Var rädd att min förkylning blir ännu värre, vilket den också blev, eftersom jag sov jättedåligt igen mellan fredagen och lördagen. Men. Håll i er nu - jag klarade av att SOVA PÅ DAGEN på lördagen :). Sonen tittade på Nalle Puh och jag kunde inte tro det var sant att jag fick och kunde sova nästan en timme. Det var så oerhört bra! I dag söndag är jag ännu förkyld, men har ork igen och känner mig lättare i sinnet.
Talade i telefon i fredags med den läkare som skötte mamma på sjukhuset. Och blev oerhört nedslagen. Man måste vara realistisk, men trots allt tycker jag det borde ingå i läkaryrket att också ingjuta hopp. Glömde fråga några centrala frågor, men det som jag redan förstod mellan raderna var att det inte finns så mycket att göra för mamma mera, annat än att se till att hon har det bra. Jag vet inte varför sköterskorna jag hade talat med tidigare hade sagt att hon ska på angiografi då blodvärdet blir bättre, men han sa att ingenting är planerat. Eftersom hon är så gammal och sjuk, tyckte han att man inte mera borde göra något ingrepp.
Jag tycker att hon lite fått mera livskraft de senaste dagarna, men hon orkar fortsättningsvis inte vara uppe just alls. Efter "voicen" kände jag mig mera fokuserad och också redo att acceptera det faktum att vi kanske inte får ha henne speciellt länge mera. Talade med henne om hennes barndom och bandade det på video i går - jag har så himla dåligt minne och vill att D ska veta något om sin bakgrund. Det är dessutom en värld som inte mera finns, som jag egentligen inte vet något om heller. På fotot från någon gång i slutet av 1920-talet håller min morfar i min mamma - hon ville inte bli fotograferad :). Av pojkarna dog åtminstone tre som tonåringar. Min morfar dog när min mamma var nio år gammal och min mormor då mamma var aderton. Den enda brodern, som ännu bodde hemma var i kriget (de andra hade dött och den äldsta, från pappans tidigare äktenskap, var redan gift och bodde på annan ort), så hon skulle sköta ett litet jordbruk helt ensam. Hon berättade att det var brist på allt, med kuponger kunde man få något i butiken. Tack och lov hade hon en morbror med ägorna intill, som kunde hjälpa med höbärgning och sånt.
Jag insåg också att min mormor måste ha varit över 40 när min mamma föddes (måste kolla...) - inte så konstigt då att min biologiska klocka inte heller började ticka förrän jag var rätt gammal! I går sa min mamma: "jag har varit bitter över att mina föräldrar togs ifrån mig så tidigt och jag blev helt ensam. Har tänkt att om min mamma helst skulle ha fått leva, ha funnits där trots att hon inte var frisk, skulle det ha varit lättare". Men hennes föräldrar var rätt gamla då hon föddes och medellivslängden var något helt annat än nu. Jag förstod också hur det kommer sig att hon klarat av att kämpa sig till liv efter den svåra sjukdomen förra vintern och ännu efter infarkten nu. Hon vill inte lämna oss ensamma - speciellt inte D - på samma sätt som hon själv blev.
Jag tycker det är något av den största svagheten i vårt sjuksystem, att inte se helheten och den unika människan. Se viljan och motivationen, då den finns. Om min mamma inte mera orkar, kan jag acceptera det, men samtidigt vill jag göra det jag kan så länge det finns hopp. Tyvärr känns det som om hjälp inte finns att fås någonstans, men mår hon dåligt nästa vecka, måste jag nog ändå försöka. De kvinnliga läkarna på hvc har verkat riktigt bra, till dem får vi försöka få tid i så fall. Nu gäller det att orka ta en dag i taget - när jag börjar tänka framåt insmyger sig lätt panik, och då klarar jag inte ens av att leva i nuet. Men tack vare Voice dialogen känner jag mig riktigt samlad och "normal", vilket förstås känns jättebra! Så länge det finns liv, finns det hopp!
14 kommentarer:
Dendär voicedialogen verkar jätte bra, fortsätt med den. Du verkar redan på en session ha fått många saker uppklarade och en ny energi spirar i dej.
Du är stark och modig som vågar ta upp känsliga frågor med din mor - och med dej själv. Det är viktigt att ni pratar mycket o filmning 10+, så Daniel och du kan se på senare i livet.Jag är glad att ha min mummi på film från mitt 40-års kalas.
