Veckoslut etc

Skojigt att se på landskampen Finland - Sverige, så man får se finländare på planen också. I VM var det rätt sällsynt...

Tre av "mina" asylsökande barn (eller nåja, ser det nästan som bara två, eftersom det också gäller en mamma med dotter) har förresten fått uppehållstillstånd förra veckan. Den 11-årige somaliske pojken verkade inte riktigt förstå vad det var frågan om, men angolanskan (+ dotter) var otroligt lättad. Jag har haft ganska mycket kontakt i sommar speciellt med flickorna (två st), eftersom de bor i stödboende och jag tycker att de behöver få mera utomstående stöd. Alla utom en pojke har varit hem till mig i sommar - har alltså fem stycken jag företräder, men i november fyller angolanskan 18 och då upphör min officiella roll. Hoppas i allafall hon vill hålla kontakt också efteråt. Önskar jag kunde visa foton från träffar i sommar, men tror det är bäst att skydda deras identiteter. Vi har varit på två födelsedagar i sommar också vid förläggningen, här får D en avskedskram då vi ska åka hem :) (kan inte låta bli att visa denna :).


Har haft fullt upp den senaste tiden med allt som hör till efter att tillstånden fåtts: magistrat, folkpensionsanstalten, foto, socialarbetaren och ännu blir det besök till polisstationen nästa vecka för passansökningar(ska också söka ett till D :), just in case vi skulle få möjlighet att åka till solen i vinter), förutom en massa pappersjobb.

Det börjar också bränna med potatisplockningen, kanske den börjar i slutet av veckan. Veckoslutet har varit lugnt, vilket var otroligt skönt efter den första intensiva jobbveckan i höst (D var för första gången varje dag i dagis). De flesta här i nejden har firat villaavslutning (dvs sommarstugeavslutning), men eftersom vi aldrig haft sommarstuga har jag nästan aldrig firat den. Nu brydde jag mig inte överhuvudtaget, fast sprang runt på vinden på kvällen för att försöka få en skymt av fyrverkerierna, som jag hörde skjutas. Tyvärr var jag alltid vid fel fönster, så enda fyrverkerierna har varit när jag fått pasiansen på datorn att gå ut :) (jo, efter en lång paus, har jag igen börjat använda det till att tömma hjärnan om jag bara har en liten, liten paus och inte riktigt hinner göra annat). Ha en fin vecka!

Populärast just nu

Duktiga D och lite axplock

I dag har D varit helt blöjfri en vecka, utan "olycka" på natten :) :) :). Stora pojken! Dessutom fungerar talet bättre och bättre, han har dessutom verbalt börjat skoja - underbart! I går försökte jag lära honom klockan och förklarade: "den hjälper till så man vet när man ska stiga upp, äta och arbeta". "...och köpa tåg", sa han :). Det står högst på listan, att få flera tåg till vår lånebana.

Råddigheten från i går satt i i morse ännu - när jag kom hem från att ha fört D till dagis hittade jag mjölkflaskan på bordet. Ja, han får det i flaska än, det är ju så himla praktiskt... Jag hade bara helt kallt skyfflat på honom kläderna och iväg till dagis utan något i magen :( (och han hade inte sagt ett pip!). Fick hastigt ringa och be dem ge honom något. Sen var det en rätt trevlig dag med besök till arbetskraftsbyrån, test, vegetarisk lunch (där jag råkade på väninna som bonus). På hemvägen blev det samtal lite här och var - då jag tankade, då jag hämtade D, glad över dagen då jag kom hem. Rätt många småsaker fick jag undan här hemma också, som pricken på i.


Vädret var otroligt fint på eftermiddagen, så bestämde mig för en promenad med en lite trött D, som igen inte sovit på dagen (fast han piggnade hastigt till). Sin vana trogen följde Fia med - med tungan hängande till slut, hon börjar redan ha "redig" (är det månne dialektalt..?) päls. Mitt i promenaden hörde jag tranorna igen och spejade ivrigt runt mig för att få syn på dem. Nada! Sen lyssnade jag noggrannare och märkte att vi var precis under dem - det var rätt häftigt :).

Var nyfiken på den nya vägen de bygger bakom järnvägen - tills de tar bort övergången kommer jag att ha en fin liten runda för små promenader i höst - över en övergång, längsmed vägen till nästa övergång och sen hem (det är VR, dvs finska järnvägen som försnabbar spåret och tar bort övergångar, men bygger också lång förbindelseväg längsmed det)!

