Framåt!

Nu har jag sovit gott två nätter - skillnaden känns direkt runt ögonen på morgonen när man vaknar, och förstås på energinivån på dagen. D har varit hos sin pappa i natt, jag hade en skön dag i går. Bestämde mig för att göra precis det jag känner för - låg i gungan och läste tidningar en bra stund. Det var äntligen solit här, om än lite kylig vind än. Sen fick jag gjort lite småsaker, som funnits på "to do"-listan, målade lite både inomhus och utomhus (fönsterkarmar, bit vägg, bit av ett skåp...), städade och hann sen ännu ta ett skönt bad. Badet har blivit symbolen för avslappning och egen tid. Fast sen blev det lite fel - stod och filade ena foten över wc-stolen och tappade plötsligt balansen. Viftade vilt omkring mig, men inget hjälpte, där halvlåg jag sen med ena foten nere i vattnet och blivande blåmärken på båda armarna och sjuk tumme. Säkert såg jag lustig ut, men det kändes inte så skoj. Nu vet jag hur mommo känner det, hon tappar lätt balansen och faller handlöst. Är detta ett ålderstecken :(?!

Skickade ett mail till fredrikshamnaren att jag bara tänker på honom vänskapligt (han hade ringt flera gånger, men jag hade inte svarat, första gången jag gjort så, trots att jag kunde ha svarat...). Lessamt, lessamt, bra karl, som sagt, men när det inte känns rätt, så gör det inte det. Vi får ju se om han nöjer sig med det "vänskapliga". Sen hade jag tänkt börja skriva en "andlig dagbok", allt mellan varven läser jag böcker om andlig utveckling - nåja, har läst ca tre i år, nu började jag på med "Heliga kontrakt", Caroline Myss. Väldigt intressant, baserar sig mycket på Jungs arketyper. Spännande också då saker och ting knyts samman, läst Jung runt 20 och var väldigt fscinerad av honom. Samtidigt länkar det också till vad jag läste i Ruiz bok. Myss rekommenderar just en dagbok, för att teckna ner tankar och känslor som dyker upp vid läsningen. Jag har många sådana på lager, så jag hann bara skriva några sidor, då jag blev dödstrött och fick gå och lägga mig (halv tio! Fast sen var det en stor, fet fluga i sovrummet...så somnade först cirka en timme senare...). Men jag antar att det är någon sorts introspektion jag går igenom nu just. Delvis hänger det säkert ihop med sökandet efter en partner, vill ju inte upprepa tidigare misstag och det finns mycket att reda ut och försöka förstå i det förflutna, sådant som påverkat min förmåga att knyta an till andra människor. T.ex. fick jag veta av min mamma helt apropå att jag blev ganska mycket retad som liten flicka. Jag var ju rätt udda här i vår lilla by i byn - ensamt barn (säkert svårt att knyta an till andra barn), gamla föräldrar, som mest jobbade och dessutom en finskspråkig mamma (iofs var jag inte den enda med det). Jag kommer inte ihåg det, fast nog lite mobbande på hemvägen från lågstadieskolan av två större flickor, bl.a. lyfte de upp mig i benen och släppte ner mig med en duns med huvudet före då vi väntade på bussen, tack och lov var det, vad jag kommer ihåg, den enda incidenten, och månne inte nästan alla barn blivit retade i något skede av barndomen, men nog sätter det säkert vissa spår, som det kan vara bra att fundera på.(några timmar senare: kom ihåg att när jag började på ettan tolererade jag inte mera att bli retad, då sprang jag efter retaren och ville slåss...).

Oj vad det blev "fundersamt" :). Är nu väldigt ivrig över fotograferandet och känner hur envisheten aktiverats: jag SKA lära mig använda min digisystemkamera manuellt. Även om det tar åratal...Men hörde att de har en nybörjarkurs just i det i höst i arbis, jag hoppas att jag lyckas hitta barnvakter, så jag kunde gå den. I fotoshop finns det också en hel värld att mixtra med - midsommarrosen har jag lite experimenterat med, men inte finns det ju tid och ork för mycket sådant ännu. Men lite i gången. Hade tänkt måla i Ds rum i morse, men nu ser jag att han kommer om en knapp timme, så får börja göra mig redo och fixa mat. I kväll eller i morgon får jag gäster (hurraa, god vän med två döttrar), och på torsdag är det ju qigonglägerdags (hurraa igen!).

Till sist en bild på en snorig och trött D en kväll förra veckan. På fredag sprang han omkring som vanligt, höften verkade inte störa (fast han lite sa "aiai" och kände på ryggslutet på kvällen, hade väl blivit lite ansträngt än).

