31.12 :)

Snart beger vi oss i väg till Nykarleby där A har bjudit in alla sina syskon med familjer. Vi träffade dem redan på jullunchen hos hans föräldrar. Härligt att få del av en stor familj, då min egen är så pytteliten :D. Blir spännande att se om han kommer ihåg min födelsedag - hittills har jag fått ett sms " kan du ta med olivolja" :D :D. 

Kom att tänka på igår att även om jag tyckte vi startade försiktigt med A så har det ändå hunnit ske mycket redan - egentligen har vi bara varit tillsammans lite över tre månader!! Det känns så naturligt, så det är som om det varit mycket längre - cirka en månad till har vi ju kännt varandra, men då "bara" som vänner, fast jag rätt snart märkte att jag ville mera. Under denna tid har vi hunnit med både hans och min födelsedag, jul (och hans "elddop" - julkyrka i Jeppo :D) och nyår (nåja, det blir i kväll....) och en resa tillsammans med våra pojkar + otroligt sköna veckoslut på hans stuga. Och det var varit hur bra som helst, diskussioner och långa samtal, jo, men - peppar, peppar - inte ens gräl!

Jag kan inte komma ihåg att jag haft en såndan här jultid tidigare. Julafton brukar följas av en viss tomhet, som sen småningom brukar fyllas av en förväntan på födelsedagen, som ändå alltid känns lite speciell. I år har det varit action hela tiden - och i bakhuvudet har jag ju också haft jobbet, eftersom kursen jag ordnade för de afghanska kvotflyktingar pågått från måndag till fredag. Men det har varit roligt hela tiden. Och A och jag har redan planer för januari. På fredagen hade jag lite dötid och märkte att jag inte behöver det mera, det blev bara tråkigt. Det är så underbart att ha ork att göra saker och ting och jag känner mig så lugn och nöjd inombords. Det finns inget jag behöver nu. Nu är det upp till mig själv att hålla balansen så det inte blir för mycket. Är fylld av goda föresatser - det ska bli gympa och hälsosamma smoothies. Åtminstone några kilon ska bort och kondisen höjas. Jag tror inte det blir så intensivt mera på jobbet heller - första halvåret var så fyllt av nya saker att lära sig, olika grejer att reda ut och rätt stora saker att åtgärda. Men som sagt, jag hoppas och tror det blir mera jämnt nu, så att jag bättre hinner med mig själv också. 

Härligt, härligt :D. Ha ett riktigt gott slut på 2012 - jag återkommer nästa år :D. 

Härliga december -12!

inpackad, men glad och nöjd :)

Den gamla örnen visste att det skulle vankas mat och förflyttade sig lite närmare! Mäktigt! Vi har sett den flera gånger då vi varit till villan eller på promenad i höst!

 

                         Kära vänner,

                 I år bestämde jag mig för att skriva ett

                 julbrev, eftersom jag äntligen har goda

          nyheter att komma med!

             Vilket år det varit!!

Jag var så glad och lättad att lämna 2011 bakom oss -

liksom den tunga perioden som räckt många år. Daniel

började bli större och jag återfå krafterna – det fanns ingen orsak att inte 2012 skulle bli bra! För att fira och återhämta oss reste vi till Hurghada i Egypten i slutet av februari. Hotellet var toppen, vädret helt ok (lite kylig vind först) – men sen drabbades vi båda av ”faraos hämnd” och Daniel var sjuk ännu en vecka efter….

Så mitt ”nya” liv började inte riktigt direkt… Men jag var ut och dansade, motionerade mera och började känna mig mera social och energisk. Tyvärr hade jag i mars och april flera perioder med lite stegring som gjorde mig trött och hängig – började känna mig olycklig igen: ”ska det aldrig vända”.

Samtidigt försökte jag skrapa ihop tillräckligt med pengar genom en massa deltidsjobb: att skriva kolumner och någon artikel då och då (varje vår och höst för Jakobstads personaltidning); jobba som företrädare för minderåriga ensamkommande asylsökande i Oravais (har ännu två pojkar, en från Somalien och en från Afghanistan); undervisade en kurs i engelska för konstskole-elever; gjorde lite översättningar och någon föreläsning; jobbade för NY-TV (Nykarleby lokal tv), som vikarie på dagis; sålde mina vykort….Som ni kanske märker så började det blir väldigt splittrat och ändå inte tillräckligt med pengar. I april satte jag mig ner och bestämde mig för att nu ska det bort som tar mer än det ger – oberoende om det betalar bra eller ej. Bestämde mig med detsamma att nu får det räcka med undervisning och dagis. Julsändningen i NY-TV blir min sista (på ett tag åtminstone…), helt enkelt för att något mera måste bort. Men det har varit roligt under de åtta år jag gjort det och skönt att ha en ”fast” plats och kolleger! Firman får också vila!

Då jag intervjuade flyktingkoordinatorn I Jakobstad för personaltidningen, nämnde hon om ett integrationsprojekt de höll på att starta upp. Ju mer jag lyssnade och antecknade, desto mera intresserad blev jag och frågade till sist om de redan anställt någon. De hade de inte och då annonsen kom var jag redo med min ansökan!

