Utmärkelser

För en tid sedan blev jag jätte, jätteglad över att ha fått en utmärkelse av Simone. Just då hade jag inte energi att fundera vem jag kunde skicka den vidare till - jag läser så sporadiskt andra bloggar och de som jag oftast läser har Simone redan hunnit ge utmärkelser till. Men åtminstone en blogg till finns det för mig att välja - Trollmamman. Om jag kommer ihåg rätt, träffades vi på babysim första hösten med våra bebisar. Det är många gånger otroligt skönt att läsa hos henne att samma fenomen som jag upplevt också händer där (trots, skrik och bråk - menar nu barnet :). Trollmamman skriver fräscht och roligt. Lilla Trollungen är fenomenal med språket (i motsats till D) och Trollmamman delar också med sig av hans guldkorn på bloggen. Hon är värd ett "diplom" för att hon förgyller min vardag! Och så måste jag helt enkelt också ge utmärkelsen till Emma. Trots att jag läst hennes blogg en väldigt kort tid, blir jag alltid imponerad av hennes skarpa och/eller roliga iakttagelser när jag väl tar mig dit!

(Får man en utmärkelse ska man länka vidare till den/de man själv utser, och lämna en kommentar hos var och en.)

Goda tecken?!

Eftersom vi har ett dragigt hus, slår ibland min sovrumsdörr igen om det blir starkt korsdrag. På nyårsafton var det mer eller mindre storm här och i något skede slog dörren igen och mammas foto, som hänger på samma vägg, föll ner en våning (trappan går upp där). Det hänger andra foton på väggen också (usligt foto på dem till vänster, fotot som trillade ner är högst uppe), men hennes foto var det enda som lossnade. Som tur var gick det inte sönder. Samma kväll fick hon åka iväg med ambulans.

Nu ser jag likbilar överallt, två gånger har den stått parkerad utanför bädden då jag kommit, idag fick jag stanna för ett begravningsfölje i stan.

Man blir lite nervös med mindre tecken. Jag försöker se förmildrande omständigheter med fotot - det att det inte gick sönder. Men varför alla likbilar, om hon ändå blir bättre?! Före julen drömde jag om en stor, gammal gran som föll rakt mot mig, men missade mig precis då den slog ner bredvid mig där jag stod som fastfrusen. Det vet jag inte heller om jag ska ta som ett bra eller dåligt tecken...men på något konstigt vis känner jag att allt detta har med min mamma att göra!

Idag när jag kom till bädden gick jag som vanligt rakt in i rummet mamma legat i - bara för att finna en helt främmande kvinna i sängen. Det var helt absurt, jag tvärstannade, hon log rart och jag vände helt sonika på klacken och rusade ut utan att säga någonting (tror jag utstötte ett finskt "oj" = ursäkta). Ingen hade meddelat mig något om en flyttning, blev helt chockad!

Nu ligger mamma i ett rum med tre andra damer, droppet är borta och i går har hon t.o.m. gått några steg och suttit en bra stund! Infektionsvärdet har äntligen halverats, trots att det ännu inte är normalt, men hon har ju fortsättningsvis kateter. Jag undviker att prata med läkaren, utan koncentrerar mig bara på att följa med hur hon blir starkare och piggare dag för dag.

Nu håller jag på med att tömma skåp i vardagsrummet, nästa vecka börjar troligen golvrenoveringen. Hoppas på hjälp med att flytta möblerna i morgon kväll (bl.a. ett piano, det blir skoj :).

Show and tell: månadens fynd

Dagens tema är, i motsats till förra gången, verkligen inte min grej. Denna månad av sjukdom och oro har jag bara besökt matbutiken, och inte ens det varje gång, fick ju be om hjälp när jag var sjuk...Men det går ju att tolka saker och ting olika! I morse gjorde nämligen D ett fynd. Jag kan inte riktigt förstå hur - han började ropa om "tuttu" (=nappen) och pekade under ett lågt skåp. Det gick inte ens att få in handen där, men när jag använde en käpp till att fiska fram det som samlats var det faktiskt en napp där. D nappade den direkt i munnen, då jag fick fram den....och sen var det gråt, gråt då jag tog bort den och gömde den som hastigast i torkskåpet (tänkte få hjärtesnörp då kameran inte ville fokusera "neeej, inte nu då jag har så många intervjuer på kommande", men sen märkte jag att "någon" pillat på kameran och ställt in fokus på manuellt....). Nu har vi kommit överens om att vi i kväll ska ta den till bebi V, som kan behöva en extranapp...