MÖSS!!!

Jag har nog haft en otrolig otur med dessa katter, först löpandet, sen alla dessa möss och till sist dödsfallet. Allt inom fem månader. Det har inte precis gjort mitt liv lättare.

D somnade faktiskt halv 8 i kväll (ville inte sova på dagen), jag kunde knappt tro det var sant - han vaknade till några gånger än, men jag har haft tid att bekanta mig med fotosidan.se som jag inte kännt till förr. Wow, säger jag, vilka foton!! Jag önskar jag också kunde ta foton som fick folk att stanna till, men mitt tekniska kunnande är svagt, och mitt tålamod kommer kanske aldrig att räcka till för att lära mig alla tekniska finesser på kameran :(. Men jag kan ju försöka lära mig lite till i allafall.

Anyway, hörde ett krasch från sovrummet då jag satt vid datorn och då jag gick och titta så dinglade katten i gardinen och en mus klamrade sig fast i gardinsringen, en blomkruka låg på golvet, D mumlade i sömnen). Försökte ta fast musen för att slänga ut den (med ett papper), men de rackarna hoppar ju alltid, förstår inte sitt eget bästa. Dethär var ju inte första gången detta hände. Häromdagen mötte jag en mus på väg ner i trappan, en annan dag var det en som klättrade i gardinen mitt på dagen. Jag får så lov att börja låsa kattluckan till natten, men det är sen igen en sak till att hålla i minnet, och katten är inte nödvändigtvis snällt på plats just då jag vill stänga luckan. Jag ville ju ha en katt för att få slut på möss i huset, inte öka populationen.

ps. nu tog jag också bort länkar till bloggar jag gärna skulle ha läst, men när där (nästan) aldrig händer något, vill jag inte hålla på att i onödan kolla in dem. Matt, if you ever check my blog again, sorry to have deleted you from the list, but it's frustrating to check your blog and have nothing new to read!!

Lågtryck

D går redan bättre (springer också), så det verkar inte ha varit så allvarligt, tack och lov. Läkaren kunde ju inte heller säga annat än "kom tillbaka nästa vecka om det inte är bra ännu". Men jag måste säga att jag själv inte är i skick. Känner mig energilös och nere, och någon riktig konkret orsak finns inte. Jo, det regnar, jo, nätterna är oroliga - men i stället låg vi och drog oss till nio i morse...I går kväll var jag med och diskuterade bildandet av en ny fotoklubb - jätteskoj, men inte ens det piggade upp. I stället hängde jag upp mig på att nästa träff såklart blir då det är meningen att jag ska hämta D hos hans pappa, då D varit på en extraträff där (och avskyr att vara tvungen att fråga om vi kunde ordna det på något annat vis). Det känns som om det hänger ett mörkt moln över mig - direkt jag försöker kravla mig upp, kommer något och slår ner mig igen. Är det inte sjukdom, är det något annat (tog verkligen hårt detta med kattungen, saknar honom dagligen). Lessamt är också att det alltid blir knapert med pengarna till sommaren. Jobbar jag inte extra (har inga jobb på sommaren, vilket jag egentligen inte ens skulle orka med), så kommer det inte heller in välbehövliga extrainkomster. Och nu kom olje-,el-, avloppsbrunnstömningsräkningarna på samma gång, dit for alla reserver, suck.

Kanske det helt enkelt bara är det att jag är trött. Det har blivit några perioder i år, där jag pressat in för mycket på för kort tid...och fått lida av det efteråt, förra veckan var ett sådant exempel. Men jag vill ju så väldigt mycket och vill inte missa något, vill få upplevelser själva också, inte bara vara en hushållsmaskin här hemma.

På veckoslutet är D hos sin pappa igen, jag hoppas verkligen att jag då ska få vila utan någon katastrof som igen slår in. Kanske jag då lyckas fokuserar på allt positivt igen, jag hör ju hur jag riktigt gräver ner mig i negativa känslor, men hur "snap out of it"?! Kanske det behövs dagar av ren och skär nedstämdhet, det kan ju bara gå uppåt sen igen.

Aiai

Det blir läkarbesök med D i dag. Märkte i går på morgonen att det var något konstigt med hans gång. Visste inte vad jag skulle göra, men eftersom han inte verkade ha ont, fast det såg ut som om ena benet plötsligt blivit för långt, så lät jag det vara. Men nu på morgonen gjorde det ont då han skulle börja gå, så nu har jag beställt tid till läkaren. Jag kan inte förstå annat än att han måste ha slintat på något vis när han kom uppför trappan på måndagkväll, då började han gråta. Jag trodde det var för att han blev arg över att han inte fick upp ett bräde han kånkade på, men det måste ha varit för att han stött sig. Vad svårt det är att veta vad man ska göra med ett litet barn, som inte riktigt kan berätta hur det känns!!! Dessutom märker jag att mitt förtroende för läkare är ganska litet, ett piller är inte vad jag tror hjälper nu, om något är sträckt eller ur led. Men i allafall måste jag ju göra något.

