Nu och då

Även om jag tvivlade på att det var så smart, deltog jag fredagkväll och lördagförmiddag i något som heter Voice Dialogue här. Eftersom D var hemma, hade jag anlitat min nya barnvakt, som verkligen fick en rivstart - 8,5 timmar (och kursen var också rätt dyr....). Men nu efteråt tycker jag det var värt det. Det blev en väldigt intensiv och äkta känsla i gruppen på tio personer, som deltog. Det började med en meditation (man fick välja om man ville ha fem akupunkturnålar per öra för att hjälpa avslappningen - jag prövade!), sedan fick en i gången sätta sig på en av de fyra stolarna som var placerade i mitten av ringen av oss som deltog. Terapeuten satt mitt emot och ställde frågor. De som satt runt omkring kunde också involveras. Ibland bytte man stol, för att bli någon annan av sina delpersonligheter. Det var en väldigt helande upplevelse, även om det inte var så lätt att släppa greppet om en viss föreställning. Samtidigt lärde man sig något om sig själv genom att lyssna på andra som satt i centrum. Vi är så väldigt lika, trots allt, längst inne. Jag förstod att jag riktigt odlat ett utanförskap, samtidigt som jag önskar bli sedd och vara med! Att medge att jag misslyckats i att bilda familj var överraskande svårt, trots att jag nästan skyltat med det. Efteråt kändes alla som nära vänner och jag själv var glad och lugn. Tyvärr var jag tvungen att fara hem tidigare, så missade "avslutningen".

Var rädd att min förkylning blir ännu värre, vilket den också blev, eftersom jag sov jättedåligt igen mellan fredagen och lördagen. Men. Håll i er nu - jag klarade av att SOVA PÅ DAGEN på lördagen :). Sonen tittade på Nalle Puh och jag kunde inte tro det var sant att jag fick och kunde sova nästan en timme. Det var så oerhört bra! I dag söndag är jag ännu förkyld, men har ork igen och känner mig lättare i sinnet.

Talade i telefon i fredags med den läkare som skötte mamma på sjukhuset. Och blev oerhört nedslagen. Man måste vara realistisk, men trots allt tycker jag det borde ingå i läkaryrket att också ingjuta hopp. Glömde fråga några centrala frågor, men det som jag redan förstod mellan raderna var att det inte finns så mycket att göra för mamma mera, annat än att se till att hon har det bra. Jag vet inte varför sköterskorna jag hade talat med tidigare hade sagt att hon ska på angiografi då blodvärdet blir bättre, men han sa att ingenting är planerat. Eftersom hon är så gammal och sjuk, tyckte han att man inte mera borde göra något ingrepp.

Jag tycker att hon lite fått mera livskraft de senaste dagarna, men hon orkar fortsättningsvis inte vara uppe just alls. Efter "voicen" kände jag mig mera fokuserad och också redo att acceptera det faktum att vi kanske inte får ha henne speciellt länge mera. Talade med henne om hennes barndom och bandade det på video i går - jag har så himla dåligt minne och vill att D ska veta något om sin bakgrund. Det är dessutom en värld som inte mera finns, som jag egentligen inte vet något om heller. På fotot från någon gång i slutet av 1920-talet håller min morfar i min mamma - hon ville inte bli fotograferad :). Av pojkarna dog åtminstone tre som tonåringar.

Min morfar dog när min mamma var nio år gammal och min mormor då mamma var aderton. Den enda brodern, som ännu bodde hemma var i kriget (de andra hade dött och den äldsta, från pappans tidigare äktenskap, var redan gift och bodde på annan ort), så hon skulle sköta ett litet jordbruk helt ensam. Hon berättade att det var brist på allt, med kuponger kunde man få något i butiken. Tack och lov hade hon en morbror med ägorna intill, som kunde hjälpa med höbärgning och sånt.

Jag insåg också att min mormor måste ha varit över 40 när min mamma föddes (måste kolla...) - inte så konstigt då att min biologiska klocka inte heller började ticka förrän jag var rätt gammal! I går sa min mamma: "jag har varit bitter över att mina föräldrar togs ifrån mig så tidigt och jag blev helt ensam. Har tänkt att om min mamma helst skulle ha fått leva, ha funnits där trots att hon inte var frisk, skulle det ha varit lättare". Men hennes föräldrar var rätt gamla då hon föddes och medellivslängden var något helt annat än nu. Jag förstod också hur det kommer sig att hon klarat av att kämpa sig till liv efter den svåra sjukdomen förra vintern och ännu efter infarkten nu. Hon vill inte lämna oss ensamma - speciellt inte D - på samma sätt som hon själv blev.

