Bye-bye berries...

I helgen putsade trastarna våra rönnar ( fotot tog jag genom fönstret, tyvärr blev det därför lite oskarpt). Bra för dem, synd om oss som får anpassa oss till en alltmer färglös omgivning. Fast i dag har varit en fin dag och ännu lyser löven gula på alarna. Jag var också i skick - fick klippt gräsmattan (hoppeligen sista gången i år!) och pysslat med lite det ena och det andra utan att känna mig helt urlakad efteråt. Kanske flunsan äntligen släppt greppet?! Sista penicillinet tar jag i kväll.

Veckan i ett nötskal

Flunsa
Det vill inte riktigt ge sig, bästa dagarna har jag haft då jag gurglat med saltvatten kvällen före. Nu har jag inte haft ont i halsen på två dagar, men istället har näsan svullnat lite :(. Den har varit bruten och om jag är snuvig en längre tid verkar det som om basilluskerna kryper upp på näsryggen. Riktigt farligt är det inte, men väldigt ömt och själv ser jag skillnaden :(. Två dar penicillin ännu, och en lugn helg utan program, så månne inte det ger sig nu. Det blir skönt att bli av med dem - man borde ta dem på tom mage, inte äta två timmar före, eller två timmar efter, är vrålhungrig mitt på dagen!! Ser också fram emot att få börja ta de homeopatiska immunuppbyggande preparaten!! Drömmen är att få ha några månader utan flunsor!!!

Höst
Ute skiftar löven färg och faller ner. Det är ändå rätt varmt, men man vet inte vilken morgon man kommer ut och ser att allt frusit under natten. Klippte av nästan alla sommarblommor och försökte mig på att göra lite blomsterarrangemang (läste i tidningen om det...). Har åtta vaser blommor i huset, inga storslagna saker, men det var skojigt att lite pröva på att inte bara smälla ner dem hur som helst i första bästa vas. Mycket tid hade jag inte, de hann redan börja sloka innan jag kunde sätta igång (en liten en ville inte att mamma skulle göra något eget) och sen hade jag också kattassistent.

Mina pojkar
Ni som hängt med en längre tid kanske får en deja-vu känsla (har helt glömt vart man sätter ´` i franskan :( av bilden. Gusta lyckades igen välta monsterastödet, som en annan liten hjärteknipare (nu i katthimlen) också sysslat med på våren. Han sysslar och pysslar också i blomkrukorna, så jag blir helt matt över hur stökigt det ser ut överallt, D drar sitt strå till stacken genom att dra fram saker ur lådor, då han tycker att han inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Och denna vecka har jag definitivt inte orkat med städning, eller ens extauppmärksamhet :(. Å andra sidan har jag försökt locka honom i säng med mig så ofta som möjligt :). Över en vecka redan har han sovit bredvid mig, orkade inte mera med rumban med hans säng - min säng - hans säng etc. Det har funkat rätt bra, har fått sova mera ostört, fast det blir några mindre väckningar per natt ännu.

Vi har också börjat "inskolningen" på dagis. D hade inga problem med de åtta barnen på plats, bara det finns traktorer och bilar, så bryr han sig inte om annat. På måndag ska jag testa med att lämna honom där medan jag far till butiken, och från och med torsdag ska han börja gå där regelbundet. I början kör jag med max femtimmars dagar, och troligen inte heller varje dag i veckan. Jag vågar inte riktigt "släppa loss" ännu, men tror att det skall bli en stor lättnad att få ha honom på dagis - att slippa fundera varje gång jag behöver barnvakt: var jag ska hitta en. Alltid har det ordnat sig (tack till er alla underbara människor, som hjälpt mig!), men den extra energin det har krävt, frågandet och ofta extrabesöken, för att förbereda honom, om det varit någon han inte sett på länge, den hoppas jag kunna kanalisera på jobb och kanske t.o.m. på att själv bli i bättre form. För jag känner mig ganska så trött nu just. Mest på grund av flunsan, som känns oändlig. Annars har jag ju mycket positivt på gång, planerade förändringar är alltid uppfriskande.

Något som också räddat min tillvaro de senaste veckorna har varit potatisupptagningen. Många är de gånger vi dykt upp på åkrarna och åkt med på potatiströskan eller suttit med i min kusins traktorhytt. Senast i dag, och i morgon planerar jag också att söka upp dem - annars måste jag själv hitta på något att underhålla D med, och det är jag JÄTTEDÅLIG på. Nästa vecka är det klart med potatisen, men då ska ju D vara rätt ofta på dagis, så det känns som om jag kanske klarade det! Nästan 2,5 år barnskötsel, till största delen på egen hand :).