Semester?!

Till min stora förvåning började min semester i dag. Har en person jag vill intervjua, men han har inte möjligt denna vecka, jag har inte det nästa vecka...så det får bli till slutet av juli. Tidningen jag skulle skriva till är hur som helst på semester, men det skulle ha varit skönt att känna att man gjort det som fanns på lager. Men då det inte går, så går det inte. Får försöka skjuta undan "kom ihåg":en och ställa in mig på "vårdledig", som jag ju officiellt är. AH! Nu kan jag koncentrera mig på att ha skoj tillsammans med D istället för att hela tiden fundera hur jag får tid utan honom (för att kunna jobba).

Vilken otrolig skillnad en liten tankeförändring kan göra - känner mig redan lättare till sinnet! Skönt att intervjun inte passade denna vecka, var nog för trött för att alls göra den. Nu får jag satsa på att förhöja orken den närmaste tiden!

Suck

Mellan torsdag och fredag fick jag sova ostört sex timmar - det är rekord. Jag förstår inte vad som är på gång med D, han gnäller till nästan en gång i timmen varje natt. Och i natt kom katten in med en mus igen och hade party med den i sovrummet. Hade lämnat dörren öppen, för det blir så kvavt i rummet med det stängt. Har jag upp fönstret blir det för kallt mitt i natten, speciellt då D sparkar av sig täcket hela tiden. Känns som om jag är i en ond cirkel, får aldrig sova ordentligt och allting gaddar ihop sig så att jag inte ska få det, är det inte D är det katten. Och Ds hosta ger sig inte - nu är jag fundersam på hostmedicinen jag fick av läkaren mommo var till. "Ephedrin" för barn, räknas som dopningsmedel och har röd triangel på flaskan. Känns inte bra att ge det, men det känns som om jag måste göra något i allafall, snart har han varit förkyld i en månad. Eller kanske det är hostmedicinen som gör att han sover så oroligt?! Ja suck suck suck. Och det bara regnar och regnar....

Trött!

Vilken vecka det varit - den började ju i fredgas med katten som dog (den smärtsamma känslan började avta först på tisdag), det var gräl om infotavlan (inte inom styrelsen, men vi har gång på gång blivit "attackerade" av en person, jag ringde honom och försvarade oss, men han gav sig inte, vi får göra nya filmer av kartan att sätta upp. Mycket nötande, helst skulle jag strunta i hela byarådet, nu börjar det bara ta energi, i stället för att ge), jobb (en artikel fick jag gjord), meditation på tisdagkväll (behövlig), städning, middag på torsdagkväll med ny-tv (de bjöd :), konfirmation på fredag och så alla dessa karlar...

.S dök upp sent på tokväll och for hem lördagförmiddag. Vad ska jag säga...jag tror han är en mycket bra karl för rätt kvinna. Det går ju inte att tvinga sig till någonting, men var riktigt trött på mig själv. Vi kunde prata om allt, han lyssnade, kom ihåg vad man sagt, hade liknande erfarenheter...vi var jätteöppna med varandra, och dessutom gillade D honom. Men, men - om han bara stod lite för nära mig ville jag dra mig undan. Var absolut inte intresserad av honom fysiskt. Vad gör man, när viborna inte finns på plats går det bara inte att tvinga fram något, fast man skulle vilja göra det! Ramarna för romans var ju på plats - härlig solnedgång fredagnatt, den mest trolska natten på året. Men nej, inte minsta lilla romantiska stygn kände jag :(. Trött var jag mest hela tiden, vi satt upp till halv två båda nätterna och det är ju inte tider jag är van vid. Sen hade jag ju konfirmationsfest att gå till på fredagen. Visste ju att det skulle bli för fullt med aktiviteter, men...ville jag ju se vem han var.

I går var jag helt utslagen, vi hade åska och regn mest hela dagen. I dag borde jag hitta på något med min energiske lille kille. S har redan skickat många textmeddelanden, men han kanske småningom förstår att det nog inte blir vi - vi pratade nog om det också. Inte så lätt att sätta orden på ett finkänsligt sätt, skyllde på att jag inte ännu är redo. Vilket i och för sig troligen är sant, tilliten till män rubbades rätt ordentligt med min exman. Ds pappa var ett för tidigt, smått desperat försök att försöka hitta tillbaka till ett förhållande igen. Nu tror jag att jag tar semester från detta kontaktsökande, det är lite tröttsamt :). Har gäster, qigongläger på kommande efter nästa vecka, då jag ännu borde prestera en artikel, sen är det riktigt semester. Ah, vad det ska bli skönt!! Hoppas ni andra hade en glad, social och lättsamt midsommar :).

