Egen tid

Det är igen ett veckoslut då sonen är med sin far. I dag får han dessutom vara två timmar extra, till kl 16, så det känns skönt att kunna slappa i lugn och ro. I går var det desto mer fart på. Tittade in till drop-in frissan efter att jag fört D, och de hade tack och lov en tid. Konstigt vad en frisyr kan göra - jag känner mig plötsligt yngre :). Vill tillbaka till det jag haft i något skede, dvs pagefrisyr. Har försökt "odla" håret, som här emellan var ganska så kort, nu var det möjligt att klippa så som jag vill ha det. Det är viktigt med håret - man blir bara på dåligt humör då man tycker det är fult och inte ser ut som om det ens skulle vara försök till någon sorts frisyr!

På eftermiddagen fick jag äntligen vicka på rumpan :) - det var tre timmar latinodans på programmet! Fotot är från tiden då jag närmast levde av salsan (bodde då i Helsingforstrakten) - 1999 dansade jag flera gånger i veckan hela året. "Entusiasterna" träffades också för att dansa på privata fester och fotot är från en dansresa till Tallin. Det var en helt underbar tid, som ändrades av en resa till Kuba som dansskolan ordnade över millenieskiftet - där träffade jag ju honom som skulle bli min blivande man och min ex....

Som jag gissade orkade jag inte hela tiden i går, den sista halv timmen njöt jag av att få sitta i bastu i lugn och ro och göra mig klar. Nu är jag bara lite orolig för att bli helt förlamad - kände hur speciellt musklerna nära höften var paralyserade av chock över de vilda svängningarna! Problemet är ju att jag kan rörelserna, men kroppen har styvnat och tjocknat :(, jag tvingar den alltså att utföra sådant som den inte riktigt är i form för nu just. Men ganska bra gick det bara jag undvek att titta i spegeln...och som sagt, jag slutade då jag kände att krafterna var helt slut. Det hade jag räknat med, hostar fortfarande, och det är ju inte mycket motion jag kunnat göra i höst pga förkylningarna. Kändes i allafall bra att få dansa, mera sådant!!! Det fortsätter i dag på eftermiddagen, men har inte bestämt mig för om jag ska åka dit, eller satsa på att måla på Ds vägg, eller bara slappa med någon bok....vi får se.

I går hann jag ännu med att fota några ungdomar för en artikel och besöka en "terapeut". Jag har ingen panik med något nu just, men det är skönt att besöka någon ibland som så totalt fokuserar på en, det är helt enkelt terapeutiskt! Jag talar förstås om ett medium. Det mesta hon sa visste jag redan, det bara förstärkte vad jag innerst inne vet. Främsta problemet är ju detta med hälsan - förkylningarna håller mig tillbaka och gör tillvaron tyngre än den behöver vara. Och det är ju mitt eget ansvar - jag märker att sedan jag upplevt en rätt total utmattning (2003 då jag flyttade hem) har jag mycket lite kraftreserver att ta till. Direkt det blir mycket att komma ihåg och vardagen börjar snurra lite för fort, känner jag hur jag tappar greppet, hetsar upp mig och så blir jag sjuk.

Nu just pekar det som händer runt mig på det samma - telefonen strejkar (fast nu funkar den igen), lampor går sönder (bl.a en närmast exploderade då jag stod bredvid den, utan att ens nudda den), video- och båda digiboxarna fungerar dåligt...på sätt och vis reflekterar de min inre spänning och det att jag inte fungerar optimalt ("allt är sammankopplat" heter det ju - mina spända energier påverkar min omgivning). Det gör förstås att man blir ännu mera stressad. Jag har balanserat de senaste månaderna mellan en jätteiver och glädje och en känsla av att saker och ting galopperar iväg för mig. Och sen frustration över flunsor.

Det som R påpekade är att jag inte behöver säga nej till jobb t.ex. om det ändå känns helt bra, men jag måste komma ihåg att stanna upp emellan - helt enkelt dra några djupa andetag, så jag blir mera fokuserad inne i mig själv (borde hela tiden komma ihåg vad jag läste i Tolles bok, det är ju samma saker). Ett enkelt råd, men ett mycket nyttigt sådant - och det behövs förstås inte ett medium att säga det (vet jag att någon av er tänker) men någon behöver säga det till mig och det bara blir så att man inte sitter och pratar i lugn och ro med folk mera.

Det saknar jag nog - att ha en "bästis". De som jag pratar "djupast" med är per telefon, eftersom de bor i södra Finland. Här i trakten finns många människor som jag räknar som mina vänner, men alla har familjer och fullt upp med sitt (jag också) - träffas vi är det bara korta möten där mera alldagliga saker diskuteras - det finns inte tid att sitta och prata "ordentligt". Tack och lov för bloggen - läste på Wikipedia att det är terapeutiskt att skriva blogg, och det har det minsann varit för mig. Min tillvaro skulle ha varit mycket ensam utan detta medium (det är också därför jag skulle vara så glad över lite mera kommentarer - de är mycket viktiga för mig)!

Kanske det också är så att eftersom det tar tid att bygga upp en djup vänskap och det inte finns en automatik i detta - man är inte nödvändigtvis vänner bara för att man känt varandra länge - söker jag ännu min plats och "mina människor" här. Jag är en helt annan människa än den som flyttade bort för tjugo år sedan och de jag då umgicks med har också förändrats, det är inte bara att fortsätta där vi slutade, fast jag först trodde det. I går kväll ringde en god vän från Helsingfors och vi talade i två timmar - det var så skönt, hon ville anförtro sig och vi har samma intresse för andliga saker. Det var precis vad jag behövde, att få dela med mig med någon som också hade samma behov. Jag for och sova med ett lyckligt leende på läpparna (efter att ha klappat Ds kudde och önskat att han sover gott hos sin pappa) - det hade varit en fin dag!

Show and tell: julklappsbestyr

Denna gång har jag ingenting att komma med...julklappsbestyren kommer mycket närmare julen. I detta skede finns några presenter till sonen undangömda i några klädskåp och jag får verkligen försöka lägga band på mig själv så jag inte köper så mycket mera till honom. Det är ju så roligt! Dessutom väntar han redan att tomten kommer...Speciellt många andra blir det inte presenter till - min mamma såklart, men det är jättesvårt att köpa något meningsfullt till en 85-åring som mest är hemma och dessutom inte bryr sig speciellt mycket om materiella ting...Tips mottas med tacksamhet!

Var är bromsen...?

De senaste dagarna har varit både tunga och frustrerande, men också fyllda med positiva saker. Största orsaken till jobbigheten har som vanligt varit flunsa. Det slog över i den välkända tjocka känslan i huvudet som följer av lite stegring och litervis av snor. Jag hade inte heller tid att vila - jag kunde inte på lördagen säga till min väninna från Sri Lanka, som då hade tid att träffa mig: "sorry, jag vet att vi inte setts på sexton år, men vet du, jag är så väldigt trött i dag". Och det är klart det var roligt att se henne. Till höger ett foto av oss cirka 1988, hon jobbade då för vår agent i Sri Lanka, dvs byrån som skötte all organisation, så att vi som guider kunde göra utflykter, ta folk till hotell etc. Hon hann bara hälsa på kort hos oss (hon var bara en vecka i Finland), men det var väldigt uppiggande :). Fick också lite hjälp med snöskottandet :).




