Welcome Chicca!

In January 2005 I spent three weeks in Peru. I took also part in a three-day excursion to the jungle - we flew from Cusco to Maldonaldo and from there went by boat to a "village", where we stayed overnight and made trips into the surrounding jungle. It was great, except for the fact that I had caught a stomachbug the night before and had a high temperature for the first day. But I didn't miss any excursions, just slept like a log in between :). There I met a really nice family from Rome (the photos are theirs), on the third day we were the only ones in the group. Here in front of the "village" with some of the staff. Tomorrow Chicca, next to me with her son, is coming for a visit for four days! It'll be so great, we have kept in touch, but not seen each other since Peru!

This photo is at the airport in Maldonaldo, when we were going to fly back to Cusco. Note our "tattoos" on the arms :).

Tjohej!!

Oj, vad skööönt att avsluta ett projekt. Mina artiklar är så gott som klara - två stycken väntar jag på att få tillbaka från genomläsning av intervju"offren", men jag tror det inte borde finnas mycket att ändra på mera. I går kände jag av en lätt panik, var rätt trött och skrivandet löpte inte så bra, fick känslan att jag inte lyckas få artiklarna att bli till någonting. Men det är en konstig konst, detta med att skriva, det behövs mycket envishet, i allafall när jag skriver.

Vissa artiklar "fastnar", man kommer ingenvart, men när man skriver om och om igen, läser och flyttar tillräckligt många gånger, så märker man plötsligt att man ändå har lyckats få flyt på texten (ibland förstås bättre, ibland sämre). Ibland är det rent av mirakulöst hur texten fallit på plats! Andra gånger är det mindre jobbigt, men alltid kräver det en ordentligt dos koncentration att få en artikel att sitta ihop från början till slut. I bland vet man precis hur man ska börja, men får kämpa med att få slutet att bli bra, eller så tvärtom. Sällan har jag båda klara direkt jag börjar skriva. Men ändå, jag tycker väldigt mycket om skrivandet och hoppas verkligen att det är något jag kan fortsätta med ...ja, tills jag dör :). Att skriva blogg är ju något helt annat, här blir det bara nedkastat i farten, utom någon gång då jag vill testa en idé och jobbar lite mera på texten. Fast det var länge sen....

Anyway, det har varit intensiva veckor, och det känns. Men å andra sidan blir det välförtjänta "lediga" dagar resten av veckan.

Working mum

Jag måste säga att jag efter dessa två veckor verkligen beundrar de mödrar som lyckas förena yrkesliv med barn, och flera barn dessutom. Lite hektiskt började det kännas mot slutet av denna vecka, men nu just är jag bara trött, jag vet att jag hinner få in artiklarna före deadline, anlitar barnvakten ännu nästa vecka. Vikariatet gick helt bra, fast jag inte alls tyckte mig komma ihåg att jag undervisat kursen tidigare. Men det var ungefär som att cykla, när man väl kom igång :). Men det gäller att hålla tungan rätt i mun, och kalendern går het, när man ska komma ihåg allt, hämta, föra, handla, förbereda etc...Typiskt är förstås att jag verkligen sett fram emot detta veckoslut, att få sova och ta det riktigt lugnt. D fick förstås en ordentlig förkylning och har sovit jättedåligt två nätter. I går var jag ändå full av energi, tack vare det vackra vädret (I love spring!!), men i dag känner jag mig mest som en slattrig trasa.

I tisdags tog jag en eftermiddag för nöjen - Jeppis-tidningen som jag började skriva för, och mest skrivit till, blev femma i en tävling för gratistidningar, och bjöd på kaka i Jstad. Glädjande nog fick jag också inbjudan :), tyvärr ville D inte somna när han skulle, med följden att jag hade mycket tung gasfot när jag åkte i väg. I ett skede när jag körde förbi en annan bil i 110 och kollade i bakspegeln, såg jag...ja, just det. Polisbilen :(. Det var förstås ett klart fall, jag gjorde fel, så jag bara suckade över min otur och väntade på sirenen (det var 80 på sträckan...). Döm om min förvåning då de till sist bara körde förbi, och inte har jag fått post av dem efteråt heller! Puh. Eller kan det ännu vara på kommande...?