It's raining men...

..i allaflall jämfört med dessa senaste år! Inom en vecka kommer jag att ha träffat tre helt nya bekantskaper, en var ju i lördags (redan avskriven, snabba ryck :), i går dök en annan upp här hemma medan jag var på meditation (första sedan i augusti, var verkligen i behov av det). Det är en typ jag inte riktigt blir på det klara med, han såg artikeln i tidningen om mig sommaren då D föddes och skrev till mig i fjol, tror jag det var, första gången. Jag tror han fått för sig att jag är hans "projekt", dvs att han ska omvända mig och visa mig den rätta vägen, dvs ett parförhållande och kyrkan. Kan ha fel, för han är väldigt flummig, och mycket kontakt har jag inte haft, just för att jag inte vetat vad han egentligen vill och har haft på känn att det just handlar om "omvändelse" vilket jag inte är intresserad av att bli tvingad till. Eftersom han har rötter här i Jeppo och känner mina släktingar, har jag ändå tänkt att han kanske inte är så farlig. I går hade han pratat med min mamma i en timme (hon undrade också om han ville omvända henne - vilket är helt onödigt, hon är traditionellt troende) och lämnat en barnens seriebibel åt D. I dag tyckte hon att han kunde ha huggit ved åt oss, när han nu såg så välmående ut :).

Halv tio dök han upp igen, då jag var mitt i Ds nattning (rekommenderar inte kontakt med mig då, avskyr att bli avbruten med våra kvällssysslor, är oftast så trött då, så det lilla jag har kvar måste jag sätta på att få D att sova). Han såg egentligen riktigt snäll ut, men var irriterande flummig - jag anser verkligen att någon främling, som egentligen inte vet något om mig, inte har rätt att när som helst komma och börja "predika" åt mig (släppte inte ens in honom, men han förstod inte vinken). Respektlöst och fräckt. Och det lät jag också förstå. Han var övertygad om sin rätt att lägga sig i mitt liv, oberoende vad jag hade att säga om det, fick ett mail sen ännu på kvällen.

Vet inte om det är någon vits att skriva och säga vad jag tycker, fast jag egentligen skulle vilja det, är ganska upprörd över att man tar sig rätten att börja "lära ut" åt främlingar hur de ska leva sina liv, utan att de bett om det. Nå, har egentligen inte tid att sura över den typen, för i morgon kväll dyker Fredrikshamnaren upp :). Han kan inte komma nästa helg, så tänkte att det är lika bra att få undan träffen med det samma då. Lite knepigt kan det bli, om jag inte riktigt gillar honom "live", för han har ju rätt lång väg hem (åtminstone 6 timmars bilväg...), men vi har pratat i telefon och det verkar som om samtalet flyter om alla möjliga ämnen, så jag tror att även om inte tycke uppstår, så kan det bli början till en vänskap. Huh, huh, allt snurrar lite väl snabbt, och sover ännu dåligt på nätterna, så jag är jättetrött. Får strunta i städningen nu just och ta en tupplur då/om D gör det i dag.

Almost midsummer

Photo taken halv an hour before midnight on the 14th of June, looking north from my balcony.

Mångalen

Just så, dethär är varför jag inte kunnat sova så bra på sista tiden!!

Decisions

Jaa, nu får ni följa med mina sprattlande försök att knyta kontakt med det motsatta könet också!! Blev lite för mycket av både det ena och det andra de senaste dagarna, kunde igen inte somna om då D väckte mig med sitt hostande fyra-tiden. Hur ska man förresten veta när man bör uppsöka läkare med ett barn? Han har ju ingen feber, men hostan låter inte riktigt bra. Å andra sidan hostar han inte så ofta.