Sms:t med informationen att jag blivit vald till jobbet kom då jag var i Legoland med Daniel i juni. Vi gjorde en liten rundtur – flög från Vasa till Riga (en dag där), sen vidare till Billund, där vi bodde tre nätter hos en familj jag hittat via ”Couchsurfing”. Vi hade tur, familjen var härlig och speciellt mamman Anne-Sophie och jag var direkt på samma våglängd. Legoland var förstås jättekul och sen var det dags för tåg och båt till Göteborg. Vi hälsade några dagar på vänner, som bodde en timme söderut från staden. Tyvärr hade jag igen dragit på mig en magsjuka i något skede och mådde pyton hela vägen hem (flyg Göteborg – Stockholm – Helsingfors – Vasa) och fixade ett feber-rekord dagen efter att vi äntligen nått hemmet: över 40 grader!

Så klart fick Daniel samma magbobba, så jag var tvungen att starta mitt nya jobb två dagar försenat. Men sedan 27. juni jobbar jag 60 % i ett projekt som till hälften finansieras av Europeiska flyktingfonden och andra halvan av de fem kommuner i regionen, som tar emot kvotflyktingar.

Jag älskar mitt nya jobb (för det mesta….)! För första

gången i mitt liv har jag ett eget arbetsrum; jag har

kolleger och nya, intressanta uppgifter – och ansvar för

projektet. Jag hjälper bl.a. kvotflyktingarna (burmeser och

afghaner) komma i kontakt med föreningar som

intresserar dem. Jag ordnar också 5-dagars intensiv-

utbildning på eget språk om Finland för dem. I början av december ordnade jag också en kurs på somaliska för dem som kommit som asylsökare till Jakobstad. Eftersom jag jobbar ca 3,5 dagar i veckan har jag också tid för Daniel – han kan komma hem direkt från förskolan två dagar i veckan.

Daniel börjar bli en stor pojke nu. Han började i förskolan som 6-åring i augusti. En stor dag för både mor och son! Också en lättnad. Hittills har jag alltid försökt ordna med jobben så att han ska kunna vara hemma så mycket som möjligt. Jag är tacksam över att det gick att jobba hemifrån så länge, så jag också kunde hjälpa mamma. Men nu är det dags för både honom och mig att tillbringa mera tid hemifrån! Han trivs jättebra i förskolan och jag vet var han ska vara varje förmiddag.  Jag har också haft det lättare med barnvaktande nu då jag samarbetat med en annan mamma – vi har turats om att ha barnen på kvällar då vi haft program. Jag har fått mycket hjälp genom åren av grannar och vänner, men det är inte roligt att känna tacksamhetsskuld, så det har varit en lättnad att kunna hjälpa varandra. Det verkar också som om Daniels pappa blir viktigare och viktigare för Daniel - han är vartannat veckoslut i Kokkola hos honom.

I november nåddes vi av ett verkligen sorgligt bud – Daniels farmor (66) hade helt oväntat avlidit i en hjärtattack hemma. Hon var

väldigt viktig för mig – någon som jag visste ville 

höra hur det går för Daniel. Före hon blev sjuk för

ca 1,5 år sedan (depression/panikångest) besökte

hon och farfar oss regelbundet ca var tredje månad.

De bodde i Konnevesi (ca 3 timmar härifrån). De

hjälpte mig med barnpassning om jag behövde vara

borta lite längre, farfar högg ved och dessutom var de sällskap åt min mamma. Sista gången vi såg henne var på Daniels 6–årsdag, då de var här några timmar. Fotot är från det besöket – Daniel lärde sig förresten att cykla utan stödhjul i vår!

Jag är så lessen over att Daniel har så få nära släktingar kvar. Den 16.juli (ett år efter att mamma dog) tittade vi på gamla videofilmer från när han var riktigt liten för att minnas henne. Han sa: ” Jag får lessamt efter mommo, men jag behöver inte gråta mera”. Vi är tacksamma att vi fick bo med henne de sista åren av hennes liv. Hennes kropp var så slut att det var otroligt att vi ändå fick så många år tillsammans.

Det känns som om jag fått flera mirakel i år…I juli ringde en man till mig som känt sig träffad av en kolumn jag skrev i maj om hur det är att vara ensam ”mogen” förälder.  Vi träffades först som vänner, men mycket snart märkte jag att det inte var riktigt tillräckligt för mig – och som tur var, kändes det lika för honom!

Det har varit en väldigt intensiv höst med nya jobbet, nya relationen och sen kommunalvalet, som jag i sista stund gick med på att ställa upp i (på Sfp:s lista som obunden). Fick dessutom tillräckligt med röster för att bli invald, så nu får jag börja sätta mig in i politiken! Det är verkligen något som jag aldrig planerat, men det är alltid roligt med nya utmaningar.

