Senaste dagarna

Det är bra att jag får en hjälpreda i trädgården...tänker helt kallt utnyttja barnarbetskraft där :). Medhjälparen är ivrig, men riktigt rätt blir det ju inte alltid, men det är ju tanken som räknas. Han har redan rätt bra lärt sig att "man inte ska trampa på mammas blommor" och detta med bevattning är populärt...fast det far på lite konstiga ställen ibland.
Häggen blommar så fint nu....

liksom äppelträdet...





och tulpanerna...




Vad månne D har för ärende....?

















jaaa, vem är det som sänkt traktorn och lastbilen i min damm...och rivit bort fontänen :( :( :( - säkert katten.





I går kväll måste jag springa ut i pyjamas för att fota vyn som syns från vårt köksfönster, men fast jag hur försökte, fick jag inte horisonten rak :(. Tycker att "broddin" (vet inte vad det heter på standardsvenska..) är så fin, och busken jag kämpade med i somras för att flytta, blommar så fint nu. Tyvärr kände jag mig så hängig, så jag kollade febern - stegring igen :(.

Förde D till hans pappa i morse (kände mig rätt ok igen, lite snuvig bara). Nu kommer han troligen att börja bli över natt varannat veckoslut, jag hoppas han är mogen för det. Jag behöver det...Som vanligt hade jag många saker att handla i Kby, men jag hade inte planerat klädköp. Men i motsats till för två veckor sedan, passade allt jag prövade, fick t.o.m. på mig ett par M-storleks shorts!!! Så mycket har jag inte gått ner, men det var ändå mycket trevligt :). Köpte faktiskt en hel del sommarkläder, så behöver jag inte bli sur över de gamla som inte ryms på. Sen var det dags att uppvakta studenter - det är mycket uppvaktande på gång dessa veckor, vilket förstås är trevligt. Kom på först då jag kom hem att jag inte tog något sött på varkendera stället jag var till - fast jag inte ens tänkt att jag inte skulle göra det! Kanske värsta sötsuget börjar ge med sig! Hurra! (gillade fotot, men så märkte jag att där är något under de gula blommorna - Ds mandarinbit! Han suger bara ur saften och lämnar resten...hade inte märkt att han satt det på brickan :)
Jobbade i trädgården då jag kom hem, men när jag inte orkade mera, satte jag mig i gungan och bara njöt. För första gången i år var det så vindstilla och varmt att man kunde sitta ute på kvällen barfota, i kortärmat. Hääärligt, mera sådant! Myggorna har ännu inte hunnit vakna till - jag tycker förresten att det är ovanligt lite insekter nu, trots att häggarna och maskrosorna blommar som bara den, syns inte många fjärilar eller bin till :(.



Nyfikna Fia vill förstås kolla om det är något gott som jag har i glaset :)
Köpte denna trädgårdsprydnad för en tid sedan, tycker den är fin, men har inte riktigt hittat rätta stället för den ännu, flyttar den hela tiden.
Det var så skönt att bara kunna sitta och titta runt sig, njuta - och kasta iväg ett foto nu som då :)














Förr fanns det massa med sparvar i vår trädgård, nu har pilfinkarna tagit över. Har två holkar i rönnen bredvid gungan - de kvittrade och tjattrade och hade brådis att mata ungarna. Fast detta exemplar satt mest bara och sjöng :)
Så tog det slut...och jag fortsatte med att ta hand om mig själv inomhus. Fick äntligen skjunka ner i det varma badet jag så desperat ville ha för två veckor sedan. Har också en väldigt intressant bok på gång (hittade den faktiskt på Prisma av alla ställen! Har bara hunnit läsa någon sida hittills, men nu har jag chansen att läsa lite mera...om jag orkar, märker att jag börjar bli trött) - "Bortom fruktan - din guide till frihet och glädje", Don Miguel Ruiz. En "new age " bok, påminner mig lite om Carlos Castaneda, som jag var helt förtrollad av i 20-årsåldern. Hoppsan vad allt detta tog länge, det är nog sovdags nu. Nati, nati!

Diet i motvind osv

Jag hade bestämt mig för att väga och mäta mig varje tisdag - och ha måndag som saft och fruktdag, så jag säkert skulle kunna glädjas på tisdagen :). Tänkte skippa det förra tisdagen, för dieten har haft motvind hela tiden. Har i över två veckors tid (börjar snart bli tre förresten) haft från och till flunsasymptom, har inte vågat motionera desto mera, har varit tvungen att sova på dagen vissa dagar. Sen hade vi ju middagen i lördags, med glass och kaka som efterrätt, och i går då jag var så orolig så blev det mycket sött då jag vankade omkring och väntade på katten!! Men glädjande nog var det enda som hade hänt i tisdags att magen växt med en halv centimeter - det kan jag leva med :). Det är klart, förändringar sker kanske inte direkt, men å andra sidan har jag jobbat mera utomhus genast då det funnits chans till det, kånkat mullsäckar etc, så kanske jag satt sprätt på mera kalorier också. I tisdags stack jag till stan då D somnade, hade en massa ärenden att uträtta. Men satsade också på att i lugn och ro gå omkring i en market och fundera på vad jag kunde behöva. Bland annat handlade jag lite skönhetskrämer i apoteket - föll pladask för en kräm att sätta runt ögonen - den lovade nämligen att ta bort mörka ringar!

