Gör mig glad :)!

hmmm, verkar ganska dött här på min blogg - kan bero på att jag inte riktigt orkat läsa andra bloggar heller (förklaring längre ner...). Men när jag tittar på listan av besök, så verkar det ändå som om en massa människor läser mig regelbundet, utan att ge ett livstecken av sig.

Hörni ni, om vi skulle göra ett litet test: "ge Ulla, oups, Jemaya, lite inspiration att skriva mera - vi skriver åtminstone ett "hej" om inget annat, så hon vet att vi vill att hon ska fortsätta skriva". Vad säger ni om det - är jag inte värd en kommentar, om ni läst mig länge...(och inte brukar kommentera)? Någon sa en gång att hon tyckte det kändes som om hon spionerade, därför kommenterade hon inte. Från min synvinkel sett är det helt tvärtom, jag funderar ibland varför folk läser UTAN att kommentera - det känns mera som "spioneri", fast det förstås hör till bloggandet, det finns inget tvång att kommentera. Men ändå, jag skulle uppskatta det mera. Ni behöver ju inte sätta ut ert namn (om ni inte vill - men känner jag er, kan ni ju försöka kamoflera er själv, men så att jag vet vem ni är, typ "vi sågs i simhallen.../jag sa hej i butiken i går :)").

Annars har jag dragits med förkylningen ännu hela veckan. I onsdags hade jag inbokat polisförhör med två av de asylsökande barnen och en intervju för lokaltv. Fick inofficiellt också höra att ett av asyl"barnen" (fyller 18 snart, då upphör mitt företrädarskap) får uppehållstillstånd, blev såååå glad!!! Mitt på dagen kände jag hur febern började stiga igen. På torsdagen var jag i valet och kvalet - ringa läkare, ligga i sängen eller åka till arbetskraftsbyrån, där jag hade tid till yrkespsykolog. Började känna mig smått desperat, för jag kände mig fortsättningsvis hängig och energilös - det blir så jäkla tungt med allt, hemmet ska skötas och nu just borde jag komma igång med de jobb jag har. Fick äntligen betalning för mina maj- och junikolumner, så en ny borde produceras, men som sagt, ingen energi. Min privata protest var att helt enkelt inte skriva förrän jag får det de är skyldiga mig - ingen annan än jag själv led av det :), men det kändes bättre för mig! När jag känner mig så där är det som att trampa i ...tuggummi, har svårt att göra beslut, aktivera mig, så jag orkade inget annat än följa schemat i kalendern, det vill säga, åka till arbetskraftsbyrån. Nu ska jag göra test på nätet och nästa vecka igen åka dit för mera test - håll tummarna att jag kommer på något helt annat som kunde passa mig!! I och för sig börjar paniken över jobb att lägga sig, det brukar som sagt alltid på något konstigt vis ordna sig. Har rätt mycket företrädaruppdrag nu just, nästa månad plockar jag potatis och fick just ett samtal om salsalektioner - ska ge fyra i oktober. Det blir splittrat, men å andra sidan - om jag är frisk - brukar det bara vara kul. Tyvärr är somrarna problematiska, jag måste få vila ordentligt då, men samtidigt blir jag frustrerad på bristen av pengar (får ju ingen semesterpenning någonstans ifrån och även om jag ville, finns egentligen inga jobb - sådana jag brukar göra). Om inte annat så får jag söka lån till nästa sommar om det inte löser sig på något annat sätt.

På onsdagen var både jag och D till frissan - det är en annan story, han har också varit upp och ner, "nääää, buäää" för det mesta. Onsdagen var hemsk, han började gråta när jag lämnade honom till dagis, sen när jag hämtade honom, ville han inte bort!! Hos frissan ville han inte bli klippt, till sist lyckades det, när jag sa att vi far tillbaka till dagis efteråt och leka i sandlådan - sällan jag sett sådan snabb saxteknik :). Någon finslipning var det inte frågan om, bra att hon fick bort det värsta - han har ju blånekat när jag försökt klippa. Sen när vi kom till sandlådan, var ju alla leksakerna bortplockade - "buäääää". På kvällen fortsatte det i samma stil. Det berodde förstås delvis på att jag var tvungen att väcka honom ovanligt tidigt, men han är annars också nu på något sätt känsligare. Sger lätt "jag är blyg" fast det handlar om bekanta, men som han kanske inte sett på en tid. Speciellt lessamt var det att han grät en massa när jag lämnade honom hos hans pappa förra gången :(. Kanske är det för att det varit så oroligt i sommar (för mig roligt...) och han har problem att komma in i höstrutinerna.

Hos frissan fick jag höra om bioljusbehandling, som funkat mot öroninfektioner hos barn. Tänkte att jag ska höra mig för om det skulle råka finnas tid - jag visste ju att hos läkaren får jag ingen hjälp ("vila", säger de - men vem sköter då hushållet och allt annat??! Har de möjligen vikarierande mammor att bjuda på, gratis?), men jag behövde det absolut. Fick en tid, som tur var. Det var som att ligga i ett solarium, men lite högre i tak. Infrarött ljus värmde upp det hela - så låg man där och svettades i 45 minuter :). Otroligt skönt, för sen spelades ju avkopplande flöjtmusik och sköna aromer svävade ut i rummet från doftlampan. Så om inte annat, så var det en privat stund av avkoppling, men faktum är att huvudet också klarnade, orkade plocka bär och koka saft sedan på kvällen, diska och städa köket, härligt. Man mår ju dåligt av att ha det smutsigt och stökigt runt sig också. Hostar lite än, men dimmorna i huvudet är borta, så jag tänker absolut pröva på infraröda ljuset sen senare i höst, då mörkret och kylan tränger på.

Men nu ska jag också käka vitaminer så in i norden. På sommaren tycker jag att det naturen bjuder på borde räcka, men tydligen inte. Gillar inte att käka en massa piller, men hellre än att vara sjuk stup i kvarten, får jag ge med mig, nu ska jag kasta in många om dagen.

I helgen ska han igen till sin pappa, jag ska se om jag orkar åka till grannstaden, där kulturveckan ännu pågår. Hoppas på att få lyssna på fiol och piano i kyrkan i kväll. Skulle sitta bra med lite musikterapi också!