Jag är inte vidskeplig, men kanske jag blir. I dag, fredagen den trettonde, blev vår fina, vindögda 7 månaders katt under bilen. Just före hade vi sett i köksfönstret att han lurade på möss i diket vid vägen, jag knackade i rutan för att få bort honom, men han hörde inte. Tänkte att jag går och hämtar honom, men sen for jag och hämta något till D i stället. En stund senare kom en bil hit och en man berättade att vår katt hoppat rakt ut på vägen framför honom. Mommo hade också sett det, Nalle hade fångat sin mus och hade tagit ett skutt rakt ut på vägen för att snabbt komma in och visa sin fångst. Han dog direkt. Tungan var avbiten, men annars syntes ingenting på kroppen, troligen bröt han väl nacken.Risken med att bo bredvid en landsväg är ju uppenbar, men ändå känns det så väldigt orättvist. Han skulle ha blivit en så fin katt med lite av ålderns visdom på nacken. Nu hade han just börjat lära sig att inte störa på natten, utan snällt vänta i fotändan av sängen. När han märkte att jag var vaken, satte "spinneriet" direkt i gång. Dessutom var han ju den sociala av våra två katter. Jag tyckte så om att ha två från samma familj - jag märkte tydligt kontakten, t.ex. när de blivit opererade. Mina förra katter, som inte var släkt, kände inte igen varandra efter veterinärbesök, men det gjorde dessa. Mamman slickade sin neddrogade son. Nu är hon ensam. What a waste.
6 kommentarer:
Jag beklagar att Nalle är borta! Igår när jag kom körande sprang också en katt över vägen hos er. Vet inte vem av dem det var, men jag hajade verkligen till. Ödet ville annorlunda idag.
Nej vad tråkigt att höra, Ulla. Verkligen. Stackars Missen. Vad sorgligt.
Undrar hur det känns för den stackars mamman...suck...
Yes, what a waste.
Kram!
Oj nej....nog är det alltid en stor sorg att mista en familjemedlem även om det "bara" är en katt.
Christina: ja jag antar att det var mer eller mindre oundvikligt, jag kunde ju inte vakta dem hela tiden. Och han behövde ju inte pinas, men ändå. Han var ju bara i början av livet och en viktig länk hos oss.
Annika: det är ju naturens gång att "barnen" går vidare, och hon såg honom död, så jag tror hon fattade bättre vad som hänt. TAck för omtanken.
Ann-Marie: ja, så är det, fast han bara han vara här 4 månader, fäste jag mig redan vid honom.
Men oj så ledsamma nyheter!! Det är så sorgligt då man mister sina djur! Jag har själv haft flera katter som blivit överkörda och det är verkligen en stor sorg och saknaden är också så stor. Så lessamt, så lessamt att det skulle gå sådär!!!
Marianne
Tack Marianne för dina varma ord - fast det hänt förr, blir man ju aldrig van vid att ens husdjur plötsligt är borta. Men fast det gör ont, ger de ju ändå så mycket, så jag tror nog att jag igen kommer att ta risken med att fästa mig vid ett nytt djur...småningom!
Skicka en kommentar