Tudelat

Jaa, vad ska man säga om veckan som gick - kanske att jag hoppas att det inte blir flera liknande mera i vinter. Att jag tog all panik, ångest och depression på en gång. Varför blev det så där?! Solen sken ju till och med några dagar, jag kunde hämta D med cykeln många eftermiddagar - fick både motion, ljus och luft. På bantis trivs jag bättre och bättre! Ändå var jag helt bottenlöst lessen här hemma, tårarna droppade om jag var för mig själv en stund.

Fick ett jättesnällt meddelande via FB av en fb-vän som varit in och läst bloggen. Detta var mitt svar till henne: det man behöver är ju helt enkelt att veta att någon förstår hur man känner sig! Egentligen är det inte alls många måsten nu just, tror att jag har någon sorts reaktion på allt som varit, den mentala tröttheten kommer fram - nu då jag äntligen får mera luft i livet, har trygghet i ett jobb jag trivs med, men samtidigt märker att det finns ett stort hål där både vänner och en partner borde finnas. Jag har ju inte haft mycket tid för andra människor i tre år, det är ju inte underligt att de inte finns där då jag plötsligt skulle ha tid för dem! Hoppas bara att det skulle ändras...

Det finns massvis med snälla människor här, men som jag skrivit tidigare känner jag inte att de behöver mig - som vän, som lyssnare. Jag har mina hjärtevänner från tjugotalet år tillbaka i södra Finland, men vi kan egentligen bara träffas i bästa fall några gånger om året och vardagen suger upp tiden och orken för alla - det har inte blivit så många telefonsamtal de senaste månaderna. I går på hemväg från K-by (förde D igen till sin pappa, var och simmade och handlade efter) ringde jag en väninna "från förr" och insåg igen en gång hur värdefullt det är att få tala med någon som också behöver få ventilera. Ett ge och ta, gå på djupet. Det ryckte mig ur det konstiga tillstånd jag befunnit mig i de senaste dagarna.

I dag, sista oktober, skiner en stor sol där ute. Cirka klockan nio var det minus fem grader. Jag känner ett bräckligt lugn inombords, som om jag vandrat på en liten svingande bro över en mörk avgrund. Är nästan över, men tittar jag ner för mycket är jag där igen, mörkret suger mig till sig. Men i dag och i morgon har jag möjlighet att ta det lugnt, maten ska fixas om en stund, men sen borde jag gå på promenad och strunta i att det ju nog också skulle finnas annat att ta itu med. Det som är annorlunda i mitt liv nu, är att jag faktiskt har tid att ta itu med praktiska saker också på vardagar efter bantis. Men flera års känsla av att man inte hinner med allt som borde göras är inte lätt att skaka av sig. Att solen skiner i månadsskiftet oktober - november borde man inte kasta bort med att vara inomhus, det är kalla fakta. I kväll ordnas dansgala i Jakobstad. Jag har siktat in mig på den i flera veckor, men nu vet jag inte om jag far. Kanske jag behöver ta det lugnt, trots att jag längtar efter liv och sällskap. Sist jag var på dansgalan, kanske för fem år sedan, bestämde jag mig för att inte mera gå på den - det var en stor fyllefest. Var så besviken att var och varannan av männen som bjöd upp var så fulla så det inte gick att dansa med dem. Jag förstår att för många är det en chans att med en hop vänner festa riktigt ordentligt, men ändå, varför dricka så mycket så man inte klarar av att dansa - på DANSgalan!?!?

Här ännu lite foton från veckans goda stunder (förutom jobbet):

I torsdags blev jag bjuden till Enjo-"städparty" hos grannen två hus ifrån. Det handlade om förevisning av städprodukter, vilket kanske inte gör mig sådär jätteentusiastisk, men det stod "ni får gärna ta barnen med" och eftersom det blivit så lite kontakt till andra mammor med barn i Ds ålder, beslöt jag mig för att traska iväg. Det var jättetrevligt!! Har ännu inte hunnit läsa broschyren, men om jag förstått rätt handlar det om ekologiska produkter, främst olika sorts fibrer i "trasor" etc som gör att det inte behövs rengöringsmedel - vatten + trasa räcker. Det tilltalar förstås mig som mer och mer vill komma bort från kemikalier (och ja, högst troligen låter jag bli att vaccinera mig och D för svininfluensan, men tror att mormor borde ta en spruta). Det bästa var att få prata med de unga mammorna (det var ju social samvaro jag törstade efter!!) som jag tidigare träffat i mamma-barn och att D hade det trevligt. Kladdkaka och glass var inte alls fel heller :) eller att se ett så vackert inrett hus. Sockerstrejken har jag spolat, gick inte alls ner i vikt. Vem bryr sig om hur jag ser ut?! Nu har jag köpt större kläder, så behöver jag inte göra det själv heller! Deussutom rör jag mig så mycket mera nu, det viktigaste är ju att känna sig starkare i kroppen, så får jag ta till choklad då jag vill trösta mig och njuta av sötsaker då de bjuds :).

Sen fick jag hjälp av grannens snälla flicka. Hon har många gånger skött D med eller utan resten av familjen. Nu bor hon i södra Finland, men eftersom jag visste att hon var hemma, passade jag på att be om hjälp med att få upp mina nytillverkade hyllor för vardagsrummet (se nästa inlägg). D var förstås också glad över besöket. De var skickliga på att blunda på olika foton, trots att jag tog flera, fanns det inte ett enda där båda hade upp ögonen samtidigt :). Pottfrisyren på D är jag itne stolt över, men vad gör man med en son som inte vill bli klippt. Efter det svettiga frissabesöket förra gången (då han först blånekade), bestämde jag mig för att försöka själv - efter att jag börjat på pannluggen och lite klippt vid örat sa han: "färdigt" och gick bort. Så ni kan tänka er hur det var att försöka få hela håret klart...men någotsånär kapat blev det i varje fall, det får räcka :(