Mellandagsbestyr

Hur jag ska hinna få in något av det jag inte hunnit skriva de senaste månaderna förstår jag inte...men tänker försöka att i varje fall "rapportera" det som nyligen hänt...Det jag märkt är att när jag nu haft bort pressen på att jobba, komma ihåg var jag ska vara, deadlines etc, så stiger lusten att skriva fram. Den begravs under vardagens måsten, men egentligen skulle jag ju helst skriva. Två nätter sedan var det dags igen, jag var tvungen att gå på toa 3-tiden på natten och så var sömnen puts weg. Fyra började jag skriva ett kåseri i sängen - D snusade lugnt vidare bredvid mig. Halv sex steg jag upp och småningom omskrev jag på datorn och skickade iväg det på förmiddagen. Har ingen aning om det uppfattas som roligt, det blir spännande att se :).

På måndagkväll då D kom hem från sin pappa fick jag en överraskning då jag tog av honom kläderna - röda prickar på mage och bröst. Tyvärr syns det inte speciellt bra på bilden, men jag hoppas att det är vattkoppor. Jag har till och med kollat med förstoringsglas, men något

"vatten" har jag inte sett. Vi hade till och med gäster i går - en mamma som hoppades att hennes dotter, som är några månader yngre än D och en lillebror skulle bli smittade. Jag har funderat om det ändå kan vara höstblåsor, men de är på "fel" ställen och enligt mamman ser de inte lika ut som då hennes dotter hade dem. D har inte haft feber alls, möjligen hos pappan, som sa att D var väldigt trött en dag. Jag hoppas att han bara fått en väldigt mild variant av vattkopporna. Nu just har han lite rödare på baksidan av låren, medan de få han hade runt halsen har kvar endast små röda skorvfläckar.

I går dök plötsligt vår rörmokare upp och undrade om bergsvärmeborrana får komma. Det var lite plötsligt, eftersom jag förväntade mig att de kommer någon gång i slutet av januari eller i februari, men jag sa det var ok.

På eftermiddagen kom de, borrade till åtta på kvällen och började åtta på morgonen. Mitt på dagen i dag fick de klart - 170 meter ner i marken for de, vid 24 meter kom berget emot. I början på året är det meningen att rörmokaren ska göra sitt - gräva resten, lyfta ut oljepannan och sätta in värmesystemet. Det blir himla skönt att bli av med oljan, men lite spännande att se om bergsvärmen klarar av att värma upp huset och mitt badvatten!

Hoppsan vad klockan är mycket...dags för D och mig att gå i säng. Har tyvärr blivit rätt sena kvällar för honom.

Jajo, nu har vi sex kaniner inne i huset :). Tänkte att det kan bli programnummer för D som jag tills i dag inte vågade ta ut. Småkaninerna

skulle ha blivit helt vilda ute i fähuset - när jag såg att de låg gömda i halmen direkt jag syntes till, bestämde jag mig för att ta in hela familjen. En halv dag fixade jag en gallerbur i mitt arbetsrum - just nu prasslar det mysigt i halmen bakom mig :). Katterna har varit förundrade, Pekka har svårt att hålla sig från att attackera genom gallret (därav lite förstärkningar av f.d. kylskåpshyllor :). Men helt underbart söta är de och om några dagar ska jag försöka börja locka dem i famnen, nu redan, efter två dygn, rusar de inte mera och gömmer sig då jag kommer i rummet.

Här är mamma Doris med Nemo (troligen, till höger) och tillsvidare namnlös till vänster (det finns två som ser exakt likadana ut!)

The 24th

Before I start going back in time, to try to show you what we've been up to, I think I should start with the present moment. Right now I'm rather relaxed. Yesterday I took D to his dad and after that I have been reading, watching tv, did a bit of zumba in the living room this morning, put henna in my hair, had a long bath and am planning to read more tonight. I'm not even going to go to church for carol singing - I really value my own time.

This year I realized our old Christmas traditions are really changing - and that is just a good thing. One change is that the

livingroom looks different now - now I'm really happy with the furniture! Also the timetable was different now. I'd rather have it this way - I think the "old Christmas feeling", which I've had before and not now, was connected to a calm, when everything follows a certain order and everything is ready and you can just enjoy the clean house, the candles and colors of Christmas.

This year D was more active and we also had a guest in the house - one of the refugees joined us. He is now 18, so I'm not his guardian anymore, but I hope we'll stay friends. He is wonderful company to D - so I could prepare food etc in peace and quiet. Unfortunately it was - 26 degrees outside, so going to the graveyard to light candles was not quite as pleasant as it used to be. I also forgot to serve the ham :), but instead I tried

a new thing. A second cousin to me gave us moose meat and I decided that would be great on the Christmas table. And it was! This was the first time I'd ever prepared it, since I don't even know where you could get hold of it (maybe in the markets, but I've never thought of looking for it!).