Det blir en annorlunda jul i år. För första gången tillbringar Daniel julafton hos sin pappa. Det är bland annat pga praktiska orsaker – jag har jobb på morgonen med kurs för afghaner, som hålls hela julveckan (fast jag hoppas få ledigt åtminstone tisdag och onsdag). I planerna ingår julkyrka i Jeppo och lugn tillvaro tillsammans efteråt. På tisdagen firar vi på varsitt håll med våra egna barn – Ahmed (från Afghanistan, som jag varit företrädare för, men nu är han redan 20)kommer till oss som de två senaste jularna. Han är som en extra son och bror för oss.

Då jag skriver detta i början av december känns det som om mitt liv fått en nystart – jag har återfått min energi och känner mig glad och nöjd. Jag har en fin pojke, ett intressant jobb, jag har äntligen träffat en bra karl och har goda vänner – vad mera kan man önska sig!

Jag önskar er alla en

God Jul

                   och ett

        Lyckligt Nytt År!!

  Ulla och ….

Fotoskörd :)

Inte världens bästa foto, men jag tycker det är lite lustigt. Jag skulle fota D med ny frisyr, som jag kämpat med att klippa....jag fick honom att sitta stilla med att lova att ladda ner Angry Birds Star Wars på julen om han gör det.....

 dag, söndag, åkte vi ut till hans villa. I Nykarleby snöade det och var grått - ute vid havet  syntes t.o.m solen!

I 

Tadaa!

 Jag har kämpat med rädslorna från tidigare misslyckanden: "kan man faktiskt lita på en karl", men jag tror faktiskt jag äntligen stött på en man som kan kommunicera, är både empatisk och omtänksam - och dessutom gillar att kocka, hurra! Första gången har vi träffats i augusti, men vi har setts ofta sen dess, så det känns som om det skulle ha varit mycket längre :).

ps. Månne den alls är hemlig, denhär bloggen - när jag ser på "feeden" finns där orter som Vanda t.ex. och jag har nog inte satt in någon därifrån. Snälla, om någon "lite längre ifrån", som vet att jag inte satt in deml, ändå läser här, vlg kommentera. Jag sätter gärna in dem som vill läsa, men jag skulle väldigt gärna vilja ha koll på vem som läser. 

Hemligt?

Jag misstänker det inte funkade då jag försökte skriva in email adresser och göra bloggen privat, men vi får se - om någon ser detta, var snäll och kommentera :).

Ja, så kom jag in i fullmäktige i Nykarleby, den spirande kärleken fortsätter att växa och det har varit väldigt intensivt på alla håll och kanter de senaste veckorna. Mycket sorgligt blev det också i början av november, ett dödsfall i bekantskapskretsen här i Jeppo och i torsdags fick jag bud att Daniels farmor avlidit i hjärtattack där hemma helt plötsligt. Det rev upp sorg från mammas död - och en känsla av uppgivenhet: varför ska alla nära som finns runt oss försvinna. Tack och lov har jag nu A - någon har också kommit till...Men det är ännu så nytt och under uppbyggnad (tack och lov, finns så mycket grund att bygga på, skulle inte ha trott det :), så jag vågar inte riktigt tuta ut det på torget än - läs fb :).

Jag har också haft jobb rätt många kvällar och det blev tungt. Har inte haft tid för mig själv på länge, så då dödsbudet kom dagen då jag äntligen skulle pusta ut lite, då slog förkylningen till - men det räckte med lite sömn och en dags vila, så gick den om. Det ser jag som ett tecken på att jag psykiskt mår bra!

Ett kåseri

Under de senaste åren har jag sporadiskt skrivit kåserier, detta skickade jag in för publicering i mars i år. Jag började undra då det inte publicerats fast flera månader hade gått, och fick då veta att de ändrat sina rutiner på tidningen och delat upp fredagarna, som var "kåseri-dagar" - på redaktionen. Mitt kåser fick bli reserv om någon skulle råka glömma. Det var ju inte så trevligt att veta - och jag hade gärna blivit upplyst om att de förändrat sin policy, men det var inget nytt att en frilansare lätt glöms bort (arvoden har jag också ofta fått fråga efter ofta då de inte dykt upp kontot när de borde ha gjort det...). När det hade gått ett halv år bestämde jag mig för att det fick vara nog med att vara reserv och skrev att de kan deleta mitt kåseri. Mycket av det jag skriver, vill jag att någon annan läser - så här får ni nu min medelålderskris till livs :D:  

Medelålders? Nej, tack.

”Medelålders man försvunnen” läser jag förstrött i tidningen. ”Mannen, som var född 1963 sågs senast…”. Tvärstopp. Jag läser på nytt, ”medelålders”, ”1963” - låter det sjunka in, men får det inte att gå ihop. Jag är ju född 1963! Må så vara att jag bara levde tre timmar och femton minuter på det året - till min pappas stora förtjusning, han fick barnbidrag för december. Jag hade hellre tagit äran och berömmelsen som årets första baby, men min mamma knep inte ihop tillräckligt länge. Men ”medelålders”? Det kan ju inte stämma. Att jag skulle vara medelålders - jag som alltid varit yngst på klassen?