I morse var det tjock dimma då jag steg upp. Det såg så jättefint ut, så jag var helt enkelt tvungen att grabba kameran och rusa ut medan D sov. Tröskorna går heta redan lite här och var i byn, ville inte bli utan axfoton. Blev väldigt förtjusta i dem själv (fast i morgon för jag min kamera till butik för putsning, orkar inte med fläckarna på vart och vartannat foto) - vilket är er favorit av dessa som följer:

Råddfia

Vet ni, jag måste berätta - vet inte om det är åldern eller bara allmän oförmåga att fokusera...? Jag hade lång lista på vad jag skulle komma ihåg i dag för att inte bli stressad av att hålla allt i minnet. Ville hinna i kapp med pappersarbete och sen på eftermiddagen hade jag två tider att passa. Kändes jätteskönt på förmiddagen att hugga in i pappershögarna - att titta på allt ogenomgånget är ju inte precis det bästa för att kreativiteten ska flöda när man ska skriva...För att jag ska få pengar för företrädarskapet, måste jag själv bokföra och fylla i en massa blanketter (staten!) för att få något. Det tar alltid himla länge, så nu tänkte jag försöka göra lite varefter.

Så långt allt väl. Nå, så åker jag till grannstaden för att se på filmen jag gjorde med en filmstuderande. Inte alls illa, men vi behöver komplettera än. Men efter det...först märkte jag att jag glömt solglasögonen till konstskolan, men iddes inte svänga om. I god tid kommer jag till stället där jag skulle delta i något lite liknande meditation. På toan slog det mig - man skulle ju ha med sig pengarna kontant. Himmel, hade glömt. Upp med byxorna, in i bilen och till stan (ca 3 km ifrån). Med däcken rökande bromsade jag in framför automaten, ingen kö, tack och lov. På väg tillbaka i bilen steg en tanke upp - väntas nu...var det halv två eller prick...? Stannade och kollade - det var prick. Voi p...., att man inte ens kan läsa innantill! Nu var jag då 25 minuter för tidig och önskemålet var att man helst skulle komma ganska precis. Igen en sväng och tillbaka till närmaste café (där jag först fick en kopp kallt te, men det hör väl inte hit....) och till sist i rätt tid till meditationen. Helt svettig och allt annat än avslappnad.

Tyvärr är detta inte ovanligt, det är som om jag inte skulle klara av att registrera tider fast jag har dem uppskrivna och tror jag kollat noga. Som tur är det ofta så att jag kommer ihåg tidigare tid än det rätta (ivrig läggning?).

Meditationen då? Hmm, måste ju vänta och se om det blir någon reaktion efteråt, men just nu känns det som om detta är det närmaste en lurendrejare jag hittills varit med om (var en "inhyrd", dvs ingen lokal). Jo, meditationen var skön, men det var det enda, kände inte förtroende för personen som ledde. Och det man betalade var absolut för mycket.

Min "riktiga" Fia här på bilden (kom just på att min kusin ibland kallade mig Fia då jag var liten :) har inget med saken att göra, annat än namnet. Hon ser ut att ha allt under kontroll hela tiden. Dessutom smärtar det lite att medge för mig själv att hon ser ut att vara mycket lyckligare utan Gusta, hon tycks trivas med att vara ensam "kattinna" på täppen. Pälsen är tjock och mjuk, hon smyger in i sovrummet någon gång på natten och väntar tills jag vaknar, sen börjar en trampceremoni med förnöjt spinnande. Misstänker att hon tagits från sin mamma för tidigt - jag fick ju henne som vuxen, då hon redan fått egna ungar. Hon kommer aldrig upp i famnen, men "pussar" får man ibland då man sitter och skriver och hon kliver upp på skrivbordet. Hon är en speciell katt, fast hon vill hålla sitt avstånd, vill hon ändå vara med hela tiden. Följer ju oss på promenader om hon bara märker att vi är på väg.

Får försöka ta till mig mera av hennes naturliga och lugna kontroll över tillvaron :)

Hösten är här

När jag höll på att plocka undan (yes! Har kommit igång med städandet :) hörde jag ett välbekant läte, ett som betecknar årstidsväxlingarna vår och höst - tranornas trumpetande. Magiskt och melankoliskt (speciellt på hösten). Knäppte fotot från balkongen ut mot skogen och åkrarna bakom järnvägen (som ligger kanske2-300 meter från vårt uthus). Tranorna brukar samlas i våra trakter, ladda upp med spillsäd från åkrarna, innan de ger sig iväg söderut. De är så mäktiga fåglar. Det grämer mig ännu när jag hösten 05 (kommmer ihåg det, eftersom jag då var gravid) fick ett meddelande av min kusin att hundratals tranor flyger över vår gård - och jag var i grannstaden :(. Hoppas i höst se många, många tranor när jag jobbar på potatiströskan (börjar i september). Ja, jag skulle ju städa...