Tiden gick, blev jättehungrig och till sist bestämde jag mig för att synda riktigt ordentligt. Förenade nytta med nöje - hämtade en hamburgare från Mäcken och körde till biltvätten - fick äta i lugn och ro medan allt damm från bilen putsades bort. Ah! Till saken hör att här är jättetorrt, kommer inte ihåg när det sist skulle ha regnat ordentligt, och kör man på skogsvägar är bilen närmast vit :(. Trädgården skulle också behöva regn, men inget har lovats ännu denna vecka.

Nätdeitingen knagglar sig fram, började smått brevväxla med en man i Jyväskylä, men det är som att trampa i tjära, jag frågar och frågar, han svarar knappt och frågar inget av mig, så det får vara. Däremot blev jag eld och lågor över ett mail jag fick från England, tyvärr utan foto. Det verkade för bra för att vara sant, och då jag skrev det också har jag inte mera hört något, suck! Det var för bra för att vara sant! Annars finns det gott om äldre män som söker kvinnor mycket yngre än dem själv....Men en man som närmar sig 60 är ju nästan pensionär - och det känns verkligen inte som något jag är ännu! Så jag väntar vidare på att kanske ännu få ett mail av någon som det säger klick med - där både han och jag gillar vad vi ser och hör och vill jobba vidare från det. Nog är det ju konstigt om det inte ska finnas någon out there för lilla mig också!!!

No comment - no English

Just so you know (if there is anyone out there who reads this and doesn't understand Swedish). Since noone comments in English, I'm not going to bother to write it anymore. Ff you wish to change that fact you need to do something about it!

ÖT

Vi har fått en ny tidning här i trakten - Österbottens Tidning. Österbottningen (bas i Karleby) och Jakobstads Tidning gick samman - äntligen! Innan D prenumererade jag på både JT och Vasabladet, men sen slogs de redaktionerna ihop och det var frustrerande att betala för två tidningar med mer eller mindre samma innehåll. JT kunde vara bara några sidor, så här emellan har jag haft VBL, men missat rätt mycket annonser och små notiser om vad som händer här i trakten. Nu har jag då ÖT, och Vbl på veckosluten. Jag tycker det är så naturligt som något kan vara att de svenskspråkiga nyheterna från Jakobstads och Karlebytrakterna hör ihop. Det som jag saknar från Vbl är kolumnerna som fanns i Vbl, mera insändare och internationella nyheter. Jag saknar inte alla gräl de tycks ha i Vasatrakten...En fördel med ÖT är att den är tunnare än Vbl, hinner alltså lättare läsa den, men samtidigt känns det lite som "var det allt...?". Kanske man borde hitta någon bra internationell...eller svensk tidning på nätet att läsa - tips?

Oroligt

Tänk vad en liten katt kan få en att bli ur spår. Fia-katten (mamman, till höger i bild) var försvunnen hela dagen i dag - jag kunde inte riktigt koncentrera mig på något och var i flera turer och sökte henne. Det finns så många faror för en liten, försvarslös kissekatt - vägen precis bredvid huset, tågbanan längre bort, fällor (Totte, min fd katt, hade blivit fångad i en minkfälla en gång, blev räddad...), och till och med lodjur, fick jag höra då jag tog D på kvällen på cykeln och for och leta lite längre bort. En äldre farbror sa att man sett lodjur här i byn och många katter har försvunnit. Jag hade svårt att tro att de skulle komma så långt som till vår gård, runt omkring finns bara åkrar, inga träd och buskar att gömma sig i - men katten hade varit borta så länge, så något hade hänt, det visste jag. Men när vi kom hemåt, såg jag henne på åkervägen. Det visade sig att hon suttit inlåst i grannens källare redan förra natten, på morgonen hade dörren öppnats, men damen hade tydligen inte förstått att komma ut. Voi suck ändå, mina "ungdomar" hinner med så mycket....möss kommer de in med flera gånger om dagen, i morse hade jag tyvärr en hel hop med fjädrar på arbetsrumsgolvet :(. Men inte skulle jag vilja vara utan de två fyrfotingarna heller!

Spring in the garden

I'm actually quite pleased with my garden this year. It's a far cry from the ones you see in prgorammes on tv, but I don't care. My garden has grown with me for the past thirty years - beginning with a only a few small flowerbeds, to most of the yard now being flowers instead of lawn, which I'm not too fond of mowing. Last year I moved some bushes, though, so D can start to play a bit of football :), there is a lawn to the left of the trees in the main photo. With a garden you always have a purpose in life :) - there is always something that needs to be done, yesterday I moved a small bush, which I realized was in the wrong place. I've been a bit worried about the pond in the middle of the yard, D is very, very interested in the water. But he is working hard to fill it with stones, so soon I needn't worry, soon there will be only a bit of water left above all the stones he's thrown in. It's impossible to make him stop throwing things into it, I've tried everything! Anyway, this year I've added one more place to sit in the garden. I suspect there won't be too much time to just sit and relax for me, but a few minutes here are there will already be wonderful!