På söndagen hade jag ännu lite jobb att göra och beslöt mig för att det var dags att ge lite tid till D också. Det var rätt blåsigt där ute (blev ordentlig storm på natten), men vi kom på att D kan åka pulka på rampen, så båda var nöjda - han drog gladeligen upp pulkan, mitt jobb var att skjuta på "uppe" :). Våra stackars katter är också rätt åsidosatta, Gusta har kommit på att bästa tillfället att få lite omvårdnad är att hoppa upp i famnen då jag sitter på toan :). Lite har de börjat leka när de är utomhus, men inomhus fräser Fia åt honom mest varje dag. D har också respekt för hans klor och han håller sig helst undan D, så tyvärr gick det inte alls som jag tänkt mig med dem, att de skulle bli lekkamrater åt varandra :(.

På kvällen började sen febern stiga igen, så jag avbokade privateleven på måndagen. Då beställde jag läkartid direkt på morgonen, tänkte att det kanske ändå behöver tas prov, om jag skulle ha något som det finns medicin mot. Det var lite tajt med tiden, hade en lokaltv-intervju inbokad - och så klart, efter att ha suttit och väntat i 25 minuter insåg jag att jag inte hinner med läkarbesöket, eftersom de var så sena. Så inga prover. Hemma försökte jag vila - men jag kan inte sova dagstid annat än om jag är dödstrött eller har hög feber - och varkendera stämde in, jag var trött och sliten, men kunde inte somna, började skriva på artikel i stället.

Tisdag var det tidig väckning - jag skulle till Vasa (en timme med bil härifrån), en intressant dag med föreläsningar om integrering av invandrare (var mycket bättre än den första seminariedagen för en månad sedan). Häftigt med hissar och massa med folk (det var i Academill) - märkte att jag verkligen blivit "lantifierad" :). Men det var också tungt då jag inte var i skick och då jag kom hem var det dags för kalas - min mamma blev 85 år gammal och vi hade lite gäster. Det är numera rätt sällsynt så det var jättetrevligt. Men det straffade sig, kom på sent på kvällen att jag inte kollat att "min flicka" på flyktingcentralen visste om att vi skulle till flyktingrådgivningen i dag. Drömde till och med om det, men tänkte på morgonen att de anställda lovat meddela....steg alltså upp igen klockan 6, rev upp D ur sömnen sju, till dagis och när jag sen kom fram fick jag höra att hon åkt till skolan (på annan ort) - de hade glömt det hela. Det fanns inget annat alternativ än att boka om (och jag som hade hoppats på några lugnare dagar med D to-fre) och nu måste jag då hitta barnvakt på fre, har redan använt upp mina dagisdagar denna vecka. Jag tror det fixar sig, men det var så väldigt onödigt, men typiskt då man börjar bli trött - hinner inte riktigt med allt och glömmer.

Jag var så besviken, det var ju delvis en repris av förra onsdagen då jag var sjuk och allt var planerat in i minsta detalj. Så strulade det till sig igen - kändes så hopplöst, så det blev många tårar då jag körde iväg. Men plötsligt hade jag några extratimmar - i protest körde jag till ett café och åt en bit bärkaka med vaniljsås och läste klart tidningen jag börjat läsa på morgonen. Hann också köpa en onödigt snygg mobil (trots att det plötsligt blivit liv i den gamla igen och denna var alltså inte den billigaste...) och hittade två par vinterskor till D på loppis. Men sen fick jag ett samtal från rådgivningen... Specialbarnträdgårdsläraren hade tagit sig en titt på D. Han hade varit jätteblyg och hon hade inte fått ur honom egentligen någonting. Diagnos: frågetecken. Rådgivningsdamen var jättesnäll och hade goda råd att ge, men det var ju inte bästa dag att få höra att det KAN vara något fel. I varje fall borde jag försöka öva ord med honom mera, på våren finns den ordinarie spec.läraren på plats och hon kan ta sig mera tid att lära känna honom.

Så var det bilen till service, sen traskade efter iväg i kall snövind till närmaste matställen (som nu bara råkade vara Macdonalds :). Där ringer telefonen, det är bilreparatören: "har du bilnyckel också"? Jo, den låg i min ficka. En annan dag hade jag säkert bara skrattat, nu var jag mindre road. Som tur är finns det ännu flexibilitet i småstäder, de gick med på att hämta nyckeln. Hade ännu tänkt besiktiga bilen, men det gick inte heller - bromsklossar och annat måste bytas ut. Skoj, det blir en räkning på ca 600 euro, och såklart en månad då vi nyss beställt olja och den räkningen blir ännu större. Drömmen om att få lite ihopskrapat på kontot, så man kan njuta av ledig julhelg med gott samvete for dit. Å andra sidan ska man väl vara glad att man ändå troligen får sina räkningar betalda (vi delar kostnader med min mamma, annars skulle det ju inte gå).

Som sagt, emellanåt är jag väldigt uppe, emellanåt helt kraftlös. Dagen slutade i allafall helt bra, fick en intervju gjord och på hemvägen insåg jag att jag faktiskt mår bättre fysiskt i dag, den tunga känslan är borta, så tydligen är jag ändå på bättringsvägen (kanske det behövdes lite tårar för att lätta på spänningen inombords...). Härligt. Då orkar man bättre tampas med vardagsproblem igen. Dessutom ser det ut som om jag får en ledig dag i morgon.

På något sätt har jag också gått helt på övervarv med skrivandet, skulle vilja skriva hela tiden, formulerar kolumner i huvudet stup i kvarten. Vet inte om det är en bra eller dålig sak att jag inte haft möjlighet att sitta vid datorn så mycket som jag skulle ha velat göra...

Show and tell: smycken

Puh, det blev lite brått med det ena och det andra i dag. Men här har ni lite smycken - hann inte så mycket mer än gräva fram lite favoriter och knäppa av. Till att börja med kan man lugnt konstatera att jag inte bär smycken speciellt ofta - av den enkla orsaken att jag ju mest varit hemma de senaste åren. Hittar inte ens alla smycken nu just, eftersom jag gömt dem undan en viss liten killes nyfikna små fingrar.