Jag tror det är sunt att du blir medveten på en ny nivå s.a.s att hon kanske inte finns kvar så länge, men samtidigt som du själv skriver så finns hon ju ännu här konkret i era liv.NJUT av idag. OCH hon kan uttrycka sej, ni kan kommunicera.Det kunde jag inte med mummi sista 1,5 året.
Det fakto kan din mamma leva ännu länge, och vemsomhellst av oss unga kan försvinna närsomhellst, man vet aldrig.
Jag förstår att du är frustrerad över vården och raka ord från läkare kan svida.Fokusera istället nu på vad din mor själv vill, vad är viktigt för henne, så att hon mår så bra som möjligt trots belastning av sjukdom och ålderdom.Hälsa henne från mej också.Kram Katri
Å vad bra att du filmade din mamma när ni pratade om hennes uppväxt! Det kommer bli en riktig raritet och otroligt värdefullt för både dig och faramförallt D! Sådant kan jag själv sakna. Att nen far- och morföräldrar itne alls kunde föredla sin bakgrnd till mig. Jag hade endast farmor i livet från det jag var över 3 och sedan gick hon bort när jag var 15. Visserligen gammal nog att förstå saker, men honv ar senil de sista åren så egentligen var jga nog runt 12-13 när hon fortfarande var okej. Och i den åldern var jag inte särskilt intresserad av hennes barndom. tyvärr.
Sedan håller jag med om att det i den moderna världens sjukvårrd lätt handlar om effektivitet på ett vis så att männiksan tappas bort. Det är iten lätt. ofta neddragningar och överarbete, men om du lyckats få kontakt med bra läkare och syrror där så försök prata med dem! Det är viktigt. Jag hoppas verkligen att din mamma blir bättre och återfår lite mer energi. Jag är glad att höra att du lyckats bra mde edt iallafall. Trots förkylning. Den Voicedialog verkar varit en riktig bra upplevelse! Som du kan hämta kraft ur. BRA!
Sköt om er nu och stor kram!
Så ledsamt detta med din mamma. ja, det är många ggr jag ifrågasatt läkares känsla för empati och psykologi. Tycker att den haltar ngt enormt för det allra mesta.
SÅ bra att du spelade in henne, Ulla. Att du filmade henne.
Det har jag tänkt att jag ska göra med mormor också. men sen går somrarna och det blir inte av.
Håller tummarna för din mamma.
Voice verkar göra bra saker för dig.
KRAMAR i massor!!!
Voice Dialogue låter bra. Hoppas din mamma orkar med en ännu tid. Jag känner så igen mig i det du skriver, folk från en annan tid, har själv haft gamla mor- och farföräldrar (som dessutom gått bort tidigt) även om mina föräldrar inte var så gamla när de fick mig. Inte många kusiner och andra släktingar heller tyvärr. Men man kan inte välja utan får glädja sig över det man har.
Katri: tack kära du! Det är konstigt så svårt det är att verkligen tala med någon man står nära. Det finns saker jag skulle vilja ta upp, men det känns nästan omöjligt att gå in på sådant som verkligen finns runt hjärtat, frågor som ändå kanske kan såra mera om de kommer fram. Hon har ju sitt sätt att tänka och agera och det kanske jag måste respektera. jag är så glad att jag har videokameran jag köpte till mitt bröllop - tack vare den har jag också några bitar av min pappa. Daniel har många gånger velat se moffa! Allt emellanåt har jag filmat det som Daniel sysslat med och varit mån om att få mommo att fastna också. Har tänkt länge på att få henne att berätta om barndomen på band, men eftersom jag nu undrar varje morgon jag stiger upp om hon ska ha klarat natten, bestämde jag mig för att inte mera vänta. Men nu har kasetten tagit slut och det finns inte att köpa här :(. Hoppeligen har vi henne ändå lite längre, att jag har chans att köpa en till och få mera sparat av hennes barndom. Sen har jag också tänkt att om jag skulle stryka med, så finns en stor bit av mig här på bloggen för Daniel att läsa när han blir större :). kramar!
Saltis: du har kanske dina föräldrar kvar ännu? Hoppas att de vet något om sina föräldrar! Passa på att fråga! Jag har också tänkt filma min 101-åriga faster, men hon är så envis och vill inte fastna på film :(. Å andra sidan har jag inte testat med kameran på plats - men jag tror att hon inte skulle gå med på det, vilket är synd, hon är den enda kvar som vet något om min pappas barndom! Kram till dig, hoppas jag skulle hinna läsa hur ni har det snart!