Hosseini och städning (not)!

Jag tog helt ledigt från hushållsarbete i går (nåja, till butiken var jag tvugnen att åka och fixa mat förstås) - låg i gungan under filt på dagen och läste "Tusen strålande solar" i timtal. Problemet när jag börjar läsa en roman är att jag inte vill kunna släppa en bra bok förrän jag läst ut den - vilket var 1-tiden på natten i går...inte så bra då det är meningen att jag ska sova ut då D är borta. Vaknar ändå mer eller mindre samma tid på morgonen, fast kan slumra till lite då jag inte måste upp. Får akta mig för att börja med ny roman en tid framåt.

Anyway, har i sommar läst både "Flyga drake" och "Tusen strålande solar" och är verkligen imponerad över Khaled Hosseini. När man själv skulle önska att man kunde skriva fiktivt och läser honom, tynar alla ambitioner bort. Jag skulle aldrig klara av att skriva en så "komplett" text som både greppar, informerar och får en att förstå en helt annan kultur och politiska situation på känslonivå. Reagerar kanske extrastarkt för att jag också är företrädare för en afghansk pojke och får lite insyn i hur hans tillvaro kan ha tett sig. Hur som haver, vilken författare!!! Texten har känts så smärtsam emellanåt att jag till exempel tog en flera månaders paus i mitten av "Flyga drake" - Hosseini lyfter verkligen fram de dåliga sidorna hos sina karaktärer utan försköning. När jag kom mot slutet av "Tusen strålande solar" grät jag floder över Mariams öde. Helt vettlöst dödande till höger och vänster i Afghanistan och inte verkar det speciellt mycket bättre ännu heller.

En sak som alltid kommer sist på listan av "to dos" är den arma städningen. Suck. Det borde jag nu göra, röja i papper, städa undan mappar, DAMMSUGA. Vad gör jag - bloggar. Det slutar jag med NU (för i dag :). Hoppas ni alla haft ett bra veckoslut! Det hade jag, fick "själsterapi" på fredagkväll med fiolkonsert i kyrkan och stötte där på en gammal klasskamrat. Vi gick sen till ett kafé för att prata ännu efteråt, verkligen trevligt. Och som sagt - fast städandet pockat på (även om jag lyckats ganska väl med att ignorera dammtussarnas närvaro), har jag fått sjunka in i romanens värld, nog ska jag väl hinna lite städa än också förrän D kommer tillbaka. Nej, NU SLUTAR JAG :).

Gör mig glad :)!

hmmm, verkar ganska dött här på min blogg - kan bero på att jag inte riktigt orkat läsa andra bloggar heller (förklaring längre ner...). Men när jag tittar på listan av besök, så verkar det ändå som om en massa människor läser mig regelbundet, utan att ge ett livstecken av sig.

Hörni ni, om vi skulle göra ett litet test: "ge Ulla, oups, Jemaya, lite inspiration att skriva mera - vi skriver åtminstone ett "hej" om inget annat, så hon vet att vi vill att hon ska fortsätta skriva". Vad säger ni om det - är jag inte värd en kommentar, om ni läst mig länge...(och inte brukar kommentera)? Någon sa en gång att hon tyckte det kändes som om hon spionerade, därför kommenterade hon inte. Från min synvinkel sett är det helt tvärtom, jag funderar ibland varför folk läser UTAN att kommentera - det känns mera som "spioneri", fast det förstås hör till bloggandet, det finns inget tvång att kommentera. Men ändå, jag skulle uppskatta det mera. Ni behöver ju inte sätta ut ert namn (om ni inte vill - men känner jag er, kan ni ju försöka kamoflera er själv, men så att jag vet vem ni är, typ "vi sågs i simhallen.../jag sa hej i butiken i går :)").

