out - a rare sight normally in November. 

Pekka always throws himself on the ground - or walks straight up to you, so it's difficult to get a picture of him. 

Views   from behind our outhouse/barn

October

Son took this photo at some point...I ordered a new "camera light" on the internet, a camera to take snapshosts with, and now I don't know where I put it....I have a new hairstyle now, but don't have a photo of it. 

At this moment I think I have four rabbits, this couple has our yard and - unfortunately - our neighbour's yard as their  territory. There was one more yellow rabbit, which also belonged to this group, but I haven't seen her in over a week, so I'm pretty sure she has met her destiny, probably in the form of some stray animal (photo taken through a window...). 

The other day we were visited by a flock (? I suspect there is a particular word I should use...) of partridges. They've come for a visit in the winter also. They seemed to think Maya was their mother, following her around :). 

Things are finally calming down and a feeling of flow popping up now and then. Local tv has started, my yearly (x2) project to write for the personnel magazine of Pietarsaari has also begun. And my own writing isn't so difficult anymore, and I've started a few "projects" which I have thought about for a long time.  life at home feels good. And my lovelife is ok :). At the moment he is here - still sleeping, he always works at nights during the week, so it's difficult in the weekend to switch to another rhythm. It's been a good weekend, which we needed, we hadn't seen each other for a month. It's been difficult for me, my own fears, combined with the distance and him becoming sick and having a really busy period at work made communication rather scarce. But like I said, it's been a good weekend. It's a strange relationship, on the surface we don't have much in common, but still, some moments are almost magic and I respect the fact that he is "his own" even if I'm irritated that he doesn't behave or do thing the way I'd like him to :). A "push over" wouldn't last long with me...I know that.

I hope we've turned a corner now, he has been different and that of course reduces my fears. Next week D and I are going to London for three whole days to see a friend with kids D's age. That'll be a nice break during this time of increasing darkness and cold here in our country. I've also been regularly meditating, exercising and practising qigong, so I feel stronger both physically and psychologically, which of course is also a really positive thing :). 

Lyrics,feng shui and headache

Your know how you sometimes think you know the lyrics to a song, and then they are something completely different....Especially when I was younger and didn't know much English, I had my own versions of the lyrics when I sang. I obviously still have that. The car I bought a year ago still had a cassette-deck, it stopped working so now I'm "upgraded" to a cd-player. I decided to listen to old cd:s - one of them was "Savage Garden" - do you remember, they were in maybe 10-20 years ago....or something like that. I like to sing to their tunes, but haven't really looked at the titles. Now I started wondering about myself when I sang "like cannonball": "running free through the jungle...like cannonballs", "cannonballs and children never lie" etc. I thought something must be wrong and tried to listen really carefully, thought it must be something alive that they are singing about. Thought it sounded like "cannibals", but that was rather weird as well, so I had to check the cover, finally. "Animal song" is the title :).

*

Had a lovely day yesterday, didn't have to do anything, but instead I voluntarily cleared away bits and pieces that have been waiting for it - some for a long time. In our living room we have a part which is supposed to be D's play corner. His room, where he doesn't sleep yet, is upstairs, but he is never there, so most of his toys are downstairs and as you can guess, all over the living room. I've looked at the mess but haven't had the energy to deal with it, only on the surface. Now I rearranged the corner, brought in a table for him and cleared away some of the "artwork" he's brought home from daycare. He is into building all sorts of things from milk boxes (wonder if his dad's architect-genes are coming through...) and it's a bit hard to throw them away, but enough is enough. I don't think he'll notice, I kept the best ones :).

Finally the house is slowly being cleared of the extra-clutter that has been collected in corners and cupboards, when I haven't had the energy to take care of everything. At the same time it becomes easier to keep things in order, know where I have stuff and easier to breathe... While my mother still was alive I many time thought about people with new houses, young people who haven't collected too much stuff and longed for less stuff and more order, but had no chance to deal with it. Now a lot of my mother's things are gone - yesterday I took some again to the place here in Jeppo where they collect clothes etc and take to poorer neighboring countries. I still have many boxes of her clothes, which I simply couldn't part with immediately. I think with a bit more time I will give away at least half of those as well.

