Bloggen har böjrat bli min privata psykolog - säkert skoj att läsa :). Kan inte säga att jag haft en bra morgon - tills nu. Jag har legat i sängen och småsnyftat, försökt sova, men inte heller lyckats med det och ändå var jag alldeles för trött för att stiga upp och måla, som jag skulle ha velat göra. (oooohhh, vad datorn är långsam och hakar upp sig igen, då jag är ivrig att skriva om mina nya insikter!!!) Tankarna snurrade runt, och jag fick en känsla av att det kanske också hade ett samband med att jag slutat proppa mig full med tröstemat (lyckades undvika choklad och vinglaset i gårkväll, trots att jag desperat skulle ha velat ha helst någondera!).
Nu var jag tvungen att ta i tu (och hade tid) med känslor, som jag stoppat undan i vinter i brist på tid och kraft. Det var känslor av trötthet, ensamhet, rädsla att orka och klara av allt, att inte räcka till. Men jag kände mig inte rättvis mot de vänner jag har här i trakterna - det finns underbara människor, som hjälper och ställer upp när jag ber om det. Men så slog det mig - men de behöver inte mig! Jag kan inte ge tillbaka på något sätt all den vänlighet och praktisk hjälp jag fått. För faktum är att få av dessa behöver mig för att prata av sig, berätta om sorger, bekymmer, eller glädjeämnen. Delvis är det väl mitt eget fel - jag har gett signaler att jag inte orkar tala med någon på kvällen - och det är ju då som de flesta skulle ha tid att prata. Jag får försöka börja ändra på det. Men jag tror att om man inte känner att det är ett ge och ta, så är det inte tillfredsställande, det blir obalans. För faktum är att de flesta som jag känner är mina närmaste vänner, finns i södra Finland och dem ser jag bara ungefär en gång om året, men vi talar alltid nu som då i telefon. Det som gör att de trots allt känns närmast, är att jag får del av deras innersta tankar och känslor och det är oerhört viktigt. En god, god väninna på besök sa en gång: "det är synd att jag bor så långt borta, annars skulle jag kunna komma och sitta här i soffan nångång, titta på tv med er". Det är precis sådant som nu saknas totalt. Det har kanske inte varit möjligt heller, då D varit liten, men han börjar bli större och socialare, så kanske tiden börjar bli rätt....
Så nu har jag kommit fram till att jag måste försöka fördjupa min kontakt till befintliga vänner, och om de inte behöver/orkar/har tid till det, så behöver jag hitta nya människor också här i trakten, som skulle behöva någon att prata av sig med nu som då - högst på listan finns förstås en partner, men det vågar jag knappt säga, för till det behövs ett smärre mirakel, eftersom jag ju knappt rör mig hemifrån, när/var/hur skulle jag ens träffa någon?! Men mirakel händer, det har jag ju märkt :). Humöret och energin är tillbaka - jag behövde tydligen rensa och simma omkring i obearbetade känslor i några timmar. Tack för att ni orkar följa med - och för att ni finns där som "motpart" för mina utläggningar! Om en halvtimme är D tillbaka - hoppeligen till en mera harmonisk och glad mamma än som lämpade av honom i går morse :).
5 kommentarer:
Du skriver att de vänner du har i trakten inte behöver dej för att få prata av sej om sitt liv - är du säker på det? Jag tror dom behöver dej mer än du inser. Jag tror också att riktiga vänner ger en utrymme när man behöver det. Och du har nog fler vänner än du vet om misstänker jag. :)
Kanske det är så - det är bara jag som varit så upptagen av mitt eget liv att jag inte gett utrymme till andra..kanske? Nåväl, nu är säkert dags att släppa in mera människor också i vardagen, fastän jag känner att jag är trött - det piggar ju också upp att ha "spirituella" samtal, eller så bara sitta och slötitta eller slöprata tillsammans! Får börja vänja D vid mitt liv, istället för att jag rättat mig efter hans!!
Kämpa på, vi finns nog här. Kramar
Tänkte precis detsamma som Katt skriver. Klart att dom behöver dig...
Det kan du ta o skriva upp.
Du verkar ha precis rätt attityd också vad gäller kompisar i byn. Småbarnsåren är ju jobbiga och man har inte så mkt tid. Du har ju dessutom ett stort gammalt hus att sköta om plus din mamma.
Tiderna kommer att bli bättre!! Alla ggr!!
M-B: tack - skulle vara skönt att sitta och prata med dig också i lugn och ro någon gång :)
Annika: tack för de uppmuntrande orden - härligt att du alltid orkar kommentera!!! Kanske det är det att jag helt enkelt är för otålig, känner att det håller på att bli bättre och orkar inte riktigt med bakslagen! Pappan föreslog dessutom att D skulle börja vara varje gång över natt, så då skulle jag ju få ännu mera tid för mig själv. Är bara inte riktigt säker på att det ännu är bra för D att vara så ofta.
Skicka en kommentar