New Year - New age!

Today is my 45th birthday and the last day of the year. I was born three hours and fifteen minutes before midnight. My father was really happy, he still got childbenefit for December, even if I only lived a few hours of the old year. I would've preferred the fame of being the New Year's first baby :), especially now, when people ask me what year I was born, I sound one year older than I really am when I say 1963...on the other hand, at this age it doesn't really matter anymore :).

In show and tell last Friday the theme was New Year's resolutions. I don't normally promise anything, since I think that is just adding pressure to one's life and since the promises mostly are broken, it just adds a sense of disappointment in oneself. I guess if I smoked or drank heavily, I might use this opportunity to try to break the bad habit once and for all, but since this is not the case ( I only have minor vices ;), my aims are simply to listen better to myself and my needs in the new year. If I feel overwhelmed by everything, I'll try to take time out, if it is in any way possible. My problem is with work, since I'm not employed by anyone noone pays me anything if I'm ill, for instance. This adds a pressure to work when there is work to be done, no matter which shape I'm in...

In Facebook I've actually joined a group that aims to exercise 1000 kms in 2009. If someone could grant me a wish today on my birthday for the year to come, it would be good health! This year has been such a hard one due to all the flus I've had.

I thought it would be very appropriate for me to end this year with one of the most beautiful songs I know. For the second year now it was played in the Christmas concert of our local wind orchestra and I always become teary eyed when I hear "Gabriella's song", it is very personal. It is from a wonderful Swedish movie called "Såsom i himlen" ( ~ As in heaven).

I wish you all a Happy, Healthy, Peaceful, Fulfilling
and in particular
a Lovefilled
New Year of 2009!

Julen

(typiskt mig, då jag meddelat att jag har blogglov så får jag plötsligt lust att skriva :)

Vi tar det dåliga först: vår traktor får illustrera. På tisdagen skulle jag köra bort snön med den. Allt gick bra, en gång stannade den plötsligt, men jag fick igång den och fortsatte. Sen just före jag blev klar, dog den igen - och sen dess har den stått där den blev då. Tack och lov slipper jag förbi schaktbladet med bilen, annars skulle det ha blivit jättejobbigt.

Sen skulle min mamma hämta in ved - när hon inte började komma in anande jag oråd och gick ut. Och som jag gissade hade hon ramlat omkull. När vi med gemensamma krafter (och nitro under tungan - hennes) äntligen fått upp henne så föll hon igen med rollatorn. Det är inte riktigt bra för en 85-åring, så hon sov det mesta av julhelgen. Tack och lov verkade det inte ha gått värre än att hon hade värk och var trött, men i går, söndag, fick hon väldigt tungt att andas, så jag tog henne till läkaren. Han skickade henne vidare till sjukhuset för prover. Tack och lov bjöd en väninna oss på paj, annars skulle jag ha blivit galen att gå hemma och vänta på resultaten, som dröjde och dröjde. Klockan tre lämnade jag henne på sjukhuset, klockan nio fick jag veta att alla prover var bra och hon fick komma hem.

Själv blev jag på torsdagen och fredagen så ivrig med joga, att jag gått omkring med sjuka muskler och huvudvärk i två dagar :(. Nu måndag börjar vi alla vara återställda från alla krämpor. D somnade äntligen normal tid i kväll.

Julafton: måste medge att detta med Jesus verkligen blev i skymundan (fotot från församlingens julkrubba). Det var det materiella och hedniska som tagit över: presenter och mat. Men vår lilla familj var tillsammans och många andra kom ihåg oss på sätt eller annat.









I ett skede hann jag sitta cirka två minuter, och bestämde mig för att föreviga det med självutlösare (vilket förkortade "sittningen" till en minut; jösses, ser gravid ut...så blir det när man inte motionerat regelbundet på vem vet när!). Mormor skötte eldningen, trots att hon var trött.

Väntan blev lång för en liten en, som ville att mamma skulle underhålla, fast mamma tyckte hon hade miljoner andra saker att göra. Under dagens lopp droppade faddrar och andra in med presenter till D och eftersom han såg vissa av paketen, bestämde jag mig för att öppna ett för att han hoppeligen skulle ha något att sysselsätta sig med (andra som jag gissade innehöll choklad öppnade jag åt mig själv :). Paketet visade sig innehålla en häftig polisbil, tyvärr helt utan bruksanvisning, så jag kände hur mängden grå hårstrån utökades under halvtimmen som jag försökte lista ut hur det hela fungerade. Efter att ha bytt ut batterier och sen förklarat för D att "bilen är sönder" kom jag plötsligt på att jag a) hållit kontrollen fel väg i handen, b) måste trycka på knapparna i viss ordning - sen blev det jätteskoj med bilen. I ett skede slängde jag mig på sängen, då jag helt enkelt kände att det snurrade på för fort, började få huvudvärk. Sen körde vi till gravgården för att sätta ljus på gravarna och sysslade lite med pulkor och annat för att lugna oss lite inför kvällen (kom senare på att jag helt glömde bort Kalle Anka o co, tänk!!).

Entré till sist: IKUPPA!!!!

















Vår lilla tomte hade varit mycket, mycket snäll i år. Mamma och mormor däremot verkade ha varit rätt elaka, om man ska ta det enligt mängden klappar :). Eftersom ni säkert brinner av lust att höra hur det blev, kan jag avslöja att mormor fick en fotmassage "balja" och två bibbaböcker som jag slagit in i paket :). Jag fick tre böcker, massagegrejen, två konfektaskar och så hade jag köpt "Mamma Mia"-dvd till mig själv. Jättenöjd! Till slut grande finale: D överräckte påsen med napparna till tomten.

Så jobbade vi alla med att öppna Ds julklappar :).


Efter det blev det mat, som jag till min överraskning konstaterade blev jättebra. Serveringen blev inte den bästa, hivade det jag hade på bordet. Hade kastat in lite skinkor och lådor i ugnen mellan varven, kokat lite lutfisk och potatis då jag hann och plötsligt hade jag en helt traditionell och riktigt god julmiddag. På kvällen somnade D med två traktorer, en kärra, en långtradare och en polisbil i sängen - men nappen frågade han bara helt kort efter i ett skede :). Summa summarum: en mycket bråd, men riktigt bra dag som helhet.

Blogglov

Satsar på att vara med D dessa dagar, vilket betyder att det är svårt att hitta luckor att smita till datorn på - bara om någon undrade varför det är tystare här!

Show and tell: nyårslöften

Hoppsan, blev visst lite "vikovill", dvs tänkte inte på vilken dag det var i går eftersom det ju var helgdag...jag tar nyårslöften den 31.12 :)

Ljusfenomen

Kvart före elva tog jag denna bild i morse från skrivbordsfönstret - solen hade just dykt upp i horisonten :). Jag har verkligen haft två "sköt om mig själv" dagar, när D varit hos sin pappa. Badat, läst, lyssnat till tredje och fjärde lektionen av Tolles och Oprahs diskussioner om "En ny jord"-boken, yogat, gett reiki åt mamma som var ganska dålig (skriver mera en annan gång om julen, varit både bra och dåligt, men allt bra nu), hämtat in ved, var ut och sparkade i morse och så har jag ju målat (se nere). D kommer hem snart så avslutar för denna gång, men känner mig glad, nöjd och tillfreds :). Hoppas alla läsare också känner så :)!