Rör jag mig bland folk, blir det lätt att jag sätter på mig ett halsband, och speciellt då jag syns i tv-rutan blir det lite mera smycken (numera cirka en gång i månaden.Gör jag bara en intervju, skymtar oftast bara lite av håret). På vita mattan några av favoriterna nu just. Smycket till vänster är en favorit som hängt med i flera år. Den gjordes enkom till mig i Jerusalem för cirka fyra år sedan. Jag var då i Israel för att min väninna skulle gifta sig (hon finlandssvensk jude, han israelisk arab). Hennes vän hade en affär där han tillverkade smycken. Jag fick välja den största stenen (den är mörklila, en av mina favoritfärger - på fotot ser det svart ut), han valde ut de andra stenarna "enligt mina ögon". Var lite överraskad över valet av stenarna, har ju blå ögon, men faktum är att de på något sätt matchar ögonen väldigt bra! Smycket bredvid har jag haft mycket på senaste tiden - har en ny brun tröja med hög krage, som jag tycker den piffar upp. Den har jag köpt på en resa i Bulgarien sommaren 2003. Också "äpplet" bredvid är från samma resa till Nessebar vid Svarta havet. Längst nere ett smycke som min väninna Spring från USA hade med sig när jag träffade henne första gången. Hon har tillverkat det själv. Tyvärr hamnade det i Ds mun härom dagen, då jag dumt nog lät honom ha det runt halsen. Det sa "knaster" i smycket och jag började nästan gråta då jag märkte att han lyckades bita sönder lite av smycket. Som tur är håller det ändå ihop.

Nästa set:en ring, som jag köpt på en marknad i Oravais (grannkommun). Bara av den enkla anledningen att jag tycker om färgen. De få gånger jag har ring, vill jag helst ha lite bredare sorter, mina små knotiga fingrar lämpar sig inte så väl för ringar...Helst bär jag också silversmycken. Armbandet är mera ett "sommarsmycke", det köpte jag i Granada i Spanien, där jag var på språkkurs sommaren 2003 (blev många resor det året...). Längst nere ett smycke jag köpte i Kairo i slutet av 2005, de påstod att mitt namn ser så ut i hieroglyfer....i varje fall gillar jag det och det är också ett minne från min sista resa före D (fast egentligen var han med i magen då redan, var gravid i fjärde månaden). Lite besvärligt med silver, då det så lätt blir missfärgat :(.

Örhängen gillar jag, men som sagt, här hemma har det inte blivit mycket "smyckande". Guldörhängena med safirer är från min tid som guide på Sri Lanka, därför tycker jag om dem och är rädd om dem, fast jag kanske inte har dem så ofta. Örhängena till vänster köpte jag på flygfältet i Maldonaldo i Peru 2005 (januari), när jag väntade på flyget till Cusco, efter att jag tillbringat några härliga dagar i djungeln (nåja, det var en stugby i djungeln och därifrån gjorde vi utflykter för att se djur och växter). Sista paret är inhandlat någonstans i södra Spanien, också 2003 då jag reste runt efter språkkursen.

Då jag var gift hade jag en period med guldsmycken - delvis för att de matchade mina vigselringar (som jag absolut ville ha, fast jag såklart fick betala alla själva...både hans och mina, och vi gifte oss på magistraten) och också för att min exman gillade guld. I "guldskålen" finns smycken "hemifrån". I mitten det första "riktiga" smycket jag kommer ihåg att jag fått. Det fick jag av mina föräldrar när jag blev konfirmerad. Kommer ihåg att jag var mycket tagen, det var inte så ofta det var något hallå med en på den tiden...barn uppmärksammas nog på ett helt annat sätt från första början numera. Till vänster ett smycke mamma hade med sig från någon resa, det är en finsk (nordisk?) sten - spektrolit, som lite skiftar färg. Till sist en ring som jag fick till födelsedagspresent/julklapp av min mamma efter min skilsmässa. Jag var så lessen över att inte mera kunna ha mina kubanska ringar, så hon köpte en helt ny ring till mig :).

Sista smycket jag grävde fram är ett som jag tror jag bara haft på mig en endast gång. Det väljer kläder ganska ordentligt, men jag är väldigt förtjust i det. Köpte det i Jerusalem och handlade och prutade i evigheter (köpte annat också på samma gång). Till sist hade vi kommit överens, men då jag skulle betala med visa, ville de att summan skrivs i dollar - och vi hade förhandlat i den lokala valutan. Jag är inte speciellt matematiskt slängd, så jag blev helt förvirrad och först hemma insåg jag att allt det jag med stor möda och besvär hade prutat mig till, försvann när summan omskrevs i dollar :(.

Puh, roligt tema, men som sagt, lite tidsbrist.

Ville ännu tillägga att jag är väldigt glad i dag - lyckades skriva min första kolumn! Nu får vi bara se när den publiceras. Hade väldig skrivkramp i över en vecka, började på säkert fem olika texter, innan jag sen hittade det rätta ämnet. Är ganska trött i dag - kastade i mig två koppar kaffe igår kväll på företrädarträffen, som räckte så länge så jag missade Tolle-diskussionen, som jag också hade velat fara på. Väl hemma (sonen hade slocknat direkt barnvakten satt honom och sova) var jag hur pigg som helst - somnade först ett-tiden med pyjamas, tjocka strumpbyxor, tröja, morgonrock, sockor och frös som bara den. Vet inte om det var kaffet eller flunsan...var och kollade värmeelementen, men de var nog på och D var hur varm som helst. Sen sov jag väldigt oroligt, så jag var inte i bästa möjliga form i morse. Just därför var jag extra glad att jag lyckades få kolumnen klar. Bara huset skulle städa sig mirakulöst i natt, skulle allt vara perfekt - i morgon kommer min väninna från Sri Lanka nämligen på kort besök! Men ska snällt gå och lägga mig i tid i kväll - och hålla mig borta från kaffe hädanefter!!

Novembersnow

Finally we're getting proper snow - we had a bit of wet, no-good snow a few times before, but this seems to be staying. The photos are from when I took D to daycare this morning. Not too early - then it would've been dark...I've had a bad flu this week and had problems getting started this morning. No panic though, since I was going to work from home, so I let D sleep as long as he wanted to as well.
























At daycare the kids had a lot of fun - I couldn't help taking some pictures, even if I should've gotten back to my computer at home. My kid is being pulled in the sledge (right word..?) to the left :).









The last photo (if I can get the blog to put the photos in the order I want them to be in) was taken when I got back home - the view towards the railway (behind the barn in the background).

Lite panik

Någon av er kanske märkte att profiltexten försvann. Det finns en orsak till det - jag har anmält mig till en skrivarkurs på nätet och då kom också min profil med. Jag skulle helst inte ha velat blanda in min blogg i det hela, men det kan hända att det inte går på annat vis, så tog i allafall bort en aning från det som syns i min profil. Annars är jag inte så paranoid med bloggen mera, man får till exempel länka till mig (tar det som en komplimang), men använd gärna ändå Jemayá-namnet. Halkar mitt riktiga namn med i någon kommentar till exempel, är det inte hela världen.

Sen är det en helt annan sak hur det blir med skrivarkursen...känns både spännande och mycket skrämmande :). Lite lustigt är det att jag egentligen inte rymdes med först. Blev förstås besviken, men tänkte att om det är meningen att jag ska vara med, så ryms jag nog med...och så gick det. Nu gäller det att "fylla min plats" - om jag rymdes med, finns det väl en orsak till det också och det kan väl knappast vara att jag inte lyckas producera en enda text...? Det återstå att se :).