Det var lite av ”déjà vu” över det hela, samma känsla som när jag var en av de äldsta gulnäbbarna vid ÅA. När en 18-åring frågade mig ”HUR gammal är du”, efter att jag berättat vad jag hunnit med efter gymnasiet, och tillade, ”är du SÅ gammal” när hon fick veta – då sjönk det obarmhärtig in: jag räknades inte mera som ung. Insikten sammanföll med upptäckten av två grå hårstrån strax efter och insikten att jag snart är halvvägs till 50. Krisen var ett faktum.

Nu var det dags för nästa mini-ålderskris: jag = medelålders. Det var inte många år sen jag ammade, men det tycktes inte ha någon betydelse. Siffror är obarmhärtiga, mitt födelseår kan jag inte radera. Jag googlar efter tröst och läser: ”medelåldern är den gyllene åldern då man varken är ung eller gammal”. Puh, det låter ju bra: ”gyllene” och speciellt ”varken ung eller gammal”. Och detta tillstånd kan jag fortsätta med tills jag är nästan 65. Det är ju inte så illa.

Men å andra sidan, jag måste ha missat den ”gyllene” delen av medelåldern. Hela det nya årtusendet har mest handlat om mindre roliga saker – med sonens födelse som mer eller mindre den enda ljusglimten. Inget gyllene skimmer över resten. Samtidigt läser jag i en annan tidning att det får vara färdig ätit nu, endast soppa för resten av livet. Annars är det bara uppåt – med vikten. Och så snubblar jag över boken ” ”Klimakterihäxan” i biblioteket. Det låter inte heller som en speciellt trevlig titel att se fram emot. Nä, jag tror jag hoppar över och satsar på ålderdomen i stället. Då får man göra vad man vill – i alla fall verkar de brittiska pensionärerna i underbara ”The Best Exotic Marigold Hotel” göra det. Jag tror det blir mycket roligare som gammal – och dit är det inte så långt mera. Det är bara en fråga om inställning och att fortsätta med att förtränga siffror. 

Changes

I have been wondering from quite some time what I really want with this blog - should I stop altogether or make it a closed one. I suddenly decided last week to become a candidate in our local elections - I had already said a definite "no", but then our local paper announced they don't need my "services" as columnist any more and I felt sad to have lost my "voice". The day after I got one more call "are you sure you couldn't reconsider" and then it suddenly felt right!

 This made me decide it is time to make this blog a more private one. I want to keep writing occasionally. My initial idea was to keep it as a kind of diary of D's development and that is what I'd like to continue with. He is becoming bigger...once he reaches his teens, I don't think he'll appreciate everyone being able to read about him. I'd also like to keep a certain level of privacy - even if I understand my need for privacy is far lower than most peoples' :). My own life has also taken another direction, with exciting new possibilities. I love my new job and I've actually been dating - on a strictly friendly basis (so far...) ;). So it almost feels like life is starting all over again!

So, if there still is someone reading this blog and would like to continue, please send me your email, and when I get around to it - closing it to public - I'll include you in the list of people who can still visit it. This is how I understood it can be done...?

Hope to keep in touch - on a more personal level :). mail me on: ulla.linder@multi.fi

R

Det började med AngRy BirRds - D kunde säga det engelska "R"et utan problem i fjol, även om de svenska blev "L". BLa, vala eller tjaktol. I våras kom tRaktor, i sommar jobbade vi på kRåka, men skrattade gott åt fammos och faffas katt som hette "Pölli" - enligt D, dvs ett dialektalt ord för "dumhuvud". "Tänk att de satt ett sådant namn på sin katt, hehehheh". Nå, nu heter den som den ska: "Pörri"! Sista ordet som vållade problem, var "borta", men det började han kunna säga förra veckan. Jätteskönt! Nu har han alla bokstäverna i alfabetet, dags att börja jobba på ordföljden.....han använder ännu samma ordföljd som i finskan, men månne den inte ska nötas in på rätt sätt småningom. Får skynda mig att publicera detta nu - två gånger har strömmen släckts medan jag försökt skriva detta. Och nu har D kommit upp, så dit for den lugna stunden. 

Trädgård och venetsiansk

Någon av er kommer kanske ihåg att det blev jobbat rätt duktigt i vår med att laga en fotbollsplan till D och ett grönsaksland till mig själv. Här är inlägget och såhär ser det ut nu :): 

Det har ju varit en regnig sommar, så i ett skede blev gräset och klövern så lång så det blev nästan omöjligt att få det klippt. Men i varje fall tycker jag att vi redan har haft stor glädje av det. Ett gammalt ishockeymål fick vi låna av grannen!

Jag gillar skarpt dessa blommor, trots att de tydligen trillat ur någon blompåse, eftersom de dykt upp lite här och var i trädgårdslandet :). 

Jag har många gånger haft otur med solrosor, antingen har de blivit för långa och kangliga (är det är ord på standardsvenska....) eller så har de inte alls hunnit blomma. I år har det lyckats och denna som jag planeterade i nya landet, har belönat mig med såhär många blommor :). 

Detta veckoslut har det varit "venetsianskt" eller villa-avslutning som det kallas här. Det brukar inte betyda något för mig, eftersom vi inte har sommarstuga, men de två senaste åren har jag haft turen att få fira den i Vexala på två olika "villor". 

