Märker att jag börjar få symptom på att sömnen inte varit så bra på flera veckor. Får lite problem med att komma ihåg ord och stubinen blir kortare....som tur är har jag bara en artikel mera att skriva just nu. Bil"olyckan" kan säkert också sättas på kontot för trötthet, man är inte så skärpt som man borde. D vaknar till allt emellanåt på nätterna. Förra natten vaknade han två gånger, tredje gången klockan 5 steg han upp i sin säng och ville över i min. Han somnade om efter att jag ammade, men sen kunde jag själv inte sova mera.
Jag behöver inte göra så mycket för att han ska somna om, och ibland gnyr han bara i sömnen (någon gån gtror jag nog att jag snarkar och det i själva verket är jag som väcker honom!). Ibland kan det behövas att jag ger nappen, eller bara smeker lite över håret (som lite börjat växa!). Han har fått två nya tänder nere, märkte jag nyligen. Det är inte så bara att kolla tandläget, han gillar att bita om allt som hamnar i munnen :(...men nu har han tio stycken och flera är på kommande, han gnuggar febrilt tandköttet varje dag. Säkert påverkar det nattsömnen också. Dessutom har han mer och mer börjat ställa sig upp utan stöd. Igår då vi på eftermiddagen gästade min mammas väninna i Ylihärmä, förflyttade han sig mellan mommo och ett bord utan att sätta sig ner. Knäade lite, för att göra det, men märkte att avståndet var så kort så det var bara att ta ett steg :)! Han tycks vara försiktig, men jag tror inte hans första egna ordentliga steg är långt borta.
Han rör sig också rätt "aplikt" nu just - ena benet ger fart med foten och andra kryper han normalt med, men undan går det! Det som är roligt och spännande är att märka hur han börjar förstå mer och mer vad man säger åt honom. Till exempel då jag bar honom till köket häromdagen efter hans tupplur (blir ofta ännu två om dagen) och sa att han ju måste ta bort nappen om hans ska äta, så tog han resolut i den och kastade den på golvet :). Tyvärr stoppar han ju allt i munnen, men har blivit van med att jag ska kolla vad det är - visade till exempel förvånat fram en skorpbit då jag frågade vad han satt i munnen, då han en gång satt på golvet. Han vet nog också när det är något han inte borde äta, till exempel pappersbitar - då sätter han av då jag visar tecken på att vilja komma och gräva i munnen på honom :).
En lite pinsam vana är att han skriker...hela butiken hajade till då han gav till ett lyckoskrik en gång då vi skulle och handla. Det har att göra med eko, tror jag. Igår på cykelturen (se nästa inslag) skrämde han bort alla skogens djur för han satt och hojtade bakom mig då vi cyklade genom skogen (på hemvägen somnade han och satt ihopsäckad bakom mig). På eftermiddagen hos mitt fadder, som vi också besökte, höll han på och pressade ur sig gälla skrik om och om igen då han blev riktigt ivrig. Han är ju inte lessen då han gör det, men det är väl ett sätt att få uppmärksamhet (som om han inte skulle få det utan, han är ju vår ögonsten!) och måste väl vara skoj på något sätt. Förstår inte riktigt, mig skär det i öronen och jag tycker han borde få ont i halsen! Hoppas att sedan då han börjar få ord att uttrycka sig med, så slutar han med det!
5 kommentarer:
Vår lillflicka kör också med förtjusta glädjeskrik, och speciellt just i butiken eller på andra ställen med högt i tak och fint eko... och det där med att sluta när det istället finns ord att uttrycka sig med... haha säjer jag bara. "mammamammamamma MAAAAMMMMAAAAAAAAAAAAA komochtittafoooooooort!"
Hej!
Jag är fascinerad av att allt du berättar om D i stort sett har hänt med min Samuel också. Han fyller snart 4 och har också slutat med sina "djungelskrik" i takt med att språket har utvecklats. Han talar nu både finska och svenska. Jag råkade se en mamma med sin lilla pojke på bussen idag, och när pojken med jämna mellanrum utstötte gälla skrik såg den stackars mamman helt kallsvettig ut. Likadant var det nog med mej också för ett par år sedan. Man måste bara försöka komma ihåg att de flesta medpassagerarna har liknande erfarenheter av sina egna barn...
sommarhälsningar,
Isabella
För ett antal år sedan, förklarade min vän med små barn att det har också o göra med barnet lär sej att använda sej av ljudet från munnen, nu mera medvetat, dock klarar det inte än av att kontrollera hur högt eller lågt ljudet kommer.Glädje och iver höjer ljudnivå o blir till spontana utrop även hos oss vuxna.kram Katri
Hej Ulla! Jag tror att D ropar för att han upptäckt sin egen röst... Blenda ropar i högan sky bara för att hon tycker det är skoj att åtstadkomma ljud. Ha det bra! H: Blendas mamma, Pia
Kat(t): Svälj säger jag....det blir väl bara hårdare volymer och sedan lär det ju ska bli något som kalla trotsålder, hu!
Isabella: skönt att höra att det är helt normalt, att flera barn sysslar med det! Här på landet är det ju inte så farligt, min småkusin (Katts mamma :) satt i kassan och bara skrattade, och andra drog också snällt på munnen åt D. Men jag kan tänka mig att stressade stadsbor inte alltid uppskattar de små grynens experiment!
Katri: hade inte tänkt att det var test, men det passar ju också in. Misstänker nog också att där kan finnas något av " nu ska ni inte göra något annat alls utan bara se (höra) på mig" :).
Pia: Hej!!! Vad skoj att du också tittade in! Måste vid bättre tillfälle se hur ni har det på din blogg!
Skicka en kommentar