Jag tycker det är något av den största svagheten i vårt sjuksystem, att inte se helheten och den unika människan. Se viljan och motivationen, då den finns. Om min mamma inte mera orkar, kan jag acceptera det, men samtidigt vill jag göra det jag kan så länge det finns hopp. Tyvärr känns det som om hjälp inte finns att fås någonstans, men mår hon dåligt nästa vecka, måste jag nog ändå försöka. De kvinnliga läkarna på hvc har verkat riktigt bra, till dem får vi försöka få tid i så fall. Nu gäller det att orka ta en dag i taget - när jag börjar tänka framåt insmyger sig lätt panik, och då klarar jag inte ens av att leva i nuet. Men tack vare Voice dialogen känner jag mig riktigt samlad och "normal", vilket förstås känns jättebra! Så länge det finns liv, finns det hopp!

Österbotten i pressen

Det är ju trevligt att någon gång bli uppmärksammad i svensk press. Här kan ni läsa om nästa semestermål - välkommen, hos mig finns rum :)

En sevärdhet mindre har vi sedan cityräven flyttat bort från Nykarleby centrum. Jag tycker det var nästan snudd på magi att ha en livs levande räv boende mitt i esplanaden - såg den själv för en vecka sedan. Härligt att den fick hållas vid liv i flera månader. Nu har den förflyttats till en djurpark, där den har gott om utrymme att springa omkring. Hoppas att ett litet frö såtts bland alla pälsfarmare i nejden....Jag förstår att var och en måste få sin utkomst där det går, jag bara önskar det kunde ske genom andra medel än superdjurfarmer (pälsdjur/svin etc).

Vår representant i Eurovisionsuttagningarna nådde inte helt fram, men nästbäst är ändå helt fantastiskt! Lite reagerade jag på att det på vissa håll verkade som om man måste rösta på österbottningarna, oberoende om man gillade låtarna eller inte. Sister Twister tyckte jag var jättebra, men framträdandet rätt stelt. Linn tyckte jag helt enkelt sjöng dåligt. Ninas framträdande var bra, även om jag inte gillade paraplyerna speciellt mycket - hennes klänning var bättre i går än i första uttagningen. Tack och lov att Eläkeläiset inte skickades iväg. Jag tyckte faktiskt att de var lite vitsiga, det var så typisk junttifinne-humor, men att klappa sönder el orglar var enbart töntigt.

Oj och voj

Det hjälper inte, ville hålla en positiv ton i år, men just nu är jag för trött för att vara så där jättepositiv. Min mamma mår inte bra. Jag mår inte så toppen heller. I lördags fick jag ont i halsen, stegring på söndag, men sen har det varit "uthärdligt", hann redan glädja mig åt att jag skapat motståndskraft till mig, trodde att detta bara blev en kortvarig förkylning. Men nu har jag stegring igen och funderar, igen en gång- ska jag bli hemma, eller inte. Fast just märkte jag att det finns en till faktor - ni vet detdär månatliga. Får se i morgon på morgonen vad tempen är - har jag bara lite förhöjt, blir jag hemma. Ville bestämma det i kväll så man skulle ha fått sova ut....

Värre är det med min mamma, hon sover nästan hela tiden, är bara uppe för att klä på/av sig och äta. Hon har hela tiden ont i magen och ser slut ut. Gastroskopin som hon hade väntat på, blev inte av eftersom de sen plötsligt tycktes ha fått reda på att hon haft en infarkt (förstår inte, de borde ha vetat om infarkten direkt hon kom in - det var ju det vi själva misstänkte?! Men kanske man inte ser den då förrän efter många prover...). På sjukhuset bestämde hon sig för att ta svininfluensa vaccinet, vilket jag nu i efterskott tycker var jättedumt. Jag tror (och hoppas egentligen) att det är därför hon är så risig nu, det är cirka två veckor sen hon fick det och hon har varit såhär sen hon kom hem. Jag borde ju ha ringt läkaren vid sjukhuset direkt hon kom, men dagarna har fyllts, först i morse ringde jag och fick inte telefontid före fredag. Fast det är hon som har det jobbigt, tycker också jag det är otroligt tröttsamt. Just nu skulle jag vilja kunna koncentrera mig på jobben, få saker och ting att rulla på i en bra rytm.