Mina kolumner

Ville sätta en länk här som hastigast till en blogg dit jag samlar de kolumner jag skrivit för ÖT (Österbottniska tidningen) - men av någon orsak lyckas jag inte skapa en direkt länk hit till texten. Till vänster under "andra länkar" hittar ni "mina kolumner etc", därifrån kan man klicka sig vidare!

Har lite brått, ska hämta mammas en väninna, sen D och så åker vi alla och hälsar på mamma på bädden. Ringde i morse: ingen feber, ännu piggare! HOn slipper droppet idag eftersom hon börjat äta och dricka. Tog med tranbärssaft till henne igår, eftersom jag fick tips om att det hjälper mot urinvägsinfektion och hon gillade det t.o.m! Bra jobbdag har det dessutom varit, inte mycket konkret resultat ännu, men har bokat intervjuer, kommit på nya ämnen att skriva om, fick ett en-dagars vikariat igen osv. Dessutom hann jag ta ett bad :). Hejs svejs!

Besök på bädden

(åååh vad nätet är långsamt ikväll, då jag "bara snabbt" vill skriva något)

Mamma var på ett sätt ännu bättre i dag, kan prata med henne nästan som förr och hon har inte lika ont mera. Dessutom har hon fått en superfin madrass, som på något sätt reglerar sig själv så risken för liggsår minskar. Tyvärr hade infektionsvärdet igen gått upp och jag tror hon hade feber, hon tyckte själv också att hon hade det. Sätter med ett suddigt foto på henne och D, men jag tycker själv det är gulligt. Hinner inte skriva mer nu just, ska ringa i morgon direkt från morgonen och höra vartåt det nu bär av.

Några ord om jobb

Jag jobbar faktiskt ibland också :). Jag strävar till att ha D på dagis tre dagar i veckan och konstigt nog fylls dessa dagar vecka för vecka med jobb! Jag är väldigt lycklig över att det verkar ordna sig hela tiden, trots att jag tackar nej till jobb också (till min egen förskräckelse ibland, för det skulle vara skönt med ett stadigt deltidsjobb, men jag varken vill eller skulle orka med ett heltidsjobb). Det är att söka en balans hela tiden, men det ger mig också en frihet jag inte gärna vill ge bort. Det ger mig möjlighet att göra många olika sorts jobb, mest är det ju tre olika jag alternerar mellan - att vara vikarie i lågstadiet, att jobba för lokaltv och att skriva artiklar/kolumner (och ofta fotografera). Precis så vill jag också ha det, med vikariaten i minoritet. Sen är det ju oerhört viktigt att jag hålls frisk...Uppskattar väldigt mycket dagarna jag har med D, det ger mig andrum och jag tror det är bra för honom att få ha lite slöa dagar emellanåt (för vi gör oftast inte något speciellt :(. Nu är det nattningsdax, ha en bra fortsättning på arbetsveckan!

Bra måndag!

Vissa måndagar är sådana då det känns att en massa saker "lossar" och går vidare. I dag var en sådan dag. D och jag var och hälsade på mormor - och det var en mycket glad överraskning att se henne. Hon talade hur bra som helst, orkade vända på huvudet och lyfta armarna lite - hon var med andra ord nästan som förr. Jag var inte dit igår, men redan då hade hon krävt att få sina tänder, hon sa att hon hade noterat att något verkade saknas :). Tyvärr har hon jätteont överallt i kroppen. Hon har fått medicin som ska motverka proppar och när jag gav reiki till hennes fötter, sa hon att det lättade. Jag är rädd att bli för hoppfull, men man kan ju inte annat när hon så tydligt är bättre!

Jag har funderat fram och tillbaka över en isolering av vårt stuggolv (dvs nuvarande vardagsrumsgolv). Redan i fjol sökte vid bidrag och fick det, men jag hittade ingen ledig arbetskarl. För några veckor sedan ringde en och sa att han och hans kumpan kan börja om några veckor. Jag har tänkt att pengarna behövs till annat, men nu tänker jag satsa - blir min mamma faktiskt bättre, så behövs absolut isoleringen, som det nu är har vi plankor ovanpå en jordkällare. Byggkarlen funderade att det inte blir mycket kallare i rummet fast de river upp allt...Och det finns ju alltid lån att ta. Känns också bättre för jag fick en förfrågan om en rätt stor översättning i dag också. Nu hör jag hur det skramlar nere i köket, måste gå och se vad sonen riktigt sysslar med. Men som sagt, en dag som pekar framåt på ett optimistiskt sätt!!

Spontant!