Det är intressant detta med funderingar om hur man själv skapar det som händer med egna tankar - kände ju behov av uppmuntrande klappar på axel, bekräftelse över att det jag gör uppskattas eller har betydelse för någon, och på senaste tiden har jag stött på många personer som bara apråpå gett mig en komplimang om olika jobb jag gjort:). En komplimang, en positiv kommentar kan göra så mycket för en människa, man kanske inte ens tänker på hur viktigt det kan vara.

Jag har också funderat på detta med bloggens betydelse för mig. Och betydelsen av kommentarer, eller reaktioner i form av email/sms/samtal från kompisar. För de är väldigt viktiga. Eftersom jag har ett stort behov att hålla kontakt med folk, och inte har tid att hålla på och skriva en massa enskilda email, har bloggen också fungerat som en länk utåt - jag skriver en gång, men hoppas på att nå många. Det betyder inte att jag inte skulle vilja veta vad som händer i andras liv. För på ett sätt är ju bloggen min stand-in för en "live" människorelation. Någon att dela vardag och fest med. I coh med kartan jag satte in på bloggen, har jag blivit lite omruskad. Ska jag vara ärlig, så känns det inte riktigt bra att veta att det sitter en massa människor, som jag inte har en aning om vem de är, runt om i världen och läser om mina snabbt nerskrivna tankar och känslor. Det är ju inte så många som kommenterar på min blogg - tidigare trodde jag inte det fanns så många fler som läste heller, utom då vissa vänner, som jag annars har kontakt med och vet att de läser (och som annars delar med sig av sina liv).

Men om man ska tro listan på besökare, så läser många, många fler. Och då blir jag lite fundersam. Jag förstår helt enkelt inte att man vill läsa s.a.s. i smyg, utan att någonsin ge sig till känna! Numera läser jag väldigt få bloggar, helt enkelt för att det inte finns tid till det, men om jag läser, så får jag för det mesta lust att kommentera, också för att jag tycker det känns rätt - jag får ta del av en persons tankar, och vill gärna meddela att jag varit där. Själv tycker jag det är verkligen roligt att få kommentarer, och de behöver ju inte vara så vidlyftiga, "hej, jag läste", ungf räcker :). Anyway, få se hur det blir med bloggtiden framöver - trädgården och utelivet (dvs inte restauranger, utan att helt enkelt vara utomhus :) lockar och D vill inte somna utan mig på kvällarna igen, så jag vet inte riktigt när jag skulle skriva. Nu sover han ju, men normalt borde jag göra något helt annat än sitta och blogga då, men eftersom det är söndag och jag inte orkar något annat, blev det bloggen i dag. Ha det så bra, alla ni där ute någonstans. Njut av våren!! Och hör gärna av er i någon form :).

No words necessary!

Finally!

As quickly as it came, as quickly the snow disappeared! It's still cool in the air, but the sun is warm, and the plants are streching and growing rapidly!

I have my second night without my son since his birth tonight (he is with his dad). Didn't make any plans, and didn't even want to see anyone, I just needed to sort things out at home and feel I'm in no rush and can take it easy in the evening. Haven't painted in D's room for a long time, but now I'm doing it again, just having a pause right now...

Swans and cranes stop on our fields on their way north for the summer. I love the sight!
När jag körde till Jstad i onsdags, såg jag säkert 20 svanar och ett tranpar på vägen. Underbart!! Tyvärr var det mycket trafik, och jag hade bara min pyttelilla kamera med, fick kasta iväg ett snabbt foto genom bilfönstret - men man ser ju vad det föreställer :). I dag på hemväg från Kby var det också en massa svanar - nästan mittemot ett egnahemshus. Tänk att kunna sitta vid köksbordet och beundra alla de ståtliga fåglarna!