Jag har desperat sökt på nätet efter alternativ för att ta mig och D till sydfrankrike och hälsa på min väninna på mitt sportlov (första veckan i mars). Hon har barn i Ds ålder - både han och jag skulle ha sällskap + lite varmare än här...Troligen blir det ändå ingen resa ännu heller, är för trött för att orka bestämma mig och då antar jag att jag inte heller är i form för att göra själva resan heller :(. Till saken hör också att jag igen vakade en stor del av natten mellan söndag och måndag - F U L L , JÄVLA, MÅNEN. F´låt, men jag skulle inte behöva än fler saker som väcker mig på nätterna. Eller nåja, det var inte månen som väckte mig - det var en liten dörr på min byrå SOM LOSSNADE MITT I NATTEN MED ETT SKRAMMEL (börjar snart förstå varför D tycker det är "hemskt" på natten....). Sen tog det evigheter innan jag somnade på nytt. Testade också spikmattan - kanske det bidrog till att jag sen ändå sov en tre timmar efter. Men ni ser - enligt logiken i böckerna jag läser är allt detta mitt eget fel. Eftersom jag tar fasta på störningsmomenten och fokuserar ilsken energi på dem, så ökar de bara. Å andra sidan är jag urlycklig de gångerna jag får sova nästan hela natten - varför funkar det inte andra vägen då = flera "goda" nätter?!?!?!

Jaja. Lite positivt på slutet, då jag fått lätta på hjärtat om det som tynger:
* asylbarn nummer tre fick uppehållstillstånd i går.
* nu kan jag skicka D och hämta socker o.dyl till grannen ;) - i dag testade jag, sa att han kunde springa över med en bukett tulpaner som tack för att han fick stanna där halva dagen i går. Han satte iväg, kollade lite att mamma tittade, försvann in med buketten och kom ut efter en stund utan den. Vi har nått en milstolpe :)!
* trivs fortsättningsvis väldigt bra med mitt jobb på morgonen!
hmmm
* tror att skidning blir en trevlig gemensam hobby för D och mig - i måndags tog vi några varv runt huset, för mig blev det första gången på skidor för i år.
jajo:
* det var jättetrevligt i fredags på "julmiddagen" med personalen från skolan!

Hemklippning

Otoligt skönt - en frisörstuderande kom hem för att klippa håret på både mormor och son.

Vink: Och om det finns någon som läser bloggen mera, trots att jag inte mera skriver så ofta - så uppskattas kommentarer fortsättningsvis...!!!!

Ny växel

Har varit jättetacksam över att jag bara behövt jobba på förmiddagarna nu i januari. Men nu börjar det rulla igång, det märkte jag i dag då telefonen ringt stup i kvarten. Trodde jobben skulle börja rinna till först i februari, så D är bara deltid ännu nästa vecka (till kl 13 varje dag), vilket betyder att barnvakter ska sökas (inte favoritsysselsättning, men vad gör man!!). Lokaltv börjar igen, företrädaruppdrag likaså, borde skriva kolumn och har rätt mycket inbokat många veckoslut framåt, kurser och dans - har försökt att koncentrera sånt dit, eftersom det inte fungerar på vardagskvällar. Bävar ändå. Stressar lätt upp mig för deadlines och "bindande anmälan" - man vet sällan hur man egentligen mår då det drar ihop sig. Men ska försöka ha mera skinn på näsan - är jag för trött, så får allt annat bli. Punkt slut.

Har faktiskt ett bra veckoslut i sikte. Middag med "bildningskolleger" i morgon. D ska till sin pappa, vi har bytt "transportturer" så jag kan åka taxi med de andra fredagkväll och så hämtar jag D på söndagen. Det är så fantastiskt skönt att vara anställd och ha en arbetsgivare och kolleger, att få en julklapp, att få ingå i ett sammanhang, ha trygghet, få fördelar/roliga grejer (som middagar) också på fritiden av jobbet - hurra! Nu har jag "the best of both worlds" då jag ändå har frihet att jobba med annat på eftermiddagarna.

På lördag har jag ingenting inplanerat - tror det blir en "rå om mig själv"-dag och hoppas minska på sömnskulden då. Trevligt veckoslut alla!!

On skiis

Staying alive

(my mother came home yesterday)

Familjekonstellationer

En sak som blivit jättemycket bättre, är det att jag bättre kan läsa numera, trots att D är hemma. Till exempel kan jag sitta i soffan och läsa medan D med jämna mellanrum kommer och visar sina skapelser i lego eller annat. Bäst går det förstås med andra böcker än romaner, där det inte gör så mycket att den röda tråden försvinner. Denna "slaka vecka" har jag läst "Familjepack", en bok om styvmammor, plastpappor och bonusbarn. Otroligt hälsosam läsning! Lånade den för att jag tänkte att jag kanske skulle förstå lite bättre allt det som hände när D var liten. Delvis hjälpte det, nu inser jag att det är otroligt vanligt med alla möjliga kriser i början när nya vanor ska inövas med många olika människor inblandade. Samtidigt blev jag ordentligt avskräckt från att någonsin mera ens försöka. Inte en enda av berättelserna var någon solskenshistoria, var och varannan av de involverade hade varit tvungen att gå i terapi, vissa hade skilt sig. Överraskande många hade ändå kämpat sig igenom flera tunga år och kommit starkare ut på andra sidan.

