Jag vill ge upp och flytta till höghus

Det har inte varit en bra vecka. Har haft flunsa torsdag - fredag, sovit då D sovit och varit allmänt trött, negativ och energilös. Jag hade hoppats på helst en bra lördagkväll. D är hos sin pappa och jag visste att jag igen en gång inte skulle orka göra något annat än försöka fixa saker som blivit ogjorda och ta det lugnt på kvällen. Men ska det jävlas, så jävlas det hela tiden. Jag hade beställt olja, som kom i tisdags. Det brukar vara kritiskt med pannan just efter, men den verkade inte stanna - förrän såklart på fredag. Rörmokaren kom igår kväll och fixade den, och nu i kväll hade j-n stannat igen. Märkte det när jag hade tappat upp ett "varmt" bad - det första på flera månader, som jag tyckte jag var värd efter att ha städat hela huset. Men vattnet var kallt. Såna här gånger vill jag bara packa ihop och flytta till en höghuslägenhet, någonstans där jag inte behöver kunna allt. Det är j-a svårt att sköta allt ensam på en gård. Så kläcker min mamma ur sig" ja, jag har nog väntat i mars-april att sotaren skulle komma", men inget har hon sagt till mig, och det har jag själv inte kommit ihåg.
Såna här gånger känns det verkligen ensamt. Och tungt. Just såna här stunder tycker jag mega-synd om mig själv. Men det kanske hjälper att gråta en skvätt.

Läste i någon mamma-tidning att det hör till som småbarnsmor att sakna vuxenkontakter. Det som jag har svårt att förstå är att man kan känna sig ensam trots att man delar livet med en pappa också. Om förhållandet är dåligt, då kan jag förstås förstå det, men annars..?

Å andra sidan är jag ju van vid att vara för mig själv - har ju inga syskon. Men före jag fick barn såg jag ju till att jag hade aktiviteter, träffade vänner, gick på bio, hade hobbies. Nu är livet till största delen koncentrerat inom husets fyra väggar. Skulle jag inte ha datorn och sms:n, skulle jag säkert bli galen. För det är inte mycket människor jag har kontakt med "live" annars än sporadiskt. Förr fanns det folk jag hade kontakt med mer eller mindre dagligen. Nu är alla upptagna med sina egna liv och familjer. Det sociala livet på veckosluten här går mycket ut på att par och familjer träffar varandra (tror jag) - där passar jag ju inte alls in, och blir aldrig bjuden heller (inte heller före D). Och att söka mig ut med de några singelbekanta som finns kvar har jag inte ork till.

Å andra sidan har jag egentligen inte saknat "program" på veckosluten, är så uppslukad av vardagen - det är inte mycket skillnad på vardag och veckoslut, annat än att man kanske kan lite andas ut då. Men någon ändring på det hela ser jag inte - det är ju egentligen en ond cirkel, skulle vilja träffa människor mera, men orkar inte aktivera mig själv och gör jag inte det, så glöms jag småningom bort! Ja suck, inte blir det bättre av att gnälla heller, och tack och lov känns det inte såhär så ofta. Men eftersom jag inte har någon att tala med nu just, så får den (till största delen) okända massan av bloggläsare istället ta del av en "low" stund i min tillvaro. Så kan det gå när det inte finns varmvatten i huset och hjälp inte fås före måndan (min pappa skulle ha ringt i kväll, men det täcks jag inte, en rörmokare måste ju få ha ledigt någon gång också!).