Unfortunately my good camera gave up - it refused to take any photos when it was dark, so these are just snapshots with the small camera, and as a consequence, not really good quality.

D and I were doing a bit of baking, but he stayed for about five minutes :).

In Swedish Santa's helpers are "tomtar" - so here you have four "tomtar" that celebrated Xmas together :).

D had so waited for Santa and all his presents - in the evening in bed he sighed happily: "Santa is sooo nice" :).

The 24th felt a bit chaotic, but on the other hand I've always felt it was almost too lonely a day, I hope we can always have guests for Christmas from now on!

D and A tried out a lot of the toys in the evening :).

Rabbit babies

With rabbits your life never becomes boring....Just when I thought I had everything settled, the next surprise turned up... A few weeks back I decided to try to insulate Doris' and Ellen's "house" a bit more, since the extreme cold was just continuing and even in the barn temperature was dropping below -10. I tried to get the roof off and while I was at it two rabbits babies suddenly fell out! I was, as you can imagine, quite stunned! There was nothing else to do but quickly put them back into the warmth of the "house", go in and call the vet - still wasn't sure who was mum an

d who was dad, even if I had my suspicions. The next day me and D went out when there was a bit more light, so I could pick the babies out and see how many there were - four! A few days after, I carried the babies into our cool laundry room and after a bit of work, had both adult rabbits in a box and off to the vet we went. As I had suspected, Ellen turned out to be Elmer and got his balls removed, poor thing. The problem was, the vet told me, he could not go back with Doris and her babies. She would probably attack him, since he smelled differently and then he might also kill the small ones. He slept all the way home and ended up in the laundry room. After three days of pondering what to do, I decided he could stay inside with us. I was too lazy to start building another pen in the barn for him (well I still had to do it inside, but it's warmer there!) and besides, he has been the frightened one from the beginning, so I thought it might be good for him to get more used to humans. After a week now, he isn't as afraid anymore, I even get to scratch him a bit, soon I'm planning to take him in my lap (I know he won't like it, but tough!) :)

So now we have six rabbits in the barn, and one inside. At the end of January, I have to separate the males from the rest (how the h... will I know which one is which!! Tried to look already, but no idea!) and have thought about bringing him/them inside then. They are so incredibly cute right now and I was actually thinking of bringing the whole family in, but then Maya would be left alone in the barn (she is in a separate pen, since Doris was bullying her - now I understand why, she wanted her boyfriend to herself!) and I don't want to bring her inside as well! And since it's so much warmer inside, they'd have to stay here until April, maybe, whereas if they stay in the barn, I can take them outside in March, when the really cold days should be over. But it's really a shame, it's not nice to sit for long in the cold barn with them and right now they'd need a lot of human contact, so they don't become scared of humans...Let's see if I still change my mind...

God Jul! Merry Christmas!

All is well, even if I haven't had time to write for a while again. Our family has increased by four rabbitbabies - Ellen turned out to be Elmer and has moved into the house now. I hope to write a bit more during the holidays but for now on I would just like to wish you all out there:

A love-, happiness- and lightfilled Christmastime!

How are the rabbits? :)

I think a lot of people are sighing when I go on about my rabbits, but for some reason I can't rest until I know they are fine - even if they are a pain in the butt and not nice to me at all, run at any sign from me that I want to pet them (well, sometimes when they've just received something yummy they can stay put for a while...). I've been worrying that it's too cold for them outside - we have already had a week of around - 20 degrees. Well, today it was - 6, which felt really warm :). Anyway, I moved the rabbits into the barn ("cowshed"..hmmm, not sure about the right word) and hoped they would all three get along, since they spend a lot of time on each side of the "net" between them outside. But no, D found a ball of black hair almost immediately - Doris had bitten Maya first thing and Maya was just running around trying to find somewhere to hide, even from her own sister Ellen. So, out Maya went for still another night, until I had time the next day to put up a net between the rabbits inside.

I was furious with them - they are causing me so much extra work. I also needed a warmer "house" for Maya who was alone, finally my neighbour had time to make one, for me it would've taken days and I would've been a nervous wreck. It's been even -10 in the barn as well, so if it gets to be so cold again for a long period, I plan to but in a radiator. People say rabbits have survived even - 30 outside. I just think rabbits are not endemic to Finland, they probably come from somewhere south-central Europe, where it seldom gets to be much below around - 5. So I don't want my rabbits to just make it through the winter, I want them to be comfortable.