Jag har förstås närt ett hopp om att träffa en man som kanske skulle ha egna barn - nu just känns det som om jag faktiskt har det bäst såhär. De flesta känslostormar på grund av "samarbetet" eller brist på det med Ds pappa har nu lugnat sig och jag tror inte jag skulle klara av en liknande situation igen, det förstår jag när jag läser boken. Tyvärr betyder det ju också att jag får fortsätta min nunnetillvaro, men det är ju inget nytt med det - det har ju pågått i över fyra år redan. Å andra sidan har jag i denna mogna ålder också lärt mig att det blir som det blir i livet, oberoende av vad man själv tycker och tänker :). Alla måste behandla sina egna rädslor och egon på något sätt, görs det inte i en parrelation, sker det på något annat sätt. Undan kommer man inte!

Visst gör det ont när knoppar brister...

..får tänka så, för förra veckan var inte så skoj. Antar att mitt glädje- och energifyllda år behöver lite smärta, innan det på riktigt kan sätta igång.

På förmiddagarna på jobbet har allt varit bra, men när jag väl kommit hem med D har jag förvandlats till en slak trasa, har lagat mat, men där har det nästan blivit. Orsaken är (plock ur nätternas aktiviteter denna vecka):

* Ds benvärk flera nätter
* min egen svårighet att få sömn på kvällarna i början av veckan (och när jag väl börjat sova har D börjat sparka och gnälla)
* när jag gav smärtstillande till D på kvällen för att bli av med värken - så kissade han ner sig. Byte av lakan mitt i natten (då brast jag ut i gråt)
* kaffekopp kl 17 när vi hälsade på hos nästan-grannar blev för sent - sov inte förrän någon gång 2-tiden
* klockradio slog på 00.00 - vi hade elavbrott en kväll nästan en halvtimme. Rätt häftigt faktiskt, tyst och mörkt överallt! Hann redan tänka att det är tur att vi har något att elda i överallt i huset - i grovköket finns en vedspis. Hade ställt in rätt tid på klockradiot på kvällen, men glömt kolla alarmtiden....
* D är rädd mörkret - och sovit på fönstersidan av sängen. En kväll när han faktiskt somnat före mig och låg på min sida, for jag till hans, med följden att han många, många gånger vaknade på natten helt förvirrad: "mamma?!".

På fredagen när vi kom hem fick jag höra att mamma ännu måste stanna på sjukhus - hade trott att hon skulle komma hem. Mera prover, vilket i och för sig är bra, men jag var så trött, så trött och hade hoppats på att jag skulle slippa fundera på besök och sånt. Dessutom kände jag press för att jag redan långt före julen hade anmält mig till en kurs , som skulle börja på lördagen (och som jag inte skulle ha orkat fara på). Men hade inte fått barnvakt och då inte heller mommo var hemma, visste jag inte hur jag skulle göra (skrev till sist till läraren och förklarade dilemmat - och så var det med det, men allt blir ju så himla svårt då man är trött!). Det blev en "meltdown": "jag orkar inte mera, vad är detta för skitliv, man försöker och försöker vara positiv, men allt bara går emot en, när ska något överraskande roligt hända, buääää".

Men natten till i dag - lördag - sov vi båda helt bra, blev väckt bara några gånger och sov 1,5 timmar längre på morgonen. Underbart, kände mig helt annorlunda och har orkat göra något i dag. Vi hälsade på mommo, som jag tycker ser helt bra ut, men hon är ganska trött. Sen köpte vi skidor - Ds första par - som förstås skulle testas då vi kom hem. Var lite rädd, för på bantis skulle det skidas på fredagen och på min lott kom att lyfta upp de som egentligen inte kunde skida. Det blev jobbigt, både fysiskt och mentalt - jag har ju ingen aning om någon skidpedagogik och kände mig dålig då jag inte visste hur jag skulle hjälpa en nybörjare som var mycket arg och lessen över att det inte funkade. D kan också vara envis och otålig och jag befarade det värsta. Men han bara skrattade när han ramlade och till sist sa han" He e kul, mamma" :). Är glad över att få en gemensam hobby med honom!

Vi får ta en dag i taget, så kanske det blir helt bra!