*

The evening ended with the film "Eat, pray, love" (perfect, could do the clearing at the same time :). I actually enjoyed it more this time, maybe because my life situation is different now and I could relate to new things. Unfortunately the evening ended with a beginning headache and increasing anxiety about my new relationship...if I don't hear from him regularly my heads starts making up all kinds of scenarios. Due to his working hours etc (being away when I'm sleeping and the other way around)  it's really hard to get hold of him, mostly he has to contact me - I can only send him a text message if I have something I want to talk about - and he doesn't send those :(. Right now I'm almost certain there won't be a continuation. Anyway, thought the headache was due to tight neck kmuscles that didn't like the carrying, the walk in the morning etc, until I realized "hat"-season has begun. During the walk in the morning I didn't wear one and did notice the wind was rather cold to my head. It's very sensitive and since this was the second time this week with headache, I'm sure it's the wind...I need to start protecting my head. Wish I could just pull a hat over my poor heart as well!

Fragment

"Är Gud osynlig?", frågar sonen plötsligt när vi kör bil. Vad svarar man på det...

*

Den senaste måanden har jag haft både ork, energi och tid att röra mig mycket mera (qigong torsdagar, zumba söndagar, promenader och qigong på egen hand där emellan). Dessutom äter jag mindre och lättare.  Känner mig starkare, smidigare och smalare. Tyvärr motsvara min spegelbild vid simhallen alls den bild jag har av hur kroppen ser ut. Men vågen visar också att några kilo försvunnit den senaste månaden, så jag får blunda för speglar och kolla på våren igen. Fortsätter det så här, så kommer nog också det yttre att bättre motsvara den inre bilden - småningom!

*

Har ledigt veckoslut - och kan faktiskt njuta av det. S hade tänkt komma hit, men han blev sjuk. Blev helt gråtfärdig och tyckte det passade som en perfekt avslutning på en skit vecka. På onsdagen blev bouppteckningen klar, förutom ett frågetecken, som jag i princip vet vad jag ska göra åt, bara jag orkar börja ringa runt och gräva i arkiv och så vidare. I varje fall en lättnad att den är klar. Mobilen är på reparation, på onsdagkväll gick det inte att släcka lyktorna i bilen....ny brytare är beställd, men den hann inte hit till helgen. Har fått låna en bil på kvällar, men det är också en orsak till att jag får hållas hem i kväll, vill inte låna en varje dag. Men faktum är att jag också är helt nöjd med att för första gången på länge kunna njuta av ledig tid då jag helt själv får bestämma vad jag gör. Förra veckan sov jag dåligt och funderade mycket på "oss" - missnöjd med hur vårt s.k. förhållande utvecklar sig. Distansen gör förstås sitt till, men det är inte allt. Hade ett långt och bra samtal på måndagmorgon klockan halv sju när han kom från jobbet (:))  , men vi borde ha fått se varandra detta veckoslut, jag är fortfarande orolig och osäker i hjärttrakten. Men jag kommer ju inte mera ihåg - kanske det hör till när man är nykär?! Speciellt om man är nykär och 47 år....Talade med en annan nykär väninna, som har en helt annan livssituation och förstås -historia. Då insåg jag att bara vi får kommunikationen att funka ordentligt, och litar på varandra mera, så skulle detta passa mig perfekt. Jag har ju knappt bott med en man tidigare och vet inte om jag ens skulle vilja det mera. Jag går så upp i ett förhållande, så jag tappar bort mig själv. På detta vis måste/får jag vara den jag är i mitt liv, trots att en man ingår där också. Men vi får se, vi får se, vi är inte där jag vill vara ännu och jag vet inte om det ens lyckas med just denna man.

*

Bestämde mig för att jag och D ska åka på en liten resa på vårt höstlov, det blir något skojigt att se fram emot i höstmörkret. Det är under planering.

