Regn ute, regn inne, regn i sinne (t) - finns det en sådan vers...? Den dök upp nu då jag funderade hur jag skulle formulera de känslor jag har nu. Det är ju så att blir man för förnöjd, tas man ner på jorden. Det hände med mig i kväll. Jag var bjuden på villakväll, jag tog med D, jag var glad och förväntansfull. Vi skulle övernatta. Det regnade och regnade. Uppehåll en stund, och så regn igen. Tutten försvann igen, fem personer vände upp och ner på en stuga, men den var och förblev försvunnen. Där började nerförsbacken.
Jag skulle så väldigt, väldigt gärna ha velat vara del av den gemenskap jag var del av någon gång tidigare, men nu var det ju en annan som var nummer ett. Iskallt vatten, ingen tutt och nytt ställe osv gjorde D (och mig..) mycket olycklig när det blev sovdags. För mig var det värsta att jag hade försatt mig i en situation, där jag kände mig fångad. Jag insåg att jag gjort ett stort misstag som kommit ut till stugan med D, men eftersom jag redan druckit för mycket vin, kunde jag inte ta mig hem.
Tack och lov fanns en person som inte skulle stanna över natt, och D och jag fick åka hem med henne senare på kvällen (då jag till sist lyckats få honom att sova i vagnen efter en promenad på skogsvägen i regnet). Vilken lättnad att komma hem igen!! Men det finns mycket att fundera över nu just. Av någon orsak är jag alltid i otakt med människorna jag växt upp med. För 25 år sedan var jag på det klara med att jag inte passar här, småningom börjar samma känslor väckas igen. Men denna gång kan jag inte sådär bara fly och börja om någon annanstans, där jag kan känna att jag passar in. Denna gång får jag så lov att bita ihop och skapa ett liv där jag passar in just där jag befinner mig. Till det behövs en funderare på vad som borde falla bort och vad som borde komma till...och vad jag kan förverkliga och vad jag får så lov att acceptera att inte mera fungerar. Ibland kan det inte hjälpas att det också blir att ta till "försök och misstag-metoden" :(.
Regn ute, regn inne, regn i sinne (t) - finns det en sådan vers...? Den dök upp nu då jag funderade hur jag skulle formulera de känslor jag har nu. Det är ju så att blir man för förnöjd, tas man ner på jorden. Det hände med mig i kväll. Jag var bjuden på villakväll, jag tog med D, jag var glad och förväntansfull. Vi skulle övernatta. Det regnade och regnade. Uppehåll en stund, och så regn igen. Tutten försvann igen, fem personer vände upp och ner på en stuga, men den var och förblev försvunnen. Där började nerförsbacken. 
Jag skulle så väldigt, väldigt gärna ha velat vara del av den gemenskap jag var del av någon gång tidigare, men nu var det ju en annan som var nummer ett. Iskallt vatten, ingen tutt och nytt ställe osv gjorde D (och mig..) mycket olycklig när det blev sovdags. För mig var det värsta att jag hade försatt mig i en situation, där jag kände mig fångad. Jag insåg att jag gjort ett stort misstag som kommit ut till stugan med D, men eftersom jag redan druckit för mycket vin, kunde jag inte ta mig hem. 
Tack och lov fanns en person som inte skulle stanna över natt, och D och jag fick åka hem med henne senare på kvällen (då jag till sist lyckats få honom att sova i vagnen efter en promenad på skogsvägen i regnet). Vilken lättnad att komma hem igen!! Men det finns mycket att fundera över nu just. Av någon orsak är jag alltid i otakt med människorna jag växt upp med. För 25 år sedan var jag på det klara med att jag inte passar här, småningom börjar samma känslor väckas igen. Men denna gång kan jag inte sådär bara fly och börja om någon annanstans, där jag kan känna att jag passar in. Denna gång får jag så lov att bita ihop och skapa ett liv där jag passar in just där jag befinner mig. Till det behövs en funderare på vad som borde falla bort och vad som borde komma till...och vad jag kan förverkliga och vad jag får så lov att acceptera att inte mera fungerar. Ibland kan det inte hjälpas att det också blir att ta till "försök och misstag-metoden" :(.
8 kommentarer:
Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne!
Inte roligt att känna sig utanför/i otakt men du har kommit långt då du har bestämt dig för att stanna och skapa dig ett liv i stället för att fly. Jag tror att det är det enda sättet som håller i längden. Flyr man får man bara göra det igen och igen.
Regnet är lite tröstlöst. Vi cyklade i en störtskur idag...borde ha kunnat skratta åt det men var så våta och trötta när vi kom hem så vi blev mest lessna.
När barnen var små kände jag mig ibland "otakt" med livet. Konserter som jag "missade" för att jag jagade barn, villakvällar med goda vänner som jag "missade" för att jag tröstade barn.... you name it.... Det hör till Ulla! En god vän sa till mig när jag var som mest frustrerad över att känna mig i otakt: "Barnen mår bäst av att vara hemma!". Jag anammade detta till en viss del, valde bort en massa kul då de var små. Visst "pärkkade" det, men de växer, snabbare än du tror! Plötsligt kan du känna dig obehövd! Den känslan du kanske just nu väntar på.... men den är inte så eftersträvansvärd, det vågar jag lova dig!.... Alla skeden i livet har sin mening! D:s blick han gav dig i kväll, när han skulle klättra upp för trapporna till scenen, DEN kommer du att sakna om 10 år!!!! Då, först då, kommer du eventuellt att inse, det är tillit - inte trots!! Du är duktig - och du har hittat din plats i livet! Du passar in -just där du befinner dig- just nu!