And I guess, they are doing me a favour - I suspect they are helping me focus on something else than the constant "remember to do this, do that etc etc" which goes on in my head otherwise. When I worry about the rabbits, it's just them, and it's somehow easier to handle and I get more fresh air feeding them every day. So even if they are not affectionate to me, they are very important! Which means I really, really want them to be comfortable!

(last photo - D and Pekka had to help as well. You can also see the state of the rest of the barn here :(. I will never run out of things to do in this place)

The apple doesn't fall far from the tree...

I'm so proud of my son - he definitely has the eye for photography, don't you think ;)? No seriously, I don't know if it's just me being his mum, but I actually like the photos he quickly took around the house one evening when I was busy gluing around 300 photos into albums...Even the ones that are too close are funny (to a mother :).

Here you can also see our new furniture - the bigger livingroom table + chairs and the tv...whatshouldIcallit..."table". Took some time to get it all in place (D is still too small to help with lifting and holding :( and then he fell in love with the big boxes ("boats"), so we had one of them stationed in the living room for nearly a week - until it was my mother's birthday (she turned 87 the day after she got back from another hospital round) and I convinced him we had to get rid of it. (I don't know why it's not possible anymore to click on the photos and get them enlarged - can anyone help? Aha...managed to at least enlarge it myself)

Helt kort

"Men det är som om glädjen blir större och nöden mindre när man får dela den med någon." Läste jag nyss på en blogg som var länkad till från Fb. Jag har i höst varit ensam i fem år - de senaste åren ensammare än någonsin tidigare. Förr var jag van att göra förändringar då saker och ting i livet inte funkade, jag hade vänner och bekanta i mängd och massor, men nu när jag inte mera själv kan vara aktiv, har nästan alla försvunnit. Att söka sig ut bland folk är svårt då jag är bunden av mitt ansvar för mina närastående. Kanske det är detta som hör till som vuxen?

Något av det gamla hade aktiverats i sommar och höst - jag försökte verkligen förändra min vardag, både helt konkret med nya maskiner som funkar i hushållet och nya möbler som ger glädje över att passa in. Jag försökte få in mera sociala kontakter genom träffar då D var borta och jag trodde jag skulle kunna sköta om min fysiska hälsa genom motion och gladde mig över att jag kunde lämna sonen med min mamma ibland. Sen kom oktober och förkylningar, ögoninflammation, diarré, hjärtsvikt - alltid har det varit någon som haft något. Det knäckte min optimistiska ryggrad. Mormor var en och en halv vecka på sjukhus - fem kilo vätska fick de ut och hon var riktigt pigg när hon kom hem i onsdags. Men i samma veva drog hon på sig urinvägsinfektion nummer två och antibiotikan har gjort henne illamående och slagit sönder magen.

Själv har jag varit nere, även om jag försökt aktivera mig - för mycket förstod jag förra veckoslutet. Trots att jag haft vardagar då jag bestämt mig för att ha ledigt för att till exempel kompensera för jobb på veckoslut, går det inte. Telefonen ringer oftast med något som till exempel handlar om flyktingbarnen och det känns som om jag bättre borde hålla kontakten till dem - men det är tungt då det måste ske på kvällar, när de kommit från skolan, eller veckoslut, då jag borde få koppla av. Igår, söndag, hade jag äntligen en "ledig dag", ingen julöppning, ingen fotodag, inget på programmet. Det var jätteskönt och då fick jag tiden till att ställa om mina förväntningar - nu inser jag att min fokus måste vara på att sköta om min mamma främst, och D. Jag splittras och blir helt slut av att försöka ha ett eget liv. Och att träffa någon som kunde finnas vid min sida - ja, det är tillsvidare helt en utopi.

Pappa 100 år

I dag den 16.11 skulle min pappa ha fyllt 100 år. Det tycker jag är värt ett blogginlägg!

Fotot är troligen från hans 85-års kalas. I famnen håller vi kusinbarnen.

Morfar är på något sätt mycket närvarande i Ds liv, trots att han dog redan 2002. Men vi bor ju ändå i hans hus, rör oss i hans uthus, där många av hans grejor ännu finns. Cormic:en, den gamla traktorn jag hela tiden har problem med, står ännu i ladan och D brukar tycka det är kul att sitta på den. När vi var på väg till Åbo i somras, sa jag till D att han ju inte varit dit tidigare. Då sa han att det hade han visst det, han hade varit med moffa....Moffa har börjat användas nästan som en hemlig kompis - med moffa har D varit till platser och gjort saker han egentligen inte har kunnat. Det är ganska rörande. Vi har några få videosnuttar på moffa, dem tycker D om att titta på.

