Inget fredagstema, men väl egen show & tell!

Oj, plötsligt känns det som om någon satt in racerväxeln i mitt liv (jag?). I veckan har jag igen besökt polisstationer - en gång för att söka pass till D, andra gången för att söka pass till tre av flyktingbarnen. Sen blev det då att fylla i x antal blanketter för familjeåterförening. Inombords började jag känna mer och mer av ett tryck, behöver ha någonsorts ram för mitt liv att röra mig inom - om jag är inställd på att frilansa, så tål jag osäkerheten och litar (oftast, utom när jag har en dålig dag) på att jobb dyker upp. I sommar bestämde jag mig för att jag också måste få ett "basjobb". Eftersom jag inte fick det första jag sökte, utan fick vänta veckor på det budet innan jag satte igång med arbetskraftsbyråns tester, hade jag inget att fokusera på, trots att höstens jobbperiod drog närmare. Rätt snabbt fick jag nys om två lämpliga jobb, ett via djungeltelegrafen, den andra via jobbsökning på nätet. Det ena sökte jag och så var det att vänta, vänta igen.

På torsdagen höll jag helt på att gå upp i limningarna, kände press över att få undan så mycket som möjligt av flyktingjobben, så jag inte skulle behöva ta ledigt i september från potatisplockningen. Men till exempel socialarbetarna jobbar inte alla dagar i veckan på flyktingförläggningen (har tät kontakt med dem), det gick inte att få tag på folk vid polisinrättningen för info (det är ju första gången jag kommit såhär "långt" som företrädare, så allt var nytt), tider för möten gick inte att få hur snabbt som helst...och potatisplockningen ryckte närmare och närmare. Började förstå att det inte går utan att jag tar ledigt sen, vilket är synd, eftersom det ju inte är lång tid som potatisjobbet räcker (kanske till slutet av september). Men för barnens del är det ju viktigt att man försöker få in förhör etc så fort det går, eftersom det betyder att de får sina liv snabbare på rätt spår och som i ett fall - sin familj hit så fort som möjligt (vilket troligen ändå betyder ett år). Inte heller vet jag ens riktigt än när jobbet på potatiströskan börjar, kanske på måndag, men det beror på vädret.

Vädret har varit smått hysteriskt - varje dag har vi en regnperiod och härlig sol. Men för jordbrukarna är det svårt med skördandet, det går ju inte att varken tröska eller ta upp potatis vid regn och det behöver också torka upp innan man kan tröska.

När jag kände att nu spricker jag tog jag time-out. Stängde telefonen, tappade upp ett bad och låg där och läste Sanna Ehdins ...ja, vad hette den nu igen, nu hittar jag den förstås ingenstans. Så har det varit hela tiden nu, saker försvinner av sig själv, det kan ju inte vara så att jag har för dålig koll på mina saker .... eller :)? T.ex. bilnyckeln har jag sökt flera gånger, har redan tappat bort en och har reserven i bruk. Förra veckan sökte jag den en halv timme, tills jag hittade den i klädskrubben på en hylla...då bestämde jag mig för att laga kopia. Plånboken var borta en annan gång - hade trillat på golvet bakom förarsätet i bilen, under en kasse...Mobilen kan man tack och lov ringa till. Men nu svävade jag igen iväg från ämnet.

Badet gjorde mig gott, varvade ner några varv och flög inte i taket då jag insåg att jag räknat ut mitt arvode fel och hade ingen aning om hur jag skulle få det att stämma. Det gällde ju minutrar och gick inte att bara ta gånger timlönen, som jag gjort...där ser ni - jag och siffror är inte ämnade för varandra. Fick ringa och be om råd (tack och lov var killen som betalar ut dem på plats och skrattade inte ens :) - lite pinsamt att som 45 åring fråga hur man multiplicerar :).

Sen kom min kusin för att tröska på åkrarna runt huset och jag fick brått att hämta sonen från dagis. Han har så väntat på att få se tröskandet. Varvade ytterligare ner genom att sitta i gräset bakom vårt uthus och njuta av solen medan sonen beundrade tröskan - och fick till sist ta två varv i den. Nirvana för honom :).