Gissningstävling

Dethär är en av de fina julklapparna jag fick, men själv hade jag aldrig sett det förut, så jag tänkte testa er: gissa vad dethär är (den som gav det får inte delta!! :). Den som vinner får...ÄRA :)

Can it be true...?

In January I began to paint D's wall. I had made a rought skiss of what I wanted in the picture, during this year much more has turned up than I intended and the work grown and grown. During the summer I didn't paint at all and I've had very few opportunities to paint this autumn (or felt like doing it when I've had the chance...). Now I've painted for two days (well, I become too tired after 2-3 hours) and it suddenly hit me - it's almost ready!! But that might still take months, I can't paint when D is home. But I'm so eager, so I have to show you what it looks like right now, when it's almost finished :). Some flowers, plants, a few birds, maybe a few more stars are still needed plus the finishing touch of everything, but still, it's ALMOST finished, yippiiieee!

Merry Christmas to all readers!

Julstämning

Konstiga tider...det är som om allt hakar upp sig och är "stuck" i flera dagar och plötsligt lossar allt igen och allt flyter hur bra som helst! I dag har varit en dag då allt fallit på plats:
* Noni kom (har väntat länge, och nu kan jag igen i allafall hoppas att hälsan blir bättre genom konkreta åtgärder)
* en kalender som jag beställt för flera månader sedan kom - jättefin, heter "Voimaantuminen", Naiskalenteri, dvs öh, att bli stark, en kvinnokalender - usel på översättning :(. Niina-Matilda Juhola har gjort den och hittade kalendern via hennes hemsida - beställde på direkten utan att ens veta hur den såg ut!).
* Min kusin kom med en julgran ("ikanna" som D säger) åt oss och vi tog faktiskt in den redan (kan inte säga det är den vackraste granen, men jag kan lugnt säga att det är den mest entusiastiska "klädaren" vi haft på mycket länge :). Traditionen är att den tas in dagen före julafton, men nu tar jag allt lite hur det råkar falla sig. D är hos sin pappa 25-26, så det gäller att njuta tillsammans så mycket som möjligt nu.
* Jag fick skickat de sista julkorten och presenterna (hade glömt vissa :( - fotot är från när jag hade min "julkortskrivardag" för flera veckor sedan. Jag ser risig ut, men gillar reflektionen av ankaret i bakgrunden (vi har "Tro, hopp och kärlek" i fönstret mot gårdsplanen)
* Jag hann skriva text 3 till skrivkursen (totade ihop den på halv timme, verkligen inte nobelprisstandard :) - känns viktigt att jag lyckas producera texter på kommando. Tyvärr är kursen inte speciellt bra, feedbacken är minimal, och det lilla som kommer, kommer för sent. Men kursen var ju gratis....och som sagt, det är i allafall viktigt att få en orsak att öva sig i att producera olika sorts texter. Hoppas under den följande veckan hitta någon lugn stund att läsa de andras texter och lära av dem.
* Som pricken på i fick jag just en vacker julblomma från byarådet som tack för sekreteraruppdraget, som jag alltså nu slutar med.

***
När jag körde runt med de sista julkorten i byn (brukar dela ut dem själv) snöade det och var jättefint, då kände jag äntligen av julstämning. Det hade snöat i natt och fortsatte i dag på dagen, det var vitt och stämningsfullt (foto genom köksfönstret mot vägen). När jag nu avslutar detta inlägg (har hållit på i flera timmar med avbrott :) är rätt stormigt där ute.

Med farmor var vi på Jeppo Ungdomsorkesters konsert i i kyrkan igår. D var också med och orkade nästan hela vägen, sista låten hörde jag i farstun, då hade han fått nog. Orkestern har en helt fantastisk altsaxofonist, hade två underbart vackra solon. På fotot D som efteråt kutade iväg till hjältegravarna (en farbror till mig har också sin minnessten här).

På kvällen skulle jag ju jobba, men hade stegring på morgonen och beslöt mig för att för en gångs skull sätta mig själv och min hälsa först, meddelade att jag inte kommer. Visste att det skulle bli jättetungt att försöka skärpa mig för direktsändning, dessutom skulle jag ha varit tvungen att vara borta i många timmar. Det var helt underbart att få vara hemma istället för att göra något jag gruvat mig för i flera dagar.

Sist ett, hoppeligen, sista foto på D med napp (och en hatt som trillade ur ett skåp nyligen). Vi har redan länge talat om att när "ikuppa" (=julgubben) kommer med "sintä" (=presenter) så ska han ge "tuttu, beebi" (dvs julgubben tar hans nappar till någon behövande bebis :). Få se om det blir en traumatisk kväll, men jag är beredd att låta honom sova med någon bil eller traktor som julgubben kanske kommer med.

Dagar utan kontroll

Jag är på något sätt i ett flytande tillstånd. Flunsan har inte brutit ut, jag går omkring med lite ont i halsen och dendär välbekanta smått bortdomnade känslan i huvudet. Det betyder att det känns som om jag inte riktigt har kontroll över vad som händer runt mig, jag vet liksom inte riktigt vad jag får eller hinner få gjort. Som tur är har jag smått plockat fram julsaker redan i flera veckor, så fastän jag säkert inte klarar av i år att ha hela huset städat och pyntat som förr, så känns det i allafall rätt juligt redan. Konstigt känsla, på ett sätt helt bra, kan inte göra några planer alls, typ " i morgon städar jag badrummet" för då kan det hända att jag måste lägga mig direkt jag har en chans (men det fina är ju nu att jag faktiskt har möjlighet att göra det!). Ok, i morgonkväll måste jag faktiskt jobba (lokaltvs direktsända julsändning), men ska försöka se det som en trevlig sak...

I går kväll var det julfest på flyktingförläggningen - den enda julfesten jag blivit bjuden till, så jag såg verkligen fram emot det, trots att det blev lite svårt att hitta barnvakt i sista stund då Ds farföräldrar inte kunde komma som vi kommit överens om. Tyvärr blev det nog en besvikelse, det började en halvtimme efter utsatt tid och "min flicka" fanns inte ens där, hon hade inte kommit från skolans julfest som hon skulle. Nå, maten var god och en viss stämning var det ju, men lite kändes det som om det verkligen inte varit värt alla arrangemang jag fått göra för att kunna vara där lite över en timme.

Kom att tänka på att det alltid vill bli lite så för mig, fast jag verkligen inte vill det - var jag än är, är jag alltid lite udda av en eller annan orsak. Men jag håller i minnet det som ett medium sa till mig sommaren min pappa dog: "du kommer att arbeta med likasinnade" (då var jag ännu lärare på heltid, men hade insett att jag inte ville göra det hela mitt liv, hon förutspådde då redan att jag skulle ha "flera skyltar på min dörr" dvs göra många olika saker). Trots att jag i stort är nöjd med mitt liv nu - det känns som om jag verkligen lever, är "mitt i mitt liv" - så lever jag ännu på hoppet om att jag ska hitta min plats här i livet bland människor jag kan känna mig hemma och "oudda" med.