January around the house

Tog ett varv med kameran runt huset på lördagen (ett foto är förstås taget inifrån - Fia har hårdkoll på fågelbordet), då jag var ensam hemma. Inget pangfoto, men ni ser hur det ser ut (klicka gärna på collaget så ser ni fotona bättre).

Var senare ut på en liten promenad (då var det -17) och på söndagen tog jag en tur med sparkkälken. Det är inte så omväxlande natur här runt omkring, så jag föredrar något som får mig att röra mig lite snabbare...Hade ett skönt meditativt veckoslut, låg i badet, sov tio timmar mellan lördag och söndag :). Behövde samla mig, blev lite omskakad av att min mamma igen hamnade på sjukhus. Troligen får hon komma hem i morgon, men ska i något skede på angio...något... till Vasa och det kan hända det blir operation. Riskfyllt, speciellt vid hennes ålder, men å andra sidan finns det hopp, eftersom hon ännu har mycket att leva för.

Så här ska januari se ut, det tycker jag. Och nu är det mänskligare temperaturer, cirka -7 i dag. Barnen hade skojigt i pulkabacken i bantis. Kölden slog inte emot när jag ner gick för trappan från vinden i morse. Det kändes varmt i huset :) :) :). Men nu inser jag också att något måste göras åt farstun, det måste vara ett otroligt värmesvinn då isoleringen krympt ihop under golvet i farstun, dessutom kyler den ner resten av huset. Har bara inte riktigt inspiration att börja fråga vad man kunde göra åt det hela. Tycker dessutom om det vita brädgolvet, men jag antar att det inte finns mycket annat att göra än sätta något ovanpå. Själva trappan och en rad med skåp står på bräderna, så det går inte att lyfta upp dem och sätta dem tillbaka efter isolering under. Men det får bli nästa vinters problem...

Fotoblogg

Här en blogg för er som tycker om att fotografera och se på foton: Carinas blogg Poco loco creativo - vackra, vemodiga, färggranna foton från andra sidan jordklotet (Dominikanska republiken)! Ofta kryddade med tänkvärda berättelser och betraktelser.

Ska jag handla?

Har drömt om en soffa en längre tid. Efter att jag förde D till hans pappa var jag och titta i möbelaffären, också lite som en protest över att mamma igen hamnade på sjukhus, denna gång med hjärtflimmer (som sköterskan jag pratade med menade inte är livshotande som tur är).

Vad säger ni om denna, men mörkbrun - tygprovet är på soffan, men eftersom jag tog bilden med min mobilkamera, är kvaliteten urusel. Nu borde man kunna mixtra med datorn, byta färg, ta bort bakgrunden och klistra in det i ett foto på vårt vardagsrum...men det kan jag inte :(. Istället får ni försöka tänka er soffan dit där den gamla nu står - höger sida skulle alltså komma ut på golvet, där det nu står en länstol (och barnvagnen...D tycker ännu om att sitta i den och titta på tv då han känner sig trött). Sen är ju min nya orientaliska matta på golvet också :). Dessutom skulle jag förstås vilja ha ett nytt soffbord också...

***
Från Kby körde jag direkt till ungdomslokalen i byn. Där hade ungdomsföreningen kallat samman Jeppobor för att heja och rösta på byns egen representant i eurovisionsuttagningarna. En jätteduk hade riggats upp på scenen. Jättebra idé och kul att känna samhörigheten! Det gick vägen för Nina Lassander, nu är hon i finska finalen! Här kan ni lyssna till hennes fina sång, Cider Hill! På det dåliga fotot (igen mobilkameran...) "intervjuas" hon direkt efter att röstningsresultatet blivit klart.

..and action!

Känns som om vi tillbringat största delen av jullovet inomhus (vilket vi de facto också har....). Sonen var i varje fall piggare i går och hittade plötsligt på en ny lek - hoppa på kuddar på golvet (som han plockat bort från soffan...). Det är tudelat, skojigt då han hittar på egna lekar, men hur får man honom att också städa efter sig...?!

I morse var det tidig väckning - chock för både mig och D, natten var ännu rätt orolig och jag hade svårt att somna på kvällen. Men det var bara att dra på sig kläderna och traska ut klockan sex (har stigit upp 9-10-tiden på lovet....), sätta värmen i bilen, varmblås på oljetanken (den har inte funkat trots bytt filter :( och börja morgonrutinerna. När min mamma vaknade kunde jag kolla temperaturen..-28 och så har det varit hela dagen. Brrrrrr. Har ringt i dag och försökte skynda på oljeleveransen (ringde på tisdagen)- i morgon får vi olja och då startar säkert oljebrännaren igen, men tills dess är det ganska kyligt här i huset :(. Och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv - beställde lite billigare olja som inte tål hårdköld - men vem kunde ha gissat att denna vinter blir en vargavinter :(?