Jag har funderat hur jag egentligen skulle beskriva morfar för D. Det är inte så lätt, han var en rätt komplex person och han var ju redan gammal då jag riktigt lärde känna honom. Han var 53 år då jag kom till världen. Före det hade krigstiden präglat hans liv, han blev skadad av skärvor i armar och knän och nervskadan i foten, som var ett resultat av krigsskada, orsak

ade till sist blodpropp som när det inte hittades i tid, ledde till blodförgiftning och amputation av benet ovanför knät. Då var han 85 och det gjorde att han var tvungen att sluta med sitt jordbruk.

När min mamma fyllde 63 (eller var det 65..) och blev pensionär, satte hon stopp för djurhållningen, hon orkade inte mera sköta korna, men kalvar hade de ännu en tid och fast alla djuren försvann, odlade pappa ännu lite säd tills han blev av med benet. Han var i bra skick och vital, så

han kom igen, trots att läkaren i Vasa trodde han blir liggande i säng. Ännu i fem år körde han bil (hand-gas), men sen när kroppen inte riktigt längre orkade med protesen och han blev mindre och mindre rörlig, greppade demensen honom och han tynade rätt snabbt bort på sjukhemmet, där han tillbringade sitt sista halvår i livet. Jag var med honom när han dog, det var ett av de största ögonblicket i mitt liv. Jag är så glad att han väntade på mig - bodde ju då i Esbo, skolan hade nyss börjat i augusti och jag skyndade hem när jag fick samtalet om att slutet verkar vara nära. Hans död bidrog indirekt till att jag till sist flyttade tillbaka hem från Nyland och startade om här. Kommer ihåg när jag kom tillbaka till Helsingfors på tisdagen, efter att pappa dog på lördagkvällen klockan tio - storstadsstressen och byggplatsen vid Kampen kändes fruktansvärd efter sensommarlugnet och värmen där hemma. I det ögonblicket visste jag att jag inte mera kunde bo i Helsingforstrakten - men det var ju inte så bara att packa ihop och flytta

bort, fick så lov att ta mig igenom skolåret och först i juni 20

03 kom jag med flyttlasset till Jeppo.

Men hurudan var han? Han var vital, rolig, social, charmig och en bra bonde - jordbruket var hans allt. Samtidigt värdesatte han inte sin familj och nedvärderade mammas arbetsinsats, fast hon gjorde minst lika mycket som han i fähuset och dessutom skötte hela hushållet plus mig. Jag antar att man kunde kalla honom en redig karl av den gamla stammen - han tog för sig och höll på sitt. Trots att jag var "pappas flicka" tills jag kom i tonåren, hade vi inte efter det någon bra relation. Jag gillade inte hans sätt att behandla min mamma och försvarade henne, vilket ledde

till att vi grälade mest hela tiden så länge jag bodde hemma. Jag kände att han mest tyckte jag var besvärlig, som inte böjde mig för honom och bara kritiserade honom. Vår kommunikation var aldrig bra, trots att han förstås var viktig för mig - och vad jag nu efteråt förstått, så var jag nog ändå viktig för honom också.

Jag tror att han skulle ha blivit en jättebra morfar - speciellt då det blev en sonson, som har ett så stort intresse för traktorer, bilar och motorer. Oj, vad de skulle ha trivs bra tillsammans! Grattis pappa på 100-årsdagen :).

Inte så illa senhöst

Jag har alltid lidit av vår mörka höst, men hittills har det inte varit så illa. Tack vare potatisupptagningen fick jag njuta länge av frisk luft och den sol som fanns tillgänglig. Sen blev det sämre då seg hosta invaderade sonen (och jag fick en något kortare släng av det) - någon motion har det inte blivit efter det. Men vi har fått tämligen mycket sol ändå, vilket är härligt och eftersom snön också fallit några gånger, har den också piggat upp. Förra veckan när jag körde till Nykarleby var det otroligt vackert på vägen - dimma steg upp och soluppgången färgade himlen och molnen. Jag knäppte några foton genom bilfönstret samtidigt som jag körde, så kvaliteten är ju inte den bästa, men kanske ni får en känsla av hur det var!

