Birthdays etc

On Wednesday my mother turned 86. I hadn't invited anyone, have had a few busy weeks and have lost control of the household....but my cousin popped in (women down left) for a while, which was nice! Later we just had some cake, the three of us, which I think grandma enjoyed, she hasn't seen much of us lately...The day after another of my cousins had his birthday and D and I went to see him. So it was a few familyoriented days, which was really nice.


This weekend D is at his dad's again. I was exhausted on Friday after a week of many badly slept nights, but still dragged myself to the indoor swimmingpool in the city D's dad lives. I was a brand new person after swimming a bit, soaking in the bubble bath, getting my tense backmuscles relaxed by the "waterfalls" and then finishing it all with sauna. But I've still felt tired this weekend and even if there were plenty of things to do around the house, I've been superlazy. I got out of my pjs late in the afternoon yesterday (Sat), because I had to go to the grocery store, otherwise I would've spent the entire day in front of the computer or in bed reading a book. I slept 12 hours last night! I think this might be a record this decade! Even if I have been tired, I haven't been able to sleep later than normally in the mornings - this morning I simply closed my eyes again and kept on sleeping :). Wonderful!

I hope December will be calmer - with a nice balance between work at work and at home, time with D and friends and some exercise as well. D will only be parttime at daycare (five hourse a day) in December and January, which I think will be good for him. For me it means a bit more arranging, since I already know I'll need babysitters a few afternoons, but otherwise I think we'll have a few calmer months, which will really be nice. Hope y'all out there will have a really nice December!

Ful fot

För en vecka sedan gjorde jag en ordentlig vurpa. Skulle ta genvägen över mina terrassplattor, som jag varit för lat för att ta in till vintern, som jag brukar. De är alltså av trä - och hala som bara den, märkte jag. Kände mig som en tecknad figur - flög upp, splattrade för att landa på "fötterna" och föll sen ner med en ordentlig duns. Låg kvar en stund för att känna om alla delar var hela, det var de, men det gjorde ont i hela kroppen, för det var säkert en meter luft under mig innan jag landade med hela min kroppstyngd. Fick en ordentlig bula på höger ben under knät, tror att det slog i andra fotens sko. Från och till märkte jag under veckan på dagis att det lite värkte i benet och det gick inte att gå ner på knä, men annars tänkte jag inte på det - förrän jag råkade kasta en blick på foten i slutet av veckan och hajade till. Blodet från bulan har tydligen runnit ner vartefter och samlat sig nere i foten, som också är rätt svullen. Det ser värre ut än det är, för jag känner egentligen inget av det. Så det var "vinterns" första vurpa och inte ens på is :(.

Tänk positivt, lita på att det blir bra!

Tänk att det ska vara så himla svårt att komma ihåg att förlita sig på att allt ordnas till det bästa. Men när jag blir trött och känner att jag inte hinner med, tar jag stress för flera kommande dagar, ja ibland månader, istället för att ta dagen/stunden som den är och lita på att helt överraskande saker kan hända och ändras och det som känts som svårt/besvärligt inte alls blir det. I dag var en sådan dag då jag blev påmind om tillit och att inte ödsla så mycket energi på att oroa mig.

Det började med att jag kom på att jag ju sett några överlevande blommor i trädgården och gick ut med ficklampan i morse. Så mamma fick ändå en bukett på födelsedagen :) (kanske inte världens vackraste, men ändå...). Tror nog det är första gången jag ännu plockat blommor vid nästan lillajul! Men det kändes i varje fall bättre att ha något till henne. D "signerade" också kortet hon fick, det gillade hon ju bäst.

När jag kom till jobbet blev jag verkligen positivt överraskad, min snälla förman (-kvinna) gav oss alla som "höll fortet" förra veckan då hon var borta en chrysantem. Några dagar var vi ju alla nya, då alla de erfarna av en eller annan orsak var borta. Blev jätteglad över blomman, den var ju inte väntad och kom perfekt för mig - var glad resten av dagen. Speciellt då jag inte blev trött och slut som jag befarade och dessutom kunde gå hem tidigare än jag hade trott, trots att jag inte hittade vikarie.