Kerstin, med 13-åriga ungar!
Hoppas att regnet tar slut så småningom, för det är nog tröstlöst. Och de deppiga tankarna dyker upp allt för lätt när det regnar, jag vet med mig själv. Det känns jobbigt då man inte kan genomföra det man tänkt sig, eller leva på det sätt man skulle vilja. Jag har genomlevt många sådana tillfällen speciellt pga. Dottern och hennes problematik, senast denna vecka. Det är ju så att då man hotar och hotar med "straff", så blir man till sist tvungen att genomföra dem för att vara trovärdig i fortsättningen. Så gick det för oss - jag fick så lov att stanna kvar på villan med Dottern på onsdagen då resten av familjen for ut till goda vänners villa där vi skulle tillbrínga en trevlig dag tillsammans med dem och två andra familjer som vi umgås med. Dottern tog det väldigt hårt den första halvtimmen efter att de andra farit, men sen hade vi en lugn och skön, solig terassdag, och jag tror att det var det bästa för henne.
Din D är liten och det hjälper inte ännu att resonera med honom för att kunna styra tillvaron i den riktning du skulle önska. Det blir bättre, men den här tiden måste genomlidas. Du vet att vi är många som hjälper och stöder dig så gott vi kan, önskar att jag kunde göra mera men tror att du kanske inte riktigt just nu är mottaglig för att komma och sova över med honom vid vår villa.... eller???
Jag tror att du är på den plats där du behövs just nu. Hur framtiden blir, det får vi se.
Många varma tankar!!!
StrandMamman
Ann-Marie: tack för de vänliga orden - och versen. Kanske hoppfullt att det är en så fin vers, fast jag på natten fick vänt den så upp och ner. Och du har rätt, det inser jag själv också, i något skede orkar man inte mera om från början, utan får så lov att göra det bästa av stället man är på.
Kerstin: du har så rätt! Och nog vet jag ju det också. Men det handlade också om människorelationer, och det faktum att dessa inte förblir det samma, eller kanske aldrig varit det man inbillat sig. Man kan aldrig ändra någon annan, men nog sitt eget förhållningssätt, och där gjorde jag justeringar torsdag natt! Det med otakt handlade också ålder - de flesta i min ålder har redan tonårsbarn (och vissa är inte intresserade av att "gå tillbaka"), medan jag ändå inte heller har så mycket annat gemensamt med yngre mammor, än just våra barn. Men snart blir det ju ändring på det också, tänker på C :)!
Tack Strandmamman för att du delade med dig! Vi hade ju extrem otur, då tutten försvann, jag tror inte det skulle ha blivit så svårt då, men å andra sidan lärde jag mig något viktigt om vissa människor. Alla är inte som du, som kan vara empatisk trots egna svårigheter, utan de måste koncentrera sig helt på sina egna liv. Det är ju helt ok, och fel att ha några andra förväntningar på dem, men det hade jag :(. Men nu vet jag ju!
Nästa vecka, om det skulle råda bli fint, kanske vi skulle kunna komma och hälsa på :). Ska ni vara mycket på Jakobsdagarna?
Jag håller inte alls med resonemanget att man "flyr" för att man söker sig till något bättre.
Trivs man inte så är det mycket bättre att söka reda på något som gör en lycklig.
Visst kan du flytta! Hyr ut huset på ett år och ta ett jobb någonstans, hyr en lägenhet eller ett litet hus och riktigt mys och ha det trevligt med lite omväxling.
Jag tror verkligen på att förändring är något positivt, särskilt om allt känns deppigt. Varför tvinga sig kvar i för små kläder om det finns större och rymligare?
Ta ett sabbatsår, du, och prova på något skoj. Kanske du hittar en plats där D skaffar en massa små kompisar och du kan umgås med vuxna som du har något gemensamt med.
Livet är för kort för att man ska tvinga sig till något man inte vill. Och om du känner att du sitter och torkar bort... för sjutton... bred ut vingarna och flyg - flyG, inte fly ;) - till gladare trakter!
Kram
TAck Matilda - för bara fyra år sedan skulle jag ha tänkt precis likadant, och i princip skulle jag kunna göra precis som du skriver. MEN kalla fakta är att det inte mera går sådär bara - vad skulle jag göra med min mamma, sätta henne på ålderdomshem, för hon klarar sig inte mera ensam. Och jag har helt enkelt inte mera orken att helt börja om från början någon annanstans mera (jag har gjort det så väldigt många gånger i mitt liv). Jag hade en verkligt downperiod då på torsdagen, främst för att jag blev otroligt besviken på vissa människor och insåg att de verkligen inte är mina vänner. Men jag har ändå ett viktigt nätverk runt mig, främst med tanke på D, och nya vänskaper växer så småningom fram. Tack och lov har jag ännu också kontakt med äkta vänner från södra Finland, fast jag inte har möjlighet att träffa dem speciellt ofta. Så jag tror nog att vi ännu kan stanna, men jag har lärt mig att man aldrig ska säga aldrig!
Javisst, jag glömde i hasten att du har din mamma att tänka på. Det gör det ju lite knepigare, och nej, inte sjutton vill väl någon in på hem om man kan bo hemma. Men kanske en liten semester då och då skulle pigga upp? Inte för att jag själv ens har råd med semester, men det låter i alla fall som en god idé. ;)
En semester skulle sitta bra mitt i vintern tror jag. Nu har vi ju äntligen semesterväder här!! Har lite smått planer på en resa på senhösten, men vi får se hur det blir med jobb å så, här är det också ganska skralt på kontot :)
Skicka en kommentar