Efter detta ska jag packa det sista och om cirka fem timmar åker vi iväg till Vasa (en timme) och sen blir det dags för vår semesterresa till Turkiet!! Mommo fick åka till bädden redan i går, hon har inte mått så bra denna vecka, trots (eller kanske för att) hon haft sin kusin på besök några dagar. Igår hade hon igen väldigt tungt att andas. Jag har bävat för hur det ska gå - varje gång vi varit på väg på någon sorts resa i år, har hon hamnat på sjukhus just före. När jag pratade med bädden och lite förvarnade om att hon kan hamna in tidigare, sa de att det kan bero på otrygghet. Det är lessamt, men om jag inte får åka iväg hemifrån någon gång, blir jag knäpp! Nu får hon i varje fall bra omvårdnad och jag hoppas de lyckas knåpa ihop en bra medicincocktail så hon ska klara vintern. Är lite orolig, våra vintrar är inte till för svaga, hjärtsjuka människor - speciellt inte då det finns två "aktiva" människor (det vill säga, som rör sig bland andra) och drar på och med sig en massa bobbor hem. Voi suck detta land och detta klimat!! Men nu blir det att tanka sol och sen börjar jag plocka fram julsaker :) .

Jag har haft full rulle med jobb i höst, fram tills nu. Jag hoppas och tror det blir lugnare efter semestern, kanske jag äntligen skulle få en chans att pröva på att skriva något annat än artiklar, vi får se. I varje fall tror jag att jag har mera ork och tid för både son och mor resten av året. Skönt!

Till sist ett foto på vår Pekka, som blivit stora pojken! Han kikar genom trappan på bilden. Efter vår resa blir det besök till veterinären för hans del för att få reda på vad han egentligen har för fel - och kastrering blir det också småningom dags för.

Ha det gott där i Novembervardagen!

Ds funderingar

En morgon förra veckan då D nyss stigit upp, hade han med sig papper och en krita när han kom ner från vinden. Han satte direkt igång med att rita och förklara - ett stort hjärta i mitten och sen sig själv på ena sidan och mig på andra :). Jag blev så glad!

****

Vid sagodags häromkvällen, läste vi en bok där man skulle söka efter en grön orm i djungeln. Jag hittade den först, men D ville inte att jag skulle visa honom: "dethär är inte för folk, bara för barn" :)

*****

Efter ett tandskötarbesök med D i torsdags (inga hål :)) stötte vi på en kolumbiansk kvinna som bor i Nykarleby. "Hon heter ängel på spanska", sa jag till D, "tänk så fint namn man kan ha!" Trots att Angela försökte prata med honom, tittade han mest ner. Var lite förundrad, men sen i bilen frågade han: "Kan hon flyga också?" Han hade trott att hon var en riktig ängel! Då tror nog jag att jag själv också hade blivit lite blyg, om jag hade blivit presenterad för en riktig ängel!

Support women!

I should be writing an article at the moment, but I'd like to share with you a few links about a few issues that are close to my heart, and where I plan to get involved: microloans to women.

Until next week you should be able to watch in Swedish a discussion on a Swedish-language morningprogram here in Finland, where they present two possibilities to loan to women (around 56.10 it should begin):

http://arenan.yle.fi/video/1374116

Homepages for kvinnobanken and microloans

(see you later in the weekend, I have a childfree one :)

Lite bättre humör med detta

Få se om det lyckas - såg detta på fb och hittade den på Youtube. Där skrev någon att videon är från Finland, älgkalvens mamma blev skadad i trafiken och jägarna var tvugna att skjuta henne. En av dem to ghem kalven, som sedan blev en familjemedlem :). När den blev stor bodde den i skogen, men kom alltid nu som då ännu på besök.

http://www.youtube.com/watch?v=PFgrPGUY9Hg&p=01EDEA66DED3B02C&playnext=1&index=32

Det kan inte vara sant!

Det är tydligen inte meningen att jag ska vara nöjd och belåten någon längre tid. I morse då jag skulle kolla att Maya hade det bra, upptäckte jag att ett av bur"elementen" hade lyfts ut ca tio cm. Jag kan inte tro att en liten kanin skulle ha klarat av det och dessutom lossat på nätet upptill. Det är inte riktigt lika på bilden, testade själv med att lyfta in det tillbaka och skjuta på det inifrån - då lossade bara ena sidan. Kan inte annat än tro att det varit någon som vill jävlas med mig - kanske någon lördagsnattvandrare, som tyckte det var vitsigt. Maya syns det inget spår av. Ser någon en svart, liten lurvig kanin - var snäll och tipsa, eller om ni vet vad som hänt henne. Hälsar en nedslagen U.

På eftermiddagen: HURRAA! När jag för en stund sedan kikade ut genom fönstret såg jag något svart bredvid Ellens och Doris hage - MAYA! Fick lätt fast henne och nu är hon i tryggt förvar i sin bur igen - med extratyngd på "elementet". Kan ännu inte förstå hur hon själv skulle ha fått upp det, kom på att det ju var "i-krokat" (syns lite av krokarna på det lösa elementet), så antingen har hon haft otrolig tur (skicklighet) att haka loss och flytta fram allt, eller så hade hon "utomstående hjälp"...Anyway, viktigaste att hon är tillbaka. Men nu tycker jag det får räcka med kaninbekymmer för i år!!!!