Jobb
I dag träffade jag för första gången flickan jag ska företräda vid flyktingförläggningen. Jag tycker vi fick bra kontakt, även om jag pratade rena rama rappakaljan. Hennes modersmål är portugisiska, som jag någon gång i min gröna ungdom läst ett år i England (har också läst franska i Tyskland...har inte fungerat så väldigt logiskt alltid :), efter att jag hade jobbat som guide tre månader i Portugal och var väldigt intresserad av språket. Sen dess har det ju blivit mera spanska - fast inte på många, många år, och har aldrig kunnat den jättebra. Så jag pratade dålig spanska, blandat med portugisiska ord och spanska ord med portugisiskt uttal! Kändes som om det snart börjar röka ur öronen då jag desperat försökte få tag på ord :), men vi förstod ändå varandra någotsånär. Under själva mötet, när också officiella papper skulle fyllas i, hade vi tolk via telefon. När jag körde hem, tänkte jag att detta börjar komma rätt nära mitt önskejobb. Har alltid varit intresserad av andra kulturer och folk. Som nybliven språklärare kom jag på att jag ju helst själv skulle ha velat använda mina språkkunskaper, inte bara prata om språk och försöka undervisa någon annan (som kanske inte ens ville lära sig). Nu fick jag verkligen användning för språken, och jag tycker jobbet känns meningsfullt - att vara med i ett stort team som hjälper en människa få fotfäste i tillvaron igen. Nästa gång vi träffas blir kanske om två veckor - jobbet är cirka tio timmar i månaden. Känns väldigt bra, det också att jag inte "uppträder". Som lärare och i tv är man ju verkligen under lupp. Nu är jag inte alls i huvudrollen, det är helt underbart. Kommer kanske också att få en privatelev i engelska (inte kopplat till flyktingförläggningen) - många bäckar små....är precis var U...Jemaya gillar :)

Gusta

Show and tell: Walls

Petras fredagstema denna vecka är väggar. Har inte hunnit fundera så mycket på det, men ett av mina egna favoritfoton dök upp i minnet. Det är från min Peru-resa i början av 2005, på inget sätt tekniskt bra, men ändå gillar jag det. Tyvärr hittade jag inte cd:n jag sparat bilderna på, och orkar inte börja gräva i alla gömmor....så jag vet inte om man ser speciellt bra, fotot är jättelitet, kopierat från mitt internetalbum (länk i listan till vänster.

Det som genast också dök upp är alla laduväggar...jag älskar det gamla grå väderbitna träet. Tyvärr håller ladorna på att försvinna i den platta österbottniska landskapsbilden, men här och var står de ännu kvar. Jag orkar inte riktigt börja gräva fram bättre bilder (jag är ledsen, men vill se House i kväll, och hinner inte sitta vid datorn i morgon, tror jag...), dessa råkade jag på då jag snabbt sökte.














Och så har vi mitt evighetsprojekt....väggen i Ds rum :). De flesta av er har sett den till lust och leda redan och hade förstås hoppats kunna presentera en färdig vägg till temat, men som vanligt har målandet hamnat sist på listan av saker att göra. Kan ju passa på att fråga er - tycker ni jag ska ta bort den vita apan? Tycker det är lite trångt just på det stället (först hade jag ju tänkt att en hög bokhylla ska stå framför, lejonet skulle ligga på den, därför är alla djuren samlade ovanför...) och tänkte att den kanske ser lite spöklik ut på natten...Jag började med väggen i januari, mitt mål är nu att bli klar med den till julen!

Tant

Efter mamma-barn träffen, medan jag klär på mig och D:
- Är du verkligen hans mamma? Jag tycker du ser ut som en tant, säger en cirka 5-årig flicka till mig.
:(

Det är inte länge sen jag accepterade det faktum att jag är MEDELÅLDERS. Kommer ihåg än hur jag ryckte till när någon förälder kallade mig tant för första gången då jag var lite över 20. Men måste säga att det smärtade till i morse. Inte så mycket det, att jag själv är tant, för det är jag ju. Men att jag inte skulle kunna vara mamma till D... och vad som komma skall då D växer upp. Kommer ihåg hur jag skämdes över att mina föräldrar var så gamla då jag var tonåring (min pappa var 53 då jag föddes, min mamma 40). Jag kommer inte ihåg att jag skulle ha blivit retad för det - jag hoppas verkligen att D inte bryr sig så mycket om min ålder när han själv blir äldre. Eller att andra inte retar honom för "tanten". Men faktum är att jag kunde ha varit mormor till den lilla flickan...

Kanske detta var ett exempel på tankens kraft i "Secret"-anda. För tidigare under träffen satt jag och pratade med en mamma som inte varit där förut. Eller pratade och pratade...jag gick fram och presenterade mig, ställde frågor. Tänkte att det ju inte är så lätt att som ny komma in i en gemenskap. Hon verkade trevlig, men inte en enda sak frågade hon om mig. Till sist dog ju "samtalet" ut, jag ville ju inte intervjua henne heller, men eftersom hon inte verkade så intresserad av att prata med mig, så gick jag till sist bort. Kanske jag är känslig över min ålder, men tänkte att det var för att jag var så mycket äldre än hon, yngre människor är ibland rätt ointresserade av äldre, de tror de vet precis hurudana de är. Sån var jag tyvärr själv som yngre :(. Eller så kanske hon bara var blyg av sig. Anyway, mina upp-ploppade ålderskomplex kanske sen materialiserade sig i den lilla flickans kommentar....

Ett till ålderstecken dök upp - var i går jag på ögonkontroll, hade bara fått för mig att jag borde kolla dem, det är jättelänge sedan. Allt bra fortsättningsvis, inga glasögon. I dag kommer ett brev på posten - eftersom jag snart fyller 45, måste jag föra utlåtande om min syn till polisen. Suck, suck , suck, varför kunde brevet inte komma redan i början av veckan, då kunde jag ha fått allt avklarat på en gång???

