Ledig lördag

Det är egentligen ganska skrattretande hur det blir då man är riktigt trött. I morse satt jag på parkeringsplatsen utanför ishallen i Kokkola och snyftade. Varför? Jo, för att jag först trodde att de stängt simhallen pga löptävling - "buuhuu, och jag som FÖR EN GÅNGS SKULL skulle och simma"...vilket jag sen ändå kunde göra :). Men sådär är det. Jag har varit med förr, så jag känner igen symptomen. Jag tror ändå inte att det är så illa som 2003, sista året jag jobbade heltid som lärare och var helt slutkörd. Nu borde några nätters goda sömn redan hjälpa mycket. Får sätta öronproppar i natt så järnvägsbyggarna inte väcker mig igen före 6 i morgon (järnvägen förnyas, vi bor ganska nära den så dunk och gnissel hörs rätt bra :(.

I dag har jag försökt att inte ta stress över ogjorda saker, utan påta på i lugn takt och sitta och titta på landskampen (Fi-Sve). Otroligt skönt att ostört kunna se på tv! Sen hade jag tänkt undvika datorn, men hur det nu var så hamnade jag här och tänkte att jag ska kolla vad som händer på bloggen.fi - och där har det minsann hänt. Nu kan jag plötsligt kommentera igen (i motsats till många andra, tycker jag att det är en viktig del av bloggandet!)! Tittade lite på min lista av bloggar jag förr hade koll på, men alla känns så främmande nu då man inte följt med vad som hänt med var och en. Trevligt i allafall att bloggarna där inte mera är så "isolerade", kanske jag t.o.m. kunde hitta tid att börja följa med några igen!

ps. enligt min karta på bloggläsare finns det flera som läser i Kokkola - kan någon av er tipsa mig om var man kunde hitta goda sallader? Ville äta hälsosamt efter simningen i dag, men blodsockret var i stortån och hade ingen aning om vart jag kunde gå, så det blev mycket ohälsosamt igen - Macken :(.

Hjälpare

I går var jag rent av utmattad, det märkte jag på kvällen på lokaltv:s möte då jag tänkte börja gråta när jag skulle tala om vårens jobb... I dag har det kännts bättre. Ringde igår till ett medium, eftersom det kändes som om jag helt tappat fotfästet och inte hittar något stöd för mig själv - svårt att förklara hur jag menar, men mera inombords, förståelse för vad som händer... Hade tur, personen jag ringde kunde sin sak, dvs hade "de rätta kontakterna" och på kvällen, då jag inte kunde somna (har haft svårt att somna på kvällen och vaknar tidigt :(, gick jag igenom vad hon sagt. Bland annat sa hon att hon får en bild av mig som en ost med många hål i - hon frågade om jag har svårt för att säga nej. Känns inte så, det finns inte mycket jag har möjlighet att säga nej till, men jag kan försöka göra saker och ting lättare för mig, ska försöka skala bort allt extra och försöka bli hel igen, hitta min egen kraft. I dag har flera "änglar" dykt upp - tack till alla er som visat att ni bryr er genom mail, samtal och besök, och tack Strandmamman för barnvaktshjälpen ikväll då jag avslutade loppisbordet (blev ca 110 euro vinst! Härligt :). I morgon blir hoppeligen en vilodag och på måndag hoppas jag få klarhet i dagvårdssituationen. Så det blir nog bra, så småningom.

Youtube-joy

Today is not a good day, but last night D and I were watching funny catvideos on Youtube - D likes them, as you can see and hear!D and our new kitten are slowly getting to know each other - or let's be honest, Gusti is getting used to D. At least his feet are quite ok, but the other end is still rather scary, Gusti thinks .

Goda dagar - dåliga dagar

I dag är en dålig dag, är trött, nedstämd, irriterad etc (ute är det grått - mitt humör tycks vara bundet till låg- och högtryck...och lågtryck är det mest hela tiden). Hade beställt en ny tv till mommo, i dag fick jag veta att det inte mera går att få "gammalmodiga" tv:n och jag är inte så ivrig på att kasta bort 500 euro på en platt-tv. Fick tips om reparationsfirma, har försökt ringa hela dagen, tills jag lyckades få ett nytt nr och fick höra att mannen gått i pension. Men han lovade titta in nästa vecka. Så nu måste jag försöka få ner min tv, så mommo får titta på kvällarna - och jag får bättre ro att koka....nu ska D i famnen hela tiden, då jag inte kan placera honom framför något barnprogram eller någon video.

En annan sak jag kommit fram till är att jag helt enkelt inte mera klarar av allt, jag orkar inte fortsätta såhär. Har försökt skriva en artikel denna vecka, det har blivit fem minuter här, tio minuter där, kanske en halvtimme om jag haft tur. Mycket frustrerande och svårt att få helhetskänsla för vad jag håller på med. Jag måste helt enkelt sätta D i dagvård, bara han får plats. Det betyder förstås att jag går miste om vårdstödet och vet inte hur jag ska klara mig ekonomiskt, eftersom jag inte har så mycket jobb (kanske jag borde lära mig hantera motorsåg och börja röja skogar...), men jag måste lita på att något dyker upp eller att jag hittar på något eget, då jag får lite mera tid och luft i mitt liv (vilket jag inbillar mig att jag får om han är i dagvård...). Ringde redan i måndags till barndagvården, men såklart var ledaren på semester denna vecka. Har försökt hitta barnvakter och ett pensionerat par nära mig kan ha honom någon gång, men det skulle vara enklare att ha en plats dit jag kan föra honom utan desto mera planerande och frågande. Frågade en annan, som jag tänkte kunde hjälpa, men hon ville inte, medan en annan som jag var säker på att inte skulle ställa upp, faktiskt gjorde det - men det gäller en danskurs, som jag ska pröva på kvällstid. I allafall har jag hopp om andhål och bättre organisering på livet, men ännu måste jag vänta till nästa vecka, innan jag får veta hur det blir med dagvården.

D ska vara en extra gång hos sin pappa i helgen. Har bestämt att jag helt enkelt måste få den för mig själv, förra veckoslutet var det fullt upp med annat och det märktes att jag inte fått vila. Denna vecka har han sovit ungefär varannan eftermiddag, omöjligt att få någon rytm i livet då man inte vet vad han gör. Känner att jag inte har någon som helst kontroll över honom och känner mig misslyckad i förhållande till hans pappa. Där sitter han på pottan och använder inte tutt. Här hemma blånekar han nu just till pottan, och tutten ska han ha mer och mer av. Inte får jag honom att sova heller då jag vill, varken på dagen eller kvällen.