Lördagsdeiten har inte hört av sig, och nu då jag fått lite distans, så inser jag att han verkligen inte är den sorts man jag vill ha i mitt liv. Förutom ett tilldragande yttre, och det faktum att han bor tämligen nära och kanske också kunde flytta, eftersom han faktiskt också var arbetslös nu just, så finns det inte så mycket annat positivt att komma med. Efter mitt katastrofäktenskap med kubanen, är jag mån om att träffa en man, som jag verkligen kan lita på och som kan få mig att må bra, och som jag känner att gillar mig som jag är. Och förstås att vi får kontakt på alla plan. Kan inte ens komma ihåg att lördagsdeiten skulle ha frågat något om mig, han gjorde flera saker, som jag nu inser tyder på att han inte är speciellt omtänksam eller empatisk (skrattade närmast åt att jag sörjde katten...), vilket jag verkligen skulle önska i en framtida partner. Pratade i telefon med killen från södra Finland, han vill komma hit på midsommar, men fast jag nog gärna vill träffa honom också, har jag föreslagit helgen efter, för denna vecka har jag mycket program. Vill inte känna mig stressad, då det för en gångs skull är trevliga saker på gång - middag på torsdagkväll och konfirmation med påföljande möjlighet att träffa släkt och vänner på fredag. Att han sen skulle dyka upp mitt i det skulle inte vara så bra - för han har sen inte möjlighet att komma på lördagen, då jag inte mera har något program! Men trevligt med en man med initiativ och vilja att satsa lite!

ps- åååh, vad jag blir trött på skatorna. De har ungar, som flyttat ur boet nu just och skränar runt huset nästan dag och natt. Då jag grillade härom kvällen hade de varit och knyckt en korv!

ps2. nu har jag satt in en länk till mitt webalbum här till vänster - välkomna och kolla!

Hjäälp :)!

Det är nog så typiskt, börjar det hända, så sätter det i gång riktigt ordentligt, och så får man problem med att välja! Nu är det så att jag också mailat med en kille i Fredrikshamn i några dar - han verkade väldigt lik mig till sättet, så tänkte att jag ju också kan skaffa mig en mailvän. Han är också en som blir otroligt ivrig om han hittar något han blir intresserad av. Med honom har vi skrivit rätt långa och personliga mail redan, fast det ju är helt på "introduktionsstadiet". Nu börjar han också föreslå träff! Och då börjar jag ju få samvetskval, jag antar att det rätta är att berätta för båda att jag nu då har kontakt med flera. Eller..? Fotona säger inte heller mycket, har jag märkt. Gårdagens deit hade vissa foton, där jag gillade hans utseende, andra där jag var rent av förskräckt, i verkligheten var han snygg, men det var förstås utstrålningen och helheten som var det viktiga. Denna andra kille är inte heller jätteimponerande på bild, men jag antar att jag nog behöver träffa honom också för att få en riktig bild. Har på känn att vi kan bli goda vänner, men något annat...? Nu kommer D snart hem, jag har målat lite på hans vägg igen, jag skulle sååååå vilja börja bli klar med åtminstone halva!!! Men det rör minsann på sig i mitt liv! Skönt att få hem D, så det blir mera liv i huset!

Comfort in nature

Hann med mycket i dag: först tog jag D till sin pappa, och for sen på lunchdate i Kokkola (lovande, lovande....:), en riktigt attraktiv man, men...jag tror inte vi har mycket gemensamt, typiskt! Ska väl nog träffa honom än..so to be continued....:) På hemvägen tittade jag in till mitt livs första auktion, eftersom jag kände personerna som hade den. Köpte inget, även om jag såg något jag kunde ha bjudit på. När jag kom hem kändes det hemskt utan D och Nalle. Försökte sova, men det gick inte. Då bestämde jag mig för att ta en längre cykeltur till skogen. Då pappa dog (2002), låg jag allt emellanåt på åkrarna i den varma augustisolen och det kändes som om sorgen lättade, nu ville jag i allafall röra på mig. Har inte cyklat denna väg på flera år, så den kändes ny och fräsch. Sen hann jag ännu på ett 50-årskalas i centrum, men där började den förra korta natten göra sig påmind. Nu försöker jag undvika det tysta huset med att hitta på mer och mer att göra på datorn. Fia-katten verkar också lite vilsen, hon har släpat flera möss, lämnat dem på badrumsmattan, som om hon hoppats att Nalle ännu kommer in och äta. Men hon har inte egentligen jamat efter honom, bara just då hon kommit med mössen. Jag tror hon förstår att han är borta. Både mommo och jag har svårt med att titta ut genom köksfönstret, det hände ju precis utanför. Och D frågade efter "katten" igår kväll och i morse flera gånger, sade "bilen - tuut,tuut" då jag förklarade att Nalle-katten nu är "borta". Det är nog som om han också vet att något speciellt hänt (han såg också Nalle då han just blivit hämtad från vägen till vår gräsmatta och jag försökte då förklara att han nu var "borta") .

I found a pond in the middle of the forest (sand had been dug from it) during my small bikeexcursion and took photos of the reflections, actually upside down, but I think they look better the "right " way. Could illustrate the briefness of life on earth, our lives are like reflections on water... (my cat died yesterday).