D "vilade" sig på soffan här uppe och lät mig skriva dethär, det var också en positiv överraskning! Nu gäller det att sluta skriva på datorn och städa lite där nere ifall någon skulle råka komma.

Upp i varv

Det hör väl till, någon vaknatt per termin. Har känt att jag börjat gå upp i varv, helgen var inte tillräckligt lång för att a) hinna städa här hemma b) vila upp. Denna vecka, som jag trodde skulle bli lugn, har visat sig bli annorlunda. På eftis behövs det ännu vikarie på eftermiddagar, jag min dummer lovade jobba onsdag och torsdag. Då jag också haft fullt måndag och tisdag och D sovit jätteoroligt i flera nätter, känns det som om allt snurrar på för snabbt. I dag (klockan är halv fyra när jag skriver - på natten, har varit vaken i snart tre timmar) fyller min mamma 86 år och jag har inte hunnit förbereda det på något vis alls. På hemväg i går tänkte jag bara på vad jag ska hitta på för mat till kvällen, sen var jag så himla trött att jag helt enkelt inte orkade iväg till butiken mera på kvällen. Jag hoppas verkligen att ingen kommer på kaffe, har inte heller hunnit städa där nere, inte har jag någon blomma att ge. Inte fick jag klart här uppe heller i helgen. Det finns ännu en utväg (nej, jag börjar inte städa mitt i natten, trots att jag inte kan sova) ska försöka få tag på en vikarie som jobbade hos oss förra veckan, skulle verkligen behöva få några eftermiddagar för egna grejer. I december är D bara halvtid i dagis, då har jag ingen chans att få något gjort mera på eftermiddagarna. Hoppas, hoppas jag får lite luft i veckan!!

Zulamit avslutade intensiv vecka

I går, fredagkväll, ordnades en trevlig kväll i Nykarleby (igen en gång, bland annat bildningskansliet är superbt på det!). 20 år sedan barnkonventionen föddes firades med att 18 barn, 0 - 17 år, tände varsin lykta på Nykarleby torg. D representerade dem som var födda 06, vilket jag var jättestolt över. Jag behövde inte heller göra något, han bar sin lykta säkert och målmedvetet, placerade den där det pekades och promenerade lugnt bort - jag hade befarat det värsta (blev lite svettigt att få honom att hållas på sin plats före....), men det gick på bästa möjliga sätt :). En jättefin broschyr hade gjorts över evenemanget, (jag hoppas länken fungerar). Vår egen Zacharias Topelius dikt om Salami och Zulamit var inspirationen, här dikten :

Vintergatan
Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar
Och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar
Och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå
Och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans
Så saligt leende som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än
Jag har den lärt av stjärnorna och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
Hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon och Zulamit var han
Och båda älskade så högt och älskade varann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då
Men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro
De dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem.
Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem
Tallösa världar underverk av skaparns visa hand
Sig bredde mellan Salami och Zulamit i brand.

Och då har Zulamit en kväll av längtans makt förtärd
Begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld
Och då har Salami som han från randen av sin sol
Begynt att bygga också hon en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro
Och så blev vintergatan byggd en ståtlig stjärnebro
Som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
Och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.

Förfäran grep keruberna till Gud steg deras flykt:
>>O Herre se vad Salami och Zulamit ha byggt!>>
Men Gud allsmäktig log och klart ett sken sig vida spred >>
Vad kärlek i min värld har byggt det river jag ej ned.>>

Och Salami och Zulamit när bryggan färdig var
De sprungo i varandras famn och strax en stjärna klar
Den klaraste på himlens valv rann upp i deras spår
Som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
Och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
Har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
Var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.

Är den inte fin? Fotot där uppe tyckte jag kunde lite illustrera deras bygge - inte så säker på vad det var jag egentligen hade fotograferat :). Tyvärr var kvällen mörk och regnig, november som sämst. Men jag och D hade en verkligt trevlig kväll, mycket tack vare L och hennes föräldrar som gjorde oss sällskap. Butiker och caféet höll öppet sent, vilket var jättetrevligt - det har jag ofta saknat, att kunna gå på caféer kvällstid. Vi hann inte med alla programpunkter, men i stället blev det en rätt ex tempore, otvungen vandring på småttingarnas villkor. Lite foton hann jag slänga iväg då vi såg eldshowen, vilken var riktigt fin!