Indian night

Före precis en vecka sedan klagade jag över att jag var så ensam - sen dess har jag haft besök av D's småkusin med familj, i går var jag och D och simmade till simhallen i Jstad med L och hennes mamma, i kväll har jag varit på "indisk kväll" hos en väninna :). Dessutom satt vi med B, som varit barnvakt, och tittade på eurovisionen efter att jag kom hem - där fick jag det avslappnade "sitta framför tv:n" också! Röstade på den trallvänliga danska låten (och för att killen var så söt :), har inte hört låtarna tidigare, så hann inte riktigt ta det till mig, men några låtar verkade helt ok.

Dagen började dåligt, bl.a. lyckades jag i misstag bryta av en enbuske i trädgården, men kvällen blev jättebra. Otroligt god indisk mat, trevligt, glatt sällskap (12 damer, varav jag inte kände någon annan än värdinnan egentligen - Shokran B-M om du råkar läsa :)), dessutom fick vi lära oss dansa lite Bollywood också (det var skoj!)! Sen ännu denna sköna, avslappnade avslutning på kvällen. Min vana otrogen hade jag glömt att ta med kameran!!! Men B fick knäppa en bild på min roliga ... öh, nu kommer jag inte ihåg vad det man sätter i pannan kallas. Anyway, tyckte det kändes väldigt indiskt (jag har faktiskt blå-grå ögon, men tycker de ser gröna ut på fotot!). D tycks förresten ha en anti-dator radar. Vi satt över en timme och tittade på tv och pratade (rätt sakta men i rummet bredvid sovrummet) med B utan att D vaknade, men direkt hon for och jag började skriva detta vaknade han - har varit och "klappat om" honom redan tre gånger!

Summa summarum - saldot för veckan har varit socialt positivt!!!

Breakfast in bed

Around four this morning I was woken up by a strange, throaty-kind of purring sound. I tried to ignore it, but it kept on and then I heard the usual thump of a cat jumping up onto the railing around D's bed. Immediately I sat up, just in time to catch the older cat in mid-air on her way to jump on top of D - with a mouse. Unfortunately she dropped the mouse, but I was really relieved to see it wasn't alive, otherwise it had probably crept under D's duvet...so I just quickly threw it and the cat out of the bedroom. Thanking her on the way though - her own child was probably hunting for mice himself, so she probably thought my child might need a bit of a snack first thing in the morning.

Cykelutflykt

I går kväll satte vi oss på cykeln och for till den närmaste lilla skogen. Det betyder att vi sökte oss över järnvägen, som finns rätt nära huset. Snart ska VR ta bort båda övergångarna, som finns närmast oss, så i framtiden blir det mycket längre väg om man ska ut på tur till skogen. Lessamt, men vad kan man. Anyway, jag blev glatt överraskad, gick in i skogen bredvid vår, har faktiskt aldrig gjort det förr, fast jag otaliga gånger per år går till vår del. Den var till viss del otroligt vacker (där ser man, nya saker att upptäcka och njuta av kan finnas alldeles runt knuten!!) men också mindre fina (den förre ägaren har använt skogen som soptipp, tyvärr), dessutom en riktigt stor överraskning (undrar vad han egentligen haft för hobbies....)!Det är så skönt att vara ute i skog och mark på kvällarna, så jag ska försöka fortsätta med det. I kväll orkar jag knappast. Var nöjd och glad i går kväll då D redan somnade nio - jag borde ju ha gissat att så lätt kommer jag inte undan. När jag själv gick i säng cirka halv elva, tänkte jag att äntligen kanske det blir en helnatt, utan att någon väcker. Men då D vaknade märkte jag att han var väldigt het. Till sist när jag själv inte fick sömn, och D verkade vakna till allt emellanåt prövade jag febern på honom - 39! Han började gråta, mer och mer och till sist spy. All mat från middagen kom upp, det var hemskt, för den hade inte alls smält i magen och var svår att få upp. Satte jag in en panadol-supp. för första gången - efter en lång kamp med plasten runt den. Varför i hela fridens namn ska den vara så tätt runt, när man mitt i natten, trött och orolig ska försöka få upp den, är suppositorien närmast mos innan man ens hunnit i närheten av barnrumpan med den :(.

I dag verkar D rätt ok, kanske lite värme. Magsjukan har tydligen kretsat runt hos oss alla i familjen under dessa två veckor, jag hoppas bara att vi inte smittat ner folk vi kommit i kontakt med under tiden. Pannan har inte heller fixats än, varmvattnet räckte inte riktigt till i morse då jag skulle bada bort spylukten från oss båda :( (kom i lördags inte ihåg att vi har ett el-backupsystem, som i allafall håller pannan lite i gång). Rörmokaren lovade komma i dag. Hoppas det.

Det vill sig inte riktigt för mig dessa dagar - hade kommit överens med en väninna att vi skulle till Jstad och simma med barnen i dag (har inte varit och simmat med D annat än en gång i höstas, om jag kommer ihåg rätt) och jag hade en massa ärenden att uträtta på samma gång. Nu har jag ändå inte klappat ihop, får vänja mig vid att smärre motgångar tycks dugga titt som tätt numera. Men så är livet, det är bara att bita ihop och hoppas på bättre dagar.