När jag låg där i gårkväll och försökte få tag på sömnen kom jag att tänka på att jag riktigt såg fram emot jobbet. Underbart - det var roligt att se alla barnen i dag igen!

Decenniet som gick

Såg på en blogg en sammandrag från decenniet som gick och tilltalades av tanken. Det krävde många turer att få detta skrivet och fast ingen orkar läsa det, så var det bra för mig själv att påminnas om alla de positiva händelser och människor som också var en väsentlig del av de senaste tio åren. När jag först tittade tillbaka i minnet kom jag bara ihåg kriserna, men när jag letade fotona höjdes stämningen mer och mer!

2000

Vilken start det blev på årtiondet! Dansskolan jag i det närmaste hade bott på hela året före, ordnade en resa till Kuba och vi var på salsakonsert i Havanna vid millenieskiftet. På fotot med med S, som jag blev vän med under resan (och ännu håller kontakt med:). Tror detta var i Trinidad, då några av oss hade hyrt bil och körde söderut från Havanna. I Havanna träffade jag också min blivande man. På sportlovet åkte jag tillbaka för att ta mig en titt på honom och bjöd sen honom på tre månader till Finland på sommaren. Där emellan köpte jag en bostad i Esbo och pendlade in till jobbet på gymnasiet i centrum av Helsingfors. På hösten deltog jag med två elever som representanter för vår skola i en konferens i Alva i Skottland. Eftersom sommaren förlöpte väl och jag ville satsa på förhållandet, men inte heller hade råd att pendla till Kuba, bestämde jag mig för att gifta mig med el cubano, för att han skulle få uppehållstillstånd i Finland. 25.10 gifte oss i Havanna – faktiskt en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, när den väl kom igång, trots att jag inte hade någon familj eller nära vän på plats! (har satt undan bröllopsalbumet på kallvinden och tänker inte söka efter den...).

2001

Började rätt jobbigt, fick vänta i fem månader på att min färska äkta man skulle få alla tillstånd och komma till mig i Finland. I april kom han sen och problemen började nästan med det samma. Jag var trött av den långa väntan och stressad över alla räkningar som samlats på hög, jag hade ju betalat precis allt. Sommaren gick tämligen väl, men på hösten smällde det – helt konkret. I september hotade jag kalla på polisen om han inte flyttar ut. Mådde väldigt dåligt, hade haft många svåra upplevelser under året och samtidigt kände jag också skam över att ha misslyckats – alla olyckskorpar hade haft rätt. Egentligen hade de inte haft en aning om hur illa det kan gå.

På jobbet var det också jobbigt, vi hade fått ny rektor, som inte var kompetent och en efter en började lärarna bränna ut sig då organisationen inte fungerade väl. Hemma blev min pappa tvungen att flytta till sjukhemmet, han började bli aggressiv mot min mamma på grund av ökande demens (på fotot mamma med Totte).

2002

Ännu i februari funderade jag om jag ändå skulle ge min ex en chans, men det sunda förnuftet övervann hjärtats röst och jag sökte skilsmässa i stället. Samtidigt hade jag fullt upp med att planera en internationell skolkonferens som skulle ordnas på vår skola på hösten. Min pappa blev svagare och svagare och i augusti dog han, nästan 92 år gammal. Jag satt bredvid honom då han drog sina sista andetag – en stor upplevelse. På fotot besökte han mig i Helsingfors, kanske 98/99, då han var på rehabilitering i närheten.

I oktober ägde konferensen som räckte en vecka rum, det var otroligt intressant men utmattande. Bestämde mig för ett mellanår, hoppades bara att jag skulle orka till slutet av skolåret.

2003

Kämpade mig halvdöd genom våren. Tack vare ett varmt bad och litervis med coca cola orkade jag till slutet – men magen var i oskick och flunsorna avlöste varandra. Direkt efter att skola slutade flyttade jag med allt mitt pick och pack hem till Österbotten. Min bostad fick jag dessutom lätt sålt med bra vinst dessutom.

På sommaren tillbringade jag tre veckor på språkkurs i Granada, Spanien och reste runt i södra delarna, i augusti var jag en vecka i Bulgarien på en liten gruppresa.

