Annorlunda

En sak som var härligt med att få barn, var att jag var likadan som en massa andra människor, som just fått barn. När jag var ung, ville jag inget hellre än att skilja mig ur massan, nu är det nästan tvärtom (karman har säkert hunnit upp mig :(. Njöt av att gifta mig (blev själv överraskad över hur bra det kändes att "vara i hamn" s.a.s.) då 2001, och då D föddes, hade jag igen samma sköna känsla av att vara "som andra". Den första bloggens stora popularitet bidrog säkert till att jag kände mig så .... hittar inte riktigt ord, "normal" kanske, accepterad....men ju längre tid som går, desto mera växer avståndet igen. Jag har faktiskt svårt för att läsa andra föräldrars bloggar, med barn i Ds ålder. Jag kan inte hjälpa det, men jag fäster mig vid olikheterna, blir helt enkelt avundsjuk. För det mesta är jag ju ändå nöjd med min tillvaro, därför är det bättre att inte alls utsätta sig för dessa känslor. Jag önskar jag kunde låta bli att jämföra, men eftersom jag inte klarar av det, så är det väldigt sällan jag mera tittar in i bloggar jag tidigare så gärna läste. Är verkligen inte stolt över att medge detta, men det är ett lessamt faktum. Kanske det är det att nästan all fokus i början är på babyn, ju större den blir, desto mera växer "omkretsen" på mammans liv. Jag går mer och mer tillbaka mot min singeltillvaro, vilket jag inte är så glad över, jag menar, jag skulle väldigt gärna leva "riktigt" familjeliv med en partner. Å andra sidan njuter jag av att få mera tid för mig själv igen. Får fokusera på det, och undvika småbarnsbloggar....(var just och läste några tidigare favoriter...därav inlägget)