T fotade också mig och D :). Efter "elden" kikade vi in i kyrkan och fick höra både fin sång och fiolspel innan vi fick en kopp saft i klockstapeln. Sen var klockan redan åtta och det var dags att köra hemåt, glad och nöjd. Det var en så trevlig avslutning på en mycket intensiv vecka!





Jag var såklart lite trött än på måndagen efter veckoslutets eskapader... men då jag fick höra att det behövdes vikarie på eftis, tackade jag genast ja. Extra pengar är aldrig fy skam och dessutom tyckte jag det var bra att lära mig vad de egentligen sysslar med (kan redan avslöja att jag inte blev så imponerad, det var främst att städa och plocka undan...). Alltså stannade jag längre på måndagen för att lära mig och var onsdag och torsdag till slutet (halv fem) och torsdag till tre. En intervju för lokaltv och en träff med en ny flykting att företräda hann jag också med denna vecka. (Har nu fyra som jag företräder, efter att min allra första blev myndig och jag inte mera är hennes företrädare. Känns lessamt, jag tog henne till mitt hjärta, men vet inte om hon vill hålla kontakten. Hoppas verkligen på det, hennes dotter är dessutom bedårande! )

Hade ordnat en träff för en liten grupp på onsdagkvällen hos min väninna som ger ayurvedabehandlingar, det blev en lång dag. Torsdagen hade jag en ordentlig huvudvärk hela dagen - troligen för att jag dammsugit hela bantis halvt dubbelvikt två dagar, eftersom jag inte förstått att det handlade om ett "teleskop"handtag. Misstänkte nog det, men fick inte ut det jäkla röret...I dag lördag var jag ganska mör, men försökte ställa in mig positivt till kursen i dansterapi jag hade anmält mig till för flera veckor sedan, då denna vecka såg så tom och bra ut att fylla med kurser....Tack och lov ringde läraren att kursen blev inställd! Istället har det varit storstädning för hela slanten, när det blir intensivt hinner jag aldrig med annat än det absolut nödvändiga här hemma och till sist blir jag mer och mer stressad över att det är smutsigt och fullt av grejer över allt. Eftersom jag redan fixat barnvakt till i dag, drog jag nytta av dem en timme så jag fick sätta igång i lugn och ro. Inte hann jag på långt när med allt, men det smutsigaste och råddigaste rummet blev klart och på eftermiddagen tvättade D och jag bilen med gemensamma krafter (äntligen fick jag bort dammet från potatisplockningen...som ni förstår är bilstädning inte det jag prioriterar :). I kväll var det bad på programmet (fast det varit tajt med slantarna mellan varven så har det ändå aldrig varit så dåligt så vi skulle ha varit tvungen att klä oss i lådor :) - lådbilden - men det är ju skoj mellan varven det också) och så fick jag faktiskt honom att somna halv nio (hurra!). Nu blir det ännu en timme av dejt med ett vinglas och tända ljus i det rena tv-rummet :) :). Verkligen skönt då man vet att man är värd det!

Aktiv helg!

Nu kan jag minsann inte klaga på att det varit ensamt och tråkigt :). Efter att jag fört D till sin pappa i fredags körde jag till Nykarleby för att kolla in den nya pjäsen på Juthbacka Teater. Riktigt bra poänger, men bäst var nog sångerskan Ellinor Haglund. Vilken röst! Man får hoppas hon vågar sig ut från den lilla staden i något skede - det är nästan kriminellt att det bara är Nkbyborna som får höra hennes sånger med jämna mellanrum!

På lördagen var det dags för Vasa, salsa och afrodanslektioner och efter det tog jag in på hotell med två väninnor - spahotell dessutom :). Fast speciellt mycket plaskade vi inte, det var nästan skönare att sitta och käka och se på när andra sprang efter sina ungar :) och sen sitta och njuta i bastun. På kvällen var det dags för restaurangen - mat och musik. Tyvärr får jag väl så lov att avslöja att halv tolv sov vi alla :). Musiken tände sen ändå inte oss riktigt (Gubbrockarna) och dansgolvet var lite för litet för att man skulle ha kunnat "sheika" utan att bli överkörd av pardansarna. Lika skönt att sova ut! B frågade på morgonen: "sökte du efter D i natt?" Jag lär ska ha satt mig upp på natten och trevat med händerna runt mig. Det kommer jag inte ihåg, men det förvånar mig inte, brukar ibland tala i sömnen och också göra olika saker - täcket får jag ju dra på honom varje natt här hemma, så det sitter djupt inrotat :).