Vi ska hoppas att mitt liv framöver blir en massa glädje- och lyckofyrverkerier - because I'm sooo worth it :D. 

Liv!

Jag tror att när man i flera år levt i en svår situation, blir man mentalt på något sätt inställd på att så här är livet och så förlir det, fyllt av ansvar och tyngd. Jag märker på mig själv att jag på något sätt blir förvånad över att saker och ting börjar kännas lättare, att trevliga saker inträffar, att jag också kan känna mig lätt till sinnes. På väg både till och från jobbet har jag lyssnat på Michael Jackson's "samlade", varit urlycklig, sjungit och "dansat" :). På hemväg en dag körde jag om en tankbil och kastade en blick på vad det stod på den. Kunde inte annat än känna det som ett budskap: " Nyt nautitaan elämästa" = nu njuter vi av livet! Tänk att jag också får göra det! På något sätt har jag också helt tappat självkänslan under det senaste årtiondet. För en tid sedan "råkade" jag sätta på radion då en sång spelades som jag inte tidigare hört. Refrängen löd "Life can be beautiful to you - because you're beautiful" (dvs inombords)... och jag märker att min reaktion ännu är ungefär: kan det faktiskt, också mitt liv?! Men jag försöker intala mig mer och mer att JA, det kan det!

Det kanske viktigaste för min del är att orken mer och mer kommer tillbaka, och livsglädjen. Att inte mera  ha dåligt samvete för att jag inte orkar träffa folk, inte orkar sköta mitt hushåll, inte ge D det han behöver av min tid, att hela tiden får tvinga mig till att göra det som måste göras. Nu kommer jag hem efter en dag på jobbet och har fortfarande ork och energi och vilja att göra saker och ting. Helt otroligt! Kanske det helt enkelt är lika för de flesta med småbarn, när barnen mera börjar stå på egna ben. I mitt fall är det förstås att förutom ansvaret för ett litet barn, så hade jag också mammas sjukdom och att vårda henne på samma gång som man fick leva med vetskapen om att hon när som helst lämnar oss - och det faktum att jag bara nyss börjat återhämta mig efter en utmattning då allt med D och mamma sparkade igång.

Jag saknar henne numera som den jag kan prata med när jag kommer hem. Visst är D underbar, men han är ändå ett barn, jag kan inte riktigt prata om saker som händer på jobbet, möten, händelser, tankar. Och perspektivet bakåt är borta, länken till "forna tider". Som tur är blev vi till exempel på tisdagen bjudna på mat på kvällen hos väninnan som har två barn i Ds ålder. Underbart att få sitta och prata medan pojkarna lekte. I onsdags var vi bjudna till en sommarstuga och både jag och D fiskade för första gången med kastspö. Resultat: lite sjögräs :D. Men det var en verkligt avkopplande kväll. I torsdags var vi och hälsade på ett fadder vi inte haft mycket kontakt med sedan D blev född - han fick pröva på att rida.

I sommar reagerade jag på att på varje tillställning jag besökte, var jag den enda singeln. Att åtminstone veta att det finns en chans att träffa någon förutsätter ju att det finns singlar av manligt kön! Nu känner jag faktiskt till några män och har varit på en date, så det känns som om alla delområden i livet är i skick. Jag har ett arbete jag trivs alldeles fantastiskt med och ekonomin är äntligen i skick, jag behöver inte oroa mig för den. Jag är inte kär (ännu :D) och märker att jag är superförsiktig. Anser att jag nu är värd en man som jag verkligen passar ihop med, så den personen tänker jag nu också vänta på och ta det lugnt, inga halvmessyrer mera, där ett område (oftast det fysiska...) funkar men inte andra. Men nu har jag inte heller brått, bara jag vet att det finns hopp, så får jag se tiden an. Jobbet ger så mycket nu - en chans att använda alla mina kunskaper från förr, att utmana mig själv, att känna att jag är på rätt plats; det ger omväxling i livet, arbetskompisar, ett stadssammanhang och en känsla av att jag faktiskt gått framåt "yrkes"mässigt. Det är både stimulerande och tillfredsställande och räcker långt.

Det har snurrat på nästan för snabbt, som jag redan skrev i förra inlägget. Det har hänt så mycket både på jobbet, som på riktigt sparkat igång och i nejden har allt möjligt ordnats. Nu är det perfekt att D är hos sin pappa och jag får ett veckoslut helt för mig själv, utan något program alls. Halva Österbotten är på sommarstugor och firar "villa-avslutning", men jag är faktiskt riktigt nöjd och belåten att få tid för mig själv ensam nu. Här igen lite bilder :):

D och W (klasskompis) i väntan på medaljutdelning på knatteavslutningen :D. 

Stolt kille :)

på väg ut i båt!

Fin fångst i dag :D. 

Vackert, vackert vid havet (har tydligen tyvärr fläckar på linsen....där ett projekt i helgen, putsa den!)

D rider :), han gillar det, kanske vi borde återuppta vår ridkarriär.....

