Nu blir det en klagovisa igen. För jag har inte riktigt haft medvind i mina göromål i dag. Det började med att jag hittad en sönderriven kompostpåse framför ytterdörren i morse. Eget fel, men inte skojigare för det att hitta blöjor, kattsand, matrester på trappan. Bytte kattsanden i går, men ville inte lämna påsen att lukta i farstun, så jag satte den utanför dörren, i väntan på ett lämpligt ögonblick att föra den till soplådan. Till saken hör att jag alltid får fundera lite när jag far ut. Lämnar jag upp dörren, har jag snabbt D efter mig - och ännu har det varit så kallt att han inte borde springa ut utan ytterkläder. Låser jag dörren, är det ju mera omständigt att få upp den sen...man försöker rationalisera och spara tid (och igår glömde jag påsen över natt på trappan :(. Anyway, jag vet att skatorna på gården alltid är på alerten, men jag hade trott att katternas existens hade fått dem att bli försiktigare, men så var tydligen inte fallet (eller var det kanske katterna....?).
Jag hade ett intervju-uppdrag klockan tolv i dag. Hade sett fram emot ett ledigt veckoslut, eftersom de senaste två varit fulla med program, men ville ändå göra denna intervju, som bara kunde göras på lördag. I går fyllde favoritfaddret år, men vi for inte dit på kvällen, eftersom D var väldigt trött och jag var rädd för att han hade öronvärk (tack-o-lov, fel alarm). Så vi for i morse i stället (men det var ett trevligt besök :). Sen blev det väldigt stressigt att hinna hem och få mat i D och åka iväg igen. Väl framme märkte jag att tiden jag hade kommit överens om inte hade hållit - de hade redan delat ut utmärkelsen, och det är inte samma sak att fejka något sådant efteråt. Sen märkte jag att lokala dagstidningen som bäst höll på att intervjua samma person jag skulle intervjua. Då kändes det ännu mindre skojigt. Beslöt mig till sist (efter konsultation med tidningen jag skulle skriva till) att jag struntar i det hela, dagstidningen hinner hur som helst först, och det är inte roligt att vara tvungen att anpassa sin egen text till vad de redan skrivit om. Man vill ju inte vara en "härm-apa" heller, och vill ha sin egen "nyhet" att komma med. Helt i onödan hade jag försökt anpassa allt annat enligt vad vi hade kommit överens om - och klockan tolv är inte en bra tid för mig, då äter ofta D och ska snart och sova efteråt.
Det visade sig att man hade försökt ringa mig halv elva - jag hade haft telefonen i väskan och inget hört. Men ändå kändes det som om man struntat i mig: "jaa, nå, hon är inte så viktig". Och jag antar att "vanligt" folk inte tänker på att även om gratistidningen jag ofta skriver till, hör till samma ...vad heter det, "bolag" som dagstidningen, så är de ändå på sätt och vis konkurrenter om nyheter. Jag hade inte kommit på tanken att fråga om dagstidningar är på väg, och det hade inte heller personen som ringde mig sagt något om.
Delvis reagerar jag starkt också för att jag ofta känner mig som "sekunda" jämfört med andra journalister - speciellt i början när jag stod med min pyttelilla digikamera och fotade bredvid de riktiga fotograferna med halvmeters rör....Det har också att göra med hur tidningarna behandlar en frilans. Jag började skriva hösten 03 - och är evigt tacksam till M som lotsade in mig i skrivandet (så detta är inte riktat till dig, utan dina bossar!!!). För det mesta räcker det helt enkelt med att jag får välja själv vad jag skriver om, jag får fotografera och får t.o.m. lön för det.