Annars har det varit flera dagar av intervjuer, började skriva i går. Nästa vecka jobbar jag varje dag - fick dessutom vikarietimmar i tyska i gymnasiet i slutet av veckan. Intressant att det faktiskt känns kul att vikariera igen...vem vet, kanske lärar"karriären" inte är helt och hållet över?! Tiden får utvisa - ja och förstås hur det känns efter tre dagar i skolvärlden igen :). Tack vare barnvakten känner jag mig inte ens stressad, vilken härlig känsla!!

Weather and media

The weather here is a bit strange - we had rather warm weather, then suddenly snow again. The snow somehow feels out of place, since it feels like late spring, due to the light. One day I walk in the garden, planning what to do with it, looking at the spring flowers struggling to break out through the soil, the next day I'm pulling D in a sledge over the same path. I guess the snow won't last, but it's been good that it came now, and hopefully not in May.
Today I was reminded of the fact that I'm very lucky to be able to do the odd jobs I do. Made a few interviews for the local tv-station, including my first almost-celebrity interview :). A Swedish interior designer called Isabelle Halling was giving a lecture and I interviewed her just before it. She was so nice - bubbly and natural , it was really nice to talk to her! I felt good about the interview for a long time afterwards. (Photo: Maybe D starts thinking "enough is enough" with mummy's photos....isn't this what celebrities usually do to paparazzis :)?

kl 6, söndagmorgon

Caterobics?


Jag blev väckt redan före fem av att katten skrapade vid dörren, försökte ignorera det, tänkte att den försökte få mig att stiga upp och ge den mat. Fick hoppa upp och jaga iväg den flera gånger, men så höll det på. Kom på att jag själv hört möss inne i väggen någon gång, så det var bara att ge jag upp och stiga upp. Men eftersom katterna var helt galna på min lilla bokhylla i sovrummet, drog jag den från väggen, så de skulle se att där inte fanns något. Döm om min förvåning då lillen efter en stund lekte med en mus :(. Nå, det var ju det jag delvis hade skaffat katterna till - att hålla efter musbeståndet, så de sköter sig. Lessamt bara att det skulle vara en dag som jag skulle sova ut och ta det riktigt lugnt...nå, det blev bra ändå. Var inte speciellt trött, men lyckades faktiskt sova när D sov på dagen (så nu är jag pigg i stället). Det blev en helt bra dag - har lugnat ner mig efter i går - fick huset städat i rena ilskan på eftermiddagen :). Artikeln fanns i dagstidningen i dag, och var ganska annorlunda från den jag hade tänkt skriva, så kanske ändå...men det är inte så brått med det. Jag vet inte hur man skulle lära sig att lyssna till sitt eget fysiska behov, och våga göra beslut utgående från det. Jag borde ha tackat nej till intervjun från första början, eftersom jag känt att jag behöver vila ett veckoslut, nu blev det lite väl dramatiskt det hela. I kväll hade D feber, jag hoppas verkligen att det inte utvecklas till något värre, nu då jag har en brådis vecka framför mig.

Frilansarens med-och motgångar

Nu blir det en klagovisa igen. För jag har inte riktigt haft medvind i mina göromål i dag. Det började med att jag hittad en sönderriven kompostpåse framför ytterdörren i morse. Eget fel, men inte skojigare för det att hitta blöjor, kattsand, matrester på trappan. Bytte kattsanden i går, men ville inte lämna påsen att lukta i farstun, så jag satte den utanför dörren, i väntan på ett lämpligt ögonblick att föra den till soplådan. Till saken hör att jag alltid får fundera lite när jag far ut. Lämnar jag upp dörren, har jag snabbt D efter mig - och ännu har det varit så kallt att han inte borde springa ut utan ytterkläder. Låser jag dörren, är det ju mera omständigt att få upp den sen...man försöker rationalisera och spara tid (och igår glömde jag påsen över natt på trappan :(. Anyway, jag vet att skatorna på gården alltid är på alerten, men jag hade trott att katternas existens hade fått dem att bli försiktigare, men så var tydligen inte fallet (eller var det kanske katterna....?).