Feberfri

Efter den ilskna natten blev det en helt bra dag igår. För första gången sen D var född, kunde jag ligga i sängen i fem timmar efter att jag hade fört D till dagis. Å andra sidan har jag nog inte haft en såhär aggressiv flunsa heller, har mest haft lite stegring och känt mig trött och hängig, igår fanns det inget annat val än att ligga i säng. Hade 38 graders feber hela dagen. Är verkligen tacksam för dagis, D fick leka och springa av sig, jag fick vila. I natt har vi sovit gott, jag vaknade utan feber, så om den inte stiger i dag, tänker jag fara på möte till flyktingförläggningen i kväll och ett annat "möte" där vi ska diskutera Tolles bok. Jag vet att det är på gränsen, borde egentligen stanna hemma ännu i dag, men ska försöka vila på eftermiddagen. Hade inte bokat dagis för i dag, eftersom jag visste att jag hade program på kvällen och hade lyckats hitta en barnvakt. Hur jag får D att lugna sig så länge vet jag inte...men funderade på video och saltriskaka nere med mommo.... I morgon hade jag bokat en dag för att skriva - nu har jag ju ingen intervju gjord, men ett annat projekt på gång, som jag redan suckade över för en vecka sedan. Få se om det lyckas i morgon!

Voi per...le

Life sucks, kan inte annat säga nu just. Så som jag försökt preparera mig, få allt att fungera, så sitter jag här igen. Kan inte sova för att karaktärerna från "Hitta Nemo" snurrar runt i huvudet i olika konstellationer. Steg upp för att ta febernedsättande (37,8) och inbillade mig att jag skulle somna och vakna på morgonen för att kunna genomföra alla saker som står på agendan - förnya recept åt mommo, köpa ny telefon, föra bilen på service, besikta den, göra en intervju, sitta på möte. Vad fan ska jag göra nu då?! Dethär kommer så jävla olämpligt. Jag vet ju att jag kommer att vara helt slut i morgon (idag), men att boka om allt blir nästan lika jobbigt som att försöka överleva och ta sig igenom allt.

Vi kryar på oss

I dag skulle jag haft fem timmar på lågstadiet, men bestämde mig redan i går på eftermiddagen för att stanna hemma med D. Lite smärtar det med tanke på inkomstbortfallet, men jag tror också att jag vinner i det långa loppet med tanke på hälsan. Var rädd att jag själv också blir ordentligt sjuk igår, men känner mig helt ok i dag. D behövde få vara hemma från dagis ännu, han hade ännu lite feber i natt. Tyvärr vill han inte vila, nu just har han plockat fram sopborsten och skrynklat ihop mattan. Han har helt rätt, jag borde städa. Mitt i den meningen märkte jag att han var konstigt tyst. Han stod på knäna på en stol och tittade på mig med ett litet snett leende...det hade börjat hända i blöjan. Snabb språngtur till "ankan" (ringen på toalettstolen, så han inte trillar i) - helt frivillig från hans sida - och så lyckades han också producera lite där :). Sakta, sakta börjar han bli mera positiv till toalettbestyren, men det är nog ännu en lång väg till att vi kan lämna bort blöjan.

D och telefonen mår inte bra

I natt blev jag påmind om att det inte räcker med att jag själv hålls frisk. D har hostat och var febrig i natt, haft svårt att sova. I dag är han tack och lov mycket bättre, troligen har han bara lite stegring. Har inga jobb i dag, annat än privateleven på eftermiddagen, vilket var tur, för jag är förstås själv också trött. Känns hemskt att höra på hostandet på natten och inte veta hur man kan hjälpa. "Triangelhostmedicinen" tänker jag inte mera ge, men vad annat kan jag ge?? Fick homeopatiska "kulor" att ge honom, men tyckte inte de verkade funka och dessutom fick D tag på dem för några veckor sedan och käkade upp dem alla innan jag fattade vad han höll på med...:(

Min mobil har också gett upp - har flera gånger haft problem med att ljudet varit helt borta, men i går kväll tappade jag väskan i golvet vid mitt troligen sista byarådsmöte och tydligen var telefonen underst. I dag hörs ingenting, men sms funkar ännu, tack och lov, för jag vet inte när jag hinner till stan och köpa ny.

Jag hoppas verkligen att digikortet för SVT kommer i dag - jag har kapitulerat och beställt det. Var så arg på alla extrakostnader med digitaliseringen att jag tänkte att jag inte betalar ett cent extra - dessutom hinner jag ju själv inte titta mycket alls. Men barnkanalen skulle vara bra - om kortet kommer i dag kan D sitta och titta på den med mommo så länge jag är borta i kväll. Det är föräldra-barnkväll på församlingen och jag har lovat visa Peru-foton. Tyvärr måste jag nu skippa allt socialt (kunde ha tagit med D om han varit frisk :( och bara åka dit och visa diorna och sen snabbt hem igen. Men är glad att det går att lämna D med mommo en timme eller så på kvällarna, det underlättar en massa. Snart får vi också säkerhetstelefon till henne, då blir det ännu säkrare.

Going green!

Yes, här ska anammas nya, goda vanor! Är full av energi sen jag var tre timmar på joga på lördagen. Tyvärr poppade läppherpes upp igen - länge sen jag haft det, men jag antar att det handlar om "förstförsämring", som många alternativa terapeuter talar om. Mediciner "trycker ner" symptom på att något är ur balans, men botar inte. Då andra medel används, dyker problemet upp igen, för att sedan (hoppeligen) försvinna för gott. Homeopaten ansåg att min hosta och snuva de senaste veckorna är "förstförsämring" och det finns ju tydligt och klart ett samband mellan joga och krämpor som dyker upp. Första intesivjogan i höst blev jag ju sjuk efter direkt på kvällen, det höll i sig tre veckor, nu är jag glad om jag kommer undan med herpesblåsor. Har teatree att preparera med, men det får bli mindre pussande av D den närmaste tiden. Yogaläraren påminde om nässköljning med milt saltvatten - och eftersom jag ju redan har en manick för det kostar det inget att med jämna mellanrum använda den och kanske igen få ett medel att undvika bobbor med! Håller på att läsa om ego och smärtkropp i Eckardt Tolles bok - inte alltid så roligt, men mycket intressant. Men jag blev så ivrig att få visa er vad jag (åter)upptäckt så jag var tvungen att börja fota och skriva här innan jag kan fortsätta med att tampas med egot i boken.

På kvällen målade jag några timmar på Ds vägg - att få den helt klar känns ännu avlägset, men jag blir lika förvånad varje gång jag noterar att en bit av väggen börjar se klar ut. Är rätt nöjd med vattenfallet och tydligen tar floden en annan riktning än jag hade tänkt mig från början, men det är det som är så skoj med målandet - väggen har på sätt och vis sin egen vilja. Jag har en idé som jag börjar på, eller så vet jag egentligen inte riktigt hur jag vill ha det, men så småningom börjar jag se varåt det lutar. Hoppas på att måla lite i dag igen innan D kommer, men jag vill också läsa lite först.