Söndagen var skön, började med ett dopp, brunch, shopping i Vasa och så hem. På kvällen blev det ännu barnkonsert med D och flickvännen E med mamma i Nykarleby. Arne Alligator var en ny bekantskap för mig, men riktigt rolig! Tyvärr kändes det lite som om man fick betala för att komma och köpa deras nya skiva...men de några sångerna vi fick höra laiv var nog roliga - och vi köpte en cd :).





Här "signaturmelodin":
...och här deras hemsida.

Ensamma föräldrar

Jag har märkt att jag blivit trögtänktare (bra ord, eller hur :) med åren, men ändå - först i kväll slog det mig att jag inte läser en enda blogg skriven av en man! Jo, jag länkar till några män, faktiskt, men det är deras foton jag vill se (då jag någon gång tar mig tid för det, andra bloggar går före). Först i kväll snubblade jag över några bloggar där män faktiskt skriver likadant som kvinnorna, det vill säga, om tankar, känslor, händelser - och personliga sådana! Och i situationer jag kan känna igen mig i. Tror en av bloggarna hette "Ensamma pappan".. eller var det "nyskild pappa", hittade den via "Under ytans" blogg (nu är jag för trött för att börja länka och söka, UY finns i min blogglista till höger). Tror det skulle vara jättehälsosamt för mig att läsa hur "den andra parten" kan känna det...

Nyss slog det mig också att kanske jag trots allt har haft en väldig tur som varit ensam med barnet redan från fosterstadiet! Halkade in på en "psykologblogg" i samma veva som jag var ute på upptäcktsfärd i den rikssvenska bloggvärlden och fick läsa om hur smärtsamt det kan vara med vecka-vecka schemat mellan skilda föräldrar, hur de saknar barnen när de är borta.

Ibland kan jag nudda vid en känsla, som jag aldrig går in i - blir svårt att förklara den "utifrån", men kanske man kunde beskriva det som en zon av andra alternativ. Där jag kunde dela "hela livet i nuet" med mitt barn (utan tidsschema), där ansvaret och upplevelserna (bra och dåliga) skulle vara delade - men jag går helt enkelt inte dit. Det är kanske lättare att inte göra det, eftersom jag inte haft det. Istället har jag blivit mycket skicklig på att helt gå in i "min egen tid" när det är dags - och kanske jag är så bra på det också, eftersom jag tillbringat största delen av mitt liv före detta just där!

Det jag kan känna igen från bloggarna jag hastigt ögnade igenom är glädjen över att återses efter att D varit i "livet som inte jag hör till". Må så vara att det ofta tar max en timme, så kommer "omställningstårarna" i form eller annan (sonens) och man är bums tillbaka i vardagen. Men att få honom i famnen när han kommer hem till mig igen är en av de lyckligaste stunderna jag vet - och jag får uppleva det flera gånger i månaden. Men jag har också fått njuta av att vara ensam före det. Det verkar alla inte klara av - men sen har de också plölsligt kastas in i en tillvaro där allt är förändrat. Det kan inte vara lätt. Jag har trots allt fått långsamt växa in i detta - och vi talar ju bara om två (några gånger tre) nätters separation tillsvidare...

Livet efter vaccinet

Om detta är allt vad biverkningar vi fått av vaccinet, kan jag inte annat än vara jättenöjd. Vi fick vaccinet på måndagen (jag fick den alltså också för att jag är dagispersonal), på tisdagen hade jag en hård, utbredd "bula" där vaccinet gått in och det var ömt, men jag fick bara ont i armen då jag gav fart i gungorna på dagis. D har inte klagat på något alls, och jag har inte heller märkt något speciellt med honom. Gav reiki till mig själv och D första kvällen - kanske det hjälpte, eller så hade vi helt enkelt tur med biverkningarna!