Jag hade ett intervju-uppdrag klockan tolv i dag. Hade sett fram emot ett ledigt veckoslut, eftersom de senaste två varit fulla med program, men ville ändå göra denna intervju, som bara kunde göras på lördag. I går fyllde favoritfaddret år, men vi for inte dit på kvällen, eftersom D var väldigt trött och jag var rädd för att han hade öronvärk (tack-o-lov, fel alarm). Så vi for i morse i stället (men det var ett trevligt besök :). Sen blev det väldigt stressigt att hinna hem och få mat i D och åka iväg igen. Väl framme märkte jag att tiden jag hade kommit överens om inte hade hållit - de hade redan delat ut utmärkelsen, och det är inte samma sak att fejka något sådant efteråt. Sen märkte jag att lokala dagstidningen som bäst höll på att intervjua samma person jag skulle intervjua. Då kändes det ännu mindre skojigt. Beslöt mig till sist (efter konsultation med tidningen jag skulle skriva till) att jag struntar i det hela, dagstidningen hinner hur som helst först, och det är inte roligt att vara tvungen att anpassa sin egen text till vad de redan skrivit om. Man vill ju inte vara en "härm-apa" heller, och vill ha sin egen "nyhet" att komma med. Helt i onödan hade jag försökt anpassa allt annat enligt vad vi hade kommit överens om - och klockan tolv är inte en bra tid för mig, då äter ofta D och ska snart och sova efteråt.

Det visade sig att man hade försökt ringa mig halv elva - jag hade haft telefonen i väskan och inget hört. Men ändå kändes det som om man struntat i mig: "jaa, nå, hon är inte så viktig". Och jag antar att "vanligt" folk inte tänker på att även om gratistidningen jag ofta skriver till, hör till samma ...vad heter det, "bolag" som dagstidningen, så är de ändå på sätt och vis konkurrenter om nyheter. Jag hade inte kommit på tanken att fråga om dagstidningar är på väg, och det hade inte heller personen som ringde mig sagt något om.

Delvis reagerar jag starkt också för att jag ofta känner mig som "sekunda" jämfört med andra journalister - speciellt i början när jag stod med min pyttelilla digikamera och fotade bredvid de riktiga fotograferna med halvmeters rör....Det har också att göra med hur tidningarna behandlar en frilans. Jag började skriva hösten 03 - och är evigt tacksam till M som lotsade in mig i skrivandet (så detta är inte riktat till dig, utan dina bossar!!!). För det mesta räcker det helt enkelt med att jag får välja själv vad jag skriver om, jag får fotografera och får t.o.m. lön för det.

Det mesta jag gjort som frilans har haft det kännetecknet att tillfredsställelsen varit stor, jag har varit överlycklig över att få träffa nya människor, lära mig nya saker, det har varit omväxlande och intressant. Jag tycker om att skriva och fotografera, och att själv bestämma över min tid (förr kunde jag ju också bestämma när jag skrev - mitt i natten/tidig morgon, flera dagar i sträck, eller lite nu som då). Tyvärr är lönen inte speciellt stor för det mesta, men det har jag ansett vara bisak, allt det positiva har övervägt, och man har också fått en extra kick av positiv feedback av läsare (om det handlat om artiklar). Men nu börjar jag vara i en situation där det ju inte bara handlar om mig själv och jag får verkligen ta mig en funderare på vad jag ställer upp på framöver, och kanske vad jag är tvungen att ge avkast på. Helst skulle jag ha allt det positiva jag haft hittills plus en bra lön och uppskattning från arbetsgivaren också i annan form än pengar, och egentligen väldigt gärna en arbetsgemenskap också.