Tranorna är speciella för mig, tror jag är en flyttfågel i själen :).  Förra veckoslutet tillbringade jag mycket tid i trädgården, där behövs också feng shui - bort med det som kväver. Rev upp en massa buskar, blommor och ormbunkar som okontrollerat spridit sig och gjort att allt enbart känts igenväxt. På hösten brukar tranorna samlas bakom järnvägen, som ligger en bit bort. Dessa tog en runda över vår gård då jag var ute. Det uppskattade jag! 

 Is there anyone out there who'd prefer I'd write in English (Julie?) or is it ok with Swedish? My list of visitors show there are a lot visiting - please, please leave a comment!! I'd very much like to know who is interested in what I write! Thank you and have a nice weekend!

Hösten snurrar igång

Huhhuh, det har snurrat lite för snabbt på sista tiden. När folk började återvända från sina semestrar, har mitt jobb också blivit mera kaotiskt. Jag har på sommaren fokuserat på att läsa in mig på olika projekt, relaterade till mitt, som utförts i stan och försökt knyta kontakter,eftersom mitt projekt egentligen heter "Samarbete mellan olika aktörer för en snabb integrering i Jakobstadsregionen" (ungf). Men det har nästan blivit för många möten och träffar på sista tiden, har inte fått tid att låta saker och ting sjunka in och fundera på fortsättningen. Men det är ju också en fas att ta sig igenom.

Samtidigt ordnas en massa här i trakten nu då man tänker att folk återvänt från sina sommarstugor....Vi var cyklande med sonen till barnteater i Jeppo centrum på tisdagen. Det var roligt att inte behöva åka längre bort för en gångs skull. På lördagen var jag på Ledin-konsert, det var härligt. Jättelängesen jag varit på sådan konsert. Skulle vilja springa på allt möjligt nu, men jag känner mig upp i varv och samtidigt trött. Ett tecken på det är att jag i natt drömde att jag hållit ett infotillfälle för afghanska flyktingar och hade glömt att jag hållit det. I drömmen funderade jag på när det hände, på räkningar etc. Tydligt tecken på att jag stressat upp mig på jobbet....det har dykt upp lite onödiga stressmoment - som möten man inte vetat om på förhand och så får man pruta på tiden man tänkt använda till planering och reflektion. Förra veckan tänkte jag att smekmånaden på jobbet är över - kände mig splittrad och visste inte riktigt hur jag skulle komma vidare. Lite bättre har det varit denna vecka - och är fortsättningsvis väldigt glad över jobbet. Det är bara det att nu börjar bara de egna kraven på något sorts resultat stiga upp.

Och sonen började i förskolan i tisdags :) (klicka på bilderna så ser du dem i större format!).

Jag hade inte riktigt hunnit tänka på vad det innebär, eller det faktum att jag borde ha reserverat tid för att vara med. Som tur var kunde jag efter ett samtal till jobbet stanna en timme på morgonen, men han har varit tvungen att vara i eftis på eftermiddagarna. Torsdagar blir min "huvudjobb-fria" dag, då jag kan koncentrera mig på hem och och andra jobb. Vi cyklade tillsammans till förskolan i morse och då sa han att han haft lessamt efter mig de första dagarna, då han varit så länge i eftis :(. I dag hämtar jag honom kl 11 och så får han vara med mig resten av dagen. Är tacksam över att jag har ett flexibelt jobb och bara 3,5 dagar jobb i veckan. Behöver denhär dagen för att hinna tänka efter och lite dra andan mitt i veckan.

Vi hade lite dramatik med en tand som inte ville lossna. Dagen före vi skulle till tandläkaren för att dra ut den, fick jag detta sms från dagis :). Han hade inte låtit mig dra loss den och tanden under växte snett in i munnen, men en dagistant fick äran att dra bort den. 

Tyvärr har vi också fått sätta till listan av allergener (heter det väl, sånt som är allergiframkallande...) råa ärter. Så här såg han ut två kvällar innan skolstarten :(. 

Jag har stora förhoppningar om att jag ska få vardagen att fungera tämligen bra i höst, så att jag också hinner med själv:  från och med måndagen ska jag börja få hem städerska en gång i månaden. Jag hämtar också en gång i veckan mat från en väninna, som jobbar hemma och ändå måste laga mat till sig själv.  Men det märker jag ju mellan varven att jag inte får glömma det faktum att jag fortsättningsvis är ensam med ett litet barn - jag kan och orkar inte springa på alla möjliga tillställningar på kvällar och veckoslut, fast jag hur skulle vilja. Även om jag nu börjar ha energin för sociala kontakter och ett nytt uppvaknande hopp att jag kanske just tack vare större mobilitet har en chans att träffa någon partner, måste jag hålla i minnet att jag ändå måste hålla mitt ansvar som mamma först.

Här följer lite bilder från tidigare i sommar:

En paus vid kaffestugan i Oravais. Vi hade tagit en tur till Vasa för att träffa mitt f.d. företrädarbarn och så fick jag sålt  30 vykort till en affär där :). Sommaren har varit temperamentsfull - åskskurar titt som tätt. En kvart efter att jag tagit fotot med mobilkameran satt vi inomhus och regnet hällde ner! 