På tisdagseftermiddagen (igår) efter att jag hämtat D hade jag förberett mig på att ta det riktigt lugnt. I stället blev jag inspirerad att börja städa och hämta ner några julmattor som sällskap till min nya orientaliska matta, som jag köpte i söndags. Då åkte jag och D till Jakobstad, gjorde fynd på loppis (halare, höstjacka och mössa till D = 4,50 :) och sen en betydligt dyrare matta till vardagsrummet :). Redan samma kväll möblerade jag lite om i arbetsrummet, flyttade länstolen i hörnet där jag tidigare hade haft ett bord. Blev mycket mysigare och fick mera av en läshörna, därifrån jag ser vad som händer i trappan och i rummet. Denhär veckan har jag äntligen börjat läsa lite böcker om förskoleundervisning. Det var så roligt att få något fint och färggrannt dit ner, det var nog den som inspirerade till ommöbleringen på vinden också!

På tisdagseftermiddagen/kväll såg det ut såhär:

Samtidigt vill jag passa på och visa några andra detaljer från vardagsrummet

- mattan, en Shiraz från Iran (sa de :).














Har inte tidigare visat "fyndet" jag gjorde på vår höskulle i somras - en gammal trälåda, som väl använts som något sorts mått förr.








Till sist kartan, som hänger bakom den riktigt gamla soffan. När jag studerade i Åbo, blev jag god vän med en amerikansk kille (och senare också med hans flickvän). A var jättebra på att rita och måla och började laga personliga kartor till vänner och bekanta, man fick säga vad man vill ha på sin. Jag tror jag har den enda kartan i världen där bara en ort i Finland presenteras: "journeyhead Jeppo" och en stor röd stjärna :). Vi hade också reseintresset gemensamt på den tiden. Tavlan var inglasad en gång i tiden, men det gick sönder och jag har inte kommit mig för att göra det igen.

I dag onsdag var det dags för inbandning av Aktuellt i lokaltv igen. Mobilfotona är från ån i Nykarleby - Ny-tv ligger precis här intill. De har otroligt fin utsikt från studion! Som ni märker är snön ett minne blott just nu, den smalt bort på några dagar.


Samtidigt som jag har en ordentligt "krigsmålning" passade jag på att fota mig själv här hemma. Fick inskickad första kolumnen på fyra månader, vet inte om de publicerar den, men känner mig nöjd att jag igen fick en skriven. Ifall de publicerar, borde de få ett lite bättre foto än det de haft, men är inte så riktigt säker på att fotona ikväll heller passar. Puh, det har varit svettigt att få detta inlägg skrivet, telefonen ringde mitt i, sen har jag räddat en fågel, som Fia hade släppt in, D har berättat otaliga saker under tiden, men nu börjar det blir klart. Dags för matlagning! Lite känner jag av huvudvärk nu, men det kan lika gärna bero på spända nackmuskler av städningen i går!

Nyvaccinerad!

..så får vi leva i spänning i några dagar...både jag och D fick en spruta (han var inte alls så lessen som han ser ut på fotot :)!

Fun in the snow

This morning we woke to a white world. That is needed this month, when the sun seldom shows its face.

"Mother's little helper" wasn't really helping here - D thought it was great to sit on the showel and be pushed with speed along with the rest of the snow... In the end there were tears when mummy had to say "no", otherwise she would never have finished with the showelling!


Visit by woodpecker was admired by almost everyone in the house :).

Influensan, vaccinera eller ej

Jag har funderat mycket de senaste veckorna på om jag borde låta vaccinera mig och D eller ej. Mormor har haft Hongkong-influensan och asiaten och borde ha motståndskraft (men fick säsonginfluensavaccin häromdagen). Tidningarna har varit fulla med skriverier för och emot, jag har känt mig påverkad av det negativa och bestämde mig för att tacka nej till vaccinationen, när den plötsligt erbjöds till dagispersonalen för cirka en vecka sedan (tror jag bara hade några timmar på mig att bestämma mig). Ett litet hopp har jag att jag kanske redan hade en mild version av influensan - blev ju plötsligt sjuk i augusti efter en resa till södra Finland. Var själv överraskad över att bli det, eftersom jag kände mig så taggad (det har jag lärt mig av de svenska bloggarna :) efter sommaren. Jag eller D hör inte heller till någon riskgrupp, men läste just på FB om en bekant vars lilla bebis hade lunginflammation, det vill man ju inte heller. Sällan har man varit så förvirrad med anledning av hälsan.