Ut i skogen!

I dag tillbringade jag och D förmiddagen i skogarna öster om Jeppo, där vi har ett smalt stråk, som sträcker sig flera kilometer mot finska trakter. En annan skogsägare ville klargöra var hans stenrösen finns och frågade om jag också ville komma på samma gång. Jag vet inte mycket om vad min pappa har ägt, så tyckte det var dags att börja ta reda på mera.

De senaste veckorna (läs: månaderna) har jag igen ätit som en liten gris för att kompensera tröttheten och oroligheten - nu fick jag en riktig rivstart på bättre vanor, var vackert lila i ansiktet efter bara en kort promenad på under en kilometer med D på ryggen - men ni ser på fotot att det inte var helt lätt underlag - våt mossa på stenar och dessutom flera diken med vatten i att hoppa över.














Hade det tvivelaktiga nöjet idag att för första gången stifta bekantskap med älgflugor. Det var inte så hemskt som jag hade trott, så kanske man vågar sig ut i skog och mark mera på hösten. Men läbbiga kräk är de :(.

Solig höstpromenad

Nu har vi haft hela tre dagar sol!! På eftermiddagen i dag var det jättefint och jag tog D med på en liten promenad i vagnen, eftersom han igen strejkade med eftermiddagstuppluren (och vi hade byarådsmöte igen på kvällen). Var smått sur att Fia också skulle med, vilket betydde att jag inte kunde gå en runda, för då skulle vi gått på landsvägen sista biten och jag vågade inte riskera att hon också blir under någon bil. Så vi traskade längsmed åkervägen och svängde sen om. Men nu när jag ser på mina foton, är jag riktigt nöjd med dem. Riktigt somriga - t.ex. fjärilar har jag knappt sett alls i sommar.

Har blivit jätteinspirerad att fota nu iom fotoklubben. I lördags var jag med och hjälpte till med "fotomaraton" i Nkby (kanske mer om det en annan gång) - fick stanna flera gånger på vägen hem då jag tyckte mig se bra motiv! Och till en tre kvällars fotokurs har jag anmält mig i höst (systemdigikamera nybörjarkurs).

Två kvällar

Söndagkväll: Jag skriver i min dagbok: jag HATAR kvällar + fyller några sidor med dubbelt större handstil än normalt. Kvällens kamp slutar med att D somnar i sitt eget rum, och sover där också hela natten för första gången (två gånger får jag stiga upp och titta in till honom på natten då han gråter). Jag är helt slut i nerverna efter att ha agerat skiljedomare:
- katt och katt (morr och fräs)
- småpojke och katt (D är ivrig och kastar bilar och trasor på Gusti, som är helt vettskrämd),
- mamma (fick ta mig själv i kragen till sist...) och pojke som inte vill sova, fast han är helt slut. Det är inte lätt att "återfå" varandra efter ett dygn.

Måndagkväll: Klockan tio kommer jag på att jag glömt min pojke framför tv:n efter tandborstningen (har själv donat på datorn med fotona jag tagit på vår eftermiddagspromenad). Sonen sover gott på soffan, det är bara att lyfta honom in i hans säng i hans eget rum....och fortsätta framför datorn. Katterna tål varandra med cirka halv meters avstånd och Gusti ligger nu just och sover i min famn. Lugn och harmoni råder i huset :).

Liten smolk i bägaren: tv:n (mommos, vi har min gamla på vinden än) pajade där nere, tvättmaskinen går troligen också på det sista - den lär vara lika gammal som grannens flicka, dvs cirka 20, tror jag :).

Introducing: Gusti!

Today I brought home our newest familymember, the kitten "Gusti" from "Gustav" = Garfield in Swedish - D knew how to say that when we found a Garfield doll among my old things the other day, so I think that'll be the name. Unfortunately our cat Fia didn't give the new arrival a very warm welcome...

Nu på kvällen morrar katterna åt varandra, vi får hoppas att de småningom kan bli vänner.




























Så har jag igen en liten en som hjälper mig vid datorn :). Åååh, han är så bedårande !!! Isn't he adorable :)

Stjärnhalls-Skoj

D och jag besökte igår för första gången tillsammans en "barnfest" om man kan kalla det så. I Nykarleby firas denna vecka kulturvecka
och jag beslöt mig för att testa att besöka en tillställning för barn med D. Det gick jättebra! Kvällen var kanske nog tänkt för lite äldre barn, men eftersom det fanns bilar att leka med så var kvällen räddad :). Riktig mycket barn var där inte, men så var vädret också dåligt och jag tror det var första gången det ordnades. D såg också teater för första gången, hade problem med att få honom att hållas på plats tills det började, men sen tittade han helt intresserat på Emil- "pjäsen", som kanske också var ämnad för lite äldre. Men skojigt i allafall! Kändes bra att kunna göra något tillsammans.

D var jätteimponerad över de fjärrstyrda bilarna, men kanske lite rädd också, hittills har han inte sett bilar röra sig utan chaufför! De stora barnen som körde dem var också spännande för honom :).

Räddningsoperation

I onsdags var jag med några ämbar spillolja (min pappa har lämnat ett och annat efter sig i uthuset...) till ekorosk (återvinningsstationen). I träcontainern hade någon dumpat en helt fantastiskt fin gungstol, som jag bara inte kunde lämna kvar. Hade lite problem med att få den att rymmas in i bilen, men då jag skruvade ner ryggstödet till framsätet (D fick hålla fötterna på det) så fick jag in den där. Vi behöver inte precis mer möbler i detta hus, men jag ska nog hitta en plats åt den...håller nu just på att möblera om i arbetsrummet :). Var först fylld av harm över vilka fina saker som kastas bort, tänkte skriva insändare, eller själv skriva artikel, men som vanligt fanns inte lugn och ro för det och nu är jag bara nöjd och belåten över den söta möbeln. Satte min gamla bil med på fotot - tycker de ser ut att trivas tillsammans :).