Vad glad jag blev i går kväll, hade tänt ljus, spelade avkopplande musik, läste en bok om stresshantering med en kopp te i handen. Lugn och ro, skööönt. Då fick jag besök - en väninna tittade in med ett kuvert och sa i förbifarten att hon och dottern är på väg på bio. Jag ville förstås veta vilken film och när jag hörde vilken de skulle se, satt jag plötsligt i baksätet på deras bil :). Som mitt liv nu just ser ut, blir det inte så ofta av att göra ex tempore grejer, därför var det extraskojigt att plötsligt få åka till stan på bio. Oftast är jag för trött för att själv åka någonstans på kvällen, efter att jag fört D till sin pappa på morgonen, men att få sitta på med någon annan var toppen! Tror jag sist var på bio i somras på "Mamma Mia", nu såg vi "Australia". Som helhet fin upplevelse, Nullah var helt underbar och han "Drover" fick det att pirra till...åh, vad länge sen någon man sett på mig "på det sättet"! Om någonsin, kom jag plötsligt på. Det är väl rätt sällan det är så intensivt i ett förhållande som när de ser varandra i slutet: "Your alive!!" (eller vad han nu sa...).

Ja suck, ibland kommer en känsla över mig, en saknad över närhet. Rätt sällan, tack och lov, vardagen ger inte rum för sentimentalitet. Skulle knappt komma ihåg hur man kysser någon, för att inte tala om annat...Någonstans läste jag att under detta år finns stora chanser att träffa livskumpaner. Nu just skulle jag varken ha ork eller rum i mitt liv för fler stora känslor, men ändå sitter ju en längtan i en - att åtminstone träffa någon som man liiite skulle bli intresserad av, det skulle ge lite extra glans åt tillvaron. Får försöka boka in flera biobesök i vår och se filmer med snygga manliga huvudrollsinnehavare, det tror jag redan skulle pigga upp mig :).

Ändrade planer

D är hos sin pappa detta veckoslut. Jag skulle vara på NIA danskurs, men det var tydligen inte skrivet i stjärnorna. Vet inte varför det stod i stjärnorna att ingen skulle meddela mig om att kursen blivit inhiberad....men det finns väl en orsak till det också. Kanske att jag skulle se den vackra soluppgången på vägen mellan Kby och Jakobstad. Jag hade inte kameran med mig, pilkaren fotade jag på samma ställe förra vintern - ni kan föreställa er en stor, fin sol i bakgrunden, så har ni rätta bilden! Jag var smått stressad, för jag hade helt tänkt fel med tiden, jag visste att jag skulle bli nästan en halv timme försenad, men hann ändå notera den fina solen. Framme i Jstad rusade jag till adressen jag kom ihåg - men hittade ingen sal. När jag kollade upp adressen hade jag förstås fel siffra. Jag har alltid sagt att jag är sifferdyslektisk, kastar om dem och kommer aldrig ihåg rätt, fast jag tror jag gör det. En vänlig dam i ett café jag gick in på förklarade vart jag skulle. Väl framme möttes jag av en stängd dörr och ingen dörrklocka eller annan info. Då tänkte jag ge upp. Men eftersom det ändå är så sällan jag har chans att delta i något, kom jag ännu på att bibban kanske är öppen och jag kan hitta ett nummer till dansläraren. Men nej, inget nummer, och det enda jag hade svarade inte. Kände mig som en ballong med ett litet hål i - luften pyste sakta ur mig, "ingen dans, jaha, vad gör jag då".

I och för sig var jag inte alldeles förstörd, för jag hade varit lite orolig över om jag helt enkelt orkar med NIAn. Jag har inte rört på mig just alls på jättelänge, delvis beroende på alla förkylningar och för att mesta tiden de senaste veckorna gått till att besöka mamma på bädden. Tänkte att kondisen är dålig och att det igen finns en risk att jag tar ut mig för mycket då jag blir ivrig och så blir jag sjuk igen. Nu gick jag i stället till ett café och tröståt en räksmörgås. Försökte nå några kompisar, men lyckades inte, så åkte istället till mamma på bädden. Väl hemma märkte jag att jag glömt min kalender på bibban. Känner mig rätt urblåst, har svårt att hålla reda på saker och ting nu just.

Mamma är nu mera medveten, trots att hon bara ligger, men här i veckan tyckte jag att hon närmast verkade deprimerad och lite ångestfylld. Flera av våra släktingar har varit och hälsat på henne, jag har varit dit varje dag i något skede. Har också släpat med D, men efter måndagen har hon inte verkat speciellt glad över att se honom (eller någon). I dag pratade hon riktigt bra i korta stunder, frågade efter D. Hon har fortsättningsvis dåliga njurvärden, urinvägsinfektionen är inte bättre och hon har ont, som hon får morfin mot. Känns som om jag skulle leva i en konstig mellanvärld. Allt fungerar helt ok, har vant mig vid att hon inte är här hemma och vi ser ju henne varje dag nu också. Ändå känns allting väldigt bräckligt.