På rätt väg

Hurraa, en vecka av "diet", som närmast är sockerstrejk och allmänt hårdare kontroll på vad jag sätter i munnen. Magen har helt synligt minskat varje dag, 5 cm har försvunnit redan! I låren sitter det alltid tajtare för mig, men också en halv centimeter har försvunnit, det är på rätt väg! Två kilo har jag också gått ner på lite över en vecka. Sötsuget har minskat, fast det kommer stunder av det ännu. Hade tänkt att jag har måndagar som saft och fruktdag, men var så risig ännu igår, så jag orkade helt enkelt inte stå och skala och pressa frukt. Egentligen känns det inte som om jag är på diet, eftersom jag ändå äter det mesta. Bröd försöker jag undvika, men någon brödskiva har nog slunkit ner. Har börjat känna mig mätt igen då jag äter - det känns sunt! Fotot är från mitt första qigongläger i Kronoby för ca fyra år sedan, har anmält mig i år också, men vet ännu inte hur jag ska ordna med D så jag kunde vara där lite mera, kanske t.o.m. över natt. Det skulle vara det bästa, då får man tankat energi för flera, flera veckor framåt.

Oh no!

Såna där djupdykningar, som jag hade i helgen, brukar leda till att jag får ändan ur vagnen och gör någon förändring. I går tänkte jag att eftersom jag då inte har möjlighet att söka mig till platser där man kanske kunde träffa någon ledig man (de måste ju finnas, hör hela tiden om skilda som direkt hittar en ny, hur/var lyckas de med det?!), så får jag ge mig dit jag kan. Alltså nätet :(. Tänkte att jag försiktigt ska kolla vad som finns där. Men så har de som gjort upp match.com (som är det enda jag känner till) inte tänkt det - att man i lugn och ro ska kunna surfa runt och välja och vraka. För att överhuvudtagen se någon annons skulle man registrera sig...jag testade mitt lösenord från förra gången, som jag faktiskt kom ihåg! Det var ett kort försök i höstas, drog mig ur nästan med detsamma när jag märkte att jag direkt blev defensiv och kände att jag fick angst av det hela.

Nu fanns plötsligt hela min gamla profil där. Ok, tänkte jag MEN JAG BETALAR INGET. Men det funkar ju inte så. Innan jag visste ordet av hade jag fått mail - men det kunde jag inte läsa, om jag inte hade grävt fram kreditkortet. Tänkte att det är säkert från match.com och där står ungf "välkommen" så jag struntade i det. Men sen i dag kom det ett till, och då kunde jag inte motstå, tänkte att jag testar "gratis tre dagar" - men för att få det, måste man ge kreditnummer, och välja alternativ för tid - och sen rullar det på om man inte säger upp det hela. Så nu har jag sen ändå en annons/profil på match.com och betalar för en månad....men jag tänker inte ta stress för det. Jag tror inte männen får samvetskval om de inte svarar på "blinkningar" som man får, eller på email, nu tänker jag inte heller göra det. Till exempel har jag satt som övre åldersgräns 50 och jag har redan fått flera blinkningar och ett email av män långt över 50. Tyvärr är det ett kallt faktum att jag aldrig känt mig attraherad av män som varit mycket äldre än mig (behöver verkligen inte någon "fatherfigure"), snarare tvärtom :). Så om det inte är något riktigt speciellt med typen, så ignorerar jag dem helt kallt.

I varje fall är det skoj att jag får mera mail plötsligt :). Redan det muntrar ju upp!

Out for a walk

I haven't been very well for the past week. Due to the flu I have tried to rest and sleep while D takes his nap, today was no exception, I was too tired to do anything else. But in the evening, after a trip to the shop I decided we both needed some fresh air. I had noticed a tree in bloom by the old kiln (hope that's the right word for "ria" - a kind of barn in the field where they used to dry the seeds in the old days), just a short walk from our house. The kitten also decided to follow us.



D didn't really have the patience to admire the flowers, he probably didn't remember being here before, so there were a lot of exciting things to look at and touch.

According to the dictionary the tree is called "bird-cherry" in English (hägg in Swedish). It's one of the first native plants to bloom in spring, lovely smell but the flowers stay for just a short while. It's been rather cold here lately, even below zero some nights, so spring put on its brakes after the wonderfully warm days of the beginning of the month.
D noticed he could have a lot of fun with the soil. It was actually fun to see him get all dusty! I realized we should start making more small excursions in the neighbourhood, it'll do both him and me good to get a bit of "excitement" :) outside the yard.
After quite some I time I finally managed to convince D that we should go back home. But at that point the kitten had disappeared. I figured he had found some mice somewhere and would return home on his own. But I was wrong, when he hadn't returned when D finally went to sleep, I went by bike to check the kiln - and there he was, all spooked. He had probably not been this far on his own yet and was too afraid to leave the safety of the buildning on his own. But he calmed down enough to follow me home, where his mom had caught a mouse (or probably outside, but she brings them in :(, so dinner was served :).