Hare i kläm

Häromdagen tänkte jag att det helt enkelt är tungt att leva. Det beskriver bäst hur det känns nu just. Det låter dramatiskt, men jag tänker på det främst fysiskt - jag är inte deprimerad eller går i självmordstankar eller något sådant. Men det känns som om jag inte får balans i kroppen. Säkert har det med sömnbristen att göra (D sover fortsättningsvis oroligt) men jag tror nog att det är något annat också. Tyvärr är jag också mycket lättirriterad, speciellt på D, som förstås dras till mig som en igel och gör det ännu värre. Gårdagen var mycket bättre, tack vare besök av L och mamma T (tack för att ni räddade vår dag!!) och grannen L med mamma J tittade också in. Vi får vänta några år, men sen får man hoppas att D och L kanske också småningom kunde börja leka med varandra! Tips till möjliga gäster: nu har jag något att bjuda på. J kom med en massa bakverk som tack för att hon fick babykläder av mig :).

Fick också en förklaring till mitt "tillstånd" i "Minä Olen"-tidningen, som kom igår. I det kinesiska horoskopet är jag en hare och enligt tidningen är både augusti och september energetiskt dåliga månader. "Elokuussa energeettinen tilanteesi on melko suppeassa asetelmassa. Apinan metalli kontrolloi sinun puuelementtiäsi ja saattaa aiheuttaa epämääräisen hankalaa oloa....Syyskuu ei juurikaan tuo helpotusta takkuiseen energeettiseen olotilaan. Ehkä se on hieman hankalampaa aikaa vielä kuin elokuu". Suck. Iofs brukar jag inte tycka dessa horoskop ger mig något, men det är ju skönt att i allafall från något håll få en förklaring...

Fotoexperiment

Det är ju fantastiskt vad det finns för möjligheter med fotoshop, bara man skulle ha tid och ork att sitta och testa!Hade lite tid och inspiration att sitta och mixtra i kväll, eftersom D somnade snällt strax efter nio. Han sov bara en stund i bilen på hemväg från min gudmor, som vi var och hälsade på i Ylihärmä på dagen. Och förra natten var orolig, jag ville börja sova redan halv tio, det ville såklart inte D, men en timme efter sov vi nog båda...men oroligt, en ordentlig åskskur drog över och till sist kom D i sängen med mig. Två-tiden hördes en duns, och gråt - D hade lyckats med att rulla över sängkanten, trots att jag vikit ett täcke till "vägg" :(. Hade som tur är en rätt tjock matta under, så han slog sig inte så hårt.

Var på konfirmationsfest för en vecka sedan på en sommarstuga. D kutade runt hela tiden och drogs förstås som en magnet till "båta" vid vattnet, så speciellt mycket sällskapande hann jag inte med, för att inte tala om fotografering. Men något foto slängde jag iväg, inget lyckades speciellt bra, men jag tycker att detta blev häftigt av konfirmanden :).






I veckan kom "Singermannen" hem till oss för att fixa upp vår gamla symaskin. Det visade sig att hans pappa hade sålt maskinen till min mormor, för cirka 70 år sedan! När jag i misstag gjorde fotot svartvitt, kunde man nästan tro att det var då...om det inte vore för lampan i vårt kök i bakgrunden :). Kändes säkert skojigt för honom att prata med någon som kom ihåg saker och ting så långt tillbaka, han och hans fru trivdes hos oss i flera timmar :)! Men det var ett trevligt par, och nu är både mommos maskin och min (med bara cirka tjugo år på nacken) i tipptop skick!

Framåt!

Arbiskatalogen kom igår, hurra! Fick genast börja fundera på arrangemang, för tyvärr har jag inte tur med tiderna. Har frågat Ds farföräldrar om de kan tänka att komma hit igen ett veckoslut, så jag skulle kunna gå på intensiv hathajogakurs. Sen fanns det flera kvällskurser jag skulle ha velat gå, bla. fotokurs och qigong, men de håller på till klockan 21, vilket gör det svårare med barnvakt, eftersom det är sovtid för D. Kanske jag måste fokusera på lördagskurserna, varannan lördag är ju fixad, då D är borta. Härligt att få lite rytm i livet igen, har faktiskt haft lite det lite svårt, sen gästerna slutade komma. D behöver program då han är vaken, och jag är inte så bra på att hitta på något, själv leker han väldigt lite för sig själv ännu. Han hjälper gärna till om jag ska göra något, men då blir det ju inte till något, så det har känts lite frustrerande. Tack och lov sov han på eftermiddagen i går igen, liksom nu just. Hoppas, hoppas att han fortsätter med det!!! Sen börjar ju mamma-barn så småningom, det blir också bra med ett programnummer till i veckan för honom. Är nog redo att sätta honom i dagvård och börja jobba regelbundet, bara något lämpligt dyker upp. Har tänkt att det bästa skulle vara om jag fick något deltidsjobb, som skulle ge en grundinkomst (t.ex. en timlärartjänst), så kunde jag forsätta med frilansandet vid sidan om. Som tur är, har jag ju ännu vårdbidraget till maj nästa år, så det är ännu ingen panik.

Bättre dag

Fick sova cirka sju timmar i ett sträck i natt, och det märks direkt. Ser ljusare på det mesta igen. Vi var och hälsade på katten igen och nu blev intrycket positivt. Katterna var nu inomhus, och fast D hade ljud hela tiden (de hade, som tur var, en bil han fick leka med och det smällde högre än de två kattungar som ännu fanns kvar :), vågade lillkatten ändå leka runt oss. Speciellt "famnkattig" var han nog inte, men det kan ju ändra sig. Nu ser jag fram emot att få hem "Hannes (så kallades min pappa, och han hade namnsdag då katten föddes) /Blixten/Casimirrr/Emil" (namnsdag nästa lördag, då jag tar hem honom) nästa lördag. Där var några alternativ jag funderat på i dag. "Hannes" kanske också skulle vara bra för att D kan säga "Hanna" - det verkar nästan som om alla flickor i en viss ålder är "Hanna", medan alla manliga personer är "pappa"...

På tal om det - min mamma påminde mig om att det är precis sex år sedan min pappa dog. Vi var faktiskt till graven idag med D, men jag kom inte att tänka på vilken dag det var. Fotot är taget 1995 på min kusins bröllop, då var han 85 år gammal (han var 53 när jag blev född!) och hade fått ena benet amputerat ovanför knäet på vintern, så han ser rätt medfaren ut här. Men han lärde sig ännu köra bil med handgas och broms, men när han miste körkortet vid 90, var det ett hårt slag och då började också nerförsbacken. Snart efter togs han in på sjukhem, för att min mamma inte mera klarade av att ta hand om honom (jag bodde då i Helsingfors) och 17 augusti 2002 dog han, nästan 92 år gammal. Jag var med honom när han drog sina sista andetag. Det var en stor och viktig upplevelse.