*

Fia kom just in jamande - som jag gissade ligger det en död mus på köksgolvet. Nästan varje morgon har jag "frukostmusen" på mattan på toaletten på vinden (kul om man gå på toan på natten och trampar på presenten...). Ändå ska hon ha kattmat också - jag tror hon har mask, men hon är omöjlig att få maskmedel i, så jag vet inte vad jag ska göra. Synd att man inte gillar mus.

*

Solen skiner - härligt! Den har inte synts till så ofta den senaste månaden. Var på en långpromenad i morse. Hittade en ny Paolo Coelho i Prisma i går efter att jag fört sonen till Kby och varit och simmat. Härligt att syssla och pyssla, ta tag i saker och ting som blivit på hälft (fast köksskåpen kanske ännu får vänta, vi får se...). Går nog säkert ut och räfsar lite än i dag. Härligt då man orkar göra saker och ting!

*
Hoppas ni (anyone out there ?) :) ) som läser får ett skönt och avkopplande veckoslut!

Getting back to normal....

I've still had problems settling into life....haven't felt comfortable to work at home, have felt anxiety and nervousness. I complained on facebook about the lack of flow in my life and was immediately reminded by friends there to go within. I'm in the lucky position that I could actually listen to the advice - I switched off the phone, went upstairs to my guestroom (previously office), lit some candles, put on some calming music and tried to meditate. Also had a look at my tarot cards - and found my way back "in" again. Calmed, in other words, down. On Thursday qigong-practise began in the evening and that felt very good - I've actually done some of the exercises in the morning - have gotten back into the habit of getting to bed early and waking up at 5.30...which I don't like, I don't need to get up that early, especially not now when it doesn't get light until about seven. A few weeks ago it was ok to go for a walk before D woke up, but I don't want to walk in the dark. 

Last weekend I went to the south of Finland to see the man I met on the cruise. The weekend was both good and bad - it's not so easy at this age, with the baggage we both have, to trust each other, to adjust....so at this moment I don't know where we actually stand. Also if I'm going to continue seeing him, I need to adjust my rhythm, he works nights and has a hard time getting into another kind of rhythm during the weekends. I joked we are a bit like two characters from a Finnish children's song: "Päivänsäde ja Mennikäinen" (about a creature living in the daylight meeting another creature who cannot stand the light, but lives in the night :) . I have recognized I have so many fears connected to men - I have all these dramas going on in my head, that have nothing to do with this man. On the other hand, I don't know him either yet. After last weekend I also noticed that I had once again let a man be the center of my universe - which is not a good thing, either for a relationship or myself. So I think I've moved back into myself now, enjoying what I have without him. 

The really positive thing is that I've found a group of divorced women who sometimes meet. I was able to attend a "gathering/party/ last night for a few hours (my son was home this weekend) and I'm so happy to know that I have someone to contact if i'm alone during a weekend. In the summer I thought I'd be tired for a long time - the intense weeks after my mother's funeral, with friends and the trip, erased to tiredness and now I want ACTION when I'm off :). And I don't have enough work to keep me busy - or, maybe I should be honest, I haven't been able to focus on the jobs that require my own activity and creativity. On Friday I for the first time felt like I was getting into a good rhythm, teaching at first (English) for two hours, then two interviews for local tv (which has now started after the long summer break). I also notice I now have the energy to get in touch with friends I haven't been in touch with for a long time. 

Jeppo was visited by a circus from Germany. I took one of my ex-"guardian children" to the circus, together with her children and D. It was really enjoyable, not always perfect, but authentic :). 

During the pause the children could ride the horses.

Love this picture, but I'm also aware of weirdos (took me some time to be able to block out certain parts and didn't notice the spelling error until after....)....

In Helsinki

I just received some photos that my friend S took when we stayed at her place in Helsinki after the cruise. I really like them and want to share them with you as well!

D loved playing with her furry kittens - they were calmer than our Pekka, who  tends to get overly excited and bite and  claw :(

Her adorable Persian kitten 

In the evening we went for dinner to a hotel where her boyfriend was staying and I got to try out the bed :). 

having dinner :)

D did enjoy himself, even if the meal dragged on a bit too long in his taste :)