Det börjar sakta in

Puh, det känns som om jag skulle ha haft i högsta växeln sedan mitten av augusti. Det har varit dagar fyllda med jobb - både avlönat och hemma, fysiskt påfrestande jobb på potatiströskan och sen var jag tvungen att försöka sköta saker och ting med mina flyktingbarn, vilket betydde att jag blev tvungen att ta till veckosluten också. Och det har jag redan lärt mig - jag måste få någon lugn dag i veckan för att koppla av och är till exempel det mesta här hemma upp och ner en längre tid, börjar jag stressa upp mig för det också. De sista potatisarna kom upp före n dryg vecka sedan - känns som om det var mycket längre sen, för jag fortsatte direkt med akuta flyktingjobb.

***

På fotot ser ni vår katt "unge" som inte är så liten mera. Tyvärr verkar det vara något fel på honom - jag har i varje fall lärt mig att om de inre ögonlocken syns (som på bilden), då är något fel. Jag har givit flera maskkurer och försökt åtgärda "skräpet" han hade i öronen då jag fick honom, men fortsättningsvis syns locken, då han är trött eller "tillgiven". Vet någon, kan det vara något sorts "naturligt" fel...? Han verkar annars må hur bra som helst, med jämna mellanrum trillar något i golvet och han hittar på bus. Annars är han nog härlig och jag är glad att han också förärar mormor med sin vänskaplighet :) (våra andra katter de senaste åren har inte varit speciellt vänliga med henne).

***

Sonen fick också sin första flunsa i höst, samtidigt med att potatisupptagningen tog slut. Det har varit mycket host, host på nätterna och han har varit hemma hela veckan, förutom fredagen. Jag har haft jobb framför datorn och på onsdagen, då jag hade några timmar vikariat på lågstadiet och senare en lokal-tv intervju att göra, var han hemma med mormor. Det är en stor lättnad att jag kan lämna hem honom, om jag inte är borta så länge. Bolibompa är bra sällskap och han och mormor kan hjälpa varandra - hon kan säga vad han ska hämta, till exempel. Skrev jag det förresten, att hon numera har en seniormobil , där det också finns en nödalarmknapp på baksidan. När hon trycker på den, har jag programerat in nödnumret. Nu behöver hon förstås lära sig att alltid ha med sig telefonen (har fäst en låda för den på rullstolen), men detdär med att lära en gammal hund sitta.....

Jag har haft två smått hysteriska morgnar denna vecka - först onsdagen, då jag trodde D var redo för dagis. Istället hade hans fina blå ögon förvandlats till svullna rödflammiga inflammationshärdar. Det blev att ringa hit och dit och till sist bestämde jag mig för att beställa läkartid. Då var mormor också bra att ha - hon fick sitta och lyssna på ringsignalerna till tidsbestämningen, för annars skulle jag inte ens ha hunnit äta något alls.

I går, fredag var vägen isbelagd - och jag hade ännu sommardäck. Jo, jag hade hört att det skulle snöa på torsdagen, men eftersom jag själv fick en släng av förkylningen och var trött och hängig, höll jag mig inomhus då och tog det lugnt, eftersom jag visste att jag hade full dag på fredan. Jag noterade att det snöade en aning, men tänkte inte desto mer på det. På natten drömde jag att min bil försvann med D i, medan jag höll på att lasta saker i den. Jag skulle flytta bort från en lägenhet vid Malmska sjukhuset (!). Jag kom just ut med det sista - två katter - och blev stående helt förbryllad över att bilen inte var kvar. Jag tog det som ett tecken på att det nog är bäst att byta däcken genast. Men för något sånt hade jag ju inte reserverat tid, så jag hann bara med framdäcken (och senare visade det sig att de for i fel körriktning och dessutom flög ena navkapseln av i något skede på dagen :(. (förra natten drömde jag förresten att jag somnade vid ratten och höll på att köra ner i vår å....så jag tror att jag verkligen var i behov av ett lugnt veckoslut hemma!)

Fredagen gick annars egentligen riktigt bra - hade fem timmar vikariat i lågstadiet igen. Gruppen är trevlig och jag fick ha ämnen jag gillar. Så det gick bra fastän förberedelsen inte blev den bästa, men jag kan faktiskt ta rätt mycket "på talang" numera! Sen skulle jag ännu på ett möte till Jakobstad - nu börjar skrivandet för personaltidningen.