Jag tror att jag är rätt lik min pappa till sättet, och vi kom ofta ihop oss, men nog var han viktig för mig för det. Den hösten var otroligt varm och vacker, fick mycket stöd av att ligga på pappas åkrar (!) i solen mitt i sorgen. När jag återvände till Helsingfors efter hans begravning, insåg jag att jag inte mera kan bo där. Kontrasten mellan storstadsstressen och stödet av lugnet på landet i sorgen, var alltför stor. Ett läsår hade jag att klara av ännu (och ett stort projekt: var koordinator för en internationell konferens på vår skola, det var givande, men otroligt tungt), men följande sommar flyttade jag sen hem. Och det var början till ett helt nytt liv!

Liemannen på hugget

Jag skrev redan tidigare om hur lessamt det är för min mamma, som har färre och färre väninnor kvar att prata med. Denna vecka dog en igen. Det som också känns ganska skrämmande är att inom ett år har tre kvinnor dött, i gårdar bredvid varandra, på samma sida vägen som vi, bara två gårdar emellan (ena är obebodd). Ok, det betyder iof sig ingenting, men min mamma hade redan tänkt när den andra dog (ungf översatt:) "inte två utan tre" (ei toista ilman kolmatta) och funderat om hon själv skulle stå i tur. Men hon hade också en dröm där det kom fram att hon ännu har tid kvar av leva, kommer inte ihåg symboliken mera. Jag hoppas verkligen att vi ännu får behålla mommo i ungefär samma skick som nu. Hon har själv förundrat sig över hur folk antingen blir dementa, men har mycket spring i benen, eller så tar benen slut, fast huvudet ännu fungerar hur bra som helst. För hennes del börjar ryggen och benen vara ganska slut, men ännu klarar hon att ta sig fram med käpp och rollator.

Vakperiod

så var det dags för en trötthetsperiod igen. D har sovit jätteoroligt i över en vecka och annat har också väckt mig. Kattluckan stänger jag numera på kvällarna, efter att jag kollat att Fia är inne. Hon har igen börjat släpa in möss på natten och dagen efter har jag hittat invalidiserade möss, som jag sen fått ta livet av med min stora "mördarsten" där ute. Vad jag avskyr det!!! Förra natten var det dags för en dåligt påsatt blöja - och en genomblöt D i en genomblöt säng. Senare gnällde och grät han igen och jag tog honom i min egen säng (och då sover jag jätteoroligt, är ju inte van med karar i sängen :). Har börjat fundera om han kan ha problem med öronen, men riktigt illa verkar det ändå inte vara - tillräckligt bara för att väcka mig flera gånger per natt. Har igen den välbekanta slöjan av trötthet liggande över ögonen. Har börjat köra med kaffe på eftermiddagen, men är inte säker på att det har någon effekt. D hoppade också över eftermiddagstuppluren flera gånger denna vecka - det är otroligt tungt att försöka få honom att sova och timtal går till det. Mer och mer sällan går han med på att sova i vagnen där nere, så går vi upp till sängen, men inte hålls han där heller. Det blir en tung vinter om jag inte ens får eftermiddagspausen och dessutom blir jag än mer beroende av att hitta barnvakter, då jag inte kan jobba på eftermiddagen.

Jag tycker han ofta sover lite, folk brukar trösta med att barnen sover längre på morgonen eller kvällen, då de inte sover på dagen. Men på kvällen vill han inte börja sova utan mig (ofta ger jag upp då jag själv är så trött och går i säng 10-halv elva tiden), och på morgonen vaknar han oftast snart efter att jag stigit upp (nåja, steg upp 6 häromdagen då jag inte kunde sova, då vaknade D först nio!). Jag tror vi båda skulle må bra av lite rutiner nu - jag behöver få egen tid någon gång, och kunna lita på att jag har det t.ex. på kvällen eller morgonen. Ofta har jag nog en stund på morgonarna, men njuter inte av det, eftersom jag inte sovit bra på natten. Så det är råddigt med sovandet för oss nu just - man får bara hoppas att det beror på fullmånen och att sömnen och någonsorts rytm återfinner sig nästa vecka!!

Väntetid...

D bara sover och sover....sitter och väntar på att det blir action igen. Ute är det mulet, som vanligt, tv:n står på, visar en bild som faller sönder med jämna mellanrum, nästan en gång i minuten. Var är den bra bildkvaliteten digitaliseringen skulle föra med sig??!! Nu skulle jag ha tid att se på OS, men om inga finländare är med, så är det ju inte speciellt intressant. Tittade på invigningen, den var ju fantastisk!! Och jag blev rörd av att se den äkta gläde och stolthet man kunde se i ansiktet på många i massprogrammen. Men i frammarschen skulle man inte ha trott att det handlar om toppidrottare, så slött som de gick, och så länge det tog! Man kan inte annat än hoppas att spelen verkligen rör upp i Kina - och jag kan inte tänka mig annat. Blir intressant att se hur de närmaste åren blir. Lessamt är förstås att läsa om ryggradslösheten hos politiker och idrottare, fast Bush för en gångs skull faktiskt kom med något gott. Såg en bild på honom, där han skulle vifta med en liten amerikansk flagga, men hade den upp och ner...rättade hastigt till det, men nog är det ju rätt rörande, hur han lyckas få till det så ofta :).

Jag har lite funderat på att åka till solen med D i höst eller vinter. Kollade just in nätet - och insåg att det nog inte är möjligt med de inkomster jag har nu just. Möjligen kan jag kanske hoppa på någon sista minuten (fast då hoppas jag verkligen att jag skulle få vuxet sällskap med mig), men att resa och hälsa på min väninna i sydfrankrike är inte att tänka på, till Montpellier finns inga dumpade priser. Jaha, nu vaknade min "arbetsgivare" :). Hejsvejs!