Photoclub night

This is the view of the church in Nykarleby, the closest town (our village belongs to the larger area of Nykarleby). The river in the center is the most beautiful part. This photo I took last night when picking up D from a friend's place. I attended the new photoclub's meeting, and for the first time brought a photo of my own (didn't have any good ones the last two times and also the dates were unconvenient). We look at each other's photos (anonymously) and then vote for the three best photos, the one with most points is the winner, and gets to choose the theme for the next time. This time the theme was "foreboding". I'm so glad my photo also got a few votes :)

This photo was a lucky shot - D doesn't know how to blow soapbubbles yet, so it was hard to both blow and try to get a shot at the same time :). I find cutting the photos really difficult - how to know how much to cut?! The original below.

Kauhajoki

Finland (and many countries of the world) seem to be filled with angry young men. Again there has been a shooting, this time not far away from where I live (maybe 2 hours away). Again at least nine young people have had their life ended by a disturbed young man. They just said on the news that he had published a video on Friday, the police had questioned him yesterday, but "seen no reason to withdraw his gunlicense or take his gun into possession". In the old days men made up their differences with their fists, man against man. What has happended when these youngsters think they have the right to end other people's lives, to cause sorrow for their families, disrupt the lives of many, many, who will be touched by these tragedies. Something is seriously wrong in our societies. Somehow the basis of community has crumbled, more and more people are lonely, frosen out, being made to feel inferior. Old people in their institutions, children in their, and the middle aged working, working, working - if they have the privilege to have a job. Or is it a privilege? Balance is so hard to find. The young people are the ones now who live out the anxiety of society; who suffer. I'm so sorry this happened again. I'm so sorry for the families of the students in Kauhajoki.

Jobb och hälsa

I dag var jag till flyktingförläggningen i Oravais (20 km från Jeppo) för att få mera fakta om ett jobb de ringde om förra veckan. Det blir jätteintressant, jag ska vara företrädare för en minderårig asylsökande. Har glömt att fråga hur det är med tystnadsplikt, så kanske bäst att jag inte säger så mycket, men i varje fall är jag jätteglad över att detta dök upp. Skickade redan i fjol in mina papper när de sökte folk, men det arbetet passade mig inte, eftersom det också inbegrep kvällsjobb. Nu blir det kanske lite mer här i början, då jag ska lära känna personen och uppgiften, men jag tror inte det blir så väldans många timmar i veckan. Jag får pröva på nu först, så får man se i framtiden om jag gillar uppgiften och det behövs företrädare för flera personer. I varje fall känns det som om jag fått en tå till att stå på, några tår har jag redan (tv och lite artiklar), snart har jag en hel fot att stå på jobbmässigt, och hoppeligen står jag så småningom stadigt på två fötter :).

Förra veckan blev jag jätteivrig, då jag insåg att personens modersmål är ett språk jag i ett skede i livet studerat lite. Får damma upp kunskaperna och läsa på om personens land och kultur - sådant gillar jag ju alltid! På fredagen ska jag träffa personen för första gången, det blir spännande!! Orkar inte riktigt bli så jätteentusiastik ännu, börjar bli rädd för att min flunsa/halsfluss, whatever, kanske ändå är ett virus - borde man inte börja känna av penicillinets verkan efter tre dar?! Kände mig febrig i dag igen och halsen är rätt tjock ännu.

Vi var till en homeopat på samma gång. Jag är så trött på dessa evinnerliga flunsor, och eftersom den vanliga hälsovården inte erbjuder någon som helst hjälp i det fallet, bestämde jag mig för att försöka bygga upp motståndskraften hos både mig och D med hjälp av homeopatiska medel. Dessutom köpte jag Noni-saft (det kan vi alla ta)....jag börjar bli desperat!! Dyrt som bara den blev allt, men om det betyder att jag (och D) börjar må bättre, så är det definitivt värt det!

Fotona är från Oravaisfjärden, där vi åt lunch.

Romaner och sånt

Inom en månad har jag faktiskt läst två romaner - rätt otroligt, kommer inte ihåg att jag skulle ha läst speciellt mycket förut i år. Men det har varit två veckoslut när jag varit deckad av förkylning då D varit borta och då har jag satsat på att äntligen få vila och lite drömma mig bort. Läste Cecelia Aherns "PS. I love you" för några veckor sedan - harmlöst trevligt, trots förstås allvar i botten. Nu i veckoslutet läste jag Paulo Coelhos "Häxan från Portobello". Slutbetyget: riktigt bra. Jätteintressanta teman, fick verkligen tankarna i gång! I början hade jag lite svårt att komma in i boken, dessutom tyckte jag att språket var överraskande svagt på sina ställen (dålig översättare? Läste alltså på svenska) och jag tyckte ofta det var svårt att veta vem som sa vad. Men ändå, intressant bok!

I lördags satt jag också länge framför datorn och kollade in fyra avsnitt av "Singelmammor" :). Har lite delade känslor över serien. Känner igen mig i vissa saker, men mammorna är ju ändå väldigt unga och bor i stan, min situation är så väldigt olika. Saknar de jobbiga sidorna - blir de aldrig trötta, lessna (utom om barnet opereras...det är ju självklart), arga på sina barn, har de aldrig stökigt där hemma (utom då de flyttar), känner de sig aldrig överväldigade av allt de ensamma ska komma ihåg i vardagen och få att funka...?