Jag tror detta med jul och nyårstid får mig lite ur balans också - för en singel människa har det alltid varit smått traumatiska tider. Julaftonen har jag alltid tillbringat med mina föräldrar (utom en då jag var guide på Sri Lanka), sen har jag försökt att snabbt komma iväg utomlands till nyårsafton (extra traumatiskt då det är min födelsedag och alla andra har sina egna fester). Har tillbringat 31.12 i Sri Lanka (som sagt), på Kuba, Kanarieöarna, i Indien, England, Sydafrika...under tiden jag bodde i Helsingfors och Åbo hade jag några riktigt bra nyårsaftnar i Finland också, speciellt då jag fyllde 30 och bodde i Åbo. Åh, det var en hejdundrande fest med många nationaliteter, lite romantik, fyrverkerier vid domkyrkan och efter några timmars sömn dök folk upp på nytt nästa dag :). När jag nu försöker komma ihåg vem som då var där, kan jag bara komma på en person som jag har kontakt med mera av alla dem som då kom på festen. Åh, nu blir jag nostalgisk dessutom!!

**

Ds farmor och farfar kom i dag och det slog mig att vi tack vare dem har fått en större familj. Det är jag verkligen tacksam över, vi trivs med att ha dem här och jag tror också att de gärna kommer. Farfar har dessutom varit till stor hjälp för mig med "utomhusgrejer", som traktorn etc. Det är nog bra att ha en händig karl i "familjen" :), inte minst för att D också får en mansroll att identifiera sig med.

Oj, tänkte glömma: jag har i dag köpt en flygbiljett till Helsingfors! Så där bara! Piggar upp helt otroligt att veta att jag i början av februari kommer att få besöka en new age-mässa med flera intressanta föreläsningar och samtidigt träffa kompisar. D hoppas jag då kan vara två nätter hos sin pappa för första gången (hoppas och tror att han är mogen för detta - har nog meddelat pappan också om mina planer...).

Show and tell: jultraditioner

Jag är inte på bästa humör nu just. Eftersom jag igen har influensa på gång är jag trött, energilös och på grund av det känns det som om det är fel på allt och alla. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om allt som gått sönder på senaste tid (lille D har haft sina del i vissa intermezzon), saker som jag försökt reparera, fört till reparation, saker jag väntar på per post; sms och email jag väntar svar på ....Känns som om jag blir ignorerad till höger och vänster. Jag har verkligen en dålig perod på gång och det är ju inte roligt att läsa för folk som har den rätta stämningen såhär inför jul.

Jultraditioner från ifjol kan ni läsa om här, och här , det känns onödigt att ladda upp samma bilder på nytt. Det är fjolårets julskrivelse, som de flesta som läser här redan läst. Det är ju tyvärr inte många nya från show and tell listan som bryr sig om att läsa mina inlägg (som sagt, känner mig ignorerad.....)....men jag får vara glad att det i allafall är några trevliga personer som hittar hit och orkar kommentera, tack till er!!! Som ni märker...humöret i botten. . .sorry!

Det kan inte vara sant!

I går var jag jättetrögstartad, fick tvinga mig att göra det lilla jag fick gjort och sov faktiskt en liten stund på dagen. Har inte riktigt velat medge det, men har ingen känt mig flunsig, prövade just feber och har stegring igen.

Yiihaa!

The flus are more or less gone (halleluja!!) and the "kickseason" is here :) (error again with light, sorry for the bluish hue :( )

Spiritual classes with Oprah and Tolle

I read on Karen Bishop's homepage about us sometimes being stopped by for instance illness in order for us to take the time to listen, to have the quiet time needed for reflection. That is a comforting thought for myself being so frustrated with all the colds I've experienced this year. Especially today it makes sense to think that way. I had plans (D is at his father's), but "capitulated" to my not feeling well. It means I have not really done anything "useful" (in the traditional sense of the word: cleaned the house, painted D's wall etc etc) but instead given myself leave to just take it easy, write emails, catch up on blogs, read the paper, watch a skicompetition with my mother, sleep! I finally managed to sleep in the daytime - and I slept for three hours!! Was completely groggy for a long time after I woke up, but I think I really needed it.

Tonight I remembered a link that I received some time ago. I've read Eckhard Tolle's book "A New Earth". It is really a very profound book, not necessarily easy to read, especially not in the beginning. It wasn't possible to read it in one go, it needed thought and time. A friend suggested I have a look at Oprah's homepage. She has had this book in her bookclub and created classes, which consist of discussions with Eckhard Tolle and viewer's questions (live on Skype!). Tonight I listened to class number one on the computer. Many times I felt so grateful for this medium - I've missed having people to speak with about spiritual things. In Helsinki there were opportunities to listen to lectures, join meditation groups etc, here in the countryside it's much more limited, of course. To my surprise when I moved here, there were people here as well interested in the same things as me, but my present situation doesn't really allow me to meet with people very often. To now have the opportunity to listen in on this discussion was wonderful.

If you are interested, I can warmly recommend Oprah's homepage (click on this link and it should take you straight to info about the book etc). I hope you all had a wonderful weekend, whatever form it took :).

En chans till...

..sen....öh...blir det andra bullar. (Jag hotar min flunsa)

D hämtades av sin pappa i morse (jag skötte transporterna båda vägarna förra gången, nu gör pappan det i stället) och jag hade siktat på att åka till Jstad i kväll på kalas. Ofta orkar jag inte riktigt åka någonstans på kvällen efter att jag först varit till Kby med D på morgonen, nu tänkte jag att jag skulle passa på. Men jag kom direkt på andra tankar när jag steg upp på morgonen och nös sådär tio gånger i rad...och noterade att halsen ännu är sjuk och snorkranen inte sinat. Så jag kapitulerar, i dag. Förmiddagen har nästan gått åt att läsa bloggar, eftermiddagen tänker jag tillbringa i säng med Paolo Coelho :).

Här lite vinterbilder till sist från när jag och D försökte få lite frisk luft i söndags efter två dagar inomhus (för tidigt, vi hostade båda värre på kvällen :(. Skakigt och mörkt blir det fortsättningsvis då jag fotar (men vi har ju knappt dagsljus alls mulna dagar :(, fotona togs på eftermiddagen), men det blir vad det blir med tanke på omständigheterna - t.ex. att dra en pulka samtidigt som man kastar iväg ett foto är kanske inte allra bästa, och ljuset kanske jag en dag lär mig ställa in (då jag ställt in fel ca miljoner gånger först - men är envis, försöker undvika "A" numera så långt det går. Istället blir det Photoshop efteråt, nu orkar jag inte göra annat än ljusa upp bilderna, sorry).