Jag tror chefer (kanske speciellt i dessa trakter..?) inte förstått hur lite som kan behövas för att ge dendär tillfredsställelsekänslan till en arbetstagare....T.ex. satte jag hela förra helgen på tv-inspelningar. Det är intensivt och rätt utmattande att sitta i bandningar i flera timmar två dagar efter varandra. Eftersom jag var både programledare och domare, fanns det mycket att hålla reda på, utöver kamerakontakten. Det skulle ha kännts jättebra med ett personligt tack, en blomma, en chokladplatta, vad som helst, som skulle ha gett den stora insatsen då just ett trevligt slut, gett en en känsla av "jobb väl gjort/bra jobbat". Alla som deltog fick ett gemensamt tack, men det var inte tillräckligt. Jag kände mig bara trött och tom efteråt, i stället för trött och glad. Men i allafall brukar tv bjuda på middag för alla som jobbat under året med program, vilket känns trevligt - att man uppskattas. Men just efter en tung prestation, räckte det inte med att tänka..."sen i sommar...".

Den sortens uppskattning har helt lyst med sin frånvaro i tidningsvärlden. Jag har aldrig fått ens ett julkort av någon av traktens tidningar jag skrivit för (förutom stadens personaltidning, som ju inte riktigt är samma sak...), för att inte tala om det ofattbara - att man möjligen skulle ha bjudit in mig på någon gemensam middag eller något liknande. Numera ids jag inte ens fråga dagstidningarna om de är intresserade av någon artikel jag kunde skriva - sist jag gjorde det, sas det "vi skriver det hellre själva" (och gjorde det)...varsågod bara för tipset! Det trots att jag hade frågat chefen om de ännu tar frilansartiklar och han hade sagt att jo.

Det är klart, jag är inte en journalist, har ingen utbildning varken som skribent eller fotograf, men eftersom mina artiklar ändå duger att tryckas, skulle man tycka att man skulle vara värd någonsorts uppskattning - pengar finns inte för att betala mycket för frilansartiklar, det vet jag, och man får ju skylla sig själv att man ändå skriver, men det skulle inte kosta mycket att ge en frilansare en liten känsla av att jobbet uppskattas och man ändå delvis är en av gänget.

Så, nu fick jag öst ut gnagande känslor av att inte riktigt duga - och sådana här dagar, stiger känslorna ännu mera till ytan. Jag antar att det var en massa olyckliga omständigheter i dag, men inte hjälper det, jag stressade helt i onödan. Nu skiner i allafall solen och i morgon har jag TACK-OCH-LOV inget program. Behöver verkligen en lugn dag, förra veckan var redan väldigt splittrad, mycket småsaker att komma ihåg, intervjuer att boka etc. nästa vecka har jag flera dagar av intervjuer. Nu ska jag läsa tidningen :) - hoppas ni har ett soligt och glatt veckoslut! (annars känns det också bättre nu, intervju"offret" ringde just och var bekymrad över hur det blev, men det var ju inte hans fel. Men som sagt - gesten är det viktiga, och jag är glad över att åtminstone han förstod att det inte blev så trevligt för mig i dag).

Lanttis

Så kan det gå när man sällan är till stan. Var på ett möte till Jstad i dag, och fann denna trevliga hälsning på vindrutan, när jag kom tillbaka till bilen...hade inte haft den minsta lilla tanke på någon parkeringsbricka. Jag tror faktiskt att jag inte varit in till Jstads centrum än i år (nog hälsat på väninna just utanför), så denna lilla detalj hade helt suddats ur mitt minne.

Empty village

Normally there are about 1100 inhabitants in our little village - tonight I think just a handful remain at home. The reason is that our great pride and joy, the wind orchestra
has a concert tonight in a nearby city. They have some famous guests as well and usually these concerts are filled with joy and skill (they usually have a big concert once a year). I so wish I could be there as well...but it wasn't practically possible yet this year. D comes home soon from his dad's, so I didn't want to go away then, and besides, all babysitters are at the concert as well...I wish they would start organizing these concerts in the daytime, otherwise I'll have to wait until D is big enough to join me to the concert. I used to play the trumpet in the first version of the orchestra (began 1975), and most likely D will start in it when he is big enough. Music is such a wonderful thing to grow up with, we are very lucky in our small village to have had people with skills and enthusiasm, who started the whole thing and have kept it alive.