Har äntligen hittat engångsblöjor som är mera naturvänliga - gjorda på majs. Förstås var det någon i en tidning som helt avfärdade dem nyligen - det SKA vara tygblöjor, men jag är glad att hitta något som ändå nedbryts mycket snabbare än de vanliga plastbaserade. För jag har helt enkelt inte ork att bara använda tygblöjor. Använde dem ganska ofta tills D var cirka ett år, men sen började han kissa sådana mängder så jag skulle inte ha kunnat göra mycket annat än byta blöjor hela tiden...

Det är alltid lite av ett spänningsmoment att träffa Ds pappa - igår i bilen preparerade jag mig med reiki och bad skyddsänglar och alla möjliga andra (bl.a pappa där i himlen om han kunde höra :) om hjälp vid mötet. Vill absolut inte ha gräl, men minnet av dem ligger på lur och jag ville kunna förhålla mig positvt och vänligt mot honom - inte låta oövertänkta grodor hoppa ur munnen, eller brusa upp igen. Det gick hur bra som helst :), jag fick berättat vad rådgivningen sagt osv utan att vara defensiv och han tog emot informationen på ett bra sätt. Kanske dethär låter simpelt för någon annan, men för mig var det jätteviktigt att återställa en avslappnad ton, eftersom det hettade till sist vi sågs.

Jag beställde från "Luontoliitto" (ungf naturförbundet) intressanta saker. Bland annat tvättnötter! Jag har testat dem några gånger och jag tycker de fungerar hur bra som helst. Det känns jättebra att hittat ett naturligt medel som inte skadar vattendragen. Inget sköljmedel behövs heller - kläderna känns inte som då när man glömt att sätta sköljmedel. Håret tvättar jag numera med teatree tvål - redan efter första gången kändes håret RENT och jag tycker mig märka att håret äntligen börjar bli mindre fett. Har prövat på alla möjliga shampon, men håret är bara fett, fett, ibland lyckas jag dessutom skaffa mig mjäll utöver det feta.

I vårt hus finns förstås lite av mina reseminnen från olika ställen - i gamla duschrumsfönstret (nyvarande bykrum) finns en båt från södra Portugal. Bakom mitt nya "shampo" till vänster en snäcka jag plockade på stranden i Kuba, då jag och min ex var på "honeyweek" i Varadero. Den andra snäckan är av keramik och från Portugal.

Samtidigt slåss jag med kamerans inställningar - antar att det är bra att det är så lite ljus och man får kämpa med rattarna för att undvika att ta till blixten. Tyvärr tappar jag tålamodet lätt...ni får också stå ut med att se suddiga och gryniga foton, eftersom jag inte tycker mig ha tid att göra om allt då jag ser på datorn att det igen en gång blev annorlunda än det såg ut på kameraskärmen...men en dag blir det säkert riktigt bra :).

I natt har det kommit våt snö igen - fotot på det stackars äppelträdet är taget genom sovrumsfönstret.

Spikmattan borde jag också ligga mera på...men det gör ont. Undrar vilket underlag är bäst, egentligen - mjuk säng/hård soffa/golv...?

Näe

Just så, det var meningen att jag skulle skriva i dag. Var två timmar i lågstadiet i morse, kom hem, skrev på bloggen som uppvärmning, men sen tog det slut. Har nu chansen att visa att jag också kan skriva något mera "eget" - och jag är inte alls säker på att jag kan det :(. Inte i dag i varje fall. Nu far jag och hämta D i stället.

Show and tell: fönster

Tyvärr har jag inte riktigt haft tid att fundera på fredagstemat, så det får bli närmiljön igen....I princip är vårt hus mest fönster, det märker man när man vill hänga upp någon tavla någonstans :). Cirka 35 fönster räknar jag till, inkluderat några mindre gluggar i tillbyggda delen med pannrum och gamla duschrummet. Det är en typiskt österbottnisk gård. Min farfar byggde huset för över 100 år sedan, när han hade kommit hem från att ha jobbat i gruvor i Sydafrika och USA i många år. Han blev hemkallad när den äldsta brodern dog och han fick ta över hemmanet. Senare dog han i "minsjukan", dvs någon lungsjukdom, långt före min tid.

Vi börjar med mitt sovrum. 2003 flyttade jag ju hem för att ta ett mellanår, men när jag insåg att jag inte ville tillbaka till Helsingfors, insåg jag också att jag måste göra något för att få mera eget utrymme - det blev renovering av vindsvåningen. Från tidigare fanns där bara ett litet sovrum mot vägen som var uppvärmt, nu är det bara norra delen kvar som är kallvind, resten är min och Ds våning. Sovrummet ville jag flytta bort från vägsidan, men det betydde att det behövdes lite tillbyggnad för att det skulle lyckas. Jag ville ha in så mycket ljus som möjligt, så den nya tillbyggda delen blev i princip enbart fönster (och en balkong på utsidan). Denna tid på året är jag jättenöjd med fönstren - att man får in det lilla ljus som finns där ute. Men sommartid har jag fullt sjå att hitta tillräckligt tjocka gardiner för att stänga ute solen som skiner rakt in redan klockan fyra på morgonen :). På bilden hälften av fönstren, åt andra hållet finns lika många, balkongdörren i mitten.

Under balkongen finns trappan med ramp. Den finns kvar från när min pappas ben blev amputerat 1995 när han var 85 (dog vid nästan 92). Rampen har varit behändig för barnvagnen och nu då min mamma rör sig med rollator. Men eftersom trappan blev upphöjd när rampen byggdes har det också varit jättekallt på trappan och snön yrt rakt in. Ifjol byggdes en "fönstervägg" mot norr av gamla fönster. Det var meningen att jag skulle måla dem i sommar, men det regnade ju så gott som hela tiden :(. "Väggen" ha i allafall varit till stor nytta, den är ett bra vind- och snöskydd . Små pojkar kan också stå i skydd och kolla in vad mamma gör där ute :).

Till sist ett fint fönster från Aspegrens trädgård i Jakobstad. Ps. jag har inte speciellt mycket tid att läsa andra bloggar nu just, kollar in fredagsbloggare allt emellan varven, men hinner inte alltid kommentera. Är förstås glad om ni ändå kommenterar om ni tittar in här :).

