Fredagsbabbel

Ja just ja, det är oktober...fredagstema. Jag tror inte jag hinner läsa speciellt många bloggar denna månad heller, så jag tror det är lika bra jag meddelar att jag tar paus från temat tillsvidare. Tycker att det hör till att läsa andra också om man deltar och det är lite knappt med tid för läsningen.

Det känns jättebra att få ordning och reda i livet - upp vid samma tid varje morgon, veta vad man gör tills klockan 12 och sen är det lite friare. Åh vad jag njöt i går! Var jätteladdad inför veckan, skulle ju plocka potatisarna klart, det nya jobbet skulle börja och personaltidningsjobbet satte också i gång. Men plötsligt hade jag torsdagseftermiddag ledig (alla potäterna var upp ur jord på onsdagkväll)! Städade skrivbordet, vilken känsla! Bort med alla små minneslappar, slängde största delen av alla kuvert och papper som hade samlats på hög. Ds leksaker som har en tendens att söka sig till bordet, blev förpassade till andra ställen och till sist tvättade jag bort all smuts och allt damm som samlats. AH! Fick också gjort en massa med saker som hängt över mig under flera veckor - men att börja läsa lite teori om mitt jobb hann jag inte med, än. Kanske måndageftermiddag. Men det känns som om jag lite börjar komma i takt, hittills i höst har det kännts som om det mesta fått vika för det faktum att jag jobbat nästan fulla dagar. Kom tyvärr också på att jag missat några födelsedagar till exempel :(.

Som saker och ting nu är klarar jag helt enkelt inte av att jobba heltid - jag skulle inte orka sköta huset/hushållet och ta hand om min mamma och D, för att inte tala om att ha någotsorts socialt liv, vilket jag mer och mer börjar ha behov av. Därför är det nog fantastiskt att jag fick det jobb jag fick, deltid, 1,8 kilometer hemifrån, två stenkast från dagis där D är på dagarna. Sen slipper jag oroa mig varje månad över vad pengarna kommer ifrån och kan lättare också säga "nej tack" om något frilansjobb dyker upp som jag helt enkelt inte orkar med. Dessutom är det roligt med något helt nytt - och små barn är ju något helt nytt i mitt liv! Innan jag fick D förstod jag mig inte alls på småbarn, höll mig helst undan. Nu får jag ta igen allt det jag missat med råge :).

Detta gör jag i vinter:
Börjar kl 8, tränar en halv timme med en förskoleelev, efter det är jag främst assisstent åt gruppen med barn 3-5 år. Tidigare har det enbart varit en grupp 6-åriga förskole elever och en grupp 5-åringar, men eftersom familjegruppdaghemmet, där D alltså är, är överfullt och daghemmet i sin tur har ganska få barn, har de varit tvugna att "gå ner i ålder" och ta in yngre barn. Finns en 3-åring och några 4-åringar. Egentligen är det inte så olika det jag skulle göra hemma med D - leker med dem, hjälper klä på och av, förmanar, övervakar, tröstar, lär, läser sagor etc. Barnträdgårdslärarna (två) håller samling för vardera gruppen på morgonen och sen är barnen ute nästan en halvtimme före mat. Efter maten läser jag ibland sagor för två barn med annat modersmål än svenska. Sen far alla ut igen och jag hem efter en stund ute :).

Inte illa, eller hur? Jag tror inte att jag kommer att lida av stress i år, har ju inte press på mig att leda eller ha speciellt mycket ansvar. Lite förstås, med tanke på min del på morgonen, men det finns också en specialbarnträdgårdslärare, som ger tips och råd om vad jag kan göra. Så nu kan jag börja koncentrera mig på att lära mig mer om barnen i denna ålder, hur jag kan hjälpa dem på bästa möjliga sätt och förstås vilka metoder att ta till i olika sammanhang. Rutinerna börjar småningom klarna och snart lär jag mig väl hitta saker och ting också :).

Var på massage i går för att åtgärda stela muskler efter potatisplockningen och har varit jättetrött i dag. Först tänkte jag att jag för D till hans pappa och åker hem så fort som möjligt och i säng. Men så insåg jag att jag behöver något avkopplande - for alltså och simma. Det var skönt, stressade inte med hur långt jag simmade, tog det lugnt, satt i bastu och åt en sallad i simhallscafeterian efteråt (var riktigt stolt över det, brukar alltid vara så vrålhungrig så jag inte orkar fundera var jag ska äta utan åker direkt till MacD :( ). Hade också en lista på vad jag ville köpa - och plötsligt insåg jag att det var en bra shoppingdag. Prövade fritidsdräkt, eller vad det nu heter, som behövs i vinter då jag är ute med barnen. Första dräkten jag provade passade! Prövade nya vinterskor - passade! Plockade åt mig byxor, en blus och sexiga underkläder - allt utom de sexiga underkläderna passade :). Kunde inte tro att det var sant, brukar ha så svårt att hitta speciellt byxor, nu köpte jag tre par! Till saken hör att jag fick ett större arvode på kontot, varav hälften borde ha kommit i augusti. Efter månadtal av smått panikerande över pengar, så har jag ingen lust att SPARA nu då jag äntligen fått något på mitt konto :). Nu är tiden att må bra över dem - och nu får jag kasta mina trasiga vinterskor från ifjol, liksom mina utnötta svarta "finbyxor". Dessutom ska jag inse fakta, jag kommer aldrig mera att komma in i mina "kubajeans" - ett par som jag köpte där, då min kappsäck inte kommit fram. Dem har jag sparat, fast jag inte rymts in i dem på mååånga, måånga år. Optimist som jag är, har jag ändå tänkt att jag nog i något skede går ner så de passar igen. Nu får jag se realistiskt på det - knappast kommer jag till samma mått som när jag var 35 och dansade salsa i timtal flera gånger i veckan....och skulle jag faktiskt göra det, så då är jag värd något annat än ett par halvt utslitna jeans!

Fick verkligen en kick av shoppingen, men den kanske inte helt och hållet lyckas skyla över det faktum att jag är rätt orolig i själen. Har försökt hitta en resa till södern för mig och D, men jag kan endast resa på jullovet och då är det mesta redan utsålt. Det ser med andra ord ut som om jag inte får min soldos i vinter heller, vilket jag är jättelessen över. Är i desperat behov av något "roligt" i mitt liv, något som skulle ge mig en långvarigare kick än shopping....något att se fram emot då mörkret tätnar och kylan kryper in, helst förstås - en människa vid min sida i vinter. Nu har jag i varje fall kläderna om jag bara skulle komma mig ut på en dans till exempel :) så det skulle kännas att jag i varje fall har en chans att träffa någon. Det känns svårt att tänka sig igen en vinter av jobb och ansvar utan något "eget" för mig, något som lite skulle ge "en mening åt livet". Hoppas ni förstår vad jag menar - D ÄR ju mitt liv och jag är så glad över att så mycket praktiskt ordnat sig, men jag har också många ensamma, tunga år bakom mig, jag är i desperat behov av en ändring på den punkten! Att vila ensam de veckoslut som D är borta räcker inte mera, jag vill ha mera människokontakter. Nästa veckoslut har de faktiskt en dans i grannstaden, men då är D hemma och jag har inte lyckats hitta barnvakt. Det kommer förstås andra veckoslut, men det är nu jag skulle vilja ut, iväg, träffa folk! Om jag mår bra i morgon (förkylningen har inte helt gett sig än) har jag tänkt försöka hitta någon som åtminstone skulle vilja komma ut och äta med mig. Redan det är en början!