Springflowers

Här en vårblomma till Annika - inte mycket att hurra för, men snödropparna kämpar tappert. Narcisser och krokusar är också på väg upp, men jag glömde fota dem då jag var ute med D :). Alla frön beror på att "dropparna" är nära fågelbordet....

Early spring, huuuraaayy!

We are sooo happy spring is coming, mummy and me. We have been spending a lot more time outside in the evenings, since it's been so warm, around + 10 degrees Celsius (whatever that means... but mummy told me to say that... even if I can't speak yet, or I can say "mummy" of course, "cat, buss, dad, cake, poo, no - my favorite, and many more that the adults don't seem to understand)

The other night we went by bike to the bridge to look at all the water. I got a bit upset when mummy wouldn't let me go and jump and play in the water, but I soon forgot about it when we biked home and I could watch dogs and tractors on the way. Then we also saw little E and her mummy - they came to see my new room. That was so nice, I wanted to give her a hug, but she only ran to her own mummy. Oh well, better luck next time.

It's nice to be outside, we have some days been twice outside, once in the morning and then in the evening. Mummy seems somehow different after my stay at dad's - she seems to hug and kiss me a lot more and looks at me in a funny way sometimes (usually just before she starts to kiss me). I think the warmer weather also makes her in a better mood, it looks like she is happy that I can amuse myself with all the lovely pools of water and mud everywhere. Sometimes it's not so nice like in one of these photos, when I fell backwards and my hear got wet. But usually I just pick myself up and continue.

Today a nice big girl came to see me, or maybe I should say old, she is nearly 20! She had some interesting toys, and we were playing together for a few hours. I think mummy was at home, but she said she had to work upstairs. That was ok, since I had a lot of fun downstairs. I also have two friends, the cats. If they don't come in at the same time I have to, I'm very worried and cry. I wish I was smaller so I could fit into the little door they use. The other day I tried to crawl out through it as well, but I couldn't even get my feet into it (I noticed straight away that I couldn't fit my head through the hole). Mummy won't let them sleep with us, she says they disturb her. I agree with her, it's not nice when they suddenly jump on me when I'm sleeping. But I like my cats, even if I'm a bit afraid of their claws - I've learnt that they can hurt a bit, so I don't put out my hand to them. Now mummy says she has to go to bed - tomorrow I will visit dad and she will be in the tv again. It's a bit strange sometimes, when I see her in the tv, but she still is with me - how can she be in two places at one time?! Well, goodnight everyone - have a nice weekend!

Praktisk hjälp

Puuuuh! April är oftast en månad då jag har rätt mycket jobb (jämfört med resten av våren, november är en liknande månad). Jag började redan känna hur axlarna började höja sig mot öronen då jag tänkte på allt som är på gång nu just, men tack och lov kom jag på en lösning. Hittade en abiturientflicka, som kan komma och tillbringa några timmar några förmiddagar med D, så att jag får skriva artiklar ostört. Känns som en stor lättnad! Eftersom det ändå är ett kortvarigt projekt med 4-5 artiklar, om en dryg vecka, skulle det inte löna sig att sätta honom i dagvård (vilket ju inte heller med kort varsel är möjligt), så detta är perfekt. Jag får lite mera lugn tid till att skriva, D får frisk luft och program = alla är nöjda :).

Detta veckoslut går också i jobbets tecken, det är Fråga 6an-frågesportsbandning vid lokaltv.

Härligt med vår där ute, snön försvann i ett huj (lite ännu på skuggsidor) och vattnet flödar i dikena. Sandlådan börjar också vara i användbart skick, D grävde där redan ivrigt i dag :). Ett säkert vårtecken är också att jag inte kan låta bli att fundera på vad jag kunde göra i trädgården i år :).