I natt hostade D mycket igen, fick ge honom hostmedicin och så var vi båda tvugna att gå på toa. Sen somnade han, medan jag låg och vakade i över en timme till....Ändå har jag varit jätteenergisk i dag. Det har varit jätteskönt! Har röjt upp skrivbordet, städat hela sovrummet, dammsugit bort all "potatisupptagningsmull" från bilen och tvättat den. Bytte till vinterdäck på alla fyra hjul, möblerade alltså också lite om med dem jag redan hade satt dit....

Sen har kaninerna också fått omvårdnad - fast jag tänkte få hjärtesnörp då jag märkte att Maya inte fanns i sin bur. I går kväll, just innan läggdags, kom jag på att föra mera halm i kaninernas lådor, för att de förhoppningsfullt skulle få det varmare (men jag har faktiskt inte sett att de ens skulle använda dem :( ). Det var mörkt och kallt....och Mayas takplåt kom inte riktigt på rätt plats - och det behövs inte mycket till utrymme för att kaniner ska rymma, har jag märkt. Tänkte redan att det kanske är lika bra - även om synd, för Maya är den snällaste av dem alla - för det har blivit lite besvärligt. Stackars Maya blev mobbad av Doris så till den mildra grad att jag var tvungen att plocka ut Maya ur buren. Doris jagade henne hela tiden, hon var helt skygg och fick knappt äta.

Några dygn tillbringade hon i kätten i fähuset, som jag byggt till dem, men då tyckte jag så synd om henne, som måste sitta där ensam, så jag kom på att fixa en hage till, till henne. Den är bredvid syster Ellens och mobbar-Doris hage, så hon kan snusa och sällskapa med dem i lugn och ro (som på bilden med syster Ellen), utan att behöva fly för livet. Ellen var helt ok med henne, men hon och Doris hade blivit bästisar och Maya fick ingen närhet. Jag är riktigt nöjd med arrangemangen tillsvidare.

Ja, men tillbaka till rymningen. Gick lite omkring och kikade in i fähuset också - och där satt hon! Tyvärr var Fia-katten också med, så det blev lite dramatiskt en stund, innan jag fick fast Maya. Kom på att eftersom hon är vänligare lagd än de andra kaninerna, så kanske jag ska försöka börja gå med henne i sele. Jag tror hon har förutsättningar för att bli en tam kanin, som gärna vill sällskapa (fast vi får ju se, har inte prövat med selen än....). Doris och Ellen har varandra och stor bur och hage, de är nöjda bara de får mat.

Här nere ser ni "kaninernas rike" och "skogen" i mitten - sonen kallar buskaget så. Han säger att han ska bygga en koja i trädet....Längst till vänster skymtar Mobbar-Doris en aning och längst till höger syns svarta Maya, om man tittar noga (förstår inte vad som har hänt, varför det inte mera går att klicka på fotona och få dem förstorade :(. Det gröna är botten på en bur, som jag använt som vägg till den större hagen, som finns bakom buskaget ( dit Doris och Ellen slipper via en tunnel från buren). Nu är bara frågan om de ska gå ute hela vintern, eller om jag måste balka av kätten och ta in dem alla tre....Det är mycket med de små liven, man jag tycker faktiskt det är avkopplande att syssla och pyssla med dem. Och de är ju så söta :)

Och sist, men inte minst - jag har bokat en semesterresa åt oss!! Den 30.10, om allt går väl, åker vi till Turkiet, Alanya, på "solsemester". Jag är inställd på att det kanske inte är så fantastiskt väder, men jag litar på att där inte är mörkt och kallt och eftersom vi ska bo på ett hotell inne i stan (inte långt till stranden), tror jag att vi ändå kommer att få tiden att gå, även om inte solen visar sig varje dag. Can't wait....men före det ska här skrivas. Jag tror och hoppas det blir lite mera luft i dagarna nu, så jag känner att jag bättre hänger med. Kanske jag efter semestern kan börja blogga mera regelbundet igen - om det känns så. Vi får se! Ha det gott i varje fall, ni som ännu läser min blogg. Glad skulle jag förstås bli om ni gav er till känna - skulle kännas mera meningsfullt att skriva om det faktiskt finns någon som läser :).

The past weeks in pictures...

Don't know if this will continue also after I've finished picking the potatoes sometime next week, but so far there is no time for blogging. I've been working on the potatoeharvester nearly every day and in between tried to take care of matters at the refugeecenter. It's been rather hard on the body, but I also feel stronger now and I've actually also managed to attend a few zumba- and qigonglessons. I'm confident I can continue when life hopefully calms down a bit.

I've had a parent- and childfree weekend again, which is really, really nice. I worked most of Friday and didn't have very much energy for housework yet on Saturday (when I go to zumba and also had

to visit a two-week old baby at the refugeecenter), so unfortunately Sundays are usually my "clear-up" days at home.