Gamla minnen

D har plötsligt blivit jättebra på pussel. Vi fick gräva fram alla som jag köpt och då kom min mamma på att det också finns en påse med mina gamla pussel i hennes skåp. Det var nästan som julafton - för mig! Det var en konstig känsla, jag kände igen de små bitarna, men känslan kom långtifrån, som om minnet fanns långt inne i magtrakten. Det är ju trots allt åtminstone trettio år sedan jag rört pusselbitarna senast, men det var härligt att återse dem. Jag blev så uppslukad av att försöka få ihop de olika pusslen, så D till sist blev helt frustrerad och började hitta på allt möjligt för att fånga min uppmärksamhet. Dessutom fanns mina gamla "filmer" i påsen, vet inte vad manicken heter, som man satte in den runda skivan i och fick en tredimensionell bild. Verkligen en "trip down memory lane" :). Det blir bara bättre och bättre nu då jag själv kan ha skoj med sakerna vi gör tillsammans :). Var först jättenöjd att jag lyckades ta en bild inomhus utan blixt, men på datorn såg jag ju sen att den är för grynig och jag vet inte ännu hur man kan trolla bort störande bakgrund.

I dag var jag för första gången i mitt liv speciallärare. Det var jättetrevligt - det var en sak jag önskade som gymnasielärare - att ha mera tid enskilt med elever. Nu har jag ju min privatelev och i dag var det givande att ha enbart med en eller två elever i gången att göra. I morgon är jag igen på lågstadiet, nästa vecka blir det en dag och sen också företrädaruppgifter. Så det dyker upp jobb i lämplig takt!

Som avkoppling har jag totat ihop en lista på alla jobb jag haft genom åren:
- kontorist (första jobbet som 14-åring, stod ut två dagar, så fick jag en kompis i stället dit. Tyckte det var dötråkigt när inget hände, svarade någon gång i telefon, var hellre ute på åkern med pappa och höbärgade)
- avbytare (hemma då min mamma någon gång åkte bort, mjölkade kor, vattnade kalvar etc + skötte hushållet)
- butikskassa (flera korta omgångar)
- försäljare av sommarblommor
- försäljning av båtbiljetter, resor etc för Jakob Lines, båtrederi i Jakobstad förr i världen. Trevligt sommarjobb
- receptionist (sommarhotell och resandehem i Åbo, sen i semesterby i Östra Finland - Sulkava, då hette jag faktiskt "receptionschefspraktikant")
- städerska (hotell i München, en sommar, sen lyckades jag få förflyttning till..
- roomservice/servitris (7 månader i München, senare var jag tvungen att hoppa in som servitris i semesterbyns restaurang i Sulkava - inte favoritsyssla)
- resebyråtjänsteman (1 månads vikariat, räckte gott och väl, inte min grej)
- "lomaohjaaja", "semesterinstruktör" - ordnade program en sommar för grupper i semesterbyn, främst pensionärer, skojig sommar
- reseledare utomlands (Sri Lanka, Marocko, Grekland, Portugal - 1,5 år)
- lärare, vikarie i alla möjliga ämnen i lågstadier, högstadier, gymnasium, yrkeshögskola (kompetens: ämneslärare i eng/ty/livsåskådningskunskap - sistnämnda har jag aldrig undervisat)
- kanslist på advokatbyrå (en kort period, hoppade in alltid nu som då när det behövdes)
- potatisupptagning (på potatiströskan)
- gjort hemsidor för ett företag (verkligen inte min gebiet...men det fanns ett färdigt program, så jag behövde inte planera adb-biten, enbart plocka in och ordna materialet. Inte riktigt min grej)
- vikarie för museiamanuens en sommar (främsta uppgiften att ordna en marknad)
- frilansjournalist för lokaltv och olika tidningar (också recenserat konsterter)
- egen företagare( bl.a. undervisat salsa, gjort översättningar)

...där var det väl ungefär :)

Novemberljus

Var på promenad med D i vagnen på tisdag eftermiddag, då solen lite visade sig. Fick schasa bort katterna om och om igen så de inte skulle följa med, men ändå lyckades Fia hinna upp oss då vi kommit en bra bit på väg. Så hon tog en runda, för första gången också längsmed landsvägen. Tack och lov var det inte mycket trafik och hon hade vett att vara rädd för bilarna.

Ville ha med lite av solen på fotot, men det betyder att huset är mörkt, och granhäcken jag kämpat med enbart är mörk. Men här får ni i allafall se en bit av vårt hus med uthus. Huset står tyvärr precis vid en landsväg och trädraden bakom landsvägen finns vid ån, en åker finns emellan vägen och ån. Tycker fotot har en novemberkänsla - det är aningen ensamt, mörkt och kalt, men med en glimma hopp i bakgrunden...

Bra start på veckan

(I had actually begun writing this in English, but my language is deteriorating at an alarming pace and when I had to start looking up words, time was out. D got fed up with playing with his train and stood beside me pressing buttons on the computer...so I had to give up, this morning I decided not to remake the same mistake, so I wrote the text quickly in Swedish :(. Photos at the bottom are from our photoclubmeeting, theme of this week was animals)

Det började bra i går - ringde rådgivningen och fick beskedet att jag nog inte ännu behöver oroa mig. Men en specialbarnträdgårdslärare ska ännu ta sig en titt på honom, då hon kommer till Jeppo om två veckor. En av de första sakerna man brukar göra med barn med talsvårigheter är att sätta dem i dagis - och det har jag ju redan gjort. Noni-frågan löste sig också, fick ett samtal av en släkting som vill börja dela på en låda (fyra flaskor), det var jätteskönt!!! Har varit ganska trött de senaste dagarna, trots att jag sovit bra, så det är skönt att kunna ta det lugnare nu i början av veckan (var så inställd på det at tjag tänkte glömma min privatelev som kommer på måndagar :( ) - från och med i morgon är jag sedan lågstadielärare igen resten av veckan. I går kväll hade vi igen fotoklubbmöte och jag lyckades faktiskt hitta en barnvakt som också kunde natta D så jag kunde stanna till slutet. Jag är glad igen att mina foton fick några röster, det höjer självförtroendet! Här ser ni dem - temat var djur/djuriskt:

Veckorapport

Vad skönt att det blir veckoslut. Känner en skön trötthet, en som berättar att jag jobbat och med gott samvete kan ta det lugnt under veckoslutet. Det lustiga är ju att "lugnt" är det samma som jag annars gjort hela tiden, det vill säga, sköta hushåll och barn, men eftersom "ansträngningen" varit annorlunda under veckan, känns det bara skönt att få jobba med hemmet, kanske också för att "chefen" är jag och det inte finns någon tidtabell.

Tisdagen blev en sådan dag som jag insåg att jag inte får utsätta mig för igen: åkte hemifrån halv åtta, D till dagis, föreläsningar till fyra, hämta D. En timme hemma, iväg på kurs, D igen till barnvakt, hem halv tio. Inte bra.