Heureka!

Bloggen har böjrat bli min privata psykolog - säkert skoj att läsa :). Kan inte säga att jag haft en bra morgon - tills nu. Jag har legat i sängen och småsnyftat, försökt sova, men inte heller lyckats med det och ändå var jag alldeles för trött för att stiga upp och måla, som jag skulle ha velat göra. (oooohhh, vad datorn är långsam och hakar upp sig igen, då jag är ivrig att skriva om mina nya insikter!!!) Tankarna snurrade runt, och jag fick en känsla av att det kanske också hade ett samband med att jag slutat proppa mig full med tröstemat (lyckades undvika choklad och vinglaset i gårkväll, trots att jag desperat skulle ha velat ha helst någondera!).

Nu var jag tvungen att ta i tu (och hade tid) med känslor, som jag stoppat undan i vinter i brist på tid och kraft. Det var känslor av trötthet, ensamhet, rädsla att orka och klara av allt, att inte räcka till. Men jag kände mig inte rättvis mot de vänner jag har här i trakterna - det finns underbara människor, som hjälper och ställer upp när jag ber om det. Men så slog det mig - men de behöver inte mig! Jag kan inte ge tillbaka på något sätt all den vänlighet och praktisk hjälp jag fått. För faktum är att få av dessa behöver mig för att prata av sig, berätta om sorger, bekymmer, eller glädjeämnen. Delvis är det väl mitt eget fel - jag har gett signaler att jag inte orkar tala med någon på kvällen - och det är ju då som de flesta skulle ha tid att prata. Jag får försöka börja ändra på det. Men jag tror att om man inte känner att det är ett ge och ta, så är det inte tillfredsställande, det blir obalans. För faktum är att de flesta som jag känner är mina närmaste vänner, finns i södra Finland och dem ser jag bara ungefär en gång om året, men vi talar alltid nu som då i telefon. Det som gör att de trots allt känns närmast, är att jag får del av deras innersta tankar och känslor och det är oerhört viktigt. En god, god väninna på besök sa en gång: "det är synd att jag bor så långt borta, annars skulle jag kunna komma och sitta här i soffan nångång, titta på tv med er". Det är precis sådant som nu saknas totalt. Det har kanske inte varit möjligt heller, då D varit liten, men han börjar bli större och socialare, så kanske tiden börjar bli rätt....

Så nu har jag kommit fram till att jag måste försöka fördjupa min kontakt till befintliga vänner, och om de inte behöver/orkar/har tid till det, så behöver jag hitta nya människor också här i trakten, som skulle behöva någon att prata av sig med nu som då - högst på listan finns förstås en partner, men det vågar jag knappt säga, för till det behövs ett smärre mirakel, eftersom jag ju knappt rör mig hemifrån, när/var/hur skulle jag ens träffa någon?! Men mirakel händer, det har jag ju märkt :). Humöret och energin är tillbaka - jag behövde tydligen rensa och simma omkring i obearbetade känslor i några timmar. Tack för att ni orkar följa med - och för att ni finns där som "motpart" för mina utläggningar! Om en halvtimme är D tillbaka - hoppeligen till en mera harmonisk och glad mamma än som lämpade av honom i går morse :).

Jag vill ge upp och flytta till höghus

Det har inte varit en bra vecka. Har haft flunsa torsdag - fredag, sovit då D sovit och varit allmänt trött, negativ och energilös. Jag hade hoppats på helst en bra lördagkväll. D är hos sin pappa och jag visste att jag igen en gång inte skulle orka göra något annat än försöka fixa saker som blivit ogjorda och ta det lugnt på kvällen. Men ska det jävlas, så jävlas det hela tiden. Jag hade beställt olja, som kom i tisdags. Det brukar vara kritiskt med pannan just efter, men den verkade inte stanna - förrän såklart på fredag. Rörmokaren kom igår kväll och fixade den, och nu i kväll hade j-n stannat igen. Märkte det när jag hade tappat upp ett "varmt" bad - det första på flera månader, som jag tyckte jag var värd efter att ha städat hela huset. Men vattnet var kallt. Såna här gånger vill jag bara packa ihop och flytta till en höghuslägenhet, någonstans där jag inte behöver kunna allt. Det är j-a svårt att sköta allt ensam på en gård. Så kläcker min mamma ur sig" ja, jag har nog väntat i mars-april att sotaren skulle komma", men inget har hon sagt till mig, och det har jag själv inte kommit ihåg.
Såna här gånger känns det verkligen ensamt. Och tungt. Just såna här stunder tycker jag mega-synd om mig själv. Men det kanske hjälper att gråta en skvätt.

Läste i någon mamma-tidning att det hör till som småbarnsmor att sakna vuxenkontakter. Det som jag har svårt att förstå är att man kan känna sig ensam trots att man delar livet med en pappa också. Om förhållandet är dåligt, då kan jag förstås förstå det, men annars..?

