Working mum

Jag måste säga att jag efter dessa två veckor verkligen beundrar de mödrar som lyckas förena yrkesliv med barn, och flera barn dessutom. Lite hektiskt började det kännas mot slutet av denna vecka, men nu just är jag bara trött, jag vet att jag hinner få in artiklarna före deadline, anlitar barnvakten ännu nästa vecka. Vikariatet gick helt bra, fast jag inte alls tyckte mig komma ihåg att jag undervisat kursen tidigare. Men det var ungefär som att cykla, när man väl kom igång :). Men det gäller att hålla tungan rätt i mun, och kalendern går het, när man ska komma ihåg allt, hämta, föra, handla, förbereda etc...Typiskt är förstås att jag verkligen sett fram emot detta veckoslut, att få sova och ta det riktigt lugnt. D fick förstås en ordentlig förkylning och har sovit jättedåligt två nätter. I går var jag ändå full av energi, tack vare det vackra vädret (I love spring!!), men i dag känner jag mig mest som en slattrig trasa.

I tisdags tog jag en eftermiddag för nöjen - Jeppis-tidningen som jag började skriva för, och mest skrivit till, blev femma i en tävling för gratistidningar, och bjöd på kaka i Jstad. Glädjande nog fick jag också inbjudan :), tyvärr ville D inte somna när han skulle, med följden att jag hade mycket tung gasfot när jag åkte i väg. I ett skede när jag körde förbi en annan bil i 110 och kollade i bakspegeln, såg jag...ja, just det. Polisbilen :(. Det var förstås ett klart fall, jag gjorde fel, så jag bara suckade över min otur och väntade på sirenen (det var 80 på sträckan...). Döm om min förvåning då de till sist bara körde förbi, och inte har jag fått post av dem efteråt heller! Puh. Eller kan det ännu vara på kommande...?

Det är intressant detta med funderingar om hur man själv skapar det som händer med egna tankar - kände ju behov av uppmuntrande klappar på axel, bekräftelse över att det jag gör uppskattas eller har betydelse för någon, och på senaste tiden har jag stött på många personer som bara apråpå gett mig en komplimang om olika jobb jag gjort:). En komplimang, en positiv kommentar kan göra så mycket för en människa, man kanske inte ens tänker på hur viktigt det kan vara.

Jag har också funderat på detta med bloggens betydelse för mig. Och betydelsen av kommentarer, eller reaktioner i form av email/sms/samtal från kompisar. För de är väldigt viktiga. Eftersom jag har ett stort behov att hålla kontakt med folk, och inte har tid att hålla på och skriva en massa enskilda email, har bloggen också fungerat som en länk utåt - jag skriver en gång, men hoppas på att nå många. Det betyder inte att jag inte skulle vilja veta vad som händer i andras liv. För på ett sätt är ju bloggen min stand-in för en "live" människorelation. Någon att dela vardag och fest med. I coh med kartan jag satte in på bloggen, har jag blivit lite omruskad. Ska jag vara ärlig, så känns det inte riktigt bra att veta att det sitter en massa människor, som jag inte har en aning om vem de är, runt om i världen och läser om mina snabbt nerskrivna tankar och känslor. Det är ju inte så många som kommenterar på min blogg - tidigare trodde jag inte det fanns så många fler som läste heller, utom då vissa vänner, som jag annars har kontakt med och vet att de läser (och som annars delar med sig av sina liv).

Men om man ska tro listan på besökare, så läser många, många fler. Och då blir jag lite fundersam. Jag förstår helt enkelt inte att man vill läsa s.a.s. i smyg, utan att någonsin ge sig till känna! Numera läser jag väldigt få bloggar, helt enkelt för att det inte finns tid till det, men om jag läser, så får jag för det mesta lust att kommentera, också för att jag tycker det känns rätt - jag får ta del av en persons tankar, och vill gärna meddela att jag varit där. Själv tycker jag det är verkligen roligt att få kommentarer, och de behöver ju inte vara så vidlyftiga, "hej, jag läste", ungf räcker :). Anyway, få se hur det blir med bloggtiden framöver - trädgården och utelivet (dvs inte restauranger, utan att helt enkelt vara utomhus :) lockar och D vill inte somna utan mig på kvällarna igen, så jag vet inte riktigt när jag skulle skriva. Nu sover han ju, men normalt borde jag göra något helt annat än sitta och blogga då, men eftersom det är söndag och jag inte orkar något annat, blev det bloggen i dag. Ha det så bra, alla ni där ute någonstans. Njut av våren!! Och hör gärna av er i någon form :).