Farmkatt

Jag är rädd för att jag gjort fel beslut med kattvalet och kan inte mera ta tillbaka det heller, eftersom det antagligen skulle betyda döden för Lillen (i bild till höger). Det blev inte bättre av att jag i dag i tidningen såg annons om "söta, tigerkattungar med vita tassar, vana med barn och hundar".....Var med D och hälsade på katten i går igen och insåg nu först att katterna egentligen har minimal kontakt med människor. Första gången vi var och hälsa på dem, var de inomhus, sist var paret på resa, så det var inte så förvånande att katterna var ute, men igår sjönk det först på riktigt in att katterna är ute hela dagarna, och också på nätterna, en liten stund på kvällen och morgonen får de komma in. Jag tror de bara matas med minkmat :(! De var förstås rädda för D, men var oroväckande ointresserade av mig också. Jag kan ju inte låta bli att jämföra med Nalle, som glad och nyfiken sprang rakt emot oss, då vi första gången for och titta på honom och Fia.

Nu är jag jätteorolig att jag tar en katt, som inte kommer att intressera sig för D alls och vill höra om någon av er har erfarenheter av katter som växt upp utomhus, men sen tagits till "familjekatt" - har de ändå anpassat sig och blivit tillgivna? Jag måste ju försöka göra det bästa av situationen och försöka hälsa på honom så ofta som möjligt den närmaste tiden. Kattungarna är åtta veckor denna vecka. Ringde veterinären för att höra deras åsikt om när man kan ta en unge - assistenten var rätt vag, "brukar ge bort vid åtta veckor, men raskatter vid tolv"..och i tidningen stod att det är djurskyddsbrott om man tar en kattunge från mamman före tolv veckor!! Ägaren är otålig att bli av med katten och jag rädd att han förvildas helt om han stannar där längre. Hoppas att det faktum att vi har en annan katt kunde hjälpa situationen, fast jag tar honom lite tidigare. Vi har kommit överens om att det blir om en dryg vecka, då D far till sin pappa - då får katten anpassa sig till huset och resten av oss i lugn och ro ett dygn innan det är dags för den ivrige lille mannen att inta scenen.

Jaha, höst

Jag tror det är mina lärargener som ännu aktiveras på hösten då skolorna börjar - har känt mig rätt rastlös den senaste veckan. Faktum är också att jag nu borde kunna koppla av riktigt ordentligt, har inget jobb på gång och gästströmmen stryptes plötsligt av abrupt. Har fortsättningsvis loppisbord (skrev jag att jag kunde ta ut 30 e :)?) och har plockat grejer dit, så det är proppfullt nu. Det har varit skönt att reda upp, har haft något av ett rengöringsmani (för att vara jag...), har städat och tvättat som bara den. Också datorn fick sig en omgång.

Är rätt stolt över mig själv - min kusin (från södra Finland, Nokiaman :)) förklarade för mig hur jag skulle göra det och nu har jag då själv lyckats sätta in ett större minne i datorn. Det var jättespännande att skruva upp lådan, mixtra lite och sedan se om något fungerar mera - och det gör det, mycket snabbare :). Blev så inspirerad så jag deletade alla sparade mail (närmare 1500...) - tänkte att jag bereder väg för nya, fräscha, trevliga mail istället för att ha en massa "kanske jag någon gång vill se på det igen"-mail i maskinen. Tyvärr har det mest varit CNN skräppost sen dess (vet inte hur jag får avstyrt det).

På tal om det...om det blir pauser i bloggandet betyder det troligen inte att jag har någon kris på gång (för då har jag säkert behov att skriva!), tvärtom känns bloggandet inte riktigt lika meningsfullt nu just. Vet inte om det är för att en av mina bästa vänner inte har möjlighet att läsa, och andra också haft paus, eller om det är jag själv...Kartan som visar läsarna här på bloggen kanske inte var så bra, det stör mig att veta att "en massa" människor sitter och läser utan att någonsin skriva en kommentar. Jag har börjat skriva mera dagbok, vilket jag tror är ett sundhetstecken - bloggen kanske mera borde vara för underhållning än för ett luftande av innersta tankar och funderingar. För det är ju känsligt och jag har ju varit med om att mina skriverier också användes för att helt enkelt "spionera" på mig. Nu har jag väl hoppeligen lärt mig något om bloggskrivande också - i början var jag alldeles för naiv och också för utlämnande av andra, det inser jag nu. Men ibland blir jag ännu osäker - "varför läser de, men vill aldrig ge sig till känna...?". Jag ser ju på listan att till exempel tiotals personer i länet läser, men har bara en aning om vem en handfull av dem är. Jag vet att denna diskussion pågick redan en gång, och jag säger det igen - jag är oerhört tacksam till er som orkar skriva en kommentar alltid nu som då!!!! Speciellt nu då livet igen faller in i rutinerna och blir mera ensamt är det så värdefullt att åtminstone få en rad som reaktion på bloggen! Det räcker inte med att ni säger "jag brukar nog läsa din blogg" då/om jag ser er - jag vet ju inte att just du var där eller hur du har det om du inte ger dig till känna (det är bara att välja "anonym" efter kommentarboxen och skriva in de konstiga bokstäverna, men skriv gärna också ditt namn el något jag känner igen dig på efter kommentaren, så jag vet vem du är!)! Så vi får se hur det blir i fortsättningen, skriver jag här eller gör jag det per email och dagbok i stället (fast då faller fotoelementet rätt långt bort och det är en av sakerna jag tycker om med bloggen). Anyway, nu vet ni vad som rör sig i huvudet på mig, ifall det blir pauser :)!

