Surrender

Det hjälper inte annat än inse att nu är det så här - tillvaron dikteras av sjukdomar, gamlas och ungas....mitt i natten började D spy igen och han höll på hela natten till tidig morgon, fast det egentligen inte fanns något kvar att spy. Lite bittert känns det att jag jobbat hemma varje dag denna vecka, men just då jag hade ett jobb utanför huset, då kommer detta. Men som sagt, det hjälps inte. Troligen kan han inte heller fara till sin pappa i helgen, vilket jag hade sett fram emot som en hägring - då skulle jag äntligen få vila och dra andan.

Tack och lov är personen som ansvarar för tidningen jag skriver för nu just väldigt trevlig och positiv och när jag frågade efter definitiva deadlinen, fick jag ännu hela nästa vecka på mig, så där föll i allafall lite press bort. Solen skiner i dag igen, jag bad grannen shoppa åt mig (kylskåpet är förstås så gott som tomt, jag skulle handla på hemvägen i dag). Får försöka vila tillsammans med D och stoppa undan alla jobbtankar tills nästa vecka.

Men det är verkligen inte lätt detta med att ha små barn....jag som i tonåren fnyste åt tanken på att vara hemma med barnen medan mannen jobbar, ser enbart fördelar i det nu. Jag var också stolt över att inte behöva någon. Har funderat på att det kanske var ett behov att visa alla dem som höll på att säga hur bortskämd jag var som var enda barnet (som om det skulle ha varit MITT val!!) - ville visa att jag minsann klarar mig själv ändå. I ett skede, redan över 30, märkte jag att jag verkligen stod på egna ben, hade gjort mycket och klarat av det ena med det andra, men so what, vad var så roligt med att vara helt ensam (för till saken hörde att inte vara beroende av någon man heller). Ironiskt - man får verkligen äta upp allt man kläckt ur sig under årens lopp och uppleva allt man sett ner på som ung... nu skulle jag inget annat önska än någon som kunde hjälpa mig här hemma (utopiskt så det förslår, skulle jag träffa en vuxen man nu, skulle han troligen inte så där bara packa ihop sitt liv och flytta hit :) och dela både sorger och glädjeämnen med mig, någon att stöda sig på och stötta själv. Nå, det är ju bra att i allafall veta vad man vill - äntligen!

Nedstämt idag, trots solen, men det beror ju på att jag sovit ca 2-3 timmar i natt.

Ja förresten, folk brukar säga "det är inte nog inte alls lättare att vara i ett parförhållande", men då undrar jag - varför väljer då den stora majoriteten människor att leva i det, om det är så svårt och hemskt?! Jag tror helt enkelt det är ett grundläggande behov, även om det ju inte betyder att det är lätt. Jag kommer ihåg en episod riktigt mot slutet av mitt äktenskap (som ju varade enbart en kort tid - på pappret dryga två år, i praktiken mycket, mycket kortare): vi satt på ett café och jag förklarade åt min exmake att det kändes som om jag var hel, som om varje del av mig var i bruk s.a.s - ändå var det inte långt till separationen. Men det kändes på något sätt meningsfullt att jobba med en relation som jag då ännu trodde på. Jag fick då ändå en inblick i hur det är att vara i en parrelation (trots att den inte fungerade särskilt väl, men det fanns också goda perioder), och eftersom jag ju har en otroligt stor erfarenhet av hur det är att vara singel, så säger jag nog: för mig skulle det kännas mera meningsfullt att leva i en relation (lättare/svårare är sedan något helt annat). Men hellre lever jag ensam än i en destruktiv relation.

Ps. tack vare show and tell har jag satt till flera personer till min blogglista, bloggare jag tycker jag fått igång en trevlig kommunikation med. Tyvärr är den ju rätt ensidig från min sida nu just (är oändligt glad för att ni ändå orkar kommentera och följa med mig här på min blogg!!), men jag hoppas och tror att jag ännu ska kunna läsa lite flera bloggar - och hoppeligen lära känna lite bättre också andra bloggare på show and tell-listan!