Dessa är speciellt till Annika, som ville se lite vintriga foton! Orkar inte försöka peta in förklarande texter, tar det först. Vi hade förstås sällskap av katterna, och lyckades till och med få dem på samma bild en gång. Är väldigt glad över att de småningom tycks börja bli ...om inte vänner, så toleranta mot varandra i alla fall. Kan till och med leka lite inomhus numera. Första bilderna är bakom huset, sen förflyttade vi oss småningom till uthuset och sista bilden är utsikten därifrån mot järnvägen och skogen bakom (tyvärr var det smuts på linsen, men orkar inte fundera hur jag får Photoshoppat bort det :(...Paolo väntar!)

Show and tell: Drömresa

Resor har varit nästan allt för mig tidigare, i mer än 20 år har jag rest någonstans åtminstone en gång om året. Många resor har varit i samband med kurser för att fortbilda mig i språk (utbildad eng/ty lärare), eller med jobb utomlands. 2006 tog det slut :) - sonen föddes. Lite halvhjärtat har jag funderat på någon resa nu efteråt, kanske för att hälsa på väninnor i Sydfrankrike eller Italien, eller kanske en solsemester med D, men realiteterna är det att jag tror att resan enbart skulle kännas jobbigt, eftersom D ännu är så liten. I januari var vi till Helsingfors, det var väldigt spännande att åka tåg tillsammans och se hur jag klarar mig med barnvagn. Det gick väldigt bra, men nog var det ju tungt för det.

Fick jag välja nu, så skulle jag önska att någon skulle komma med mig för att hjälpa till och vara sällskap. Det är egentligen min drömresa, målet är egentligen egalt. Men ska jag vara ärlig, har jag egentligen inget behov av att resa någonstans, för att inte tala om att det inte skulle vara så lätt att hitta pengarna för det heller (men jag brukar ha en förmåga att hitta dem när det behövs :). Önskeresemål för en fjärran framtid är Mexico och Australien (nu just i varje fall).

För att ha något att show, ber jag er ta del av min...ska vi säga, mest spännande resa hittills. Det var när jag reste omkring i Peru i tre veckor i början av 2005, två första veckorna med en väninna. Det var en speciell resa, med många upplevelser och erfarenheter. Det var också väldigt spännande att inte ha någon direkt plan före avresan (resan kom väldigt hastigt på dessutom), vi hade bokat ett hotellrum i Lima när vi kom fram, sedan tänkte vi att vi ser hur det blir. Också det att resa ensam en vecka var väldigt spännande och det var roligt att lätt komma i kontakt med många andra resenärer. Chicca, som besökte mig från Rom i maj i år, träffade jag på en tredagars utflykt i djungeln (även om den utflykten började dåligt, hade fått magbobba och hög feber natten före)! Så långvariga vänskaper kan också knytas på en rätt kort tid. Här är länken till första albumet, där finns sedan fler från samma resa - och från andra resor, samt foton från Finland :) (tryck på "albums" för att komma till de andra, längs till höger på sidan finns "slideshow-alternativet", så behöver man inte sitta och klicka på varje bild)

Bättre

Småningom återvinner livslusten igen, även om jag trodde jag skulle drunkna i mitt eget slem igår kväll...först i dag kom jag på att jag ju också har nässpray, som kunde ha hjälpt. Suck, jag är så okunnig ännu i dessa sjukdomssaker, måste lära mig vad man kan ta till när det blir riktigt förkylt! D lyckades jag också hitta mildare hostmedicin till och han har nu varit två dagar på dagis.

Annars en bra dag i dag, fick en kolumn skriven och meddelande om att en annan artikel antagits. Tjohej, nu har jag inga mer jobb i år :). Senare: stämmer inte, glömde att jag har julsändningen för lokaltv än :).

Trött och lessen

Inte var det streptokocker, det var, surprise, surprise, virus. D fick en kur utan prover, eftersom han ändå kan bära bakterier. Jag är mera flunsig idag än någon av de tidigare dagarna, trots att vi båda sov tämligen gott i natt. En sådan här dag borde man inte svara i telefon, inte läsa brev, ingenting, eftersom allt färgas negativt. Men det går ju inte att stänga ute världen och jag vill ju så väldigt gärna ändå vara en del av den.

Drömmar

Kom på att jag ändå måste ha sovit förra natten, fast det inte kändes så. Kom plötsligt ihåg att jag drömt att en stor gran föll rakt emot mig. Jag var helt förstelnad och tänkte att detta är slutet. Men inget hände, den föll precis bredvid mig. Sen drömde jag också att jag var i London och hälsade på min engelske f.d. Hans mamma kramade om mig. Kommer inte ihåg så mycket annat än att jag sen efter besöket hade ett väldigt sjå att hitta taxi och bussar etc och när jag vaknade insåg jag plötsligt att hans mamma ju hade dött för flera år sedan. Hmmm, goda eller dåliga omen?!

Äntligen

..verkar det vara något fel på oss. Fick i går kväll ett konstigt meddelande av Ds pappa, tydligen hade ett första mail försvunnit, för det jag fick gick att tolka många vägar. Rubriken var i allafall "streptokock". Jag har ännu många rädslor i bakfickan, märker jag. Var ju helt ångestfylld när Daniel var ett halvår av grälen med pappan och sambon och gick hos psykolog den våren. I går kväll, säkert också för att jag ännu har stegring och är svag, tolkade jag de några meningarna negativt och saker och ting började snurra i huvudet. På natten hostade D en massa, "när ska detta ta slut", tänkte jag. Att inte orka är inget alternativ, men det kändes jävla tungt. Också det att det känns som om det inte finns någon hjälp någonstans. Jag var ju hos läkare, han brydde sig inte ens om att ta prover, D klarade han inte ens av att titta på (det var i september), helt kass med barn. Homeopaten kunde inte hjälpa, dit for bara en massa pengar. Jag vet inte vad man kan lita på mera. Sovrummet stinker lök, det är det enda jag haft att försöka hjälpa honom med, liksom vickssalva på bröstet.

I något skede lyckades jag skjuta undan de ångestfyllda tankarna och på morgonkvisten kunde jag redan tolka meningarna i mailet på annat sätt. 7-tiden kunde jag börja sova lite, liksom D. När jag steg upp hade pappan svarat på min fråga vad som var på gång. De har streptokocker, orsakade av bakterie och troligen har både jag och D det också. Nu just tittade jag på mina sms, och fick flera förklaringar - de har en epidemi i dagis i Kby. Det var alltså inget illa menat i mailet, ändå fick det igång alla mina rädslor. I och för sig bra, nu såg jag ju hur starkt de ännu sitter där. Men jag tänker uppmana pappan att hädanefter ringa om det är något viktigare, det blir så lätt missförstånd i mail och som nu, onödiga traumor, när allt inte kommer fram. I varje fall ska vi till läkare nu på morgonen och det verkar som om vi äntligen har något som går att kurera med medicin.