Annika: skulle nog rekommendera att skaffa en kamera, ifall ni inte har det redan. För Karolina blir det ju underbart att se sig själv som ung - och hela familjen. Man kan ju bara placera kameran någonstans och lämna den att filma för sig själv. Det värsta för mig är kanske att ajg känner mig rätt ensam som närståendevårdare - jag önskar det fanns någon att ventilera med, någon som jobbar i den sociala sektorn in staden och också känner till praktiska saker. Borde kanske fråga om det finns någon sådan person! kram till dig!!
BM: hoppas dina föräldrar kan berätta något! Speciellt nu då jag fått barn, skulle jag vilja kunna sätta in oss i "ett sammanhang", få reda på vem vi möjligen liknar till sätt/utseende etc. Kanske det också har med åldern att göra - många börjar ju släktforska på äldre dar! Fast det tror jag nog inte jag börjar med :).
Vad tråkigt att höra om din mamma men jag håller med Katri, njut av att hon är här med er just nu och tänk inte så mycket framåt. Fast bra att spela in historier om förr.
Den där voicedialogen lät bra. Allt sådant är bra om det ger en något.
Kram!
Åh så sorgligt att din mor är så dålig. Men det som är bra är att hon är så klar och orkar prata. Så passa på att fråga och fråga om det du vill veta och förmedla vidare till ditt barn. Min pappa dog för ett par år sedan och innan dess pratade vi mycket om hur det var när han växte upp och hur hans ungdomstid var. Min syster har spelat in flera band när pappa berättar. Och de är härligt att lyssna till dem.
Söta, kära vän!
Så vackert du skriver om din mamma. Håller med dig där om att kunna se helheten. Blir lite ledsen när systemet runtom en slutar fungera. När andra har bestämt åt en att nu finns det inte så mycket kvar. Systemet, om någon, ska ge en hoppet och kraften att orka gå vidare. Även om man vet att det bara är en tidsfråga, så är allt relativt och tiden man har kvar, tillsammans, ska vara en tid fylld av kärlek.
Vad fint av dig att föra vidare minnen till sonen.
Kramar på dig i mängder!!!
Anna: ska försöka att ta en dag i sänder. Tyvärr börjar jag få mera jobb nu och har mindre tid att vara hemma, men får försöka få det att bli "qualitytime" istället! kram!
Ebba: min pappa blev dement det sista året han levde och det tyckte jag var jättejobbigt, hans personlighet ändrades ju helt, det var inte mera han. Så det är nog skönt att mamma är så klar i tankarna! Tack och lov för modern teknik!
Taina: det värsta är väl att jag inte kom ihåg att fråga vad som jag kan förvänta mig nu - är det uteslutet att hennes hjärta skulle orka några år till, eller talar vi bara om veckor, månader...men kanske lika bra, han skulle ju inte heller kunnat säga säkert. I varje fall blir hon minimalt bättre dag för dag, men ont i magen har hon fortsättningsvis. Det är inte roligt att hon har ont, samtidigt skulle det vara jättetungt för henne att ta sig till läkaren, så jag är ganska förvirrad över vad jag riktigt ska göra. Har inte riktigt hunnit göra något åt det i början av veckan heller, men tänker nu att jag kanske kunde börja med att ringa rådgivningen... tack Taina! kramar!
Daniel liknar väldigt mommo på den bilden som du har satt här! Härligt initiativ att du bandade hennes historia, har tänkt i samma banor många gånger och ångrar att jag inte hann fråga fammo allt jag hade velat.
Känns inte alls bra att höra att mommo inte just blivit bättre. Jag har nog också märkt hur hon har levt upp sedan D kom, och det är ju inte så konstigt :)
Hoppas att hon ännu hittar någon livsgnista så att vi kan få ha henne kvar... kramar till er alla från Norge!
Victoria. tack - "Daniel"magin gör sin verkan, tycker mamma blivit lite, lite bättre för var dag :) kramar!
Mutual relatives? (Julie)
yes indeed, Julie, the man in the picture should be your grandfather/mother´s brother! This is my mother's family, she is the small girl in front of her dad!
Explains our good looks!!!
Skicka en kommentar