Grannens flicka, som ofta skött D, gifte sig i början av augusti. Härligt med bröllop efter alla  begravningar det senaste årtiondet! 

Mamma brukade hjälpa mig med de köpta jordgubbarna jag gillar att sätta i  frysen till vintern, nu hjälpte sonen till , en stund :). I juli har han varit 2 x 6 dagar hos sin pappa - då har jag krävt att han städar bort sina legon innan han farit. Direkt han är hemma, är vardagsrummet ett enda stort lekrum igen.....

Lite konst blev det äntligen i sommar också. Jag och en väninna deltog i konstrundan i  Nykarleby och jag är mycket nöjd över mina inköp. Grafik, en tavla med text som jag tycker passar mig perfekt och en brosch med attityd - jaguar med änglavingar :D. Härligt, härligt!

Efter konstrundan hann jag med väninnan till Tullmagasinet i Nykarleby för ett glas svalkande cider i solen. Har faktiskt varit många gånger till Tullmagasinet i sommar - på jazz 4.juli, på 30-års klassfest efter gymnasiet och en sommarfest. Härligt ställe och jättetrevliga tillställningar. Jag kan inte klaga att det skulle ha varit ensamt och tråkigt i sommar!!!

När jag först märkte att sonen hade dubbel tanduppsättning på ett ställe, blev det panik att få loss mjölktanden. Som morot kom jag på att vi kan fara till ett nöjesfält (Power park) om han själv jobbar hårt med den, eftersom han inte lät mig dra bort den. Nå, den lossnade inte den dagen och jag hade inte hjärta att säga att då åker vi inte heller....så vi tog med A (på nästa foto) och hade en riktigt trevlig dag (trots åskskur mitt i...). 

Just för att D var så mycket borta i juli, hade jag också chansen att hoppa på lite ex-tempore grejer. En eftermiddag då jag tänkte att jag äntligen ska börja städa kallvinden (ett projekt som kommer att ta flera dagar - och som jag tänkt på i åratal...), fick jag ett sms: "kommer du på jazz till Hästöskata" :). Det var inte svårt att bestämma sig. Vilken härlig kväll det blev, trevlig stämning och underbar musik!  Hästöskata är en rätt liten restaurang vid vattnet i Kronoby, ca en timme med bil härifrån. Det var första gången jag var dit! 

Som sagt, det har varit en händelserik sommar. Minus är att eftersom jag koncentrerat mig på socialt umgänge och att flänga runt, är mycket här hemma halvfärdigt - speciellt trädgården :(. Trappan och farstun har jag fått målat, så det känns bra, men hade tänkt måla trädgårdsmöbler också, men antingen har det regnat då jag haft tid, eller så har jag inte haft tid eller lust....I planerna finns att gräva bort en massa buskar och blommor, för att få mera luft och utrymme. När jag ska lyckas med det är en annan fråga - började en lördageftermiddag, men hann bara börja, innan det var dags för Ledin och nästa dag hade jag sån huvudvärk så jag tillbringade dagen tills D kom hem på soffan.....Men kanske någon regnfri dag....Senast när det fryser, blir det mera luft och utrymme......

I hjärtat av sommaren

Sommarveckorna flyger alltid så otroligt snabbt förbi. Vädret har varit typiskt finskt denna sommar. Mycket regn, några dagar riktig värmebölja (då jag var på jobb...), sen dagar med regn och sol och tvära kast i temperaturerna på en dag. Tänkte igår att man borde ha en väska packad med kläder för både värmebölja och kallare väder i bilen om man ger sig iväg på morgonen, har flera "stoppar" och inte kommer hem på dagen. 

Jag tycker fortsättningsvis att mitt jobb känns som en lottovinst. Den första tiden har jag mest läst om liknande projket som redan genomförts och kommit fram till att mycket av det jag trodde jag skulle jobba med har redan gjorts - jag får mera sammanfatta och fortsätta därifrån. Och jag har ju inte ett eget projekt, utan ska hjälpa till med socialens integration av flyktingar, främst kvot, men också de med uppehållstillstånd. Skön känsla att vara glad över att gå på jobb på måndagen :). Då far sonen igen på en 6-dagars vistelse till sin pappa. 

Här följer lite bilder med förklaringar från veckorna som gått:

Vy från balkongen en kväll då jag faktiskt var uppe rätt sent. Hade skjutsat D till sin pappa och skulle på läger nästa dag - firade med att sitta uppe lite senare och fick en fin solnedgång som bonus när jag väl gick upp en halv tolv-tiden. 

Mina kaninproblem eskalerade igen i sommar - den stora hagen jag byggt visade sig ha många svagheter: kaninerna rymde några gånger och blev bättre och bättre på att hålla sig undan infångarna. Till sist hjälpte inget annat än att bura in dem (vi var sex stycken som sprang i en halv timme innan båda var infångade!). Jag har blivit så trött och led deras rymningar och envishet med att vara hos grannen, så nu har jag inte mera ångest över deras fängelse. Associala, otacksamma varelser!! 

