Jag har märkt att jag blivit trögtänktare (bra ord, eller hur :) med åren, men ändå - först i kväll slog det mig att jag inte läser en enda blogg skriven av en man! Jo, jag länkar till några män, faktiskt, men det är deras foton jag vill se (då jag någon gång tar mig tid för det, andra bloggar går före). Först i kväll snubblade jag över några bloggar där män faktiskt skriver likadant som kvinnorna, det vill säga, om tankar, känslor, händelser - och personliga sådana! Och i situationer jag kan känna igen mig i. Tror en av bloggarna hette "Ensamma pappan".. eller var det "nyskild pappa", hittade den via "Under ytans" blogg (nu är jag för trött för att börja länka och söka, UY finns i min blogglista till höger). Tror det skulle vara jättehälsosamt för mig att läsa hur "den andra parten" kan känna det...
Nyss slog det mig också att kanske jag trots allt har haft en väldig tur som varit ensam med barnet redan från fosterstadiet! Halkade in på en "psykologblogg" i samma veva som jag var ute på upptäcktsfärd i den rikssvenska bloggvärlden och fick läsa om hur smärtsamt det kan vara med vecka-vecka schemat mellan skilda föräldrar, hur de saknar barnen när de är borta.
Ibland kan jag nudda vid en känsla, som jag aldrig går in i - blir svårt att förklara den "utifrån", men kanske man kunde beskriva det som en zon av andra alternativ. Där jag kunde dela "hela livet i nuet" med mitt barn (utan tidsschema), där ansvaret och upplevelserna (bra och dåliga) skulle vara delade - men jag går helt enkelt inte dit. Det är kanske lättare att inte göra det, eftersom jag inte haft det. Istället har jag blivit mycket skicklig på att helt gå in i "min egen tid" när det är dags - och kanske jag är så bra på det också, eftersom jag tillbringat största delen av mitt liv före detta just där!
Det jag kan känna igen från bloggarna jag hastigt ögnade igenom är glädjen över att återses efter att D varit i "livet som inte jag hör till". Må så vara att det ofta tar max en timme, så kommer "omställningstårarna" i form eller annan (sonens) och man är bums tillbaka i vardagen. Men att få honom i famnen när han kommer hem till mig igen är en av de lyckligaste stunderna jag vet - och jag får uppleva det flera gånger i månaden. Men jag har också fått njuta av att vara ensam före det. Det verkar alla inte klara av - men sen har de också plölsligt kastas in i en tillvaro där allt är förändrat. Det kan inte vara lätt. Jag har trots allt fått långsamt växa in i detta - och vi talar ju bara om två (några gånger tre) nätters separation tillsvidare...
4 kommentarer:
Trögtänktare trevligt uttryck, visst gör det bra att läsa andras bloggar typ. då sådana som är då i samma situation, jag brukar nog läsa både det som båda könen skriver på nätet visst skriver även män djupa tankar och känslor. Det kan man nog säga att Du kan känna dig lycklig när ni inte har det säkert nog så smärtsamma vecka-vecka schemat, Du får ju ha "D" så mycket hemma hos dig och säkert de dagar "D" är borta hos sin pappa så har Du tid åt dig själv, men där kan det då vara ett litet problem för många tror jag att aktivera sig och ta sig ut bland folk.
Kramar ! ! !
ja, där spann vi allt på samma tema...jag skrev ju om ngt liknande i förra veckan.
jag läser så få bloggar skrivna av män, och jag tror att jag har väldigt få manliga läsare.
Ska nog ställa frågan rätt ut i ngt inlägg framöver...
Fick en kommentar från en pappablogg faktiskt i fredags. Big surprise!!
Ska kolla in den bloggen!
Kramar i massor!
Ja inte är det många män som skriver intressanta (för mig) bloggar! Bert i Luleå (Ögonblick i norr) är den enda blogg som skrivs av en man som jag har följt en längre tid och fortfarande gillar. Pappabloggen som Annika skriver om har hittat in till mig också, så jag har kikat in där ett par gånger. Men där är det stopp. Underligt nog.
Skönt för D tror jag att slippa hålla på så där och flytta varannan vecka. Jag vet att barnen behöver båda sina föräldrar, men jag undrar ändå om de mår riktigt bra av det där flyttandet. Ja inte vet jag, men skönt som sagt för D att slippa det.
Kram!
Henrik: det som ju gör vår situation annorlunda än de flesta andras är ju det faktum att jag var ensam om det hela redan från tredje graviditetsmånaden. Därför har det inte heller varit ett alternativ med längre besök än, eftersom D aldrig bott med sin pappa och har behövt lära känna honom på ett tryggt sätt. Det har jag fått kämpa för, men jag tycker det gått rätt till. Ju större han blir, desto längre tider kan han tillbringa hos sin far. kram
Annika: jag hoppas småningom ha mera tid att kanske läsa någon pappablogg - tipsa gärna om du stöter på någon bra! kram!
Marianne: varje situation och "söndrig" familj är ju unik, så några standardmallar finns inte. Tyvärr är det ofta så att föräldrarnas behov och känslor bestämmer framom barnens trygghet och behov. I vårt fall har jag fått kämpa för att D ska få känna sig trygg, vilket förstås tolkats annorlunda av den andra parten. Men jag hoppas och tror att de värsta dusterna är förbi och ju äldre D blir, desto mera kan vi börja lyssna på vad han vill. För det tycker jag ska vara det riktgivande så långt det går. kram!
Skicka en kommentar