Independence day

Yesterday was Finland's 91st birthday. It is a holiday here, but otherwise it's not really celebrated. Some people light two white and blue candles in the windows (colours of the flag), most people plant themselves in front of the tv at night to watch the reception at the presidential castle in Helsinki. I decided to be a good mum and introduce baking of gingerbread to D. I haven't baked them for years and years, but decided I need to set some traditions for D to remember. I'm glad there was readymade dough to be bought, though :). And everything didn't quite go according to the picture I had in my mind of a happy little helper, doing exactly what mummy wanted to. In the end everything went rather well, though, especially after son got bored and decided to go and empty the interesting boxes with colorful balls and stuff that mummy had gotten out instead (= Christmasdecorations :).

We have both had flu number ... four, I think, it's hard to keep track of when one finishes and the next one begins :(, since Friday. You can tell in the photos that D had a bit of a temperature yesterday. Unfortunately he doesn't get sleepy when he is just a bit ill, it's beens hard when I haven't been well either and he refuses to rest. At night it's also difficult to get him to sleep. The good thing is that I don't have very important things going on at the moment. Had to cancel a lunchdate today, but I can do that another time, now is the time to try to get rid of the flu, rest as much as it is possible and hope (once again) that there would be a longer period until the next flu turns up.

Show and tell: kokböcker

Detta med att koka har alltid varit smått traumatiskt för mig. Jag har alltid känt mig väldigt osäker med matlagning, det är inte förrän under de senaste åren då kokandet blivit en rutin, som obehaget börjat nötas bort. Men fortsättningsvis blir jag nervös om jag ska koka åt andra än familjen. Min teori är att jag fick traumor som tonåring då jag skulle koka åt min mycket kritiske far då min mamma var borta någon gång. Till saken hör att hon var kokerska på en skola då hon var ung, så hon var bra på typisk finsk husmanskost. Det var inte jag.
- Vad är dethär, försöker du förgifta mig?!, var min fars uppbyggande kommentar då jag försökte introducera pizza i hushållet någon gång på 70-talet. Nämnas bör att han var född 1910, så det var traditionell mat han skulle ha. Och att han ansågs vara rätt skojfrisk, fast det förstod inte en sur trettonåring.

Jag har fått många kokböcker i present under årens lopp och köpt flera själv...men det är inte många som blivit använda. För tillfället är det tre som gäller, en bok med barnmat (där jag kan två recept :), mina nerskrivna recept av kompisar (i mitt gamla häftet från hushållslektionerna i högstadiet) och så "Jeposmettonas samlade köksvisdom" från 2003. Det är en samling beprövade recept som "Jeposmettona" samlat ihop och publicerat.

Traditionellt har kvinnor från Jeppo kallats Smettona. En kreativ dam i byn har hittat på att tillverka "Smettor" (fotot till höger) och förklaringen på lappen som följer med berättar:

Med en rapp örfil har flickorna i Jeppo hållit närgångna beundrare på behörigt avstånd. Att "smätta" till var både rakt på sak, effektivt och hedervärt. Den yngling, som trots allt lyckades erövra en riktig "Jeposmätto" gjorde ett gott parti.

Namnet valdes när en ungmarthaförening bildades 1998. Numera är Smettona självständiga, jag har varit med sen jag flyttade hem, men de senaste åren har det varit praktiskt svårt att delta. Målet är att ordna skojiga evenemang med tanke på att orken ska räcka till i vardagen. Medelåldern torde vara kring 40. Har inte ännu hunnit pröva på så många recept i boken, som sålt helt otroligt mycket. Jag är konservativ på det sättet, hittar jag recept som jag tycker är lätta att laga och goda, håller jag mig till dem, det tar mera energi att pröva på något nytt. Dessutom blir det lätt så att om jag vill pröva på något nytt, så finns ingrediensen inte att fås i vår bybutik och så faller hela projektet på det. Dessutom vill varken D eller min mamma nödvändigtvis ha det jag gärna skulle vilja testa :).

:( :)

Så var det dags igen - i natt har D hostat och babblat och svängt sig av och an, om och om igen. Troligen hade han lite feber också, det var först i morse som han började sova ordentligt då jag steg upp. Fick glömma begravningen jag velat fara till. Själv har jag också ont i halsen. Svävar mellan desperation och uppgivenhet - å andra sidan har jag tid att ta det lugn nu, men samtidigt känns det som om jag aldrig mera kommer att få vara frisk.

Skrivkursen på nätet började denna vecka - när jag hörde temat "väntrum" tänkte jag direkt att jag inget har att komma med. Men en kväll när D inte ville sova och jag också gick i säng, aktiverades skrivandet, satt i ljuset av nattlampan och kastade ner det viktigaste, så jag skulle komma ihåg det när jag hade chans att skriva vid maskinen. En annan kväll fick jag chansen, men genomgången har det blivit lite si och så med. I morse fick jag äntligen mitt bidrag inklistrat. Känner mig mycket nöjd, en tröskel har igen överskridits - var rädd för att jag skulle drabbas av skrivkramp när det verkligen gällde. Nu blir det roligt att läsa vad de andra skrivit och vad man får för kommentarer, råd osv. Under länken "Bloggskrift" kan ni också läsa om ni vill. Inte svårt att gissa vilket mitt bidrag är :) - jag har ännu framför mig att skriva något helt fiktivt, men jag behövde få något producerat först, så kanske jag sen vågar mig ut på fiktiva vatten!

Till sist en notering att min underbara orkidé igen börjat blomma! De två andra vilar nu just, men de har också börjat få knoppar igen - härliga blommor! Med amaryllis har jag däremot ingen tur, jag får den inte att börja blomma igen, bara bladen växer ut, har ni tips?

ps. show and tell lite senare i dag!

Semestertider :)

I går fick jag äntligen allt fixat med bilen och reparationen blev sist och slutligen bara lite över 400 e. Lottade i lördags, men pengarna till nya bilen dök inte upp, 3 rätt... :)

Jag har varit lite orolig över att kanske min reiki har torkat in, eftersom den inte verkar fungera på mig själv mera, men i går märkte jag att den nog fanns där ändå. Var på lunch med en väninna under tiden som bilen fixades och trots att jag önskat att hon skulle ge mig reiki, så blev det tvärtom. Men man får ju själv också när man ger - var på väldigt gott humör då jag körde hem. På kvällen klagade min mamma över sina kalla ben (vi har ett väldigt dragigt vardagsrumsgolv, ingen isolering alls - det ska åtgärdas, men först i mars, så vi får frysa om fötterna ännu en vinter :(. ) och då kom jag på att värma upp dem med reikin som ännu kändes av. Det är lustigt och fantastiskt att man bara genom att sätta händerna på någon kan känna av värmen som flödar!

Har varit lite orolig de senaste dagarna över att jag troligen inte har något mera jobb detta år. Eftersom jag var sjuk, missade jag några jobbtillfällen och inkomster, som skulle ha suttit bra nu, men vad gör man. Har några saker att avsluta och blev jätteglad att höra att jag får skriva en kolumn till, men något nytt dyker troligen inte mera upp. Eftersom det inte blir bättre av att oroa sig över det, insåg jag att det ju betyder att jullovet nästan börjat :).