Rubbade cirklar

Usch vilken dag det var i går. Den började så bra, D och jag uppvaktade ett fadder på morgonen. Men sen kändes den närmast som en mardröm. Jag grät så jag har helt uppsvullna ögon ännu - riktigt perfekt upplägg för en första date med någon....Till saken hör att om jag börjar gråta, så vill det inte riktigt bli ett slut på det, och detta med katten var nog en stor chock. Jag har otaliga gånger klandrat mig själv - varför gick jag inte ut direkt, kanske jag skulle ha hunnit rädda honom, och kanske lite nått fram att man inte ska vara vid vägen. Som oftast handlar det ju om korsningar - ett fel beslut kan bli ödesdigert. Jag begravde honom i blombänken - snart är trädgården inte annat än en gravgård för katter, alla som jag haft finns där. Min allra första egna katt Nelson, som någon katthatare (troligen) sköt några månader innan jag kom hem från mitt år i England, Matilda (Nelsons dotter) och Totte ligger under rönnen och nu då lille Nalle, som knappt hann börja bli den han skulle bli. Jag pratade ofta med mamma på sista tiden om hur stor han egentligen skulle bli, svansen var jättelång - D skrattade förtjust då han vispade runt sig med den och D fick den i ansiktet - och han verkade annars också bli en stor, präktig katt.

Jag funderade också på varför det kändes som ett slag i ansiktet att han dog. Jag tror det har med det att göra att jag desperat försöker skrapa ihop liv och rörelse runt D. Jag antar att jag redan känner av en viss "tävlan" med hans pappa - där har D på sätt och vis en syster att leka med (hon är 5-6) och en hel familj runt sig, senare stadens alla nöjen. Här ville jag i allafall ge honom en lekkamrat, en varelse till att ha runt sig, eftersom min tid och ork inte räcker till för att hela tiden vara med honom. Den lilla, energiska katten var redan en stor hjälp och det var härligt att höra D skratta då han "lekte" med Nalle (visserligen lite våldsamt emellanåt, men Nalle verkade härdig!). Kvällen före kom Nalle, sin vana trogen, upp i sängen precis som D skulle börja sova. Han skulle ju upp till katten, men jag sa att han får leka med honom i morgon, nu ska det sovas. På morgonen var Nalle där igen, lekte genom spjälorna med D och sopade till honom med svansen i ansiktet när D senare kommit upp i min säng. Fem timmar senare var lekarna förbi för Nalles del, hans silkeslena päls, den fina svansen täckta av tidningspapper, nedgrävd i blombänken. Medan jag höll på där ute, saknade jag helt fruktansvärt hans energi och närvaro - nästan alltid var han med, vad än man höll på med. Tänkte att jag direkt skaffar två kattungar, men det kräver också energi att lotsa små varelser framåt (jag misslyckades ju med Nalle, lyckades inte lära honom om vägens faror) och dessutom kommer veterinärkostnader till, så jag tror vi får vänta, kanske till nästa år. Fia-katten sov med mig i natt, hon har nog betett sig annorlunda nu efteråt. På ett sätt får hon mera utrymme nu, Nalle tog nästan all uppmärksamhet.

Jag väcktes redan halv fyra av Ds ljud, och sen kunde jag inte sova. Nu har jag tagit ett bad och ska småningom börja plocka ihop för Ds övernattning och fösöka fixa till mig själv lite. Livet går såklart vidare, men jag hade verkligen väl kunnat leva utan denna extrasorg.

Katten är borta

Jag är inte vidskeplig, men kanske jag blir. I dag, fredagen den trettonde, blev vår fina, vindögda 7 månaders katt under bilen. Just före hade vi sett i köksfönstret att han lurade på möss i diket vid vägen, jag knackade i rutan för att få bort honom, men han hörde inte. Tänkte att jag går och hämtar honom, men sen for jag och hämta något till D i stället. En stund senare kom en bil hit och en man berättade att vår katt hoppat rakt ut på vägen framför honom. Mommo hade också sett det, Nalle hade fångat sin mus och hade tagit ett skutt rakt ut på vägen för att snabbt komma in och visa sin fångst. Han dog direkt. Tungan var avbiten, men annars syntes ingenting på kroppen, troligen bröt han väl nacken.