Dagsprogrammet på tisdagen för föreläsningarna inom projektet "En god integrering av invandrare i Österbotten" var inte riktigt väl planerad och eftersom man inte får ha barn i dagis längre än till 16.15, missade jag den sista föreläsningen som jag var mest intresserad av, nämligen "undervisning av vuxna invandrare". På hemvägen insåg jag att vi ju måste äta - försökte ringa mommo för att fråga om vi ännu hade kvar mat att värma upp, men som vanligt hörde hon inte telefonen (måste ta tillbaka trådtelefonen och skaffa säkerhetstelefon till henne). När vi kom hem hade hon helt på eget initiativ kokat köttsoppa, vilket var helt underbart. Funderade hit och dit om jag borde skippa också den sista delen av fotokursen, men åkte ändå iväg, jag hade ju missat andra delen redan. D var en jätteduktig pojke - det är så skönt då man numera kan förklara för honom vad som är på gång och han förstår. När jag lämnade honom hos barnvakten i Nykarleby, vinkade han bara glatt åt mamma som skulle "bort" i några timmar. Halv tio var vi hemma, nästa morgon skulle jag upp klockan sex för att hinna se vad jag hade för program i lågstadiet, där jag skulle börja undervisa klockan åtta.

Resten av veckan gick helt bra, men jag hade hela tiden känslan av att inte riktigt hänga med, hann knappt kolla vad jag skulle undervisa innan jag skulle in till en klass. Där emellan blev det en tv-intervju och blev övertalad att börja beställa Noni. Någon som behöver en- två flaskor i månaden....? Tänkte ju inte på att jag inte klarar av att dricka 4 flaskor själv - säger någon om min skärpthet :(. Här hemma började hushållet igen svämma över, räkningar skulle betalas (bl.a. 70 euro fartböter för 13 km överhastighet - känns som en alltför stor summa - och jag fick inte ens fotot), bemärkelsedagar noteras (varför ska så många fylla jämnt i år.....min finska kusin blir 60 i helgen) - men D ville ju också vara med mamma, eftersom han varit på dagis etc etc. Insåg att det skulle vara helt omöjligt för mig att jobba heltid - om jag hade ett sådant jobb - jag skulle inte orka/ha tid/klara av att sköta allt. Så jag kan bara hoppas att jag a) hålls frisk b) hittar lämpligt med jobb vartefter.

Veckoslutet började bra i går -njöt av att gå på promenad med C med våra "bebisar" i vagnarna (hennes bara några veckor gammal) på eftermiddagen. Det var vår första promenad - så synd att våra "bebisar" inte är mera jämngamla, det skulle ha varit så roligt att ha en jämngammal mamma nära till när D var liten. Hade bara haft två timmar undervisning på morgonen, D hade varit med mommo, eftersom han redan "avverkat" sina tre dar på dagis och vi behövde båda få frisk luft. Vädret var helt underbart, runt 0 grader, klart. Snön har smält, men det är inte sådär hopplöst mörkt - eller är det bara det att jag själv mår bättre, som gör att jag inte fäster mig vid det... D har börjat sova bättre och hostar inte heller mera på natten - det är otroligt skönt att få cirka 7 timmar sammansatt sömn. Känner mig nästan som en ny människa, trots att jag själv varit förkyld igen i två veckor! I morgon ska vi till flyktingförläggningen på kalas - "min" flicka fyllde år i veckan. Mycket på gång, men bara jag kommer ihåg att inte pressa in alltför långa dagar, så blir det nog bra. Trevligt veckoslut till er alla också!!!!

Show and tell: Godis

Åååh, vilket frestande tema Marianne börjar med. Det skulle ha varit så enkelt att plocka till sig allt möjligt från godishyllan "för att jag ju ska visa åt andra"...men denna gång höll jag mig till några sorter (varav en redan försvann så länge bilden laddades upp här, heheh). Vi talar nu om finsk godis - mina favoriter. Det är inte konstigt att det blir just dessa, det är ju dem jag är uppväxt med. Godis är förresten CHOKLAD för mig, bjuder någon något annat åt mig, brukar det nog också lätt slinka ner, "nej tack" säger jag mycket sällan till något gott, det ska vara tungt vägande skäl, typ att jag just ätit världens godaste chokladbit, just före någon bjuder på salmiack till exempel - då kan jag tacka nej. Eller om jag är magsjuk. Det är ungefär enda gångerna.

Fazers choklad är favoriten. Karl Fazer var tysk eller österrikisk från första början, om jag kommer ihåg rätt, men firman har länge verkat i Finland (sen 1891 ser jag på omslagspappret :). Belgisk choklad är helt underbar, Lindt (heter den inte så...) likadant, men de finns inte i vår närbutik :). Svenska Marabou är helt ok, men Fazer drar nog det längre strået :). Min favorit nu just är "Fami" - allra mest gillar jag choklad med tryffel och tyvärr har Fami blivit en butikstradition för mig. Köper alltid en stång och så delar vi den med D på hemvägen (han får en tredjedel, jag resten - men jag är ju större :).

Salmiack framme på bilden är ingen personlig favorit, köper det aldrig om det inte behövs av någon annan orsak (som nu). Men jag vet många som saknar salmiack helt fruktansvärt mycket när de bor utomlands. Nog finns väl salmiack i Sverige...? Det är alltså i princip salt lakrits, inte något utlänningar faller i trans över om man bjuder det åt dem som något typiskt finskt :). Fast nu ser jag på lådan att salmiacken är tillverkad i Norge...var månne den egentligen har sina rötter... Själv ville jag ha Fazers blå chokladplattor skickade till mig då jag bodde utomlands. Nu har jag, konstigt nog, lite fått mättnad för dem. Är mycket konservativ med min choklad - gillar inte alls att man börjar blanda dit mint eller lakrits eller något liknande.

Sen vill jag ännu presentera Mumingodis från Fazer smaksatt med Xylitol. Det är ju en finsk uppfinning - ett sötningsmedel som marknadsföringen fått att närmast bli ett hälsomedel. Vilket kanske inte är så långt från sanningen ändå, jag tror den utvinns ur björk...om jag inte minns fel.

Och som ni kanske också märker har vi etiketterna både på finska och svenska, eftersom båda språken är officiella i Finland (förklaringarna här är ju främst med tanke på att någon svensk kanske hittar hit :). Har velat skriva mycket om detta med finlandssvenskhet, men, men...det är bråda tider nu just. Har mycket jobb som lågstadievikarie. Måste passa på att skramla ihop pengar så vi överlever julhelgerna, då det inte finns jobb till buds och då jag inte heller skulle vilja ha det :).

Go Obama!!

At this moment it looks like Obama will be the next president of the United States. Wonderful :) finally a bit of hope for the world (since the States insist on getting involved in the rest of the world...)!

Det blir nog bra!

Det är som om D hade vetat att nu får han nog så lov att börja lära sig mera ord, i dag har han varit mycket villig att härma och också helt själv sagt några nya ord: "Mumma" (på finska) har han inte sagt förr, men i dag kom det, till mommos stora glädje :). Också "´alf" (=Ralf), "pestä" (=tvätta på finska, medan han tryckte en tvättsvamp på skaft - var hittade han den?! - in i min damm och "tvättade" sen vägen :) och flera andra ord dök upp. Dessutom var han jättebra på att lösa ett korsord han inte klarat förr - misstänker att de säkert har det samma på dagis, men vad gör det, det var härligt att se hur glad han blev då jag var så glatt överraskad!