Plans for the day

A few words in English again, in case any of my English-language friends might pop in (a tiny little comment would make such a big difference, and result in more posts in English...). D is again at his dad's and I'm trying to cure my sore throat and cough. One of my favorite places when D is gone is my bed, where I feel I spend far too little time when he is here :). Unfortunately I don't have a laptop, otherwise I'd have that there as well, especially today, when there is so much wonderful music on the blogs that take part in the Friday "show and tell"-theme (list of the bloggers on the left). Unfortunately my computer has a slow internet connection, so I can't enjoy the clips fully, but at least get a sense of new artists and music. Anyway, I'll continue with my lazy day - hope y' all have a really good weekend!

Show and tell: sång

Såja, efter smärre praktiska problem, har jag nu äntligen lyckats få hit på bloggen en sång som perfekt beskriver området jag bor i. Artisten på klippet är ännu rätt okänd och hade lite röst- och tekniska problem, men det överser ni säkert med ;) (det är förresten meningen att rutan är svart):



Är man Jeppobo, har man i tid och otid fått höra "ja, det är ju mörkt i Jeppo", när man i nejden avslöjat varifrån man kommer. Så har man ansträngt lett, t.ex. till killen man dansat med som kläckt ur sig den originella satsen, och hoppats att man inte behöver säga något desto mera om saken. Vissa gånger har man fått förklara vidare - egentligen vet jag inte helt säkert varifrån uttrycket kommer. Troligen handlar det om andligt mörker - kanske vi var sena att bygga kyrka, eller något liknande...på senare tider har det ju uppstått vitsar om att vi t.ex. inte fick gatu(väg-)belysning så snabbt (finns nog mörka vägar än).

Sökte lite på Youtube, men lyckades inte hitta ett enda klipp av ortens andra stora artister (hehe), ska försöka sätta länkar att följa...Musik är något som verkligen beskriver vår lilla ort med cirka 1000 invånare. Sedan 1975 har här funnits en blåsorkester (Jeppo blåsorkester - klicka gärna, får lite smakprov på deras spel, orkar inte fundera ut hur jag får det hit på bloggen, sorry), där jag själv spelade trumpet några år då i början (sen blev jag tyvärr mera intresserad av att jaga pojkar :). Numera är de jätteduktiga och ordnar fina konserter med stjärnor t.ex. från Sverige.

Folkmusik har också alltid varit pop och nu har vi faktiskt en internationellt känd grupp, Jepokryddona, som för Jeppomusiken ut i världen.

Friday show and tell - later!

Det är sällan jag varit så ivrig över att få fara till läkaren. Strandmammans tips om angina fick mig att greppa ficklampan och kolla halsen. Har inte gjort det tidigare, så är inte riktigt säker på vad som alltid finns där, men banne mig i, nog tyckte jag att jag såg vitgråaktiga fläckar = angina? Önskar verkligen att jag äntligen skulle ha något som går att kurera med medicin och inte bara jävliga virus, som det inte går att göra något åt. Så det jag hade planerat för fredagstemat måste vänta till sent i kväll, behöver nämligen mörker för det... :)

ps. efter läkarbesöket: "lindrig tonsillitis" (halsen gjorde förstås inte ont i morse, fast inga halstabletter hjälpte då jag skulle gå och lägga mig i går), men jag fick penicillin, eftersom jag mer eller mindre bönade och bad :). Farväl alla jävla bobbor i kroppen, här ska det storstädas inombords!!!!

At the local tv-studio

Tänkte att jag skulle ta er med på guidad tur till en Aktuellt-bandning vid lokaltv. I kväll sänds höstens första program, och vi bandade i går på eftermiddagen - blev rekordlång banding, dels på grund av att det fanns många inslag, men också för att yours truly verkligen inte var i toppskick :(, blev måånga omtagningar. Anyway, här ser ni kontrollrummet, i fönstret till höger syns lite av ett bord och en stol - där sitter jag (eller den som är aktuellt ankare, i år är vi troligen tre som turas om - sändningen är varannan vecka) mol allena med en kamera, medan Jan som i princip sköter allt, följer med från kontrollrummet.

Här sitter jag sedan och stirrar in i kameralinsen och försöker läsa inåt hjärnan vad det var jag skulle säga. Jag måste först skriva allt jag har tänkt säga, men oftast är mina anteckningar så råddiga, så jag själv blir helt konfys...Skulle vara jätteskönt med en maskin att läsa ifrån bredvid kameran, men tyvärr....Nere till vänster om kameran finns en tv-skärm där jag ser mig själv. Kan lite kolla att inte håret står på ända, men annars kan jag ju inte sitta och titta på den.

Här börjar och slutar egentligen bandningen - först sitter vi och tittar på hur de bandade intervjuerna börjar och slutar, så jag till viss del kan koppla till dem och t.ex. försöka se glad ut, om de slutat skojigt. Jag ser med andra ord dem inte i studion, vilket förstås gör det svårare att reagerar naturligt. Efter att Jan bandat in mina ....jag kan ju inget fackspråk, öh, kommentarer, så sitter han sedan och mixar ihop dem med de bandade intervjuerna. Den gröna väggen bakom mig kommer att vara någon bandad scen från staden i tvrutan.