Risken med att bo bredvid en landsväg är ju uppenbar, men ändå känns det så väldigt orättvist. Han skulle ha blivit en så fin katt med lite av ålderns visdom på nacken. Nu hade han just börjat lära sig att inte störa på natten, utan snällt vänta i fotändan av sängen. När han märkte att jag var vaken, satte "spinneriet" direkt i gång. Dessutom var han ju den sociala av våra två katter. Jag tyckte så om att ha två från samma familj - jag märkte tydligt kontakten, t.ex. när de blivit opererade. Mina förra katter, som inte var släkt, kände inte igen varandra efter veterinärbesök, men det gjorde dessa. Mamman slickade sin neddrogade son. Nu är hon ensam. What a waste.

Lågtryck?

Oj vad jag har varit trött och ryggradslös dessa dagar. Vi fick ju äntligen regn denna vecka, i dag har det hållit upp, men det har varit rätt svalt. Jag har varit superslö, långsam som bara den och fått tvinga mig att göra ens det absolut nödvändiga. I går bestämde sig D för att inte sova alls på dagen - jag bävar för när det ska bli en vana. Då blir det ännu mera pusslande för mig för att få tid att jobba, sköta saker och ting eller bara vila. Eftersom jag var på ett möte i går kväll (och drack kaffe där, min tönt - kunde ju inte sova förrän sent) var han hos grannen och hade slocknat 9 - men vaknade pigg som en mört redan före 7. I dag var det sen inget problem med att få honom att sova - och jag tog också en tupplur, men har ändå varit jättetrött och slö.

För att det nu inte bara ska vara lågtryck över hela detta inlägg ska jag avslöja en sak - jag har date på lördag :). D ska ju till sin pappa igen och efter det ska jag fara och kolla in en finlandssvensk, som jag smått mailat med den senaste veckan. Hade inte tänkt avslöja något på förhand, eftersom jag inte tror att det leder till något, men något ska jag ju ha att komma med en slö dag :). Han tycker inte om att skriva (redan det....) och jag vill inte tala i telefon, så jag vet egentligen väldigt lite om honom, men jag lär väl ska få veta mera på lördan. Har i allafall fått intrycket att han kan vara rätt typisk österbottning - dialekttalande och pratsam, så jag tror det kan bli helt kul. Roligt i allafall att annonsen ledde till någon sorts kontakt!

All ok!

Det blev en smärre kris i går - märkte direkt på morgonen att det nya modemet var för litet, det hade inte tillräckligt med ..."hål" där bakom (kan ju inte rätta termer :). Så det blev ett upprört samtal till affären jag köpt den i, D i bilen och iväg till Jstad och köpa nytt. Fast jag fick det större för samma pris, för det var helt klart att killen som sålt det hade klåpat. Men sen, fast alla sladdar satt där det skulle, så funka inget. Oooooh, vad jag var arg och uppgiven. Sen vaknade förstås D och det blev ännu svårare att försöka få det att funka. I ett skede var han och släckte av allt, då böärjade mamma skrika! Men hon bad om förlåtelse sen....först på eftermiddagen fick jag det att funka igen, efter försök att ringa bland annat internetoperatören (tryck här, tryck där, vänta osv...). Hjälpen fanns sist och slutligen i "Elisa avustaja" (ett program som ska hjälpa med problem - ofta brukar den säga "du har ingen internet kontakt", fast jag vet det själv!) på min egen maskin, det var något strul med det nya modemet och kontakten till nätet, men programmet fixade det. Härligt! Men hu vad det var skrämmande att inte kunna läsa mail eller blogga - och inte veta när jag kan göra det igen.

Igår kväll hade vi ett litet byaråds krismöte - förstås har vi missat några firmor på nya infotavlan och en speciellt hade argt klagat. Lessamt, men känns också orättvist. Vi har satt ner en massa av vår tid och energi på arbetet, förstås helt gratis - och det enda som hörs är klagomål. Föreningsengagemang är ofta ett otacksamt jobb :(.

Nytt modem

Ifall det blir tyst här en tid, så betyder det troligen inte att jag har någon stor kris på gång...eller ja, kanske jag har det, för i morgon ska jag byta modem, och samtidigt koppla in "multivoice", dvs, har sagt upp trådtelefonen och ska börja ringa via datorn. Men eftersom det gamla modemet krånglat en längre tid (jag får rycka ur elsladden och koppla i igen nästan varje dag, ibland flera gånger om dagen), har jag köpt ett nytt. Det blir spännande att se om det funkar direkt....

Grattis Bosse!