Å andra sidan är jag ju van vid att vara för mig själv - har ju inga syskon. Men före jag fick barn såg jag ju till att jag hade aktiviteter, träffade vänner, gick på bio, hade hobbies. Nu är livet till största delen koncentrerat inom husets fyra väggar. Skulle jag inte ha datorn och sms:n, skulle jag säkert bli galen. För det är inte mycket människor jag har kontakt med "live" annars än sporadiskt. Förr fanns det folk jag hade kontakt med mer eller mindre dagligen. Nu är alla upptagna med sina egna liv och familjer. Det sociala livet på veckosluten här går mycket ut på att par och familjer träffar varandra (tror jag) - där passar jag ju inte alls in, och blir aldrig bjuden heller (inte heller före D). Och att söka mig ut med de några singelbekanta som finns kvar har jag inte ork till.

Å andra sidan har jag egentligen inte saknat "program" på veckosluten, är så uppslukad av vardagen - det är inte mycket skillnad på vardag och veckoslut, annat än att man kanske kan lite andas ut då. Men någon ändring på det hela ser jag inte - det är ju egentligen en ond cirkel, skulle vilja träffa människor mera, men orkar inte aktivera mig själv och gör jag inte det, så glöms jag småningom bort! Ja suck, inte blir det bättre av att gnälla heller, och tack och lov känns det inte såhär så ofta. Men eftersom jag inte har någon att tala med nu just, så får den (till största delen) okända massan av bloggläsare istället ta del av en "low" stund i min tillvaro. Så kan det gå när det inte finns varmvatten i huset och hjälp inte fås före måndan (min pappa skulle ha ringt i kväll, men det täcks jag inte, en rörmokare måste ju få ha ledigt någon gång också!).

My big boy

Till rådgivningen i dag: 12,5 kilo och 91,5 cm! Lång för sin ålder, allt bra, skönt!

Jag däremot har jätteont i halsen och är superhängig, suck :( - har jag förresten inte snärtig dubbelhaka x ca 6 på fotot från första maj :)

Hälsorapport

Vet inte om jag hade tur eller otur, men jag fick mycket annat att tampas med dessa första dagar av dieten än bara hunger. Jag tror att illamåendet i går var någon sorts magbobba, mommo hade haft det i fredags också. Dessutom blåste det en isande vind i går och jag fick min - tack och lov - ovanliga huvudvärk igen i natt. Nästan varje vår glömmer jag att mitt huvud tycks vara väldigt känsligt för stark, kall vind (kanske i kombination med starkt solljus) och har jag ingen mössa på då, så är det nästan garanterat att jag på natten vaknar med en hemsk värk, som inget annat än en värktablett hjälper emot. Förr hade jag också en yllescarf att linda om huvudet (hmmm, hade jag det oftare då..?) , men nu vet jag inte var den är.

I varje fall har jag känt mig trött och flummig i huvudet. I dag har jag ätit, men massa med melon och riskaka och bara pyttelite ris och höna :). Men jag är nog hungrig :(. Orken att göra något saknas också, så jag har faktiskt vilat nu när D sover, i går sov jag faktiskt efter utflykten och turen med Nalle-Amon (så har jag börjat kalla lill-frassen :). D säger "katt", kort och koncist) för att få en spruta till veterinären (vilken timlön, jag var inne ca fem minuter - nästan 50 €!). Jag hoppas att jag får tillbaka energin tills i morgon, finns förstås saker och ting jag borde göra. Men nu försöker jag också respektera de egna känningarna och vila, om det bara på nåt sätt går att skjuta upp det som borde göras...

Excursion with D

Yesterday we took part in an excursion for mothers and children (good thing there are no single fathers in this area - since there is nothing organized for them! On the other hand, I, for instance, would welcome them with open arms to our group :). We went by bus to "Vörå", about 30 kms from here, to visit two farms with farmanimals.


D doesn't seem to be much of a group-person. Standing still, listening to someone and looking at something together with all the rest was not his kind of thing. I can't say the excursion was relaxing, due to the fact that I was running after him most of the time and bringing him back to the group. But on the whole it was a nice experinece and the older he becomes, the easier I think it'll be.
Sheep are fun










D has a screaming period again :(. Here he screams out his enjoyment (I hope...) of being on the excursion....good thing there was no glass in the close vicinity, the sound would probably have broken it. My dad was hard of hearing, so is my mum, not surprising if I'll be too :(.

Future formuladriver?

Grandma and grandpa were here during the weekend (they hadn't seen D since August - for various reasons....) and brought with them an extravagant birthday present for D - his own car!! D's granddad had built it himself with parts he had found in his garage! Luckily enough the car doesn't go very fast, so the person doing the steering (D hasn't figured it out yet) can keep up with the car. And my answer to the heading: I hope not!

Hårda tider

Fick en riktig rivstart på min omläggning av vanorna - mådde jätteilla i morse, så jag har inte ens haft lust att äta! Fast nu känns det nog tomt i magen. Första målet är 6 kilo bort, långtidsmålet 9 kilo. Det får ta tid, jag kan inte helt sluta äta, men ska försöka lämna bort allt med socker , och försöka äta mindre och dricka mera (vatten ;). Idag satsar jag främst på vätska men också lite frukt och bär, det får bli en lite utrensande dag, och ska försöka hålla en sådan per vecka framöver. Tror och hoppas också att jag nu har bättre möjlighet att också få in lite mera motion under veckan. Tänkte att jag måste "tillkännage" dethär såhär officiellt, då blir det svårare att fuska :) (lappen finns på kylskåpsdörrren).