Det mesta jag gjort som frilans har haft det kännetecknet att tillfredsställelsen varit stor, jag har varit överlycklig över att få träffa nya människor, lära mig nya saker, det har varit omväxlande och intressant. Jag tycker om att skriva och fotografera, och att själv bestämma över min tid (förr kunde jag ju också bestämma när jag skrev - mitt i natten/tidig morgon, flera dagar i sträck, eller lite nu som då). Tyvärr är lönen inte speciellt stor för det mesta, men det har jag ansett vara bisak, allt det positiva har övervägt, och man har också fått en extra kick av positiv feedback av läsare (om det handlat om artiklar). Men nu börjar jag vara i en situation där det ju inte bara handlar om mig själv och jag får verkligen ta mig en funderare på vad jag ställer upp på framöver, och kanske vad jag är tvungen att ge avkast på. Helst skulle jag ha allt det positiva jag haft hittills plus en bra lön och uppskattning från arbetsgivaren också i annan form än pengar, och egentligen väldigt gärna en arbetsgemenskap också.
Jag tror chefer (kanske speciellt i dessa trakter..?) inte förstått hur lite som kan behövas för att ge dendär tillfredsställelsekänslan till en arbetstagare....T.ex. satte jag hela förra helgen på tv-inspelningar. Det är intensivt och rätt utmattande att sitta i bandningar i flera timmar två dagar efter varandra. Eftersom jag var både programledare och domare, fanns det mycket att hålla reda på, utöver kamerakontakten. Det skulle ha kännts jättebra med ett personligt tack, en blomma, en chokladplatta, vad som helst, som skulle ha gett den stora insatsen då just ett trevligt slut, gett en en känsla av "jobb väl gjort/bra jobbat". Alla som deltog fick ett gemensamt tack, men det var inte tillräckligt. Jag kände mig bara trött och tom efteråt, i stället för trött och glad. Men i allafall brukar tv bjuda på middag för alla som jobbat under året med program, vilket känns trevligt - att man uppskattas. Men just efter en tung prestation, räckte det inte med att tänka..."sen i sommar...".
Den sortens uppskattning har helt lyst med sin frånvaro i tidningsvärlden. Jag har aldrig fått ens ett julkort av någon av traktens tidningar jag skrivit för (förutom stadens personaltidning, som ju inte riktigt är samma sak...), för att inte tala om det ofattbara - att man möjligen skulle ha bjudit in mig på någon gemensam middag eller något liknande. Numera ids jag inte ens fråga dagstidningarna om de är intresserade av någon artikel jag kunde skriva - sist jag gjorde det, sas det "vi skriver det hellre själva" (och gjorde det)...varsågod bara för tipset! Det trots att jag hade frågat chefen om de ännu tar frilansartiklar och han hade sagt att jo.
Det är klart, jag är inte en journalist, har ingen utbildning varken som skribent eller fotograf, men eftersom mina artiklar ändå duger att tryckas, skulle man tycka att man skulle vara värd någonsorts uppskattning - pengar finns inte för att betala mycket för frilansartiklar, det vet jag, och man får ju skylla sig själv att man ändå skriver, men det skulle inte kosta mycket att ge en frilansare en liten känsla av att jobbet uppskattas och man ändå delvis är en av gänget.
Så, nu fick jag öst ut gnagande känslor av att inte riktigt duga - och sådana här dagar, stiger känslorna ännu mera till ytan. Jag antar att det var en massa olyckliga omständigheter i dag, men inte hjälper det, jag stressade helt i onödan. Nu skiner i allafall solen och i morgon har jag TACK-OCH-LOV inget program. Behöver verkligen en lugn dag, förra veckan var redan väldigt splittrad, mycket småsaker att komma ihåg, intervjuer att boka etc. nästa vecka har jag flera dagar av intervjuer. Nu ska jag läsa tidningen :) - hoppas ni har ett soligt och glatt veckoslut! (annars känns det också bättre nu, intervju"offret" ringde just och var bekymrad över hur det blev, men det var ju inte hans fel. Men som sagt - gesten är det viktiga, och jag är glad över att åtminstone han förstod att det inte blev så trevligt för mig i dag).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar