Egen drömtydning

Som jag skrev tidigare så tror jag fullt och fast på att drömmarna kan berätta saker och ting om oss själva åt oss själva, om vi lyssnar. Jag fick i våras väldigt sentimentala känslor för min ex-man (alltså inte Ds pappa, utan kubanen jag var gift med för sex år sedan). Tänkte på hur det kunde bli så fel mellan oss, fast där också fanns så goda saker. En natt drömde jag att jag på något sätt var sjuk (kommer inte exakt ihåg vad det var), men min ex brydde sig inte alls, ville inte alls hjälpa mig. När jag vaknade kunde jag inte låta bli att skratta, det var så tydligt sagt: "Don't go there", dvs så var det ju, han brydde sig inte det minsta om mig och mitt välmående, och inget skulle någonsin förändras på den punkten.

Det är också intressant detta med "stressdrömmar", hur de tar sig utryck hos olika personer, och beroende på vad man har på gång i livet. Som lärare drömde jag ofta att jag var med i en teaterpjäs, skulle ut på scenen, men hade ingen aning om vad min roll var, hade inte ens sett manuset! Mycket talande! Sen är det otaliga flyg/tåg jag missat i drömmen genom åren, för att jag t.ex. inte hittat biljetten i tid, eller glömt när flyget skulle gå och varit hemma ännu då det varit dags, eller irrat omkring på flygfält...många versioner.

Har läst att detta med att åka bil har just med ens eget liv att göra - då gäller det att fundera på vem som styr och vad som händer (MMs kommentar var mycket talande!).

Jag tror inte att vi hela tiden drömmer "viktiga" drömmar, dvs drömmar med något sorts budskap, det mesta kommer man inte ihåg eller bara brottstycken, men ibland känns drömmen annorlunda och då gäller det att pränta in den i minnet genom att tänka på den, och försöka fundera vad den vill säga.

Några teorier (också baserade på era funderingar) om min återkommande dröm:
1. Den kan hänga samman med att det ju finns så otroligt mycket att göra här på vår gamla gård. Röja bort skräp från hundra år tillbaka, och försöka få vardagen att fungera genom att hitta på lösningar, som gör att allting fungerar bra och tar mindre tid (t.ex. förvaringsutrymmen och skåp finns det aldrig för mycket av!!). Mycket har jag fått gjort, men mycket finns kvar att göra och reparera. Ibland kan det kännas tungt, eftersom jag inte själv klarar av/kan allt och då kommer andra bekymmer emot, vem ska göra det, var hitta pengarna (förstås ett alternativ: försöka bara leva med det...). Och sedan att vänta tills någon har tid. Det är frustrerande, men säkert uppbyggande för en sån som jag, som vill att allt ska hända så fort som möjligt.

2. Teorin om att det har med resor att göra är intressant - för faktum är att jag känner en stark önskan att få åka till solen, helst en vecka i vinter. Jag har t.o.m. tidigare blivit rekommenderad sol för min....om inte höstdepression, så i varje fall problem med den mörka tiden, speciellt i november. Av någon orsak har hösten också blivit den tid då de allra svåraste sakerna hänt i mitt liv de senaste åren - det som ledde till separationen, och själva separationen från min ex-man (aug - okt 2001), pappas död (aug 2002), avslutandet av förhållandet till Ds pappa (okt 2005) och Ds pappas sambos utbrott (aug 2006) med påföljande gräl, problem och ångest i ett halv år efter. Ni kan kanske förstå att jag känner mig lite skakig, trots att jag känner att jag mår bra och kanske lyckats skapa mig en stadigare grund för mig själv att stå på om något igen skulle hända. Men ändå, en vecka skulle göra så gott, så gott...men jag vill inte resa ensam med D, för jag tror det skulle vara lite för tungt än då han är så liten, men vem skulle jag resa med?! Så jag har nog mer eller mindre resignerat och tänkt att den tiden kommer när D är större och kan t.ex delta i ordnat program för barn på resmålet, då kan vi bra resa tillsammans utan något sällskap som kan hjälpa mig, vilket jag nog skulle behöva nu just. Som tur är kommer jag kanske att få kära gäster både i oktober och i januari, så det piggar redan upp!

3. Klädskåp (egna eller andras :): jo, har rensat i skrubben för en tid sedan, förde kläder till Källan (förklaring till ej-ortsbor: volontärer samlar kläder och saker och för till Vitryssland, tror jag. De lär också ska skicka till "Hoppets stjärna"s hjälpsändningar). På en annan nivå kanske kläderna symboliserar något i mig, kanske jag "har för mycket kläder" jag bär omkring på, vilket gör att jag inte kommer vidare...kanske jag ännu är för mycket fast i saker som hänt i det förflutna, kanske jag ännu behöver tid att bearbeta och "kasta av mig kläderna". Sist jag vaknade tänkte jag: men varför reser jag inte helt enkelt utan alla kappsäckar?! (man har ju Visa...fast det tänkte jag inte då :).

Kanske någon annan kommer på ännu någon teori?

Läste lite fel

Alla läser väl lite egna rubriker i tidningarna med jämna mellanrum, men sällan lägger man dem på minnet. En rubrik förvånade mig så mycket att det fastnade:
"Balettkurs för jordbrukare" - började redan fundera varför...tills jag tittade efter och såg vad där egentligen stod. Men jag tror att mången jordbrukare skulle må bra av lite balett - stela muskler, mycket jordbundet - tänk att få sväva fram på tå, tänja och sträcka...(det var förstås "blankett" det skulle vara - jordbrukarnas främsta "hobby" numera).

Fick en tidning härom dagen (som jag inte ville ha, men inte kan avboka, utan att avboka alla andra gratistidningar (skrev till tidningen, räcker inte!). Grrrrr. Nåväl, där stod (trodde jag):

"Tervetuloa palelevaan Toyota huoltoon" - stackars verkstadsjobbare, smart att vädja till folks medlidande för jobbarna på verkstaden....(förstås: palvelevaan)

Drömtydning

Jag vet att om man drömmer samma dröm om och om igen så finns där ett starkt budskap bakom. Jag drömmer inte exakt samma dröm, men temat och känslan är samma och jag har drömt det åtminstone fyra gånger under...ja, de senaste månaderna. Tänkte be er om hjälp, för jag förstår inte riktigt vad det handlar om, jag har några teorier, men tänkte att jag hör vad ni har att föreslå först, vill inte styra. So here goes:

Det centrala är alltid att jag ska packa. Oftast har det handlat om att jag ska flytta. Det handlar inte alls om möbler, men kläder. Känslan som finns i det hela är igen "ahdistus", tryckande känsla av att jag inte hinner i tid, flyget går och jag hittar inte ens alla kläder, som jag vet finns i något skåp. Förra natten var det som något närmast likt en skola och jag hittade inte rummet jag hade haft, så jag kunde inte tömma skåpet. En annan gång kommer jag ihåg att det fanns så otroligt många skåp att tömma att jag visste att jag aldrig kommer att hinna. Det är inte en mardröm, men stress känner jag. Vad tror ni det handlar om?!

Trappräcks-skoj

D har kommit på att om jag måste gå ner och hämta något, efter att vi upp för kvällen (som t.ex. kex, smörgåsar...öh, nej, morötter och frukt tänkte jag ju på, eller något annat), så kan han skoja med mig då jag kommer uppför trapporna.

Han kliver upp på stolen bredvid räcket och kikar på mig - vi hade riktigt skojigt i kväll en bra stund med att "kuckuua" på båda sidor om räcket.

To eat or not to eat?

Det dyker upp svampar ur jorden som....svampar runt vårt hus, och de enda jag känner igen är röda flugsvampar. Hur i hela fridens namn ska man veta vad man ska våga äta?! Varför har Gud skapat giftiga svampar? Är detta till vänster en gallsopp, eller karl johan? Den doftar gott, ser god ut, men inte vågar jag ju smaka. Varför kan det inte växa kantareller i husknutarna (kanske det gör det....), då kanske jag skulle våga plocka och äta.

ps. det skulle inte skada att inte äta på ett tag. Nålen på vågen börjar snart närma sig rekordsiffror, sådana rekord som jag helst inte skulle vilja slå. Jag vet att jag borde ta en sockerstrejk igen, men nu har jag ingen motivation. Orkade inte heller på jumppa i kväll. Eftersom jag åt alldeles för mycket i gårkväll, då jag var vrålhungrig och inte är van med salt mat, drack jag som en (flod)häst = fick springa på toa på natten. Sen äntill mera när D vaknade så tidigt och jag fick en skön massage på förmiddagen (kan man ha mera tur - en granne som behöver få öva massage!!!!), var jag så trött på kvällen, så jag inte orkade masa mig iväg. Dessutom har D mer eller mindre matvägrat i kväll, man blir ju orolig - det händer så sällan. Men i stället för att hämta upp surskorpor och chokladkex efter att D somnade, satt jag och tuggade på en morot framför tv i kväll...en liten försiktig början. Och eftersom det inte kommer något som intresserar mig ikväll (har ej fastnat för Sopranos) blir det mera blogg. Kommer klumpvis dessa inlägg, ibland finns tid, men ingen lust, ibland pockar hur mycket text som helst på att bli nerskrivet, men jag hittar ingen tid. Nu är det balans mellan de tu.

TV

Få se om jag hinner skriva detta ännu innan D vaknar. Han vaknade kl 6 i morse, så jag tror han sover länge nu på dagen, men mommo är i Yhärmä, så ingen sitter bredvid hans vagn....Anyway, tv är ju något som jag har mycket erfarenhet av. Under slutet av graviditeten värkte ju mina händer och armar så mycket att jag inte kunde göra just något alls, fast orken annars fanns där, så det blev mycket tv. Nu är det sena kvällar med tv som sällskap som
gäller.

Under graviditeten var jag också väldigt känslig för våldet överallt (med tanke på det nya livet inne i mig). Reflekterade över hur många serier det finns som delar sig i två kategorier: deckare/kriminalserier/action kontra sjukhusserier. I ena fokuseras det på hur folk tar livet av varandra till höger och vänster, i den andra kategorin försöker man lappa ihop folk på löpande band. Jag behöver kanske inte säga vilken kategori som är min favorit....ER, Grey's anatomy, den brittiska serien på lördagar, Chicago Hope...kommer inte ihåg namnet på alla, och dessutom finns det ju många, många fler. Å andra sidan kan jag nog tycka att en Poirot eller mord i Midsummer etc kan vara helt trevliga att se på :(.

TV är ju en reflektion av samhället - och jag tycker att denna fokusering på våld och död inte är speciellt upplyftande, men säger en hel del om oss. Förstår inte riktigt vad det är som fascinerar i det hela. Har det något att göra med det man nyligen läste om, detta med vanliga människors stora intresse för allmänna avrättningar till exempel? Rädslan för döden? Ett sätt att hantera det mörka i samhället?! Vet ej.

Det som ju är intressant är den ökande mängden serier med övernaturligt tema. "Änglar ibland oss" (tror jag den hette), Roswell, X-Files, nu just "Kuuden ketju" (kommer ej ihåg på engelska eller svenska och nu tog den ju just paus :( och "Heros" från Sveriges tv. Det börjar bli alltmer rumsrent med mer eller mindre fantasi/science fiction-inspirerade serier, och, skulle jag vilja hoppas, serier med "andligt" innehåll (jag menar inte direkt religiöst). Blev väldigt förtjust just i "Kuuden ketju", det var fantastiskt att en amerikansk serie skrivs utgående från folks vilja att göra det "rätta" dvs deras val styrs av intuition/inre känsla för vad som är rätt, inte vad som ekonomiskt är det bästa. Har mer eller mindre haft ångest av att se på "Desperate housewives", ytligheten, "olusten" att tänka på någon annan än sig själv - ok, det är ju verkligen inte normalt att både i misstag och enkom bränna varandras hus sådär bara och ha mord lite här och var runt sig, jag vet ju att den är överdriven, men ändå - vi påverkas ju av vad vi ser, och kylan i det hela har stött bort mig . Fast i går var det helt ok igen...."Ångest" förresten, finskans "ahdistus" är bättre i detta fall, när det börjar kännas tungt i bröstet!

ps. just så - var på nätet för att se om jag skulle hitta det engelska namnet på "Kuuden ketju" (
"Anyone on the planet can be connected to any other person through a chain of six people.”) och så läste jag att den slutat helt och hållet. Typiskt. Den hade inte fått tillräckligt höga tittarsiffror i USA...why am I not surprised!!! Problemet kanske också var att den började på något sätt långsamt, blev inte tagen först, men kollade på nytt efter några episoder och blev då fast. Vad synd. USA var inte redo för en serie som inte fokuserar på det yttre goda (sorry, ni som bor i USA....).

EFIT

Tänkte att jag också (igen en gång inspirerad av Annika :) skulle pröva på detta med "ett foto i timmen" - lyckades inte riktigt hålla mig till det. Blev flera vid någon timme och inget alls senare. Dagen var kanske lite ovanlig, eftersom jag på måndagen (då jag fotade) började min eftermiddagsföreläsning. Men här börjar det...

7.03 stiger jag upp (kan inte fota klockan med blixt, för då skulle D vakna) - D har varit vaken ca tio minuter före, men med lite smek på kinden och napp i munnen har han somnat om. Denna morgon hinner jag alltså läsa tidningen och i lugn och ro värma upp hans morgonmjölk.

En timme senare vaknar han, lyfter upp honom i min säng, men eftersom han hör att det är traktorer utomhus, måste vi kolla då min kusin tar upp potatis.



Sen blir det mjölk... (och vänsterarmsfotografering :)

... och lite "bad" medan mamma duschar (typisk D-min, han låter som en gris här :).

Tjohoo, gröt och D-vitamindroppar (lite tv: mumin - medan mamma fixar gröten)! Extraskoj var det att få sitta på "vuxen stol" (benen ville inte vika sig så jag skulle ha fått honom i hans egen stol - händer ibland!)

Dags att igen släppa in så mycket ljus som möjligt in i sovrummet, dvs ta bort extra mörkläggningsgardiner - D hjälper till, tycker att ett bättre stället för mammas änglakort är i en fotoram.

Lunch: "näe, dethär var inte riktigt gott"

Vi hinner ännu sätta kläder på tork på kallvinden....

...och D testa om mammas tofflor skulle passa...


...innan det är dags för anvisningar till barnvakten (som dyker upp halv fyra - D har hoppeligen sovit nästan tills dess)

Mamma kånkar på väskor med diaapparat, böcker, diabilder, foton limmade på papper....



....i Jakobstads gymnasium

Gruppen pensionärer var trevlig och det är ju jätteroligt att få berätta vad man varit med om i ungdomen...men jag är vrålhungrig, ingen mat hemma, så jag stannar och köper lite kinesiskt på väg hem. D får burkmat (vilket jag försöker undvika in i det sista numera). Han ville först bara sitta i mommos famn då barnvakten kom, mycket överraskande, men sen då barnvaktens mamma också dök upp, gick det bra att fara ut med dem.

Sen sitter vi och gosar lite framför tv:n och så är det igen dags för mat...kvällsgröten kl 20.

Tandborstningen går aningen bättre, men det är mest sug som gäller om D får bestämma själv. På bilden har hans billigblöja ramlat ner i ena byxbulten och han står i en pöl...



Äcklas av mängden blöjor vi avverkar numera, så försöker på kvällen ha tygblöja in i det sista, om det inte går "jämt ut" med de andra blöjorna (det vill säga att det kommer lite, men ändå så mycket att man måste byta till natten, annars rinner det över förrän morgonen)

Mjölk i soffan, lite sång och sedan (nytt för i kväll) - D leker spöke.

Sista slurken vatten (han insisterar, fast jag vet att blöjan blir så full före morgonen, suck), nati, nati ca kl 21.15...

...sen är det den svarta tingesten som gäller för
mig i över en timme framåt, ah!

Test halvvägs i livet....

här kan ni testa (på finska...) om ni är man eller kvinna (ifall någon är osäker....). Jag blev 84 % kvinna, vilket ju är skönt att höra, det skulle vara lite konstigt att få höra att man är t.ex. 44 % kvinna, och har fött barn...medicinskt mirakel? Fast det tycker jag ju ändå att jag är. I samma veva tog jag också "deadline"-testet, dvs hur länge lever jag. Det var ganska lustigt - jag är faktiskt precis halvvägs, enligt testet dör jag 1.2 2048 som 84 åring...nejmen, väntas nu, jag är ju redan 43, snart 44, så det var inte precis halvvägs (skyller på vinglaset som sakteliga töms här bredvid mig :) - har alltid trott att jag lever länge, men jag tar inte optimalt hand om mig själv nu just, och ändå blev testet såpass bra. Trevligt att höra att D får ha sin mamma i livet länge än :). Det är ju lämpligt nu då att inkludera "kåseriet ingen ville ha" - som ju egentligen skulle bli en roman:

Inventering halvvägs

Jag insåg nyligen att jag kommit ungefär halvvägs i livet. En bra tidpunkt att blicka tillbaka, se vad man gjort med alla sina år, tänkte jag. Hastig märkte jag att eftersom jag aldrig riktigt haft långtgående planer, har resultatet också blivit därefter. I yngre tonåren var 20 år en magisk gräns - då skulle jag ha allt på klart. Sen har jag fått revidera tidpunkten om och om igen. Emellanåt har jag blickat lite nervöst på omgivningen - andra verkar ha klarat av det bättre, men jag har krockat med milstolpar lite huller om buller. Inte ens 40-årskrisen prickade jag rätt – den kom redan vid 24.

Eftersom jag är född sista dagen på året och började skolan som sexåring var jag oftast med de yngsta, vad jag än gjorde. Men året då jag var 24 fick jag min första – och hittills enda - ålderskris. Den sommaren hade jag noterat att jag fått rynkor under ögonen, vilket inte är så överraskande, eftersom jag i över ett år hade kisat mot solen i olika sydliga länder som guide. För att avvärja dessa oundvikliga tecken på tilltagande ålder inhandlade jag snabbt antirynkmedel i ett apotek i Viana do Castelo i Portugal, där jag just då jobbade. Men priset för slät hy blev röda prickar i stället, vilket jag inte tyckte fick mig att se yngre ut, så jag slängde krämen och ignorerade det hela.

På hösten inledde jag mina studier vid Åbo Akademi. Plötsligt var jag inte mera den yngsta i gänget, tvärtom.
- Är du SÅ gammal, utbrast en 18-årig gulnäbb då jag informerade henne om mina 24 år.
Det kändes lite chockartat att höra. Sista droppen var något grått, som glimmade till i spegeln då jag kammade mig. Jag hade fått två grå hårstrån. Jag var GAMMAL, nu gick det inte att förneka, jag var ju nästan halvvägs till 50! Och hade knappt kommit igång med livet.

Men jag kom över krisen, anpassade mig småningom till ålderdomen och min status av att vara lite udda (=gammal). Under studieåret i England var jag ”mature student” (mogen studerande) med mina 27 år. Övermogen kunde ha varit rätta ordet eftersom jag insåg att gränsen mellan omogen – måste det väl heta? - och mogen studerande gick vid 21. Vid 30 hade jag fullt upp med gradun och när jag väl blev klar med studierna tänkte jag att jag kanske hunnit i kapp, i varje fall med tanke på ett respektabelt arbete, som jag då äntligen skaffat mig. Tjatet om att skaffa karl och gifta sig hade tystnat redan långt tidigare. Jag antar att de flesta släktingar och bybor då redan gett upp hoppet med mig.

Vid 36 drog jag själv en suck av lättnad – jag hade äntligen ”seglat i hamn”, det vill säga gift mig. Omgivningen hade säkert önskat att jag valt lite … ”bättre”, tänkte jag säga. Då ansåg jag: ”ska man satsa, ska man göra det ordentligt”. Men visst kackade det sig, under loppet av några år sade jag farväl först till mannen, sen till fasta jobbet, sist till nöjen och vänner i storstaden. Vid 40 hade jag inte tid för någon ålderskris, istället försökte jag lappa ihop mig själv och anpassa mig som barnlös frånskild singel till livet bland alla kärnfamiljer på landet. Att sedan också plötsligt bli mor vid 42, men fortsättningsvis singel på landet, har inte precis gjort mig mera lik de andra. Inte ett mål i och för sig, men det är inte alltid så skojigt att sticka ur.

Om det redan tidigare varit lite svårt att hitta folk som kunde dela ens erfarenheter – med tanke på lika ålder och ungefär samma livsmönster – ser det verkligen mörkt ut nu (och inte bara med tanke på orten jag bor på…). Tack och lov går det att umgås enligt andra kriterier, för faktum är att jag inte vet någon alls i min ålder, som just nu skulle vara i en liknande situation. Men det är kanske välsignelsen med mitt planlösa liv, det verkar ändå alltid ordna upp sig på något vis och egentligen har det varit en rätt spännande resa hittills. Så det är bara att fortsätta den vingliga färden och hoppas på att allt emellanåt komma i takt med omgivningen. Om inte förr, så senast vid pensionsåldern ska jag väl ändå komma i kapp?

heheh

Vet ni vad...jag ska korka en flaska rödvin, bestämde jag mig just :) (läste just lite på Annikas blogg - har inte hunnit läsa något på länge, och hinner inte med - i varje fall fanns där bild på en vinflaska...). Det är ju trots allt lördagkväll. Hoppas ni alla har/hade en riktigt trevlig lö-kväll. Tror att jag ska göra ett sånt där timme-för timme inlägg någon gång nästa vecka....

How time flies!

I received a cd from a friend recently, with photos of D, or me and D, and I can't help sharing. There are so few of me together with him, I really appreciate the ones I get of us together (tusen tack B, härliga minnen...). I'll include some really old ones here as well, beginning with a very,very pregnant me with Totte - this is a short summary of the events of the past two years...

what a lovely, toothless smile :) >

From the excursion to the archipelago in August:

Think I need to go on a diet...?

D slept like a log in the boat back to the mainland

Balans

...är något som är svårt att upprätthålla numera, har jag märkt. Det finns ju inget "status quo" (visst betyder det ungf "stillestånd"...det menade jag i allafall...) med barn och man måste själv också ändras i takt med barnet. Sen har vi ju också ändringarna i förhållandet till pappan. Jag märker att det är lite svårt ännu för mig, detta med att ta D till K-by, har fått ont i magen dagen före de två senaste gångerna (kan vara tillfällighet, men har nog märkt att tankarna också surrat i lite fel banor). I dag gick det ändå jättebra, D grät inte då pappa for iväg med honom, som han gjort de två senaste gångerna, och han var idel leende då jag hämtade honom. Då blir det mycket lättare för mig också! Så nu känns allt bra igen. Var och simmade i dag igen - snyggingen från förra gången var inte där, det var däremot en busslast lågstadiebarn...så det blev ingen skön stund i bubbelpoolen, jag rymdes helt enkelt inte in. Då jag testade ryggsim, blev jag så i mina tankar att jag glömde att kanten kommer emot, och svepte till en stackars karl, som stod vid änden på banan bredvid. Han var riktigt söt och log bara åt mitt förlägna "oj, anteeksi" innan jag hastigt plaskade därifrån.

Annars är jag tillbaka till gammal dygnsrytm här hemma, dvs sitter uppe till elva - halv tolv, och är trött på morgonen...men det är så otroligt skönt att bara säcka ihop framför tv:n då D somnar och bara zippa (zappa? zuppa?) mellan kanalerna tills ögonen börjar ramla ihop, utan att behöva tänka på något praktiskt alls. Tyvärr betyder det också att jag har ytterst lite tid framför datorn - på måndag börjar min föreläsning på arbis (blir cirka 4 måndagar) och jag har varit tvungen att försöka förbereda det medan D sover på dagen, för på morgonen ligger jag definitivt tills han vaknar (7-8 på morgonen, vilket ju är helt bra, men det har varit tänder på gång igen och han brukar gny på nätterna och väcka mig). Hade honom upp i arbetsrummet då jag gick igenom dior från England, men det blev svettigt. Ni kan föreställa er hans inre monolog: "nej men vad spännande, så massa små roliga lappar, tänka att få kasta dem runt hela rummet. Där fick jag en, nu ska jag testa om man kan trycka i mitten, nämen, varför tog mamma bort den nu då? Det var ju jätteskoj, och så många fler det finns, varför har hon dem så högt upp, nå, jag far och påtar på detdär starka ljuset i stället på lådan som surrar på bordet.....". I varje fall har det varit nostalgiskt att gräva i guidelådan och titta i gamla album - hur ung och oförstörd man en gång varit :) (guidebild från andra vintern på Sri Lanka - jag är andra från vänster). Tyckte faktiskt att jag hade många riktigt bra diabilder också, synd att man egentligen inte mera har möjlighet att visa dem någonstans. Sen då D blir tillräckligt gammal kommer det väl att ses som något antikt!

Greetings

Thought I'd say a few things again for a change. In the photo you see me helping grandma bake. I think she is a bit careless, leaving things so close to the edge that they fall on top of me when I pass...she blamed me, which I think is a bit unfair, I was just going to push the bowl further away, honestly! Otherwise I've been very good, helping out whenever I can. I'm sure it's good for things in the drawers to come out and breathe once in a while and I think it's nice to see them spread out on the floor. I'm sure mummy doesn't know everything she has in her drawers, I do her a favor by showing her what there is. Strangely enough I heard her mumble something about hating small things the other day. I can't understand that, she must be joking, since she has so many tiny, interesting things in all the cupboards and drawers. But since I aim to please, I've sometimes put the things back in the cupboard - it's actually quite funny what a fuss both she and grandma has made about it, patting and kissing me and telling me what a good boy I've been. Sometimes I help mother when she empties the box with plates and stuff. I don't quite understand her, she doesn't seem to be able to make up her mind. Sometimes she complements me for lifting up the plates to her, othertimes she says "no, no, no" when I try to give her the plates! She says they are dirty then, I just think it's strange that they sometimes have to be there, sometimes not.

Now I've also figured out I can stand on top of things to reach better. You'd think mummy would be proud, but no, she just sighed and started moving things even higher. I don't think it looks nice when everything is stacked on the highest shelf, but maybe that is just a matter of taste.

One thing I don't like is when mummy insists on sticking a brush into my mouth every evening, and sometimes even in the morning. I'd like to just suck the nice stuff from the brush, I really don't like any brushing inside my mouth, then I throw myself on the floor and shut my mouth tight. Lately I've been a bit busy playing with the running water from the tap, so mummy has managed to sneak in the brush. I heard another mother tell her to let me play with the water - that was a very smart mother.

A word I've heard a lot, and which I can say myself is "kakka" (=poo). I seem to be leaking "downstairs", but I don't quite understand it myself. Once I was pressing the buttons on the tv without any pants on, when something happened...suddenly there was a pile of stinking stuff just behind me. I ran to mummy who was in the toilet and pointed at the strange thing. She must've thought it was serious as well, judging by the speed with which she grabbed a cloth and wiped it up and kept saying "usch, kakka" when I wanted to touch it. She seems to say that word many times a day, and she doesn't seem to be too happy about it. I don't like it that much either, because sometimes it burns as well. I think mummy is rather upset about that at times, when she says my bum is red. She thought it was because of something I ate, but now she thinks it's because I have gotten so many teeth. This week my gum has been itching a lot, and I have to admit, I have been in a bad mood because of it. Then I throw myself on the floor when mummy doesn't let me have what I want, but it doesn't really work, because usually she lifts me into her lap and starts dancing around with me - then I forget what I was upset about, because I can't help giggling when she swirls around. And usually I'm in a good mood, if I'm not too tired or have a sore bum or gum.

The other day I was amazed at how fast grandma could actually move. I had gotten hold of her purse and had to run, because she was came after me so fast. But then she was out of breath as well. Mummy seems to have trouble lifting me up when she is lying in her bed. I think she should do some work-out, I like to play being an airplane.

We also go out most days, I especially like to sit in puddles after the rain. In the sandbox mummy complains that I should do the work myself. I don't see why, I like to look at her baking sandcakes for me, which I then can destroy. It's good for her to be active as well, I think. Well, that was a bit about what I've been up to lately. I'll let you know how I'm getting on again when I feel the time is right!

Till Katri

Känns det annorlunda...? :)

Colorado Avenue

Så var det biodebut som mor...sist jag var på bio hade jag stor mage, kommer jag ihåg. Nu hade jag skaffat barnvakt, så jag fick gå och se den stora österbottniska filmen, som det varit så mycket hallå om. Och visst, det var roligt att se bekanta som skådespelare, vackra vyer och bilder, bli påmind om min egen far (av någon orsak tänkte jag mycket på honom), MEN. De kunde ha gjort det så mycket bättre, då de nu en gång satsade. Jag tyckte den var alldeles för splittrad, speciellt i början. Problemet var kanske försöket att berätta flera personers historia - jag tycker det skulle ha varit bättre att satsa på Otto från första början och berätta allt från hans synvinkel, nu tyckte jag filmen inte lyfte förrän tyngdpunkten började vila på honom (eller var det för att de valt en så snygg och karismatisk skådis till hans roll...:). Då jag började skriva artiklar fick jag höra att man måste "kill your darlings", dvs ibland ta bort någon mening/ord/kanske helt stycke, som man tycker om, för att det helt enkelt inte passar så bra i det stora hela. Här borde man också ha valt antingen Hanna eller Otto, för att få mera djup i det hela, för att kanske få längreoch färre scener - för att komma karaktärerna närmare in på livet. Skådespelarna var ändå jättebra, speciellt Otto och Johannes, dialekten funkade bra. Lite störande var det att personerna inte åldrades naturligt - finns inte maskeringskunskapen i Finland ännu...? Den yngre Hanna och Johannes borde kanske ha spelats av skilda personer, för att få skillnad till dem som äldre. Såg lite komiskt ut då Johannes grälade med sin pappa och de såg lika gamla ut. Tyckte mig också märka att lille Otto hade klarblå ögon, fast de var ljusbruna när han var vuxen....Mycket kritik, kanske för att filmen ändå var bra och för att man så väldigt gärna skulle vilja att då det en gång görs en film i våra trakter - om vår kultur, baserat på en väldigt bra roman - så skulle det också bli något enastående, något som kunde greppa folk utanför vår krets. Lite är jag rädd för att den inte kommer att väcka så mycket uppmärksamhet. Jag hoppas jag har fel. I alla fall blir det intressant att höra vilka reaktioner filmen får utanför Österbotten.

Rutiner är bra!

Jösses, snart har jag motionerat mer på en vecka än ...ja, vad ska jag dra till med, hela sommaren...? Nåja, mycket har det i allafall blivit. Jogging för en vecka sen på tisdagen, ikväll började jumppan och var och simmade på lördagen, jätteskönt. Det var väldigt lite folk i simhallen, men det blev extraspännande för en jättesnärtig typ simmade på banan bredvid. När det var dags för bubbelpool satt han ensam i en, två tjejer i andra - så jag sällade mig såklart till honom. MEN jag märkte till min fasa att inget ändrats genom åren. Kände mig lika som på tonårsdansen, då killen jag varit förälskad i i åratal äntligen kom och bjöd upp mig - vågade inte ens se på honom, än mindre säga något och var säkert som en stel pinne att hålla i. Nu var jag också rätt stel där jag klamrade mig fast i poolkanten så jag säkert inte skulle nudda vid honom och stirrade ut genom fönstret som om jag varit hypnotiserad. Jag försökte se sådär jätteavslappnad ut, men i denna ålder tror jag nog att antennerna ganska klart berättar vad som är på gång - han måste ju ha sett att jag var helt bortgjord av förlägenhet. Suck, suck. Jag har alltid varit usel på att flörta, tydligen har inget blivit bättre med åldern. Tror att han kan ha varit yngre än jag, så i allafall gjorde jag inte bort mig med någon intelligent replik typ "det är mycket bubblor här i poolen, heheh"...

Nåja, det var ändå en trevlig förmiddag - träffade en klasskompis från Handels på lunchen också. Tyvärr blir Ds dagsrutiner störda av träffarna och han har nu båda gångerna han varit hos sin pappa varit rätt upp och ner resten av dagen, kanske främst för att sömnen på eftermiddagen blir splittrad (i lördags hann han sova en kvart innan jag hämtade honom, och sen sov han inte mera, trots att han brukar sova bra i bilen). Jag kan bara hoppas att han småningom blir van med det hela och nog var han rätt upp och ner efter mamma-barn träffen i onsdags också, trots att han hade det jätteskoj där.

I morgon är det mamma-barn träff igen. Jag har också tagit mig ur den konstiga humörsperiod jag var inne i, tack och lov. Vardagen får lite små kickar av möten (byarådsärenden), mamma-barn träffar och nu mina nya motionsvanor :). Hösten brukar vara lite tung för mig, av olika orsaker, men kanske jag vänt tillräckligt många blad nu för att äntligen få en harmonisk höst, trots tilltagande mörker.

More life!

When I moved home four years ago (seems like it was much longer...) the "village in the village" seemed rather lifeless - empty houses, not many kids, only our neighbour's. Now there is D, in January there will be a new baby two houses from my place (I'm keeping my fingers crossed for a boy...selfishly I'm hoping for a playmate for D), this summer a family with two kids around 5 moved to the house next to the one I just wrote about. I went there on Saturday to wish them welcome to the neighbourhood, and found to my surprise that they had a lot of animals. I had already seen a horse, but it turned out they also had a cat, four rabbits and five goats (and a lot of mice..."wild" ones)! I'm so happy for D (and myself) - that they neighbourhood will be alive, and we can maybe sometimes pop in to see the animals. It's been thirty years since there was a horse among this group of houses. Our previous neighbours had one when I was a kid. He liked to bite, so I never patted him, but I practised taking photographs with my first camera - I especially remember a photo where poor "Pelli " had no head....

Anyway, I was also reminded of the fact that I've always liked animals. And as many other teenage girls, I dreamed of my own horse. Somewhere deep inside I'd love to have a lot of animals - the problem is that I don't want to have them for the purpose of eating them in the end...and I know that as long as I don't have a partner, it is not really possible (well, a cat would not be impossible). Otherwise I might have started a farm where citykids (or countryside kids for that matter) could come to see animals that used to be common in the countryside just thirty years ago. Oh well, things can change rapidly, we all have proof of that, so who knows! Meanwhile I can be happy that there are more children and animals close by again!

Det blir nog bra

Med risk för mycket folk i fähuset, kan jag härmed avslöja att regnbågen slutar just där - i vårt fähus. Jag har nu börjat smått röja upp i uthuset, för att om möjligt själv lägga vantarna på guldet, men om någon vill komma och hjälpa till att röja, kan jag tänka mig att dela med mig av bytet.....:)

Det är nog lustigt hur vissa dagar lite hakar upp sig hela tiden - var fast besluten igår att fara på jumppa, som skulle börja då. Blev helt rosenrasande då jag sent omsider skulle iväg och inte hittade bilnyckeln någonstans. Inte var den i bilen (dit jag ofta glömmer den på kvällarna), inte i väskan jag hade på dagen, och inte i jackfickan. Inte heller hade jag slängt den på diskbordet. Men just då jag höll på att spricka upp, kom jag att kolla på nyckelkroken...ehheh, där hängde den ju. Rivstart iväg - men väl framme fanns inga andra bilar, bara en lapp att jumppan börjar först om en vecka. Sällan har man känt sig så ballongaktig - pyste ihop till lite mindre storlek, men eftersom alla var inställda på att mamma skulle motionera, så for jag på länk nr 3 i höst. Det ni. Kondisen stiger så det knakar :). På kvällen skrev jag fler inlägg än det om vardagsglimtarna här på bloggen, men plötsligt meddelade datorn att det var dags att gå och lägga sig - eller nåja, internet hade gett upp av sig själv, så det fanns inget annat att göra.

I dag började mamma-barn på församlingen. Nu är tiden rätt för oss. D travade iväg till alla leksaker och satte sig bland alla barnen, utan en blick på mig, det var bara någon gång under de två timmarna han lite noterade att mamma ju också fanns på plats! Känns jättebra nu, han kommer att få ut massa av träffarna en gång i veckan.

Har börjat fundera på vad jag ska göra när jag blir stor. Frilansandet är annars skoj, men så osäkert. Nu verkar det också som om det kommer att finnas mindre och mindre möjligheter för mig att få in mina artiklar (ringde JT igår om en artikel jag kunde ha skrivit, men de tyckte de ville skriva själv...varsågod då för tipset :( - skrivklåda har jag, synd bara att jag inte lyckas få smör på brödet med bloggskrivande! Så senast om cirka två år borde jag ha hittat något lite mera regelbundet och säkert, kanske ett halvdagsjobb. Får skicka ut önskningen i universum och se vad som händer! Hittills har jag alltid hittat jobb då det behövts, så månne det inte ska ordna sig i framtiden också.

Surströmming

Photos from an evening of testing a Swedish "delicacy" (ironically said): "Sour herring" (don't know the term), tasting like bluecheese a bit, which I don't like either. But the company and the surroundings were great, both me and D enjoyed ourselves, despite the bad weather.


Ett kulinariskt benjihopp - upplevde jag på fredagkväll, bara 1 km hemifrån. Första gången i mitt liv smakade jag surströmming - yäk, säger jag. Påminde om mögelost, vilken jag inte heller gillar, efter att jag som 10-åring uppmanades blunda och öppna munnen och fick den full med äcklig, slemmig mögelost, som jag aldrig smakat, eller ens visste existerade. Smörgåsen med strömmingen gick bra ner tills en jäkel fastnade mellan tänderna och jag hade hela härligheten ensamt på smaklökarna. YÄK, säger jag igen. Min väninna B har fångat mina känslor perfekt i sitt foto på mig :).

Annars var Jeposmettonas kväll härlig, trots hagel och regn. D fick som vanligt vara med, men fick varken snaps eller strömming. Jag njuter oerhört de gånger jag bara kan promenera hemifrån till någon "tillställning" (tack C - oftast hos dig :) - att det som händer, händer så nära hemmet att man inte behöver fundera på fortskaffningsmedel.

Vardagsglimtar

Vid matbordet:

- Inte kasta maten på golvet!

- Men D, ta inte mammas sked (D sitter med två teskedar i ena handen och en gaffel i andra, om han är på riktigt dåligt humör åker alla på golvet).

- Nämen D, klotta inte med maten, säger mamma matt (lillen har stoppat händerna upp till armbågarna i maten och klappar förtjust i den, mockar emellanåt in en näve)

- Va dukti...neeej (lillen har skyfflat skeden full och visar stolt upp den - fel väg och innehållet rinner på golvet/mammas knä/lillens famn...)
- NEJ D - SÄTT DIG NER!! Du kan falla!! (och varje gång står han där och balanserar i stolen med ett förtjust leende....suck.)

Utomhus:

- NEJ D, du får inte äta sand.

- NEEEJ, usch, inte äta ruttna äpplen.

- NEJ, D, du får inte fara ut på vägen.

- Nejmen, D, sätt dig inte i vattenpölen, mamma glömde sätta på dig kurahousut.

- (Snyft) Doppa inte armarna i vattenämbaren igen!!!

Inomhus:

- NEJ!! Du FÅR INTE trycka på knapparna på mammas dator. oh, nej, nu slocknar den igen...

- Nej, ajajaj, inte trycka på tv-knapparna. NEJ, INTE HELLER VIDEON (lillen står och klappar videokassettluckan så den fladdrar tills mamma kommer och tar bort honom)

- Vad har du i munnen....Nej, man ska inte äta papper/trä/mejslar/pennor/virknålar/disketter/öronproppar/armband........

- UUUUSCHHH NEJ, sätt bort kakkaborsten!!!

- DRICK INTE UR BADBALJAN!

- Nej, inte slicka vatten från golvet (med mattare tonfall)

Detta är bara en bråkdel av alla nej jag delar ut varje dag - hur ska stackarn lära sig att vara positiv i framtiden :(?