Nu när jag plötsligt fick ett dygn egen tid, ska jag passa på att riktigt lata mig och göra precis det som faller mig in. Är mycket trött, fast jag fått sova rätt bra de senaste nätterna - tack och lov. Med D pratar vi mest om potta och "anka" (=toalettringen), testar lite utan blöja mellan varven, men det blir mest klädbyten...i varje fall är det skönt att han äntligen går med på att gå på pottan. När jag igår sa att han får fara till pappa idag och han sa "nä" försökte jag förklara: "sidu, mamma är så trött nu och blir så lätt arg - grrrr - om du far till pappa och leka så får mamma sova och så är hon såååå glad då du kommer hem igen då hon fått sova gott":). Vet inte om det var det, men han protesterade inte alls i morse - skönt!

Jag tror jag ska försöka ta en tupplur nu, så känns det. Sätter ännu ett foto på mitt sovrumsfönster, vars utsikt inte är den bästa nu just! Jag har tidigare skrivit att det ofta dunsar och har sig då snön faller av taken. På senaste tiden har det snöat nästan varje natt, nu just är det rätt kallt, men här emellan har det varit nära plus igen. Vi har många små tak på huset, som ni ser, så när det börjar trilla på natten är det mycket buller och bång...jag hoppas det trillar någon dag istället. Eller hålls där några månader än.

Jajo, en jätterolig sak: jag fick en bloggutnämning av "Fritt ur hjärtat"! Min allra första :), det värmer! Tusen tack!!! Tyvärr lyckas jag inte kopiera hit bilden, men ni kan titta på den på hennes blogg :).

Show and tell: min farfar

Min farfar Erik Böös, efter namnet på byn i byn, var född 1874. Han var inte äldsta sonen, utan seglade iväg till Amerika för att söka lyckan. En snäll farbror med tillgång till ett program på datorn med passagerarlistorna på emigranter, hittade hans avresta från Hangö, tror jag det var. Tyvärr hade det blivit någon sammanblandning, så registernumret han hade när han avreste var tecknat i ett annat namn framme i New York, så vi tappade spåret på honom någonstans under färden över Atlanten. Om jag minns rätt jobbade han i gruvor i cirka sju år tills budet kom hemifrån att hans bror hade avlidit och han skulle komma och ta över hemmanet. 1903 gifte han sig med min farmor Anna.

Någon gång i början av århundradet byggdes huset vi bor i nu. Jag har ett gammalt foto där Erik och Anna står framför huset med sina två små döttrar och en piga. Anna är gravid med min pappa – han föddes 1910. Erik jobbade också en kortare tid i en guldgruva i Sydafrika, men jag är lite osäker på om han redan var gift och hade familj då (vet inte vart jag satte pappren som jag fick av den snälla farbrorn…). Om jag kommer ihåg rätt står det ”Germiston” på baksidan av ett foto jag hittat därifrån (mycket illa tilltygat, sätter med det här, farfar längst till höger).

Jag har förstått att Erik (D bär hans namn som ett mellannamn) var socialt rätt aktiv. Han kunde finska och om jag kommer ihåg rätt (min faster har berättat lite om honom) så kom folk hem till oss för att få hjälp med finska papper. Jag kan tänka mig att han varit en rätt hetlevrad person – vi har ganska mycket temperament i vårt släkte, vilket syntes speciellt i min farbror och pappa och jag tror det kom från honom. Erik dog redan 1932 i ”minsjukan”, det vill säga hans lungor hade blivit förstörda av jobbet i gruvorna.

Någon gång i början av 1900-talet skulle man välja efternamn, det vill säga inte mera ta faderns. Erik Nilsson Böös har jag också sett på Erik. Min farfar lär ska ha kommit hem och sagt att det blir antingen det vi har nu, eller Laurence! Jag önskar att han helt enkelt skulle ha tagit vårt hemmansnamn – Storgård – för det finns ett adelssläkte i södra Finland med det släktnamn han valde, vilket ju är lite pinsamt….Jag är i alla fall glad att han inte valde ”Böös”, även om det kanske skulle ha passat. Jag tror jag läst att det troligen kommer från tyskans ”böse” (= arg). En å rinner ju igenom Jeppo, och tyskar ska ha hittat hit någon gång på 1600-talet, tror jag det var. Med tanke på vårt temperament, skulle det ju ha passat, men speciellt vackert är det inte!