Händelserik natt

I går kväll gick jag och la mig halv elva, och steg upp klockan åtta i morse. Det låter ju jättebra, eller hur? Problemet är bara att sömnen inte satt i hop precis, i stället blev det ett sammandrag på allt möjligt som brukar hända på nätterna...Det började med att D inte ville somna in, vilket inte är något nytt. Jag borde gå och sova samtidigt, för att han ska hållas i säng, men i går ville jag absolut inte gå och lägga mig halv tio, så jag var stenhård och bar honom tillbaka till sin säng om och om igen. Jag visste att han var trött, på dagen hade han bara sovit kanske tjugo minuter i bilen på väg hem - jag agerade chaufför åt min mamma som skulle och massera sig och ville köra ut till sitt barndomshem för att se på skogen och hälsa på en släkting. Till sist kutade D till sitt eget rum och sängen där, och det tyckte jag var ok. Så somnade han faktiskt och det kändes jättekonstigt - ska våra "nattvägar" skiljas nu?! Kunde sitta och skriva dagbok i sängen på kvällen, vilken lyx! Men jag misstänkte att det inte kommer att gå så smidigt och jag hade rätt, jag hade just somnat då ett "mammaaa" hördes i mörkret från hans rum. Snabb galopp dit, bädda in, tillbaka till egen säng - lite svårt att somna om men det gick - för att om en timme igen bli väckt av samma "mammaaaa"...då tog jag honom tillbaka till hans egen säng. Några timmar efter det damp han ner i min säng, lät honom sova bredvid mig. Sen somnade jag om, för att väckas av det välbekanta ljudet av jagande katt....Fia har inte släpat in möss på länge och har börjat sova med oss, men nu hände det igen. Satte kudden på örat och försökte ignorera det hela. En tid efter det väcktes jag av Ds oroliga sovande - han rullade runt på tvären i sängen, med följden att en kattsvans stack ut på ena sidan och resten av kattkroppen på andra sidan. Fia var snäll och lät honom sova vidare, men jag lyfte bort honom och placerade honom i "normal" sovställning igen. Då var det redan rätt ljust, men jag somnade om, för att väckas av Buller och Bång på sovrumstaket - det är otroligt hur två skatungar kan låta som två strutsar, minst, när de hoppar omkring på huset. Då gav jag upp, och klockan var nästan åtta. Konstigt nog kände jag mig inte speciellt pigg....

Mamma Mia!

Var i kväll och såg Mamma Mia (D är hos sin pappa). Hade förvarnats "bra skådisar, men simpel handling", men jag måste säga att jag blev verkligen positivt överraskad. Vilken härlig stämning och humor! Manusskrivaren borde få en Oskar!! Jag var på så otroligt gott humör då jag körde hem, så jag skruvade upp salsan för fullt och försökte komma ihåg trumrytmerna, ibland satt jag och dansade så gott det gick :). Jag har inte sett Mamma Mia som musikal, det har inte intresserat, tänkte att eftersom jag aldrig var någon Abba-fan, så skulle jag inte tycka om det. Men jag gillade låtarna i filmen, och själva filmen. Enda som inte fick godkänt var Pierce Brosnan, som annars är så otroligt snygg, men nu räckte det inte till. Någon borde ha skakat om honom och sagt "släpp loss, grabben". Jämfört med Meryls känslor i "The winner takes is all", var han som en skolpjäs-sångare förr i världen (numera är ju eleverna proffs, jämfört med "min tid"!) i sina nummer.

Jag hade ju inte heller någon aning om att pjäsen skulle ha så många saker att identifiera sig med för mig - "Donna" var singelmor, allt utspelade sig i Grekland, mycket romantik, vackra vyer, lätthet i livet. Då jag var 23 jobbade jag 7 månader på Korfu och jag började gapskratta på hemvägen då jag började räkna romanserna jag hade under den tiden. Påminde igen mycket om Donna, utom att jag inte blev gravid... då :). Nu ska jag inte gå in på detaljer, men det var en händelserik sommar, heheh. Enda fotot jag hittade, som var lite "grekiskt" var detta "snälla" av mig i jobb (jag var guide för Finnmatkat-Finntours), jag hade rivit ut foton ur albumet och klistrat dem på papper för att visa i någon skola, där jag berättade om Grekland, och nu hittar jag dem inte. Men de var knappast väldigt "riviga" heller. Ah, memories....

På tal om det - jag har inte riktigt förstått mig på Facebook, vad det är för vits med den. Men idag fick jag ett mail från Sri Lanka av en tjej, som jobbade för vår agent då jag jobbade som guide där. Hon besökte Finland efteråt också och vi har hållit kontakt genom åren, men efter tsunamin fick jag inte mera kontakt med henne. I dag hade hon hittat mig på Facebook! Jag tar tillbaka allt nedlåtande jag sagt om Facebook :)!

Russian visit

The couple that got in touch with me through Couchsurfing (click for my profile) and visited me shortly a few weeks back, stayed over night this time on their way back. I got a t-shirt as a thank you, especially made as a memory of their roundtrip of Scandinavia with their friends. I thought it was a great gift, especially the text about light. It was a pity they stayed for such a short while, they seemed very nice and their daughter was really adorable (10 months). Their visit also gave me an opportunity to test sleeping in D's room for the first time, since it was more convenient for the guests to have my doublebed (which normally is covered in storybooks on one side :).

Redan på kvällen blev det några stunder då jag tänkte att det var en katastrofal idé att sova i Ds rum - han var verkligen uppskruvad då det var läggdags och hoppade på mellan sin egen säng och mig på golvet på madrassen. Men till sist lugnade han ner sig och somnade i egen säng. Halv två kom gästerna, mycket tyst, men jag vaknade nog ändå, jag var ju inställd på att något skulle hända. Sen kunde jag inte somna om förrän någon gång efter 3 :(, men i allafall var jag ju vaken då D flera gånger satte sig upp och sa "mamma" med panik i rösten. Insåg att jag måste skaffa ett nattljus till rummet. Insåg också att jag inte är redo för att han ska sova i eget rum. En rätt stor skrubb ligger emellan våra rum, och jag tror inte jag kunde sova och tänka att han vaknar och frågar efter mig och jag inte hör det. Dessutom la han sig på tvären flera gånger, jag skulle vara rädd att han faller i golvet. Men det var ju en uppvärmning i allafall (notera det jättefina dynvaret som en god väninna till mig lagat åt D!), och det var en av de tre saker som jag tänkt borde ta itu med på sensommaren, de andra är "nappen bort" och "på pottan". På pottan sitter han faktiskt ofta på kvällen, tyvärr rätt sent, då jag är rätt trött att sitta och vänta fascinerat på vad som händer under honom. Men jag får så lov att vara glad över det, för nu just vill han inte sitta på pottan andra tider på dagen. Nappen tror jag att jag tar itu med då D ska vara ett extra veckoslut hos sin pappa här om en månad cirka. Där använder han den inte, så då borde det ju inte vara så svårt att sluta här hemma heller...eller...?

Red-in-the-face

Mummy's little helper was busying himself, while I was gathering things for my fleemarket table. He came across an old lipstick and knew exactly what to do with it (a bit of handcontrol should maybe be practised...). Nowadays it seems D wears more lipstick than I (ehheh, I should've written "more often", since he definitely puts it on a bit on the heavy side :), he seems to have a sixth sense about where they are, even if I'm not using them myself. I also found my old playiron - now he takes a nap with it :). Hopefully he'll be good at ironing when he grows up, since I don't like it at all!

Vad säger han?