För vintern hade jag inga andra planer än att hjälpa min mamma efter hennes knäoperation och helt enkelt vila. Hade pengar över från försäljningen av bostaden och kunde bo hos mamma, så jag behövde inte oroa mig för det. Tapetserade lite smått och märkte plötsligt att jag gått upp fem kilo i vikt…I ett skede såg jag en annons i en liten gratistidning om att de behövde medarbetare. Hade annonsen en vecka på anslagstavlan innan jag vågade ringa, tänkte ”hur skulle jag nu kunna skriva….”, men som jag ofta förr tänkt, de kan alltid säga ”nej”, men jag måste i varje fall fråga. Där började min skriv”karriär” – den ansvariga redaktören intervjuade mig först för en artikel i tidningen och gav mig sedan feedback på artiklarna jag började skriva. Sa upp mig från mitt jobb i Helsingfors, visste att jag inte mera vill återvända dit.

2004

Grundade firma för olika sorts jobb, främst skrivjobb. Började sakteliga återfå krafterna och jobba lite mer. Var också vikarie i olika skolor och skrev mer och mer artiklar till olika tidningar. Började också jobba för lokaltv igen (hade gjort några inhopp år 1997, just innan jag flyttade bort från Nykarleby, där jag bodde två år efter att jag blev klar lärare). I maj gifte sig min väninna i Israel, åkte dit på tre veckor och reste runt i landet(på fotot det obligatoriska döda havs-doppet) och besökte också Petra i Jordanien. Om jag kommer ihåg rätt var det denna sommar jag deltog i mitt första qigongläger - qigongen hade jag upptäckt vintern före. Qigongen kom för att stanna :). I slutet av december reste jag till Peru med en väninna för tre veckor, två veckor åkte vi runt tillsammans - på fotot på Macchu Picchu.

2005

På utflykt till djungeln träffade jag den jättetrevliga italienska familjen, jag sen dess hållit kontakt med. Här står vi med våra nya "tatueringar" på flygfältet på väg tillbaka till Cusco.

Redan före resan hade jag bestämt mig för att renovera här hemma. Hade börjat irritera mig över att jag endast hade mitt lilla sovrum på vinden till mitt förfogande, annars var allt annat gemensamt med mamma. Alternativet var att flytta bort eller renovera vinden, bestämde mig för det senare alternativet. I februari började renoveringen, avslutades i oktober, vill jag minnas. I det skedet var jag gravid med D och hade redan brutit upp med hans pappa.

Dessutom hade jag varit på en vandringsresa till Island i början av hösten. I november var jag till Egypten med en väninna, på båda resorna var D redan med i magen, i Island visste jag inte ännu om det :).

2006

Fortsatte renoveringen med flytt av köket. Ds pappa fick ny flickvän, före D föddes träffades vi alla och hade god kontakt då D föddes i maj. Trots att jag hade ont länge in på sommaren av förlossningen var jag också väldigt lycklig över miraklet med ett barn i mitt liv.

Började blogga snart efter att D fötts. Min mamma kunde hjälpa mig med att gunga vagnen och vakta över D när han sov.

På hösten svängde situationen med Ds pappa och sambo – mängder av gräl och tilltagande ångest för min del. Men åh vad många människor som gladde sig över min mirakelbebis och så många som kom och hälsade på oss. På hösten var jag på babysim och hade då också vänner som hjälpte.

2007

Nu stod badrummet i tur att renoveras, eller snarare byggdes ett helt nytt. Mycket tungt år på grund av det spända förhållandet till Ds pappa med sambo. Gick våren hos psykiater som hjälpte mycket i det som tyvärr blev en kamp om D.

Tog också farväl av mina långvariga kattkompanjoner Matilda och Totte, som fått mer och mer ålderskrämpor och inte helt accepterat att jag fått en riktig bebis.

Kommer egentligen inte ihåg mycket alls från resten av året. Avslutade amningen på sommaren och efter det började jag känna mig mer som ”mig själv”. Fortsatte med vårdledighet, men skrev ibland någon artikel.

När jag tittade i fotona, ser jag att vänner också då besökte mig. Speciellt tack vill jag rikta till Katri, här till vänster med D - henne har jag känt sen jag var 19. Hon har glatt sig när det gått bra för mig och stöttat när det gått dåligt - en sann vän, som hållit kontakten trots att vi länge redan bott långt ifrån varandra!

2008

Spis murades, min sydafrikanska väninna med familj på besök, ordnade en stor fest. Saker och ting började lugna ner sig, träffarna förflöt odramatiskt och jag själv började jobba lite mer.

I februari flyttade Fia med sin son Nalle in till oss, tyvärr blev han en kattängel redan på sommaren, då en bil ändade hans liv. I maj var Chicca från Rom på besök - och jag fick uppleva en av de trevligaste första maj jag någonsin varit med om. Älskar att känna att jag är del av en större mängd människor (för att utrycka det klumpigt!).

På hösten håller jag gå upp i limningarna då D slutar sova på dagen – från oktober börjar han gå deltid i dagis, så att jag ska kunna jobba mera regelbundet. Får mitt första företrädaruppdrag på flyktingcentret i Oravais i slutet av året.