Annars har jag dragits med förkylningen ännu hela veckan. I onsdags hade jag inbokat polisförhör med två av de asylsökande barnen och en intervju för lokaltv. Fick inofficiellt också höra att ett av asyl"barnen" (fyller 18 snart, då upphör mitt företrädarskap) får uppehållstillstånd, blev såååå glad!!! Mitt på dagen kände jag hur febern började stiga igen. På torsdagen var jag i valet och kvalet - ringa läkare, ligga i sängen eller åka till arbetskraftsbyrån, där jag hade tid till yrkespsykolog. Började känna mig smått desperat, för jag kände mig fortsättningsvis hängig och energilös - det blir så jäkla tungt med allt, hemmet ska skötas och nu just borde jag komma igång med de jobb jag har. Fick äntligen betalning för mina maj- och junikolumner, så en ny borde produceras, men som sagt, ingen energi. Min privata protest var att helt enkelt inte skriva förrän jag får det de är skyldiga mig - ingen annan än jag själv led av det :), men det kändes bättre för mig! När jag känner mig så där är det som att trampa i ...tuggummi, har svårt att göra beslut, aktivera mig, så jag orkade inget annat än följa schemat i kalendern, det vill säga, åka till arbetskraftsbyrån. Nu ska jag göra test på nätet och nästa vecka igen åka dit för mera test - håll tummarna att jag kommer på något helt annat som kunde passa mig!! I och för sig börjar paniken över jobb att lägga sig, det brukar som sagt alltid på något konstigt vis ordna sig. Har rätt mycket företrädaruppdrag nu just, nästa månad plockar jag potatis och fick just ett samtal om salsalektioner - ska ge fyra i oktober. Det blir splittrat, men å andra sidan - om jag är frisk - brukar det bara vara kul. Tyvärr är somrarna problematiska, jag måste få vila ordentligt då, men samtidigt blir jag frustrerad på bristen av pengar (får ju ingen semesterpenning någonstans ifrån och även om jag ville, finns egentligen inga jobb - sådana jag brukar göra). Om inte annat så får jag söka lån till nästa sommar om det inte löser sig på något annat sätt.

På onsdagen var både jag och D till frissan - det är en annan story, han har också varit upp och ner, "nääää, buäää" för det mesta. Onsdagen var hemsk, han började gråta när jag lämnade honom till dagis, sen när jag hämtade honom, ville han inte bort!! Hos frissan ville han inte bli klippt, till sist lyckades det, när jag sa att vi far tillbaka till dagis efteråt och leka i sandlådan - sällan jag sett sådan snabb saxteknik :). Någon finslipning var det inte frågan om, bra att hon fick bort det värsta - han har ju blånekat när jag försökt klippa. Sen när vi kom till sandlådan, var ju alla leksakerna bortplockade - "buäääää". På kvällen fortsatte det i samma stil. Det berodde förstås delvis på att jag var tvungen att väcka honom ovanligt tidigt, men han är annars också nu på något sätt känsligare. Sger lätt "jag är blyg" fast det handlar om bekanta, men som han kanske inte sett på en tid. Speciellt lessamt var det att han grät en massa när jag lämnade honom hos hans pappa förra gången :(. Kanske är det för att det varit så oroligt i sommar (för mig roligt...) och han har problem att komma in i höstrutinerna.

Hos frissan fick jag höra om bioljusbehandling, som funkat mot öroninfektioner hos barn. Tänkte att jag ska höra mig för om det skulle råka finnas tid - jag visste ju att hos läkaren får jag ingen hjälp ("vila", säger de - men vem sköter då hushållet och allt annat??! Har de möjligen vikarierande mammor att bjuda på, gratis?), men jag behövde det absolut. Fick en tid, som tur var. Det var som att ligga i ett solarium, men lite högre i tak. Infrarött ljus värmde upp det hela - så låg man där och svettades i 45 minuter :). Otroligt skönt, för sen spelades ju avkopplande flöjtmusik och sköna aromer svävade ut i rummet från doftlampan. Så om inte annat, så var det en privat stund av avkoppling, men faktum är att huvudet också klarnade, orkade plocka bär och koka saft sedan på kvällen, diska och städa köket, härligt. Man mår ju dåligt av att ha det smutsigt och stökigt runt sig också. Hostar lite än, men dimmorna i huvudet är borta, så jag tänker absolut pröva på infraröda ljuset sen senare i höst, då mörkret och kylan tränger på.

Men nu ska jag också käka vitaminer så in i norden. På sommaren tycker jag att det naturen bjuder på borde räcka, men tydligen inte. Gillar inte att käka en massa piller, men hellre än att vara sjuk stup i kvarten, får jag ge med mig, nu ska jag kasta in många om dagen.

I helgen ska han igen till sin pappa, jag ska se om jag orkar åka till grannstaden, där kulturveckan ännu pågår. Hoppas på att få lyssna på fiol och piano i kyrkan i kväll. Skulle sitta bra med lite musikterapi också!