Excursion

Tonight I took part in an excursion organized by the women's group here in Jeppo - Jeposmettona. We went to "Purmo", a village about 30 kms away to have a 2-3 hour walk and then have dinner together. When we got there I realized we were supposed to walk 14 kilometers, and started having second thoughts. I haven't had much possibility to exercise since D was born, there simply doesn't seem to be time. But I thought I could manage if we took it easy (there were six of us). Unfortunately the rest were in good shape, used to long walks, so they took off like ... well-trained people (couldn't think of a suitable animal or word: antilopes/cheetas? ...but walking).
Shortly after this, I realized I had to throw in the towel. The others were just speeding away, there was no time for taking photos, having a sip of water, listening to the birds.....I was breaking into a sweat and we hadn't even come halfway yet. So when the path joined a road that seemed to go back, I decided to go back, otherwise the walk would have become an endless struggle, instead of a nice break from responsibilities and tasks. It turned out to be a good decision, when the others trotted away, I tried a small road that lead into a beautiful forest, sat down on a rock, had a banana and just enjoyed the birds singing and the smell of spring. No rushing anywhere, instead catching up with myself.

Ummmm, here I could enjoy the smell of fresh wood...and shortly afterwards there was a field full of feeding swans in the distance.

After this I slowly made my way

back to the restaurant where we had started from. All in all I guess I walked about 6-7 kilometers, which for a "normal" person isn´t very far, but for me at this moment - in the shape I'm in - is a rather long walk. But I recovered while I waited for the others to get back - for an hour I sat engulfed in a gossip magazine, with a glass of wine (a luxury to have an hour of idle time!). Then we had a nice meal together...and I had (I think) my first Irish coffee since D came into my life :). So even if the walk began badly for me, the whole event became a positive one. Tomorrow I need to go get my car from the center of the village ;).

ps. lots of wildlife in the woods between Jeppo and Purmo - on the way there I saw an elk with its small calf on a field and on the way back there were at least three rabbits crossing the road in front of the car and many big birds - but there was no way of telling the species in the semidarkness.

Positivt!

Aaah, nu börjar jag känna mig bra igen. Två dagar var jag helt hängig, sen har energinivån sakta men säkert stigit, och i dag har jag faktiskt lyckats få gjort några småsaker i huset som väntat i evigheter. Sånt känns skönt. "Kakgäster" har vi också haft, i två turer i dag. På förmiddagen blev det mindre positivt - D sov väldigt dåligt förra natten och var jättetrött då L med mamma kom på kaka. Till sist var det ingen skillnad vad L gjorde, så grät bara D. Hon fick inte röra hans saker och riktigt förfärligt var det ju om mamma tog i henne, eller gjorde något med henne. Sen slockade han som ett ljus när det var dags för tuppluren. Tack och lov var han på bättre humör då nästa gäng gäster kom, det skulle ha blivit tungt för alla med ytterligare gråt.

Men NU måste jag skriva något positivt om honom också. Det vill ju bli att man bara häver ur sig frustrationer här :(. Ofta har jag tänkt då kvällen närmat sig "nu ska jag berätta hur glad/duktig/gullig...etc han varit" och så är han gnällig eller vill inte somna när jag vill det och kommer jag så långt som till datorn än på kvällen, har jag redan glömt allt det positiva jag skulle skriva. Men faktum är att jag tycker det börjar kännas bättre igen som mamma. Jag gillade att vara bebis-mamma, men denna period efter att han började gå, tycker jag har varit jobbig.

Hörde någon säga för ett år sedan att pedanter har svårt för denna period - då småskrattade jag och sa att det inte är något problem med lite klott för mig. Nu är jag av annan åsikt. Det har varit ytterst frustrerande de gånger jag äntligen fått städat/tvättat golv etc och så trampar man på en skorpbit, med miljoner smulor som följd, eller så är golvet täckt av böcker/cd:n/leksaker (you name it) som en vetgirig halvmeters knatt rivit ur hyllor och lådor i ilfart. Nu börjar han lugna ner sig med upptäcktsfärderna i skåpen - en orsak kan förstås vara att det mesta av innehållen flyttat någon annanstans, typ översta hyllorna, eller som en gång då jag fick ett milt utbrott och kastade alla videon och cd:n jag hittade på golvet och de som ännu var kvar i hyllan, i en plastpåse och hivade allt på kallvinden.

Jag tycker också att vi börjar kunna kommunicera bättre. Det är roligt att få ett svar på en fråga, även om svaret oftast blir "nä" med eftertryck. "Jå" kan han inte säga, då nickar han bara. Jag har också lärt mig att han kan narras - i morse frågade jag om mamma får klippa tånaglarna. Till min stora förvåning nickade han, men när jag väl kom rusande med saxen hade han ändrat sig och hojtade "nä, nä". Men då höll jag ett förmanande tal till honom om att man inte får narras och klippte ändå...Härligt är också att man plötsligt kan få en puss någon sällsynt gång, eller så klappar han en på huvudet, eller kramas. Det ger en varm stöt i hjärtat som man lever länge på! Alla behöver vi någon gång få lite ömhet :).