Tyvärr börjar det lite kännas nu som om tv-jobbet tar mer än det ger. I början var det ju jättespännande att göra något nytt, och jag tycker om att göra intervjuer, att lära sig nytt och träffa nya människor. Men i studion känns det som om det börjar stampa på stället. Jag har ju ingen skolning, och jag skulle vilja utvecklas vidare, få tips om vad man kan förbättra och hur, men det finns ju ingen sådan möjlighet på lilla lokaltv. Vi får se hur det blir, i vinter är jag nog med än, men vi får se sen. Fick faktiskt i förrgår ett samtal om ett jobb, som kanske kunde vara detdär deltidsjobbet som ger en viss trygghet i frilanstillvaron - men säger inte mera, eftersom jag inte vet säkert än. Skojigt i allafall att det så här snabbt dyker upp nya alternativ!

Gårdagen borde ha varit ett tillfälle då jag övat mig att säga "nej". I tisdags trodde jag att både jag och D var på bättringsvägen, trots att varkendera ännu var i skick. Så fast jag tänkte att jag borde ringa och säga att någon annan får vara ankare, så gjorde jag det inte. Onsdagnatt hade jag igen jätteont i halsen och sov dåligt och det var jobbigt att klara bandningen. Vi fick ta om och om igen, det var mycket att försöka memorera, och mitt memoreringsverktyg är verkligen inte det bästa nu just. Trots två finnrexin och en kopp kaffe var jag helt slut på kvällen. Det var D också, han grät och gnällde nonstop från klockan sex, eftersom han inte sovit på dagen. Visste inte vad jag skulle hitta på så han skulle hålla sig vaken till sängdags. Tror ni han somnade vid sängdags.....klockan åtta var han pigg som bara den. När jag satt där vid hans sängkant och höll mig för huvudet, så jag inte skulle göra något drastiskt, hittade D på en ny sak. Han började viska i mitt öra - helt nonsens, men det var ju så gulligt så jag kunde ju inget annat än skratta och då gjorde han förstås om det flera gånger. Men "rokovikån" hade också satt igång och jag fick till sist gå ner för att jag helt enkelt inte stod ut med honom mera, jag var helt slut. Hemskt att säga, men jag var så trött, och skulle verkligen ha behövt få lite egen tid denna kväll. Dessutom hade jag tagit det för givet att han somnar tidigt.

Mommo försökte prata, men jag sa att jag orkar inte prata mera i kväll, satt bara och stirrade tomt på tvrutan, medan D, som förstås hade följt efter, pysslade med sina bilar. Halv tio fick jag honom äntligen att somna, och gick snart i säng efter. Tror ni jag somnade...? DÅ blev jag pigg, fick bland annat börja göra anteckningar i halvmörkret, innan jag fick lugnat ner mig. Och förstås, en dryg timme efter att jag somnat började den nattliga rumban igen: "maaammmaa" - klappa om, sätta på täcket, söka nappen, ge vattenflaska, springa på wc...x 3 denna natt. Som tur är har jag egentligen inget program för resten av veckan och på lördag ska D till sin pappa igen. Jag hoppas verkligen att jag nu kunde "vila bort" denna förkylning en gång för alla, och sen gå vidare med aktiviteter för både kropp och själ, och bygga upp en bättre motståndskraft. Men vet inte vad jag kan göra för att D skulle börja sova bättre på nätterna.

Ett och annat

Sablar, smet ifrån D vid videon där nere, men hann bara med slutet på detta inlägg, så hör jag små bestämda steg i trappan. Nu står han här bredvid, rödögd och lite svullen runt ögonen. Vi får se hur det lyckas att skriva lite än...Jag är så gott som feberfri i dag, men trött ännu, D har haft bara lite värme, det är ögonen som är värst för honom. Om de inte blir bättre i dag tror jag att jag får ta honom till läkaren i morgon. Fast då borde jag också jobba för Ny-tv. Vi får hoppas att vi båda är "fit for fight" i morgon. Han sover inte mera på dagarna, och har somnat strax efter 8 på kvällarna, nu då han varit så förkyld. Men t.ex igår kväll, då jag tänkte att jag för en gångs skull ska ha det riktigt skönt framför tv:n, räknade jag att jag fick springa in till honom två gånger så länge sen han var i sin egen säng, sen steg han upp, och jag satte honom i min säng. Ännu en gång kom han bort därifrån, innan jag själv gick och la mig klockan 11 och flyttade honom i sin egen säng. I något skede i natt hamnade han igen i min säng liksom alla andra nätter på senaste tiden. Logiskt förstås, då han inte mår bra, men det gör jag ju inte själv heller, så det skulle vara jätteskönt att få lite mera sömn.

Tänkte sätta hit lite foton jag knäppt mellan varven. Problemet den senaste tiden har varit att D genast gett sig av om jag försökt ta bild på honom - men för första gången gick han med på att posera med orkidén, som blommat så vackert i sommar. Som mest tror jag den hade cirka 15 blommor, var redan rädd att ena stängeln skulle gå av (fanns två). Typiskt nog blev skärpan sämst på det fotot som blev bäst....Som ni ser sitter nappen fast i munnen än. Och mitt i fotosessionen började det hända i blöjan. Andra fotot här är säkert ett som D skulle bli arg på mig att jag sätter hit, om han var större :), men då får vi verkligen hoppas att han redan sköter det på wc-stolen!! Nu har jag paus med pott-tjatandet, han blev så väldigt negativ mot den, spjärnade emot att ens sätta sig. Tänkte att det kanske ordnar upp sig när han börjar i dagvård, då han ser vad andra gör - och om inte förr, så till julen skickar vi napparna med tomten till någon bebis någonstans :).

Det börjar bli den tiden på året då man oroligt ser på väderleksrapporten på kvällen - ska allt frysa bort i natt??? - och försöker rädda lite blommor utifrån. Ännu har inte allt frusit, endast krassens löv till viss del. Plockade redan in lite blommor, bland annat den enda solrosen, som hann slå ut. Jag har rätt mycket vandrande skugga på gården, och det har ju inte varit särdeles mycket sol annars heller i sommar. De andra som ännu inte slagit ut, gjorde det faktiskt i vasen, glädjande nog. Försökte mig på ett stilleben här, inte blev det riktigt som jag tänkt mig. Behöver fotokursen, MEN nu har de gått och flytta på den. Var riktigt nöjd med min höst, med dans på tisdag och senare i höst, foto på onsdag och en torsdagsföreläsning + lite motionskurser några lördagar (arbis är jättebra!!!), nu ska förstås allt tränga in sig på tisdag. Ok, det är bara 4 gånger fotokurs, men jag skulle ju så jättegärna ha velat fortsätta regelbundet med dansen, och det blir kanske för länge som jag är borta, om jag går båda efter varandra en kväll. Vi får se, men verkligen synd. Det är säkert den där "law of attraction" - då man bokat in något en dag i veckan, så dras allt annat dit också.

För en vecka sedan då D var hos sin far, fick jag igen igång målandet, och nu på den sidan av väggen, som jag inte riktigt vetat vad jag ska måla på. Rymden ovanför dörren har jag vetat att jag vill ha från början (inte klart än, månen ser väldigt konstig ut :), men bakom den är lite osäkert ännu. Men något likt Mount Shasta (eller hur det nu stavas) ska dit upp och mera vatten blir det säkert, gärna också en delfin. Nästa veckoslut målar jag kanske mer igen. På foto hade jag tur att Ds trollslända, som hänger från taket, placerade sig strategiskt framför rumpan min :)

Höstförkylning igen

Jag börjar småningom undra om det är en tillfällighet att jag blir förkyld då jag fysiskt ansträngt mig med något ovanligt...Efter första danstimmen fick jag snuva, nu blev det feber och allmän hängighet efter jogan i lördags. Det var kallt att ligga och meditera på golvet, trots filt och yllesockor, och redan på kvällen hade jag ont i halsen. Delvis är det tur i oturen att också D blev sjuk igår, nu får vi ta det lugnt tillsammans i dag. Farmor och farfar åkte nyss hem - faffa har fixat upp vår gamla traktor, så jag kan troligen använda den till snöskottning i vinter. Härligt med "en man i huset" :), jag är mycket tacksam, har ju ingen far eller bror (eller syster för den delen..) som jag "naturligt" kunde be om hjälp av, nu har faffa dykt upp som en "räddare i nöden". Nåja, akut nöd hade jag inte, men härligt att få påbörjat lite uppredning i uthusen också, till det behövde jag någon som kan hjälpa mig bära saker och ting.

Huvudet är så tjockt så jag knappt kommer på ord...ska joina D på soffan framför tv:n - hoppas ni får en frisk och trevlig vecka!

Ps.

I'm supposed to be in bed by now, but have to share something with you. Those of you who have been reading my blog regularly, know that I'm about to step back into the working world. The problem is that I don't have a regular job to fall back on, neither am I prepared to take "just anything". So at times I'm very worried, at times excited. I do have some smaller jobs to continue with, but need more to support myself and my son. I regularly turn to my Angel cards (by Doreen Virtue) for mostly inspiration, but the card that I pulled two nights ago was almost magical. Could anything be more accurate, more comforting..! It exactly describes what I wish for and how I feel! I'll quote:
Creative Project: Your soul longs to express itself in creative ways. We're guiding you to infuse artistry and creativity into your life. Creative expression makes you feel alive and excited, and reignites passion toward your life. " And an additional sentence: " Your life purpose and a meaningful career will come to you through creative ways that are unimaginable right now, so don't worry about how or what your life purpose is. Just follow the path before you."

Nä nu...

...får jag ge mig. Tycker det är jätteskoj att surfa runt och se vad andra har skrivit om fredagstemat (se i spalten till vänster), men nu tar tiden slut i kväll. I dag kom Ds fammo och faffa hit, stannar över veckoslutet och jag passade på att sticka på bio. Ville se Arn del två. När jag satt där i biosalongen (vi var 11 räknade jag :), slog det mig att filmen kanske inte riktigt var en sån som jag skulle ha behövt se nu just. Mamma Mia var mera rätt nivå. Dessutom brukar jag undvika vålds- och actionfilmer om jag bara kan (fast blev faktiskt rätt fascinerad över de kinesiska filmerna som kom på tv i samband med OS - våldet var så vackert, som sport egentligen och det var så ovanligt och nästan sagolikt.....). Men jag tyckte nog Arn var bra, vackra bilder, stora känslor och öden. Men jag gick inte på bio för att gråta (häst dog - gråter alltid då djur dör, och jag visste ju den skulle dö, eftersom jag hade läst Guillous böcker...och sen var det ju det med barnen, fast jag ska inte avslöja för mycket), utan för att koppla bort tankarna från vardagsbekymmer. Anyway, filmen passade bra in både i fredagstemat och i det som händer i nejden i morgon och söndag. Det är 200 år sen finska kriget, här kan ni läsa mera om vad som händer (och se flaggor :), speciellt i morgon. Tyvärr hade jag redan anmält mig till yoga (därav fammo och faffa på besök - barnvakter :), vilket är viktigare nu just, trots att det är unikt det som arrangeras i Oravais och Nykarleby. Säkert många intressanta saker att fota. Men man kan inte hinna med allt, tyvärr. På kvällen tror jag i allafall att vi åker för att se på teater om och kring temat - blir intressant att vandra runt ån i Nykarleby och se de olika scenerna. Dessutom är det fullmåne igen (förklarar min och Ds oroliga förra natt - och farmor berättade då jag kom från bion att D slocknat redan 8!!) - känns på något sätt som om det är något speciellt med detta veckoslut!