Så var det dags för sommarens höjdpunkt - qigonglägret (tre dagar). För första gången under de åtta år jag deltagit, regnade det nästan hela tiden. Konstigt nog gjorde det inte så mycket, eftersom det fanns in stor terass med tak där vi kunde stå och lite regn inte skadade. Men avsaknaden av sol märktes nog - efteråt var jag inte så "hög" som jag brukar. Trots att jag ifjol for på läger dagen efter att mamma dog, kändes det som om jag älskade hela världen då jag körde hem efteråt, i år tänkte jag att jag måste köpa tomater och mjölk på hemvägen......


(åååh vad jag blir trött på klumpiga blogspot!!! Det är svårt att få fotona dit man vill ha dem...)

Skillnaden till ifjol var att jag nu orkade delta i det
mesta och också bjuda på mig själv. Programmet
var rätt improviserat och jag kom på i ett skede att
jag skulle kunna lära dem en sång om Jeppo: "i
Jepo ere mörkt" :). Kändes som en stort personlig
"vinst" att jag vågade göra det! Konstigt nog har jag
svårt för att "ta plats" i stora sällskap, om jag inte
automatiskt har den rollen. Är jag föreläsare/lärare
är det helt annat!

Efter festen sökte vi oss ut till havsstranden och satt
på klipporna i solnedgången, drack lite vin och pratade.
Så härligt, i fjol orkade jag inte alls vara med på kvällarna
hade enkelrum och tillbringade mycket tid där om
 jag inte låg på stranden och halvsov. 

Härligt vid Pörkenäs starnd - jag tredje från vänster (i min nya blå skjorta jag faktiskt köpte på lägret - en deltagare sålde kläder i rummet bredvid vårt! Delade rum med en ny, god vän)

Sen var det dags för lite business - sålde vykort på Jeppo byadagar, men kommersen var dålig. Kan bero på att jag har vykorten till salu lite här och var i byn, marknaden är mättad s.a.s., men hade hoppats på lite turister....Trevligt var det med "öppna trädgårdar" - hann åka till två efter att jag gav upp med försäljningen. Nästa år kanske jag själv kunde öppna trädgården, om jag hunnit sköta den bättre än i år - och tömma kallvind och uthus och ha gårdsloppis. Vi får se hur jag hinner......

Sen kom sonen hem och det var dags att minnas mommo. 16.7 var det ett år sedan hon dog. Jag bestämde mig för att vi var redo att se på videon jag bandat under åren som gått - hittills har jag inte velat se på dem. Jag trodde att det skulle bli väldigt sorgligt, men det var en så trött och fysiskt nedbruten människa vi såg, så sorgen var inte mera så stark. Vi har vant oss vid att vara utan henne. Men det var också jätteroligt att se på D som liten pojke :).

En kväll var vi och tittade på fotboll då en av pojkarna i min vänfamilj spelade. Efteråt övade mor och son höjdhoppning :D.

Jag har gjort en mental anteckning: aldrig mera resa bort i maj/juni! Under veckan vi var borta hade trädgården i princip exploderat, sen var jag sjuk, så var D sjuk och så började jag nya jobbet. Veckotal för ogräs att helt ta över, liksom blommor som sprider sig. Denna vecka har jag äntligen orkat ta itu med saken, började med att röja fram jordgubbslandet och fixa en fågelskrämma, så vi åtminstone skulle få de få gubbar som landet producerar. D roade sig med att gräva en grop.....jag försökte febrilt fundera vad jag skulle hitta på att göra åt honom, som skulle vara till nytta, men han var inte pigg på något annat.

Denna vecka skulle jag ha ledigt, men de flesta dagar har innehållit något jobb - ett av mina flyktingbarn fick negativt svar på sin familjeåterföreningsansökan och jag har varit tvungen att både fundera, oroas och ringa olika samtal. Migrationsverket i Finland har blivit en iskall plats, jag skäms över deras hårda linje.

I går var en dag som jag önskar jag kunde ha mera av andra tider på året - vi var bjudna på kalas, vuxet sådant, men D hade också andra barn att leka med. Härligt! Sen åkte vi vidare för att hälsa på en flicka jag träffade på en tarot-kurs en gång. Härligt att ha vänner i alla åldrar!

Samtidigt som jag själv nu börjar ha ordning på livet är jag också rastlös inombords. Det är kanske det som behövs, att koppla loss då man har ledigt. Men jag ser faktiskt fram emot lite mera sturkturerat liv igen. Nästa vecka blir nästan som semester ännu, då jag kan stanna i stan längre efter jobbet och kanske träffa vänner, eftersom jag inte behöver ha brått hem för att hämta sonen från dagis. Men nu måste jag börja fundera på vad jag ska hitta på för program under veckoslutet för D.....hade redan tänkt att det blir nöjesfält med den nedslagna flyktingpojken och ett av mina tidigare företrädarbarn, som nyss gjort slut med sin flickvän. "Mina äldre pojkar" mår inte så bra just nu. Men vi får se, vi får se. 

Ha det bra ni som råkar titta in - och lämna gärna ett spår på min blogg, det gläder mig alltid!