I fredags uppvaktade jag en person, som verkligen är en person värd att uppvaktas! Jag kan inte säga att jag känner honom väl, men under årens lopp har vi alltid nu som då haft med varandra att göra. Om jag kommer ihåg rätt, så var han min engelskalärare i högstadiet (den tiden är rätt luddig i mitt minne....), sen var han min kollega. Vi var båda "giftfria" - inte så hälsosamt som det låter, utan en grupp av lärare, som inte var gifta och som ibland träffades :). Sen har jag fått jobb tack vare honom, har vikarierat honom och fick hans engelskatimmar på konstskolan. På Ny-tv är vi också kolleger. Han är inblandad i det mesta som händer i Nykarleby :) och det märktes också på mottagningen, halva stan var där! For också på konserten efteråt - en fantastisk upplevelse, och sade mycket om personen som hade huvudrollen. Det är inte vem som helst som blir hyllad av en hel blåsorkester!! Och vilka sångnummer - jag rördes till tårar av vissa av dem. Halvvägs fick jag börja skicka textmeddelande till grannen att jag behövde lekkamrater till D, ville absolut stanna till slutet! Juthbacka teater hade en fantastiskt rolig version av "Waiting for Godot" - dvs Bosse :). Jag var så glad, så glad att jag fick uppleva konserten, den påminde mig igen om vikten av liveuppträdanden - då kan man få en snutt av magi i vardagen! Måste ta mig i nackskinnet och försöka börja pressa in lite konserter i schemat, det tror jag själen skulle må bra av. Tack Bosse, för denna underbara upplevelse en fredag eftermiddag - hoppas du njöt lika mycket själv (synd på suddiga fotot, satt så långt bak att jag inte lyckades knäppa bättre bild)!

Mitt i natten

I kväll har jag haft egen tid sen klockan 22. Vinet smakade bra i kväll, men av någon konstig anledning rusade jag inte direkt på bloggen då D somnade. Det är konstigt med bloggandet, man är så beroende av kommentarer. Ibland tappar jag helt självförtroendet/bloggfotfästet - "jag är tråkig, ingen tycker om vad jag skriver" och så får jag påminna mig själv om varför jag skriver: för att jag tycker om att skriva, för att jag behöver göra det för min egen skull.

Jag vet att jag får lida för detta (den sena timmen...) i morgon, men har laddat upp med en lök. Den ska jag sätta framför sovrumsdörren, som jag stänger, och hoppas på att det ska förhindra att någon av katterna ska krafsa på den med en mus i munnen mitt i natten/tidig morgon (dörren har varit öppen hittills - och nästan varje natt kommer de in med en mus, ibland levande, ibland död :(, ibland äter de den på min vita sovrumsmatta - knaster, kanster - ibland hamnar den i Ds säng och jag får kasta ut katt och mus).

Village life

I had already decided not to write in English, but since I know that occasionally at least Julie (hi :) reads my blog, I'll write a bit...:). Last night our village got its first infopoint. We had been planning it for ages (over a year) in the "village action group" (byarådet) and yesterday it was finally ready to be put in its place in the center. Another map is going up by the shop soon. So welcome all tourists! Now you'll easily be able to find your way around!
I feel very proud of my village. There are only about 1000 people here, but we have traditions to be proud of, music being one of the most important. This summer a particular dance is going to be revived on the villagedays 18-20th of July. Last night there was a chance to try out the dance, while the "spelmanslag" (don't know the name in English - what would it be called, with fiddlers, accordion etc, playing traditional folkmusic..?) had its practise. Unfortunately D was so tired due to his flu that I couldn't stay (and of course there was a lack of men to dance with, as usual :(.

Vaddå sluta med nappen?!

Efter att vi sist var till rådgivningen sa mamma att tanten sagt att jag borde sluta använda napp. Före det hade jag inte tänkt så mycket på det, bara använt den då jag var ledsen eller trött och skulle sova. Nu insåg jag att jag ÄLSKAR min napp och vill ha den mest hela tiden, ibland testar jag två, speciellt då tandköttet kliar känns det jätteskönt. Fast nu igen är jag alldeles stockad i näsan, har haft svårt att sova två nätter, och då är det så svårt att suga på nappen, då blir jag ännu lessnare. Förstår inte hur jag skulle kunna ge upp den?!
Jag tror det är mammas fel att jag igen en gång blivit flunsig - i söndags då det var så fint väder, lät hon mig springa nästan nakupelle utomhus då hon byggde ett bord. Mommo höll på att säga åt henne att sätta byxor på mig, men mamma sa att det var tillräckligt varmt utan. Mommo vet nog bäst. Annars var mamma väldigt glad då hon byggt sitt livs först bord, på fotot syns det, under det röda fatet. Det ser kanske lite originellt ut, men hon sa att det viktigaste var att det fungerar, hon ville ha det just till växthuset, där jag också brukar hjälpa till.

Nu har jag också blivit fotograf - medan mamma höll på med det ena och det andra, hittade jag hennes kamera och bestämde mig för att utforska den. Så här fin bild hade jag tagit av himlen :)