Min pojke blir ju tvåspråkig...hoppas jag, för än så länge är det rätt blandat det lilla han säger. (mormor och hela släktet från pappas sida talar finska, jag svenska - byns dialekt - med honom)

" Pappa sssitter" är populärt - pappa är alla manliga personer han ser, och pappa sitter oftast i "bilen" eller "aang"=traktor. "Mamma mennä nä" - ett exempel på hans språkkunskaper nu just."Mennä" är "att fara" på finska (lite översättning för mina rikssvenska bloggarvänner :), "mennä bilen" får jag höra varje dag. På frågan: "ska vi it byyt blöjån?" svarar han: "It", fast aromerna svävar starka i luften. "Sappa" är både saft och "såpan", ett dialektalt ord för mjölk. "Kåp" är häst, "tåpi, tåpi" ketchup och jag har väl redan nämnt att "king-king" är tåget och "king-king opp" flyget. "Katten, susus" = katten jagar musen. "Katten borta, tuutuut" lärde han sig då Nalle dog. På något sätt blandade sig en ambulans i det hela, fast förstås inte på riktigt. Men i Vilda bebin hade han sett bild på ambulans som kommer då man är "pipi", och det var ju katten, riktigt ordentligt "pipi" :(. "Ha tää" får jag ofta höra, missförstår det ofta, tror att han frågar efter hatten, men det betyder ju "ha, där" och ofta pekar han uppfodrande på något han vill ha. Lite andra ord kommer förstås också nu som då, men nu just kommer jag inte på så mycket mera - men som ni ser är det inte så hävt ännu. Men vi förstår varandra riktigt bra ändå :), och hoppeligen reder det så småningom upp sig.

Den som spar...

...hon har mycket skräp i huset, har jag tänkt många gånger de senaste dagarna. Det ligger nog mycket i feng shui - man riktigt känner hur det lättar, när man får bort grejer som bara legat och skräpat. Var i söndags och kollade in mitt bord, på två dagar hade jag fått hyran betald och var 3,50 på plus, så det var jätteuppmuntrande! Ska ha bordet åtminstone en vecka till och hoppas någon med klädstorlek 38 och skostorlek 37 går förbi och köper upp allt som jag inte ryms in i mera :).

Vi är med katt!

Någon gång i september utökas vår familj med en kattpojke - än så länge får han växa till sig med sin mamma och sina fem syskon! Läste på nätet att kattungar måste vara minst 12 veckor innan man kan ta dem från mamman, annars kan de bli t.ex. bitska, och det vill vi ju inte!!! Men oj vad det var svårt att bestämma sig för vilken vi skulle ta, de var ju alla så bedårande - jag hann redan säga att vi tar två, men sen fick min mamma mig på andra tankar. Tre vuxna katter....mycket mat, för att inte tala om mängden kattsand...så det fick bli bara en. På översta bilden är den vi valde längst fram till vänster (jag hade med den lilla kameran och hade glömt att hålla i den ordentligt, fick bara skakiga bilder första gången vi var och hälsade på dem!). I söndags var vi igen, då var familjen borta, men jag hittade dem i kornåkern bredvid huset...Lillen var rädd för D, men när han var på länk runt huset, var han en riktigt trevlig liten kisse med mig :). Nu blir det att fundera på namn igen, någon som ska passa en finskspråkig och en med inte så mycket språk :)

Höjdare

Senaste vecka blev det två turer upp på taket, ena frivilligt högst upp, andra mer eller mindre påtvingat halvvägs upp.

På kallvinden kan man se en bit av himlen om man tittar upp runt skorstenen. Det är ju inte så lyckat med tanke på alla regnen i vår trakt. När jag började prata om det med min finska kusin, som var och jobbade för oss med vedklyvning med maskin, fick jag tips om ett medel jag själv kunde spruta in i springorna. Problemet är bara att jag har mild höjdskräck....men jag förberedde mig väl, släpade upp kamera (såklart, viktigt med tanke på säkerheten :) och rep och allt annat jag trodde mig behöva. Min färd påminde om slödjurens, myyyycket, myyyycket låååångsamt. Största springorna fanns såklart på den sidan som vette mot vägen, medan stegen och "aluminiumstigen", som syns på bild, fanns på insidan (skorstenen som behövde åtgärdas syns inte på bild, den är till höger om fotografen). Lutade mig så mycket jag vågade och täppte till så gott det gick. När jag väl var nere igen och gick in för att kolla himlen, syntes den tyvärr ännu - i hörnet som var allra längst bort. Så det behövs en tur till, men jag får samla mod till det än en tid, så pass darrig var jag nog i knäna efter förra besöket.

Första gången jag hamnade på taket förra veckan berodde på D. Han har varit rätt "temperamentsfull" på kvällarna, kastat tutten och inte velat sova utan mig (min teori är att det är för att det varit så oroligt i sommar, vi har varit mycket borta från varandra, haft mycket gäster och nu har jag haft mycket annat på gång). En kväll började han smälla till mig i ansiktet. När jag själv är trött, tål jag inte så mycket, och speciellt inte att man slår mig! Gick alltså ut ur sovrummet och smällde fast dörren, tänkte att han får sitta där och lugna ner sig en stund - liksom jag på utsidan. När jag igen var lugn och skulle gå och kolla läget, slapp jag inte in. Dörren var låst - från insidan :(. Jag har inte ens tänkt på att jag har en nyckel där. D hade lyckats vrida om den, men lyckades inte vrida tillbaka fast jag försökte ge anvisningar genom nyckelhålet. Min första tanke var balkongdörren - var den öppen...? Sen tänkte jag att jag måste ta samma väg som Nalle-katten tog ner, det vill säga plåttaket på sidan av rummet. När jag skulle hämta stegen kom jag ihåg vår brandstege - tack och lov för den, slapp försöka halka mig uppför plåt, nu kunde jag bara klättra uppför på andra sidan fram till fönstret, lyfta in myggnätet och kliva in till en förvånad D (tack och lov var fönstret öppet!!!). Nu har jag plockat bort alla onödiga nycklar ur dörrlåsen i huset!!!

En vecka bloggpaus!!!

Hoppsan, vart tog tiden vägen...? Där ser man vad lite solsken kan ställa till med - ingen tid och lust för att sitta vid datorn...annat än för "riktigt" arbete. Detta inlägg börjar jag från det färskaste, dvs i dag och går tillbaka i veckans händelser. Det blev bara så, märkte att det inte var så lyckat, men det är så jobbigt att flytta foton, så det fick bli såhär....