Fridaytheme: flags!

Flaggor är ju inte en så väldigt viktig sak här, tycker jag. Klart det viftas med dem vid speciella tillfällen och dagar (det är väl egentligen inte tillåtet att flagga annat än på så kallade flaggningsdagar, självständighetsdag osv, och förstås på halvstång om någon avlidit), men annars är det ju inte alls som t.ex. i USA.

I dag hade jag ärende till närmaste staden, Nykarleby, och tänkte att jag ska hålla ett öga efter flaggor. Egentligen såg jag inte en enda, för det är väl egentligen vimplar de långsmala flaggorna kallas...? Kanske inte alla vet att svenska Österbotten (eller är den allmänt finlandssvensk...?) har sina egna färger - gult och rött, och de vimplarna ser man lite varstans.

Vid herrgården i Nykarleby, Juthbacka, fanns en liten mera vidlyftig, med Nykarleby vapen (tror jag...) och ...ja, vad är dom där djuren där uppe...? Det skrevs just om dessa vimplar i tidningen, och jag tänkte att jag borde klippa ur så jag kommer ihåg det sen, men inte kom jag ju ens ihåg det. I varje fall var det någon forskare som påstod att dessa gul-röda vimplar inte finns. Han borde köra runt i Österbotten, då skulle han se dem vaja på var och varannan gårdsplan!

Mostly good days

Yesterday morning I took D to a friend with a girl his age in order to be able to write a bit. I thought he might be tired enough to also take a nap in the afternoon at home - but after over an hour of running back and forth to the bedroom, crying and pulling hairs (guess who did what...), I planted D in his carriage and went for a walk, since the weather has, thank God, been dry and sunny lately. A bit below zero in the night, but nice in the daytime. Luckily enough my cousin was harvesting potatoes close to our house and we got some nice rides with him. Here some pictures from the day - I won't bother trying to get any texts in the right places, want to save my poor nerves tonight :).

Today, by the way, was a good day as well, apart from the morning when I realized I had no clue about my jobarrangements, taxes, pensions etc (won't go into that...). But had arranged babysitters for the afternoon, when I had a meeting and also wanted to attend a dancelesson in the same town. Surprisingly enough the meeting lasted half an hour, when I was prepared for two hours. It was heaven to suddenly have an hour and a half to spontanously fill - managed to squeeze in an ex-tempore interview, visit a café, buy a book...and in the evening we dropped in at our other neighbours to return some borrowed things. D loves it there, they have loads of small tractors and cars to play with. And even if he protested a bit, he fell asleep already 8.30 :) :). Now I'm going to sit in front of the telly with a glass of wine and just enjoy and relax for an hour! Cheerio!

Dum, dummare, Jemayá

Nu har jag verkligen lyckats ställa till det för mig själv. Har kännt mig duktig, som hittat jobb till mig själv som frilansare sen jag flyttade tillbaka hit till landet. Tyckte också det passade mig ypperligt, jag var inte bunden någonstans, och hade friheten att hoppa på alla möjliga intressanta saker. Satte allt på firman några år före D föddes, men efter har jag varit nöjd att jobba som frilansare med skattekort. Förstår inte vitsen med företagande - jag fick ju aldrig någon lön, allt gick åt till avgifter och kostnader! Nu märker jag att jag inte heller förstått vad en frilans egentligen är - inte alls det jag tänkt att det är....

Nyligen kom pensionsutdraget. Jag hade förtjänat hela 88 euro per månad pension. Det blir glada pensionsdagar!!! Märkte att alla skrivuppdragen fattades, liksom lärarjobben, så jag var inte alltför orolig. Det irriterade att flera jobb inte räknades, för att jag hade haft för lite inkomster per arbetsgivare - men det var ju just det som var poängen att jobba som frilans, att ha många olika arbetsgivare. Nu märkte jag just att ingen pension dragits av från mina honorar - har inte alls tänkt på det tidigare. Frågan är nu - hamnar jag på en stor räkning i efterskott, eller är det nu så bara att jag helt enkelt inte förtjänat någon pension. Märker att jag lite lugnar ner mig nu då jag skriver, trots allt handlar det bara om dessa några år från att jag blev gravid 2005, men jag får nog försöka reda ut dethär ordentligt nu.