Så började det goda bara rulla över mig. Fick samtal om att jag valts till assistent för ett barn i förskolan här i byn (det jag hört om via djungeltelegrafen). DELTIDSJOBB TILL SLUTET AV MAJ!!!! Perfekt. Och egentligen rätt otroligt att jag skulle lyckas hitta något som a) jag tycker ska bli kul, b) här i byn, c) deltid!! Jobbar från slutet av september från 8 -12, fredagar 8 -11, vilket betyder att jag kan sköta de oregelbundna jobben på eftermiddagarna (bara dagvården blir ordnad, har bara anmält D för deltid och det räcker inte varje månad) och trots att lönen är dålig, så kommer jag ändå att få något de månader jag inte har frilansjobb. Och är jag utkörd, kan jag med gott samvete hämta sonen och bara vara med honom på eftermiddagarna (vill inte ens att han ska vara tvungen än att vara hela dagar, fem dagar i veckan). Aaaaaaah, en stor sten föll från mina axlar!

På kvällen for jag sen ännu på föreläsning till grannstaden. En norsk fotograf, Terje Hellesö föreläste om "Den personliga naturbilden" och visade sina foton. Precis vad jag behövde höra och se - han tar mera konstnärliga bilder, vilket förstås också behövs stort tekniskt kunnande till, men på något sätt kändes det ändå tröstande. Av någon orsak har jag otroligt svårt för att lära mig att ställa in kameran, lite, lite går jag framåt hela tiden, men alldeles för långsamt för min egen smak. Hans föreläsning gav en annan dimension till det hela, det behöver inte vara så exakt alltid, om där sen finns andra kvaliteter. Fick på något sätt mera självförtroende, en "tillåtelse" att tycka om mina egna bilder som inte följer standardkraven på hur en bra bild ska se ut. Här ett foto som mera går i linje med Terjes stil, och här länk till hans blogg.


I sommar när det var tystare bland bloggarna satte jag till fler länkar, men fotobloggarna tar jag mig sällan tid att titta på, helt enkelt för att min dator/internetkoppling är så långsam, oftast är fotona rätt stora och det tickar på en stund innan de öppnats - då har jag oftast redan dragit vidare. Hoppas i varje fall ha tid att kika på andras otroligt fina foton allt mellan varven och lära mig av dem.

Puh, har ännu mycket jag skulle vilja berätta om, men här sitter jag ännu i morgonrock, halv tolv på dagen, snart blir det att fixa lunch.

Något som är verkligen lessamt nu är att D börjar gråta "riktigt på riktigt" (alltså ingen protestgråt, utan riktigt hjärtskärande sorgset) varje gång jag ska lämna över honom till sin far. Det är hemskt när han säger att han inte vill fara att ändå försöka komma med argument ("men pappa vill så gärna vara med dig också") för att övertyga honom och sen helt kallt föra honom dit. Fast nog brukar han helt glatt kliva in i bilen, det är där framme han börjar gråta. Vet inte vad jag kan göra. Hoppas att det bara beror på att han är mer och mer ifrån mig och det tar tid att vänja sig - speciellt efter sommaren då vi ju nästan hela tiden var tillsammans. Hans beteende annars också tyder på något av en trotsålder just nu - han vill ofta inte fara till dagis på morgonen, men inte heller komma hem på eftermiddagen - börjar då också ofta gråta, men det är "protestgråt".

Vill inte sluta detta inlägg med något lessamt, så berättar än att jag hade en väldigt trevlig kväll i går. Efter att jag lämpat av sonen och shoppat lite, åkte jag iväg till en väninna i Jstad. Härligt att få prata av sig - vi har försökt träffas åtminstone för lunch redan i flera veckor, men hela tiden har något kommit emellan. Det är så viktigt att få live-väninneterapi allt mellan varven! I morgon ska jag få min introduktion till ZUMBA, Strandmamman har varit så snäll att hon ordnat så vänner och bekanta får testa! Ser fram emot det! Hoppas ni andra också har flyt och ett riktigt skojigt veckoslut!!

ps. ja, jo, just, skulle ju också säga att jag tar paus från fredagstemat denna månad, får se sen om jag alls fortsätter, kan hända att jag inte mera har tid att läsa så mycket, fast jag säkert skriver vidare på egna bloggen.