2009

Året börjar med min mammas tre månader långa sjukhusvistelse. Både jag och D är också ofta sjuka. Missar många vikariat pga av sjukdomarna. Mamma kommer hem i april, men är ännu ganska svag och jag måste anlita hemservice om jag är borta över mattid. På sommaren åker jag och D till södra Finland för att hälsa på gamla vänner, mormor är på intervallvård så länge. Tyvärr får vi ta farväl av Gusta (bil igen :(, som flyttade in förra hösten.

D slutar med blöjorna – frihet!!! Tar ännu en resa med D till södra Finland innan jobben börjar på hösten. Har besökt arbetskraftsbyrån, eftersom jag insett att jag behöver mera jobb, men vet inte var jag ska hitta dem. Att återgå till lärarjobb vill jag inte. Plockar potatis i september och får sen jobb som skolgångsbiträde på förskola/dagis i Jeppo. Perfekt! Känsla av lättnad och tilltagande känsla av nöjdhet under hösten. December blir igen en sjukdomsmånad för alla i familjen, men jullovet ändå positivt, en välbehövlig andhämtningspaus och viloperiod.

2010

2010!

Det har varit ett så skönt jullov, på flera sätt. Har både fått vila och känt mig "jämn" inombords. Det kändes inte alls tomt efter att julgubben varit på besök och alla presenter öppnade, det var precis lika skönt. Hade ingen panik inför nyårsaftonen, som ju också är min födelsedag. Hade sagt åt några personer att de gärna får komma på "kaffe" - visste att jag inte orkar med någon festpress, men ville så gärna ändå ha sällskap. Det blev en jättetrevlig, enkel kväll, med hela fyra raketer och lite tomtebloss :), trots rätt stark kyla. D fick också delta och somnade snällt halv elva, så jag fick fortsätta vara social. När alla gäster gått var jag inte det minsta trött, utan satt och tittade på tv och njöt av stämningen - kändes magiskt med fullmånen och alla ljus inomhus.

Magisk tyckte jag också att AVATAR var - kändes nästan som första gången på bio, jag har aldrig varit på 3D film tidigare. Förutom att jag alltid gillat Scifi, så hittade jag mycket New Age-tänkande i filmen, liksom naturskyddstankar. Fantastisk film!

Eftersom min mamma var borta en hel vecka, först på sjukhus, sen några dagar på bädden (kom hem igår, måndag), hade jag också lite mindre att komma ihåg här hemma. En kall dag hälsade vi på våra pensionerade grannar, som ibland varit barnvakter - Fia följde som vanligt med. Som tur var, var det tomt med bilar på vägen och eftersom det var jättekallt, trippade hon iväg hem medan vi var inne och hon inte blev insläppt (en gång på sommaren smet hon in genom en öppen dörr :). På nedre fotona syns förresten en av mina julklappar - en jättefin väska, precis min stil (det är en katt på den :)!


D har på nytt fått flunsa, denna gång har det främst satt sig i ögonen. På fotot ser han väldigt medfaren ut - han har förnöjt sig själv med att rita med tusch...lite överallt. Nu har det känts lättare för mig, eftersom jag själv mår bra, men det är nog alltid tungt att mitt i natten försöka förstå hur man kan hjälpa ett barn som sovit och plötsligt börjar gråta. Jag antar att han haft obehag för täppt näsa och slem i lungorna. I kväll smugglade jag in värkmedicin i jordgubbar (mormors idé, eftersom han vägrat ta något på natten). Jag hoppas verkligen att han blir frisk i morgon, så vi på onsdagen kan återgå till jobb och dagis.
På fotot till höger syns han med sitt nya favoritverktyg, saxen. Han klipper inte vackra bilder eller något sådant, utan bara klipper. Punkt. Små, små pappersbitar..........försöker få honom att plocka upp dem själv, men ni gissar säkert vem som får göra grovjobbet. Å andra sidan tycker jag det är trevligt att han aktiverar sig själv :). Jag har bara inte lyckats se hur han gör för att bli så färggrann om händerna när han målar!

I dag stannade oljepannan (-20 grader C..), men tack vare att jag är utvilad och inställd på att försöka se det positiva om det bara går, så fick jag inget utbrott och rörmokaren kom också snabbt och bytte filter. Samtidigt fick jag chansen att fråga om alternativ till oljebränning. Bergvärme låter mycket lockande, nu gäller det bara att hitta ca 12 000 euro extra någonstans :). Men med positivt tänkande fixar det sig säkert snabbt också ;).

Gott nytt år allihopa!!