Får redan ångest när jag tänker på att denna frihet kanske inte är möjlig. Å andra sidan är det ju tryggt med en arbetsgivare, och fördelarna är ju många, arbetskompisar, förmåner, någon annan sköter byråkratin. Men jag skulle hellre ta friheten att själv bestämma vad jag gör när, och också hoppa på udda saker som dyker upp. Det värsta är att jag inte vet var jag kan få någon klarhet i detta. Allt skulle såklart lösa sig om jag hittade ett drömjobb, som gav mig mångsidighet, frihet och trygghet. Men det är kanske utopiskt, då jag inte ens själv vet vad det kunde vara.

Ledig lördag igen

Denna bild borde ha varit med i förra inlägget också - vår nya familjemedlem. Här har han somnat i min famn framför datorn en kväll. Han är rätt pratsam, men verkar bli en mjuk och "hänsynsfull" (om man kan säga det om en katt!) kissemiss. Inte så modig och framåt som Nalle var, vilket kan vara bara bra, och han har inte heller hunnit lära sig "dåliga" (dvs andra) vanor i någon annan familj.

D är igen hos sin pappa över natt. Jag tog en liten tupplur då jag kom hem från att ha fört honom, är fortsättningsvis förkyld och trött, så pappa-besöket kom lägligt.

I går flyttade jag ut pinnsängen och tog in Ds nästa säng i sovrummet. Jag är inte redo för att han sover i eget rum än, men det började bli så tungt att lyfta honom över kanten, så nu känns det bra igen. Lite nya vindar i sovrummet :) (" -live", bäddar aldrig sängen och dit samlas allt möjligt nödvändigt, som snytpapper nu just...och Fia var faktiskt där i morse också, för första gången sen Gusta kom för två veckor sedan).

Sen börjar jag greppas av bloggfeber - alla dessa intressanta bloggar på olika håll i världen!! Började göra en lista av fredagsbloggarna, men det tar jättelänge och nu vill jag hinna göra något annat också, denna "min" dag - t.ex. dammsuga :(. Nödvändigt ont, men sen hade jag tänkt plocka fram penslarna igen och ge mig i kast med Ds vägg, har inte målat där sen i våras. Skulle verkligen vilja börja få den klar, men det kan ta en tid än. På foto den delen som är så gott som klar, lite finjusteringar behövs, och den vita apan uppe till höger tänkte jag ta bort, tror att den kan se skrämmande ut på natten.

Memories from our "summer"

Tänkte försöka i höst hänga med på fredagstemat, som Annika, och hennes intressanta bloggarvänner kör med.

Första temat i höst är ETT sommarminne...men det går ju bara inte att välja ett. Nu just sitter jag här med täppt näsa och allmän hängighet, så jag tror det kommer att färga mina sommarminnen :(.

När jag nu suttit och kollat igenom foton, konstaterar jag att det hänt väldigt mycket i sommar, trots att jag själv har en känsla av att det var vädigt jämntjockt och en hinna av frustration över det dåliga vädret ligger över minnena (dessutom växer frustrationen med denna (/&)/&¤)/& blogg, hade laddat upp redan en massa foton och då jag nu försöker få dem i rätt ordning, ser jag att hälften av dem försvunnit, grrrrrrrrrrr)

En av mina personliga höjdpunker var i allafall att för första gången på två år vara borta utan barn två nätter och bara ladda upp batterierna (på qigongläger).

Absoluta höjdare har också varit de gäster vi haft. Har inte många foton, för mest koncentrerade jag mig på att faktiskt kunna sitta och prata med folk. Fotot med D vid pianot får illustrera gästerna (tack till alla er som tog er tid att hälsa på, både från när och fjärran :).

Han försökt tillbringa tid ute med D, tyvärr blev det bara några få gånger han kunde leka i vatten, men trots regn är det ju nog skönt att kunna vistas utomhus under sommarmånaderna. Själv doppade jag mig några gånger och fick en ofrivilligt lång simtur en gång vid sandgropen då några flickors badboll började flyta iväg för dem och de började panikera. Bad dem sköta D och skulle hastigt simma efter bollen... simmade och simmade och bollen flöt glatt iväg längre och längre bort. Hann upp den vid andra sidan, då var jag redan rejält trött, så jag gick tillbaka. Kanske inte så lyckad räddningsoperation :(.

Fester och dylikt: 40, 50, 60-årsfest, studenter och konfirmationer i mängder och massor, ett bröllop, byadagarna (organisatörsstress), Angelique Kidjo-konsert i Kaustby (härlig!), en dag av Jakobsdagar, kulturnatten i Nykarleby (hjälpte lite till med fotomaraton, inspirerades att börja se på omgivningen med "det" ögat igen, dvs, sökande efter fotomotiv).

Lessamt: flera kondoleanser till avlidnas anhöriga, en död mås, många döda möss och förstås, min egen lilla 7 månaders Nalle-katt som blev under bilen i början av sommaren.

I "Höstvisa" heter det "Det finns så många saker, jag skulle sagt och gjort...och det är så väldigt lite jag gjooorde"...hade planerat att måla en massa utomhus i sommar. Det blev inte mycket gjort, nya fönster fick vi till fähusets södervägg och vårt nya staket hann jag också måla mellan regnskurarna. Fick redan en kommentar att D ju nog kan krypa emellan ut på vägen, men min avsikt har inte varit att bygga en mur runt huset, utan hoppas att staketet fungerar som en konkret påminnelse om att man inte ska springa (eller köra...) ut på vägen.