Ibland undrar jag om han inte månne blir mera ordentlig än vad jag är. Blir så stolt då han sätter nappen på bordet och trasan på stolen då det blir matdags (om han råkar ha dem då), eller torkar händerna på handduken om de blivit klottiga (om...kanske snarare när, han äter tyvärr helst med händerna...). Jag är också glad att jag nu kan börja pröva på att kocka sån mat jag själv gärna äter, med lite mera kryddor och smak, utan att han pruttar natten igenom och/eller får illröd bak och ingen av oss sover ordentligt.

Min italienska väninna var energisk och gillade ordning och reda. Hon hjälpte mig städa före Ds födelsedag och eftersom hon dammsög, fick jag gjort sånt som jag oftast inte hinner/orkar med, så nu känns det bra att försöka hålla kvar den bättre redan i huset, och ta itu med saker och ting som förblivit ogjorda en längre tid. Har man det stökigt största delen av tiden, så ser man ju verkligen skillnaden då det är mindre stökigt och kan njuta av det :). Likadant med jobb - jag har inte mycket jobb nu i maj, vilket känns jätteskönt. Det blev lite väl intensivt den senaste månaden, men å andra sidan vet jag att jag inte har jobb på sommaren - vilket å andra sidan är skönt också. Nu kan jag njuta av den med gott samvete (med lite pengar på kontot...). Jag tycks behöva kontrasterna...råddigt/städat, intensivt/slappt....

I morgon blir det en utflykt på kvällen med några damer från byn och på veckoslutet kommer farmor och farfar på besök - det var länge sen sist de såg D. D brukar snabbt bli bekant med speciellt farmor - vissa personer har ju dendär automatiska kontakten till barn - så jag hoppas på lite egen tid i helgen för trädgårdsjobb, alternativt väggmålning om det regnar. Ha ett bra veckoslut ni med!!

"Baksmälla"

Oj vad jag är trött och hängig! Trots att jag inte festat (=dricka massor), känns det som om jag gjort det ändå...men det har varit så väldigt intensivt de sista veckorna, först med jobb, sen med nöjen :), nu då vardagen är här utan en massa extrakrav, så är jag som en slak trasa. Både vill och vill inte fara ut och jobba i trädgården. Tror detta år blir fullt av frustrationer och misslyckanden vad gäller blommor. Redan nu har både katterna och sonen saboterat försök att odla något. Får försöka låta bli att reagera på att "någon" klampar omkring på tulpaner och annat som sticker upp, medan de fyrbenta knipsar av blomknoppar :(.

My day

I didn't sleep well last night - mummy eventually lifted me into her bed, where I slept a bit calmer. But I found it a bit hard to wake up in the morning, even if it was my birthday.










I really liked my first present for the day, which had arrived by mail - but unfortunately mummy wasn't very good at capturing it on camera (it's on my head).


Mummy seemed to be very proud to be able to give me my first bike. She said she had bought it at a fleemarket already last fall and hidden it meanwhile. I guess I'm still a bit too young for it, but if mummy works hard, maybe I will learn to ride it this summer. By the way, she is not good at photoshop, but says since this is a blog with a familytheme, she needed to try to do something about the photo. I just thought it was funny that you could see her breasts.

My babysitter, her mum and sister, surprised us with a great birthdaygift - a thing to dig in the sand with. Mummy seemed particularly pleased, I suspect she wants me to stay put in the sandbox and not throw showels and sand into her pond, stepping on all kinds of flowers on the way. But I think it's her own fault, why did she plant them there?! There should be a paved path instead.

After lunch we took the Italian lady to the airport. I fell asleep in the car going there, but wanted to see the big car with wings, or was it a king-king, at the "airport" that my mother called it? Anyway, I woke up and we watched it take off into the sky. I thought that looked funny, but when it disappeared I became sad. When we got back home, mummy wanted me to sleep, but I didn't. But it was nice to relax in front of the video and cool down with watching Winnie the Pooh celebrate Xmas.
I soon gathered my strength though, but mummy seemed a bit withered. But at least she had the strength to light a fire in the fireplace, even if is very warm upstairs, she and grandma feel a bit chilly downstairs, even in the summer.

In the evening I had a nice time, although I was a bit tired and not at my very best. But I started to relax when I could understand everything everyone was saying, and I seemed to be number one. I thought it was very exciting to have candles on my cake, but I was wondering if we should get in touch with Fireman Sam, just in case. In the end I blew out the candles together with mummy. My guests and (mainly) my mummy ate the cake (I think she should go on a diet, she is complaining she can't fit into her clothes from last summer - no surprise, the way she eats all kinds of goodies without giving to me!!) , I preferred my salty ricecakes, and then I just concentrated on my gifts for the rest of the evening. At bedtime I felt like being close to mummy, so I climbed back into her bed and fell asleep there (I'm sleep-writing this...).