I dag hade jag bloggäster!!! Ni som läst min blogg och kommentarerna, vet att en av mina flitigaste kommentatorer är Annika i USA (bara flera skulle ta modell...suck!). I dag kom hon upp från villan i Närpes för att hälsa på oss. Vad spännande och jätteroligt det var att ses "live"!!!! Jag hann inte plocka fram kameran förrän det var dags för dem att åka tillbaka. Tack Annika & co för besöket - det var så jätteroligt att ses!!!!!

Denna vecka har också handlat om uppröjning - redan ifjol ville jag föra en del skräp till "Ekorosk" (återvinningscentralen), men min traktor ville inte samarbeta. Eftersom jag nu hade tillgång till en (se senare i detta inlägg...), passade jag på att fylla kärran. Tyvärr visade sig dagentroligen vara sommarens varmaste (eller åtminstone nästvarmaste :) - svettigt värre i traktorhytten och vid avlastningen (hade fyllt på kvällen före redan), vilket betydde att jag hade en vackert lila nyans i ansiktet, när jag kom hem.

Eftersom två väninnor hade hyrt bord i Loppishallen, bestämde jag mig för att också göra det, men det betydde ju att jag måste gå igenom mina grejer. Några lådor var redan fyllda från den misslyckade loppisförsäljningen på byadagarna, men det fanns mera...En Arabia-skål, som jag hade på mitt bord försvann genast på fredagen (hade prislagt den med några få euron :( ), vilket gjorde att jag började syna porslinet lite noggrannare. Hittade 6 kaffekoppar + fat, Arabia, vilka efter en titt i nätet visade sig vara ganska åtråvärda (om jag förstått rätt). Nu har penningbegäret väckts och jag tänker försöka få anbud på serien genom en lapp på loppis. Tänk om jag skulle få så mycket så det skulle betala ett nytt minne till datorn, vilket jag skulle behöva! :).

Torsdag var det dags för lite bad igen, har besökt våra kära sandgropar ganska tätt den senaste veckan. Man måste ju passa på, ifall sommaren bara blir en vecka lång!!!. Kvällen före hade vi klämt in en liten tjejträff hos en väninna (D var bjuden och hade "flickvän" att umgås med, men vis av erfarenheten från villan, for vi hem i god tid).

Blommorna får illustrera mina frustrationer med kameran. Eftersom jag skulle vilja vara aktiv i den nya fotoklubben i Nykarleby, skulle jag vilja lära mig fota bättre. Tyvärr vill det sig inte. Jag kan skylla på D - är han med kan jag inte fotografera i fred, t.ex. fotot på näckrosen i min damm tog jag med honom klängande på ryggen = inte bästa möjliga förutsättning för skarpa bilder :(. Men tyvärr är kalla fakta de, att jag helt enkelt inte får in i huvudet hur jag ställer in kameran (har försökt läsa manualen). Mina bilder blir aldrig knivskarpa och sådana att de gör att tittare nästan hajar till. Sådana foton vill jag kunna ta!!!! Sen har jag faktiskt jobbat också för pengar denna vecka (fast det är jobb jag gärna gör, men bara för att göra skillnad till det fysiska jobbet...som jag skriver om härnäst) - en hel artikel och en ...kort, kan man kanske säga. Den tänkte också gå om intet, eftersom jag helt enkelt inte kunde läsa innantill ett mail jag fått. I torsdags tänkte jag att jag ska kolla vilken tid uppdraget var på kvällen - och såg att jag borde ha varit på plats för 1,5 timme sedan. Oj, vad det blev brått!!!! Men jag hann ändå få några foton, vilket var det viktigaste.

Jag lånade traktorn av min kusin i början av veckan och sen var det dags för fysiskt jobb. Hans fru ställde upp och hjälpte mig fylla kärran med ved från skogen (blev gallrad för två år sedan, allt hade legat där sedan dess - vilket min mamma påminnt mig om otaliga gånger :( ) och sen fick jag lassa in dem hemma. Skönt med fysiskt tungt jobb, faktiskt! Och D var lycklig över den fina traktorn :). För att få ut kärran var jag tvungen att få liv i vår gamla traktor. Det gick riktigt bra, men medan jag höll på att backa den till ett bättre ställe, "dog" den och har inte gått med på att starta sen dess. Suck. Den läcker olja och en viss liten person tycker det är jätteskoj att gå och påta på den = oljiga händer och kläder varje dag. Dubbelsuck (men det är ändå roligt att han har att göra :)).

Detta foto får illustrera Jakobsdagarna :). D var förra veckoslutet hos sin pappa - jag styrde kosan direkt till Jakobstad, efter att ha lämpat av sonen. Träffade en väninna hemma på semester från USA på gammaldagstorg (planerat) och efter en stund med henne och några andra var det dags för årets första dag på stranden. Alltså på riktigt, ligga och sola, ni vet. Tyvärr blåste det från fel håll på Storsand i Jakobstad - bara när man låg helt platt i sanden, var det lite varmt :(. Men det var trevligt i allafall att få en dag på stranden - jag doppade mig inte, ville inte bli våt och ännu kallare...jo, jag vet, jag är en mes. Har allltid tyckt att jag var skapad för varmare breddgrader :). På kvällen blev det middag med gänget och lite barhopping - min väninna, som jag sov över hos, kom hem halv ett, jag kom halv tre, heheh. Var roligt att vara ute i nattlivet igen. Har nog blivit annorlunda, kanske lite mindre blyg, gick fram till några utlänningar (visade sig vara irländare, i Jakobstad för "Challenge" -någonting- tävlingen) och började prata, bara för att jag var nyfiken på vad de gjorde i stan. Jag tror inte jag skulle ha gjort det före D! Men oj, vad jag var trött dagen efter!!! Skulle ändå säga att det var värt det :).

För måsen gick det illa :(. Jag hade redan börjat fundera hur jag ska hålla den i liv över vintern och skrev på fredagen till Högholmen (djurpark i södra Finland med avdelning för sjuka, vilda djur) för att fråga om råd. Fick faktiskt också svar, men på lördagmorgon låg måsen död - troligen hade den fått kallbrand i foten. Stackarn hade säkert jätteont de sista dagarna. Men vad annat kunde man ha gjort :(. Nu ligger den begraven vid traktorstallet.