I morgon sitter jag på seminarium hela dagen "Mångkulturalism och invandrarintegrering", det blir jätteintressant. Det är en serie seminarier som fortsätter ännu på våren, cirka en gång i månaden. Det blir jätteintressant och roligt att sitta och lära sig något igen! Resten av veckan är jag lågstadielärare igen, och fick just höra att det blir två dagar nästa vecka också :).

Har någon av er erfarenheter av Tahitian Noni, förresten? Homeopaten sålde en flaska och nu har jag försökt ta reda på mera, och om andra Nonin t.ex. från Fiji, men fick ett samtal med ett brandtal som räckte säkert en halvtimme - kapituerade - och nu blir det Tahitian i fortsättningen också. Oj vad jag ska bli frisk :)

grrrrr

Jag har tyvärr temperament. Jag är ingen filbunke, tyvärr. Ibland kokar det över - mera sällan numera, tack och lov, men det händer. Det hände i dag. Då Ds pappa kom hem med honom frågade han igen en gång: "borde man inte föra D på talterapi?". Det var åtminstone tredje gången inom ett halv år. Det är klart att jag också är orolig över att D inte talar bra, men jag tycker inte det är alarmerande än. Hans liv är inte "normalt" - han har två språk hemma och har en familj till att anpassa sig till, helt avskuret från hans normala tillvaro. Därtill har nu dagis kommit. Det måste ju påverka honom på något sätt.

Jag har inte ett bra förhållande till Ds pappa och hans familj (hade det ännu då D föddes och fram till dopet, sen kom alla gräl). Träffarna fungerar, vilket är det viktigaste, men vi pratar bara det allra nödvändigaste, inget mellan träffarna, utom någon gång en rad eller två om man behöver ändra på "transporterna". Det är med andra ord känsligt. En gång i sommar kom pappan med en burk med Ds kiss och sa att han är rädd för att han har maskar, han hade läst på nätet. Jag fick ju åka med den till rådgivningen, som konstaterade att det var slem (vilket jag också såg med detsamma, och D hade inga andra symptom på mask). Eftersom D ofta hostat i höst har det hetat "borde du inte ta honom till läkare". Han vet ingenting om vår vardag (vill inte heller veta) och tillbringar ju bara ett dygn varannan vecka med D. Till saken hör att hans sambo är en så kallad expert på barns utveckling (yrkesmässigt). I dag kunde jag inte låta bli att fråga om inte hans sambo någonsin pratar om barns utveckling - att D t.ex. har två språk att lära sig. Pappan mumlade något om " det finns olika teorier" och då jag sa "jag tar honom inte på terapi än" sa han: "du behöver inte ropa" (vilket jag inte heller gjorde, men jag talade "tätare":)) och gick bort till bilen. Jag slängde efter honom "varje gång är det något du gnäller om". :(. Inte så uppbyggande för vår relation - och jag som hade funderat på att skicka julkort på D till dem som en gest att jag hoppas att läget kunde normaliseras mellan oss (det var då hastighetskameran blixtrade till...). Kanske jag inte gör det nu.

Efteråt var jag såklart arg på mig själv, varför kunde jag inte hålla mig ännu en gång...skickade ett mail med en rad: "om D inte talar vid 3 år så kan vi fundera på terapi". Jag känner mig i försvarsposition mot dem och är sårad över många saker, vilket förstås bidrar till att jag lätt också känner mig kritiserad.

Hade en väninna på besök förra veckan, som också läst utvecklingspsykologi. Hon sa något som kändes som en stor tröst: eftersom D måste vara "stor pojke" hos sin pappa (sover i eget rum, går på pottan, använder inte napp och trasa) så behöver han troligen vara "mindre" med sin mamma. På dagis tar han inte heller med trasa och napp, dem lämnar han i bilen, men direkt han ska hem, eller kommer från sin pappa, vill han ha dem igen. Jag tycker det är ganska logiskt - men allt sådant förstår ju inte pappan, och vill inte heller höra. Det som jag inte kan förstå är varför inte sambon kan förklara dessa saker för honom, hon borde ju veta.

Släktkalas och Potter

"jaa måå hon leeva, jaa måå hon leeva, jaa måå hon leeva uuti hundr...öh, hundrade PLUS år"...tänkte inte riktigt till slutet då jag började sjunga åt min faster och alla andra gäster hakade på. Borde ha valt "å med en enkel tulipan..." istället :) . Det visade sig att "en kaffekopp" var tjocka släktet. Jag borde själv ha kollat vad det handlade om, min kusin hade inte sagt åt min mamma att det var flera bjudna på kalas. Skulle jag ha vetat att där fanns nästan alla mina kusiner och deras familjer, skulle jag ha bett om att få byta helg med Ds pappa, så D också skulle ha kunnat träffa släkten. I varje fall var det riktigt trevligt att ha nästan alla samlade på samma plats, det var länge sen sist! På kvällen läste jag Potter, kunde inte slita mig före ett på natten och fortsatte i morse. Hade redan bytt till mina målarkläder, men Potters magi var starkare, så jag läste ut boken...och hann förstås inte göra något annat. Nog är hon otrolig, Rowling, vilken förmåga att fängsla!

Novemberlördag

Vi får se hur dagen fortsätter - första halvan har inte varit helt optimal. 5-tiden var det igen dags för musjakt i sovrummet (hmmm, detdär kunde kanske missförstås :) och sov väldigt dåligt efter att jag hade slängt ut katten och stängt dörren. När D och jag kom ner från vinden, för att åka iväg till hans pappa, hittade vi mommo på golvet. Hon hade snavat på en skruv som stack upp ur tröskeln och fallit handlöst igen. Börjar få lite vana med att hjälpa upp henne och det verkar ändå ha gått helt bra, men en ordentlig bula har hon i huvudet, som hon slog i dörrkarmen. Det var tur att hon inte föll efter att vi åkt, då hade hon fått sitta på golvet i två timmar :(. Blev förstås lite omskakad och foten tyngde kanske lite extra på gasen...och i ett skede blixtrade det till. Hade suttit och funderat på julkort och märkte inte var jag var, tydligen finns det ändå kameror i lådorna, som finns utmed vägarna - nu har jag bevis på det. Snart dimper det säkert ner en räkning från farbror polisen i postlådan, suck. Körde inte så jättefort, men tänker att det är karma - jag körde ju alldeles för fort i våras en gång, nu är det dags att betala för det...känns bättre att tänka så!

På eftermiddagen ska vi på 100-årskalas! Det är inte varje dag det händer :). Min faster fyller i dag, hon ville inte ha något ståhej alls (försökte nog föreslå en tv-intervju...), men vi är i allafall bjudna på en kaffekopp. I kväll tänker jag igen göra precis vad som faller mig in, ett besök till gravarna blir det och sen troligen Harry Potter. Mommo har just läst ut sista delen som jag lånade från bibban, nu är det min tur att sjunka in i fantasins värld - ganska lämplig värld detta veckoslut :). Ha ett lugnt och avkopplande veckoslut ni med!