Funderade på varför och tror att det för min del i varje fall har att göra med att jag inte mera helt litar på myndigheterna, i detta fall sjukvårdspersonal. Det känns som om cancern blir mer och mer vanlig, liksom andra allvarliga sjukdomar. Varför? Kan det möjligen ha något att göra med tillsatsämnen överallt? Ämnen i kosmetika...ja allt omkring oss, som kanske inte alls är så bra för oss, men det har ingen brytt sig om, eftersom försäljningen varit det viktigaste...? Utarmning av jorden som en följd av allt mer ensidigt och fabriksaktigt jordbruk? Det finns myndigheter som ska kontrollera det ena med det andra i födan bland annat, men det är inte från dem larmrapporterna kommer.

Nu är det inte så att jag tror att alla går i läkemedels- och kemiindustrins ledband och de flesta tror jag verkligen är måna om människors välmående, men eftersom jag upplevt att så många mer eller mindre fnyst åt komplementera behandlingar, som helt klart och tydligt ger hjälp och lindring åt fler och fler människor, känns det som om de inte vill öppna sig för den möjligheten att läkemedlen inte är de enda vägarna till hälsa. Varje väg borde tas i beaktande och det mest skonsamma sökas fram för var och en - ett holistiskt synsätt skulle vara det allra bästa (och till det är det ännu rätt lång väg hos oss). Kanske detta inte är relevant i detta fall, nu tror jag att jag bättre förstår vad ett vaccin egentligen är, men ändå...

Marianne fick mig att lite haja till - hon lyfte fram en aspekt på det hela som inte mycket berörts. Kopierar från hennes blogg (med tillstånd). Detta är ju riktat till svenskar, men kanske någon kan bli inspirerad av exemplen och söka redan på de finska motsvarigheterna:
"
Här är lite fakta som jag hittade hos WHO:

*Nästan 10 miljoner barn under 5 år dör varje år av sjukdomar - det är fler än 1000 barn i timmen. Lunginflammation, diarré, malaria, mässling och HIV är de främsta orsakerna och nästan alla dessa barn skulle kunna räddas genom relativt enkla och billiga åtgärder.

*Cirka 1,8 miljoner barn dör varje år av lunginflammation.

*År 2006 dog 748 850 barn under 5 år av malaria.

*Varje MINUT dör 2 barn under 5 år i Afrika av malaria.

*Cirka 2 miljoner människor dör varje år av HIV/AIDS.

*År 2007 dog 1,77 miljoner människor av tuberkulos, samtidigt som 9,27 miljoner nya människor drabbades.

*Mer än 1 miljard människor är drabbade av Neglected Tropical Diseases (bortglömda tropiska sjukdomar), varav de flesta kan förebyggas och botas.

Visst är det bra att alla svenskar kan få gratis vaccination mot svininfluensan? Men samtidigt som vi tar vår spruta, kanske vi kan passa på att tänka på alla de som inte får den medicinska vård de behöver genom att skänka ett bidrag till valfri biståndsorganisation? Här är några förslag:

Rädda barnen

Röda korset

Läkare utan gränser

SOS Barnbyar

UNICEF

Wateraid

"

Bikeride on 31st of October

Photo left: Even the birds at home have been trying to insulate their homes for winter :).

Went for a bikeride on Saturday - the weather was really lovely for this time of the year. The sun was shining, it was a few degrees below zero. I was away for many hours, partly because I had to stop every now and then to take pictures - that is really one way for me to unwind. I've noticed I've lost a bit of the joy of taking pictures after being in a photoclub, it's become more of a performance, since I've began to compare my photos with the others and I always fall short in the technical department. That is partly why I haven't been attending for some time.

The sun usually doesn't show itself that often this time of the year, so I was happy to be able to capture a bit of reflected sunshine for the months to come. Here are the results :):