In a few hours my mother gets back home and in the afternoon I'll drive one hour to fetch my son in Seinäjoki. Another good thing about being apart once in a while is that I start appreciating having them. I can't say I miss them, but I love having the opportunity to do things at my own pace for a few days and be able to concentrate on one thing at a time. Since the house is less chaotic when they get back, I'm also happier and things run more smoothly until I lose control again....hopefully that won't happen for some time, since I hope to have more time to spend taking care of the house after next week. The photo of D is on a rainyday when I picked him up from daycare earlier and thought I could do work on the computer even if he is home (no potatoepicking that

day, not when it's pouring down). Well, I could, but he also found "nice" things to spend his time with - like drawing, his face. "I'm a cat" he happily came to tell me :).

Our cat Pekka is at an annoying age, so far he has broken three flowerpots, one lamp and bitten off a chord (thought it was only rabbits who do that). Now I'm almost hysterical when he goes close to the chords by the computer!

I'm hoping to save at least 50 euros per month by doing changes with phones and computers. Now my mother hasa mobile (found a really good seniormobile on the internet) and our "normal" phone works via the computer. I've also changed internetoperator, which sh

ould make my bill lower and increase the speed of my connection! This weekend I'm in between, my new email address doesn't work yet, but I can still for the time being receive mail to my old address.

One problem with photos is that I c

annot show you the best ones, at least not certain days when it's my day (two times per month) to take pictures for the photoclub-project. Even if it's a bit stressful to have that pressure whe

n it's my day, it really forces me to become a better photographer and helps me remember what I've learnt. These cow-photos are photos that

weren't chosen, so now I can show them to you instead :). Since I grew up with cows...I mean, my parents were dairyfarmers :), I really enjoy seeing them in the fields. Unfortunately they aren't that common anymore. The calf that can be seen here had been born during the night before I turned up!

Anyway, here are photos from when a lot of

digging was done around the hou

se. There is a law in Finland that households for instance in the countryside have to take better care of their sewage, so now we a

re connected to a mini-sewage treatments works with two neighbours

. Had to get a loan to pay for it (er...and used a bit of it to change into a newer car as well :), but will get a

bit back from the state. D was really happy when the excavator-driver let him "drive" the machine for a bit. In the backgro

und you can see the "bedrooms" of the rabbits - at the back of that cage is the tube where they can run through the bushes to the exercise-pen on the otherside. In the photo with D he is sitting in it and you can just about see all the three rabbits together (hard to get them all three together since they're hoppin garound all the time :).

Three weeks ago when I also was "free" I was much more socialab

le, but noticed I should've left one evening for myself,

so this weekend I only spent the evenings by myself, enjoying the fact that I can actually watch tv! The first sunset-picture is from the sea where there was a "light-party", in other words, like "Tupperware" but with candles and candleholders. It was worth it to see the sea this calm at this time of the year.

(phew, it takes such a long time to upload these photos, one at a time and then to try to get it in it's right place is a drag. On facebook it's much faster......I'm sorry this is so jumpy, I tried to do something about it and then photos disappeared, don't have time to start loading them up again!! What a bad system they have!!!! Anyone know of another blog where the photos can be uploaded faster and easier?)

Last photo is from Thursday night when I was driving home from Seinäjoki, after his father had picked D up. The sunset was fabulous and with the fog rising in the fields it was so beautiful. I only had my small camera and the best colours had already disappeared (turquois and pink) and it was too dark to see the barns and the fog - but I'll publish it anyway. Soon there will not be much colors when we get to the end of October and November....

Finally - rabbitville is ready :)

I've been like obsessed with making good living conditions for our rabbits. Now finally I've managed to realize my plans. From today all three are together and it seems to go we

ll - phew!

In the first photo you can see the view from my balcony. The red machine in the distance is a potatoeharvester. I work on one of those now in September. You can also see my

garden gone wild....and then "rabbitville" - an "exercise" area with a tube through the bushes to a cage facing our front door (bit of it down in the right corner). There are their small "huts" as well. Now they can choose where they want to stay - if they want to keep an eye on what happens out front or rather run around or eat grass on the other side. I'm so glad it's finally finished, now I can focus on other things, when I know I've created as good conditions as I

possibly could.

And I'm also happy Doris has company now (with Fia in the photo, looks like they are kissing cheeks :). Now there is a hole in the fence, so they can run in the tube). The black rabbit is Maya and the yellow Ellen - she is a bit sh

y still, Doris lets me regularly pat her and Maya has liked being pat from the beginning. Ah, mission accomplished :). Now dinner....

(oh no, why isn't it possible to click on the photos and enlarge them anymore...?! Don't have time to work on how to get the photos bigger, sorry)