Tror jag behöver en lugnare månad för att igen en gång försöka fylla på energireserverna en aning. I morse kom jag igen ihåg att skölja näsan (så inte nya bobbor får fotfäste där :) och försökte mig på min qigong favoritserie, tyvärr hade jag glömt ganska mycket, så den flöt inte alls. Men bättre med lite uppvärmning än inget alls. Ska verkligen försöka tvinga mig att lyssna inåt, orkar och hinner jag inte med allt en dag, så måste det vara - kanske jag en annan dag fixar det som behöver göras på nolltid eller så får jag acceptera att världen inte går under fast jag inte klarar av att vara lika duktig som folk i byn! Jag måste också försöka komma ihåg min egen realitet, livet är annorlunda nu, fast jag så gärna skulle vilja det ena eller det andra, så räcker jag inte riktigt till för allt, att rulla vardagen kräver ändå så pass mycket. Blir det för mycket "skoj" på sidan om, blir det mera negativt än positivt i slutändan.

Snart ska vi på årets sista mamma-barn, det blir julklappar och gröt (som varken jag eller D bryr oss så speciellt mycket om...nog klapparna!:). Det blir skojigt, har haft jobb (eller varit sjuk) på onsdagarna, så det är säkert nästan en månad sen vi var sist.

Egen tid

Det är igen ett veckoslut då sonen är med sin far. I dag får han dessutom vara två timmar extra, till kl 16, så det känns skönt att kunna slappa i lugn och ro. I går var det desto mer fart på. Tittade in till drop-in frissan efter att jag fört D, och de hade tack och lov en tid. Konstigt vad en frisyr kan göra - jag känner mig plötsligt yngre :). Vill tillbaka till det jag haft i något skede, dvs pagefrisyr. Har försökt "odla" håret, som här emellan var ganska så kort, nu var det möjligt att klippa så som jag vill ha det. Det är viktigt med håret - man blir bara på dåligt humör då man tycker det är fult och inte ser ut som om det ens skulle vara försök till någon sorts frisyr!

På eftermiddagen fick jag äntligen vicka på rumpan :) - det var tre timmar latinodans på programmet! Fotot är från tiden då jag närmast levde av salsan (bodde då i Helsingforstrakten) - 1999 dansade jag flera gånger i veckan hela året. "Entusiasterna" träffades också för att dansa på privata fester och fotot är från en dansresa till Tallin. Det var en helt underbar tid, som ändrades av en resa till Kuba som dansskolan ordnade över millenieskiftet - där träffade jag ju honom som skulle bli min blivande man och min ex....

Som jag gissade orkade jag inte hela tiden i går, den sista halv timmen njöt jag av att få sitta i bastu i lugn och ro och göra mig klar. Nu är jag bara lite orolig för att bli helt förlamad - kände hur speciellt musklerna nära höften var paralyserade av chock över de vilda svängningarna! Problemet är ju att jag kan rörelserna, men kroppen har styvnat och tjocknat :(, jag tvingar den alltså att utföra sådant som den inte riktigt är i form för nu just. Men ganska bra gick det bara jag undvek att titta i spegeln...och som sagt, jag slutade då jag kände att krafterna var helt slut. Det hade jag räknat med, hostar fortfarande, och det är ju inte mycket motion jag kunnat göra i höst pga förkylningarna. Kändes i allafall bra att få dansa, mera sådant!!! Det fortsätter i dag på eftermiddagen, men har inte bestämt mig för om jag ska åka dit, eller satsa på att måla på Ds vägg, eller bara slappa med någon bok....vi får se.

I går hann jag ännu med att fota några ungdomar för en artikel och besöka en "terapeut". Jag har ingen panik med något nu just, men det är skönt att besöka någon ibland som så totalt fokuserar på en, det är helt enkelt terapeutiskt! Jag talar förstås om ett medium. Det mesta hon sa visste jag redan, det bara förstärkte vad jag innerst inne vet. Främsta problemet är ju detta med hälsan - förkylningarna håller mig tillbaka och gör tillvaron tyngre än den behöver vara. Och det är ju mitt eget ansvar - jag märker att sedan jag upplevt en rätt total utmattning (2003 då jag flyttade hem) har jag mycket lite kraftreserver att ta till. Direkt det blir mycket att komma ihåg och vardagen börjar snurra lite för fort, känner jag hur jag tappar greppet, hetsar upp mig och så blir jag sjuk.

Nu just pekar det som händer runt mig på det samma - telefonen strejkar (fast nu funkar den igen), lampor går sönder (bl.a en närmast exploderade då jag stod bredvid den, utan att ens nudda den), video- och båda digiboxarna fungerar dåligt...på sätt och vis reflekterar de min inre spänning och det att jag inte fungerar optimalt ("allt är sammankopplat" heter det ju - mina spända energier påverkar min omgivning). Det gör förstås att man blir ännu mera stressad. Jag har balanserat de senaste månaderna mellan en jätteiver och glädje och en känsla av att saker och ting galopperar iväg för mig. Och sen frustration över flunsor.

Det som R påpekade är att jag inte behöver säga nej till jobb t.ex. om det ändå känns helt bra, men jag måste komma ihåg att stanna upp emellan - helt enkelt dra några djupa andetag, så jag blir mera fokuserad inne i mig själv (borde hela tiden komma ihåg vad jag läste i Tolles bok, det är ju samma saker). Ett enkelt råd, men ett mycket nyttigt sådant - och det behövs förstås inte ett medium att säga det (vet jag att någon av er tänker) men någon behöver säga det till mig och det bara blir så att man inte sitter och pratar i lugn och ro med folk mera.

Det saknar jag nog - att ha en "bästis". De som jag pratar "djupast" med är per telefon, eftersom de bor i södra Finland. Här i trakten finns många människor som jag räknar som mina vänner, men alla har familjer och fullt upp med sitt (jag också) - träffas vi är det bara korta möten där mera alldagliga saker diskuteras - det finns inte tid att sitta och prata "ordentligt". Tack och lov för bloggen - läste på Wikipedia att det är terapeutiskt att skriva blogg, och det har det minsann varit för mig. Min tillvaro skulle ha varit mycket ensam utan detta medium (det är också därför jag skulle vara så glad över lite mera kommentarer - de är mycket viktiga för mig)!

Kanske det också är så att eftersom det tar tid att bygga upp en djup vänskap och det inte finns en automatik i detta - man är inte nödvändigtvis vänner bara för att man känt varandra länge - söker jag ännu min plats och "mina människor" här. Jag är en helt annan människa än den som flyttade bort för tjugo år sedan och de jag då umgicks med har också förändrats, det är inte bara att fortsätta där vi slutade, fast jag först trodde det. I går kväll ringde en god vän från Helsingfors och vi talade i två timmar - det var så skönt, hon ville anförtro sig och vi har samma intresse för andliga saker. Det var precis vad jag behövde, att få dela med mig med någon som också hade samma behov. Jag for och sova med ett lyckligt leende på läpparna (efter att ha klappat Ds kudde och önskat att han sover gott hos sin pappa) - det hade varit en fin dag!

Show and tell: julklappsbestyr

Denna gång har jag ingenting att komma med...julklappsbestyren kommer mycket närmare julen. I detta skede finns några presenter till sonen undangömda i några klädskåp och jag får verkligen försöka lägga band på mig själv så jag inte köper så mycket mera till honom. Det är ju så roligt! Dessutom väntar han redan att tomten kommer...Speciellt många andra blir det inte presenter till - min mamma såklart, men det är jättesvårt att köpa något meningsfullt till en 85-åring som mest är hemma och dessutom inte bryr sig speciellt mycket om materiella ting...Tips mottas med tacksamhet!

Var är bromsen...?

De senaste dagarna har varit både tunga och frustrerande, men också fyllda med positiva saker. Största orsaken till jobbigheten har som vanligt varit flunsa. Det slog över i den välkända tjocka känslan i huvudet som följer av lite stegring och litervis av snor. Jag hade inte heller tid att vila - jag kunde inte på lördagen säga till min väninna från Sri Lanka, som då hade tid att träffa mig: "sorry, jag vet att vi inte setts på sexton år, men vet du, jag är så väldigt trött i dag". Och det är klart det var roligt att se henne. Till höger ett foto av oss cirka 1988, hon jobbade då för vår agent i Sri Lanka, dvs byrån som skötte all organisation, så att vi som guider kunde göra utflykter, ta folk till hotell etc. Hon hann bara hälsa på kort hos oss (hon var bara en vecka i Finland), men det var väldigt uppiggande :). Fick också lite hjälp med snöskottandet :).




På söndagen hade jag ännu lite jobb att göra och beslöt mig för att det var dags att ge lite tid till D också. Det var rätt blåsigt där ute (blev ordentlig storm på natten), men vi kom på att D kan åka pulka på rampen, så båda var nöjda - han drog gladeligen upp pulkan, mitt jobb var att skjuta på "uppe" :). Våra stackars katter är också rätt åsidosatta, Gusta har kommit på att bästa tillfället att få lite omvårdnad är att hoppa upp i famnen då jag sitter på toan :). Lite har de börjat leka när de är utomhus, men inomhus fräser Fia åt honom mest varje dag. D har också respekt för hans klor och han håller sig helst undan D, så tyvärr gick det inte alls som jag tänkt mig med dem, att de skulle bli lekkamrater åt varandra :(.

På kvällen började sen febern stiga igen, så jag avbokade privateleven på måndagen. Då beställde jag läkartid direkt på morgonen, tänkte att det kanske ändå behöver tas prov, om jag skulle ha något som det finns medicin mot. Det var lite tajt med tiden, hade en lokaltv-intervju inbokad - och så klart, efter att ha suttit och väntat i 25 minuter insåg jag att jag inte hinner med läkarbesöket, eftersom de var så sena. Så inga prover. Hemma försökte jag vila - men jag kan inte sova dagstid annat än om jag är dödstrött eller har hög feber - och varkendera stämde in, jag var trött och sliten, men kunde inte somna, började skriva på artikel i stället.

Tisdag var det tidig väckning - jag skulle till Vasa (en timme med bil härifrån), en intressant dag med föreläsningar om integrering av invandrare (var mycket bättre än den första seminariedagen för en månad sedan). Häftigt med hissar och massa med folk (det var i Academill) - märkte att jag verkligen blivit "lantifierad" :). Men det var också tungt då jag inte var i skick och då jag kom hem var det dags för kalas - min mamma blev 85 år gammal och vi hade lite gäster. Det är numera rätt sällsynt så det var jättetrevligt. Men det straffade sig, kom på sent på kvällen att jag inte kollat att "min flicka" på flyktingcentralen visste om att vi skulle till flyktingrådgivningen i dag. Drömde till och med om det, men tänkte på morgonen att de anställda lovat meddela....steg alltså upp igen klockan 6, rev upp D ur sömnen sju, till dagis och när jag sen kom fram fick jag höra att hon åkt till skolan (på annan ort) - de hade glömt det hela. Det fanns inget annat alternativ än att boka om (och jag som hade hoppats på några lugnare dagar med D to-fre) och nu måste jag då hitta barnvakt på fre, har redan använt upp mina dagisdagar denna vecka. Jag tror det fixar sig, men det var så väldigt onödigt, men typiskt då man börjar bli trött - hinner inte riktigt med allt och glömmer.

Jag var så besviken, det var ju delvis en repris av förra onsdagen då jag var sjuk och allt var planerat in i minsta detalj. Så strulade det till sig igen - kändes så hopplöst, så det blev många tårar då jag körde iväg. Men plötsligt hade jag några extratimmar - i protest körde jag till ett café och åt en bit bärkaka med vaniljsås och läste klart tidningen jag börjat läsa på morgonen. Hann också köpa en onödigt snygg mobil (trots att det plötsligt blivit liv i den gamla igen och denna var alltså inte den billigaste...) och hittade två par vinterskor till D på loppis. Men sen fick jag ett samtal från rådgivningen... Specialbarnträdgårdsläraren hade tagit sig en titt på D. Han hade varit jätteblyg och hon hade inte fått ur honom egentligen någonting. Diagnos: frågetecken. Rådgivningsdamen var jättesnäll och hade goda råd att ge, men det var ju inte bästa dag att få höra att det KAN vara något fel. I varje fall borde jag försöka öva ord med honom mera, på våren finns den ordinarie spec.läraren på plats och hon kan ta sig mera tid att lära känna honom.

Så var det bilen till service, sen traskade efter iväg i kall snövind till närmaste matställen (som nu bara råkade vara Macdonalds :). Där ringer telefonen, det är bilreparatören: "har du bilnyckel också"? Jo, den låg i min ficka. En annan dag hade jag säkert bara skrattat, nu var jag mindre road. Som tur är finns det ännu flexibilitet i småstäder, de gick med på att hämta nyckeln. Hade ännu tänkt besiktiga bilen, men det gick inte heller - bromsklossar och annat måste bytas ut. Skoj, det blir en räkning på ca 600 euro, och såklart en månad då vi nyss beställt olja och den räkningen blir ännu större. Drömmen om att få lite ihopskrapat på kontot, så man kan njuta av ledig julhelg med gott samvete for dit. Å andra sidan ska man väl vara glad att man ändå troligen får sina räkningar betalda (vi delar kostnader med min mamma, annars skulle det ju inte gå).

Som sagt, emellanåt är jag väldigt uppe, emellanåt helt kraftlös. Dagen slutade i allafall helt bra, fick en intervju gjord och på hemvägen insåg jag att jag faktiskt mår bättre fysiskt i dag, den tunga känslan är borta, så tydligen är jag ändå på bättringsvägen (kanske det behövdes lite tårar för att lätta på spänningen inombords...). Härligt. Då orkar man bättre tampas med vardagsproblem igen. Dessutom ser det ut som om jag får en ledig dag i morgon.

På något sätt har jag också gått helt på övervarv med skrivandet, skulle vilja skriva hela tiden, formulerar kolumner i huvudet stup i kvarten. Vet inte om det är en bra eller dålig sak att jag inte haft möjlighet att sitta vid datorn så mycket som jag skulle ha velat göra...

Show and tell: smycken

Puh, det blev lite brått med det ena och det andra i dag. Men här har ni lite smycken - hann inte så mycket mer än gräva fram lite favoriter och knäppa av. Till att börja med kan man lugnt konstatera att jag inte bär smycken speciellt ofta - av den enkla orsaken att jag ju mest varit hemma de senaste åren. Hittar inte ens alla smycken nu just, eftersom jag gömt dem undan en viss liten killes nyfikna små fingrar.

Rör jag mig bland folk, blir det lätt att jag sätter på mig ett halsband, och speciellt då jag syns i tv-rutan blir det lite mera smycken (numera cirka en gång i månaden.Gör jag bara en intervju, skymtar oftast bara lite av håret). På vita mattan några av favoriterna nu just. Smycket till vänster är en favorit som hängt med i flera år. Den gjordes enkom till mig i Jerusalem för cirka fyra år sedan. Jag var då i Israel för att min väninna skulle gifta sig (hon finlandssvensk jude, han israelisk arab). Hennes vän hade en affär där han tillverkade smycken. Jag fick välja den största stenen (den är mörklila, en av mina favoritfärger - på fotot ser det svart ut), han valde ut de andra stenarna "enligt mina ögon". Var lite överraskad över valet av stenarna, har ju blå ögon, men faktum är att de på något sätt matchar ögonen väldigt bra! Smycket bredvid har jag haft mycket på senaste tiden - har en ny brun tröja med hög krage, som jag tycker den piffar upp. Den har jag köpt på en resa i Bulgarien sommaren 2003. Också "äpplet" bredvid är från samma resa till Nessebar vid Svarta havet. Längst nere ett smycke som min väninna Spring från USA hade med sig när jag träffade henne första gången. Hon har tillverkat det själv. Tyvärr hamnade det i Ds mun härom dagen, då jag dumt nog lät honom ha det runt halsen. Det sa "knaster" i smycket och jag började nästan gråta då jag märkte att han lyckades bita sönder lite av smycket. Som tur är håller det ändå ihop.

Nästa set:en ring, som jag köpt på en marknad i Oravais (grannkommun). Bara av den enkla anledningen att jag tycker om färgen. De få gånger jag har ring, vill jag helst ha lite bredare sorter, mina små knotiga fingrar lämpar sig inte så väl för ringar...Helst bär jag också silversmycken. Armbandet är mera ett "sommarsmycke", det köpte jag i Granada i Spanien, där jag var på språkkurs sommaren 2003 (blev många resor det året...). Längst nere ett smycke jag köpte i Kairo i slutet av 2005, de påstod att mitt namn ser så ut i hieroglyfer....i varje fall gillar jag det och det är också ett minne från min sista resa före D (fast egentligen var han med i magen då redan, var gravid i fjärde månaden). Lite besvärligt med silver, då det så lätt blir missfärgat :(.

Örhängen gillar jag, men som sagt, här hemma har det inte blivit mycket "smyckande". Guldörhängena med safirer är från min tid som guide på Sri Lanka, därför tycker jag om dem och är rädd om dem, fast jag kanske inte har dem så ofta. Örhängena till vänster köpte jag på flygfältet i Maldonaldo i Peru 2005 (januari), när jag väntade på flyget till Cusco, efter att jag tillbringat några härliga dagar i djungeln (nåja, det var en stugby i djungeln och därifrån gjorde vi utflykter för att se djur och växter). Sista paret är inhandlat någonstans i södra Spanien, också 2003 då jag reste runt efter språkkursen.

Då jag var gift hade jag en period med guldsmycken - delvis för att de matchade mina vigselringar (som jag absolut ville ha, fast jag såklart fick betala alla själva...både hans och mina, och vi gifte oss på magistraten) och också för att min exman gillade guld. I "guldskålen" finns smycken "hemifrån". I mitten det första "riktiga" smycket jag kommer ihåg att jag fått. Det fick jag av mina föräldrar när jag blev konfirmerad. Kommer ihåg att jag var mycket tagen, det var inte så ofta det var något hallå med en på den tiden...barn uppmärksammas nog på ett helt annat sätt från första början numera. Till vänster ett smycke mamma hade med sig från någon resa, det är en finsk (nordisk?) sten - spektrolit, som lite skiftar färg. Till sist en ring som jag fick till födelsedagspresent/julklapp av min mamma efter min skilsmässa. Jag var så lessen över att inte mera kunna ha mina kubanska ringar, så hon köpte en helt ny ring till mig :).

Sista smycket jag grävde fram är ett som jag tror jag bara haft på mig en endast gång. Det väljer kläder ganska ordentligt, men jag är väldigt förtjust i det. Köpte det i Jerusalem och handlade och prutade i evigheter (köpte annat också på samma gång). Till sist hade vi kommit överens, men då jag skulle betala med visa, ville de att summan skrivs i dollar - och vi hade förhandlat i den lokala valutan. Jag är inte speciellt matematiskt slängd, så jag blev helt förvirrad och först hemma insåg jag att allt det jag med stor möda och besvär hade prutat mig till, försvann när summan omskrevs i dollar :(.

Puh, roligt tema, men som sagt, lite tidsbrist.

Ville ännu tillägga att jag är väldigt glad i dag - lyckades skriva min första kolumn! Nu får vi bara se när den publiceras. Hade väldig skrivkramp i över en vecka, började på säkert fem olika texter, innan jag sen hittade det rätta ämnet. Är ganska trött i dag - kastade i mig två koppar kaffe igår kväll på företrädarträffen, som räckte så länge så jag missade Tolle-diskussionen, som jag också hade velat fara på. Väl hemma (sonen hade slocknat direkt barnvakten satt honom och sova) var jag hur pigg som helst - somnade först ett-tiden med pyjamas, tjocka strumpbyxor, tröja, morgonrock, sockor och frös som bara den. Vet inte om det var kaffet eller flunsan...var och kollade värmeelementen, men de var nog på och D var hur varm som helst. Sen sov jag väldigt oroligt, så jag var inte i bästa möjliga form i morse. Just därför var jag extra glad att jag lyckades få kolumnen klar. Bara huset skulle städa sig mirakulöst i natt, skulle allt vara perfekt - i morgon kommer min väninna från Sri Lanka nämligen på kort besök! Men ska snällt gå och lägga mig i tid i kväll - och hålla mig borta från kaffe hädanefter!!

Novembersnow

Finally we're getting proper snow - we had a bit of wet, no-good snow a few times before, but this seems to be staying. The photos are from when I took D to daycare this morning. Not too early - then it would've been dark...I've had a bad flu this week and had problems getting started this morning. No panic though, since I was going to work from home, so I let D sleep as long as he wanted to as well.
























At daycare the kids had a lot of fun - I couldn't help taking some pictures, even if I should've gotten back to my computer at home. My kid is being pulled in the sledge (right word..?) to the left :).









The last photo (if I can get the blog to put the photos in the order I want them to be in) was taken when I got back home - the view towards the railway (behind the barn in the background).