Tyvärr finns det väldigt lite sparat, det skulle ha varit så roligt att läsa brev hem, eller hitta hans pass eller något, men de är borta. När jag var liten var vinden ett ställe där man kunde hitta allt möjligt, men nu har jag gått igenom nästan allt – i somras hittade jag ännu en bunt med brev som min pappa och hans bror som stupade, hade skrivit hem från fronten, men mera finns det nog inte. Min farbror Alfred, som bodde med oss då jag var liten, hade ett jättebra minne och höll reda på släkt och sånt. Tyvärr var jag inte speciellt intresserad då...nu är han också borta sedan länge. Enda jag har kvar som vet lite är min 100-åriga faster. Föreslog åt henne att jag skulle komma och filma med video och hon skulle berätta om saker och ting från förr: "nej, nej, jag vill inte bli filmad". Jag borde ta mig tid att fara och hälsa på henne med ett anteckningsblock, men det finns så många "borden" hela tiden...

Lugnt

Jag är rätt överraskad att jag trots allt mår helt bra. Jag blev väldigt glad i måndags när jag besökte mamma och hon var helt tydligt starkare och mera medveten om vad som hände runt henne. Hon hade då fått dropp. Så oberoende av vad läkaren säger, följer mitt humör hennes tillstånd, när hon ser ut att vara bättre, mår jag också bättre. I går morse tog jag D och min finska kusin med fru dit. Mamma orkade inte säga något, men varje gång jag lyfte D så hon kunde se honom nära, var det som om en lampa tändes inne i hennes ansikte, hon blev så glad och man kunde se hur hon så gärna skulle ha velat röra vid honom, men inte orkade lyfta armen. När vi for vinkade hon lite. Jag ska försöka ta med D så ofta det går på korta visiter. Hon orkar vara vaken bara helt korta stunder hur som helst.

Annars försöker jag träffa folk så mycket som möjligt, det hjälper också. I går var vi och hälsade på lille V-bebisen, på kvällen var jag på massage igen (D är hos grannen så länge och leker med stora pojkarna :) - mina ryggmuskler är spända i små knutar. För tillfället är jag alltså du med situationen, klarar av att bara koncentrera mig på det som är för handen, inte få panik över vad som komma skall. Jag klarade dessutom av att skriva en kolumn i måndags, det lättade en massa på pressen att komma igång med jobb. I morgon har jag dessutom ett vikariat, liksom nästa vecka. Jag är tacksam över att få ha denna lugna känsla och kunna fungera helt normalt. Varje lugn dag som flyter i normal takt är nu en gåva.

En dag i sänder

När jag börjar gråta, har jag svårt att få slut på det, men å andra sidan kanske det är helt bra att riktigt sjunka ner i det någon gång. I fredags sörjde jag mamma som om hon redan skulle ha dött. Ringde hennes väninna och kusin för att förvarna dem. Men sen då jag var tvungen att hämta D från dagis gick det ju inte mera, bara hans närvaro gjorde att tårarna torkade och jag fick skärpa mig. I går kändes det mycket bättre, kunde fungera normalt och hade inte mardrömskänsla. Men huset känns så fruktansvärt tomt, inte blir det heller bättre av att det är så kallt, och då borde man elda nästan hela tiden där nere och det orkar jag inte. Följaktligen är det kallt och dragigt och D och jag är nästan bara på vinden (vår våning) när vi är hemma. Min mamma har varit mig till stor hjälp bara genom att finnas här, en annan människas närvaro är så stor. För D har det varit viktigt, jag känner mig så otillräcklig nu, jag måste ju ändå se till att vi har mat på bordet etc etc och har varken tid eller ork att leka speciellt mycket. Det tyngsta kanske är att jag redan mentalt hade ställt in mig på att den svåraste tiden var förbi, det var en sådan lättnad att få hjälp av dagis och eftersom det nu bättre går att kommunicera med D och han kan underhålla sig själv i små portioner och t.ex. lägga pussel med mormor, hade jag redan dragit en suck av lättnad. Nu får jag suga in den sucken tillbaka. Jag kunde ju lätt lämna honom ensam med mormor om jag till exempel for till butiken, det kan jag ju inte göra nu. Jag får se till att skrapa fram energi att hälsa på mera hos folk, för att föra in mera liv i hans liv. Det är lessamt att säga, men nu är jag glad över hans pappas familj, där får han tillbringa ett normalt familjeliv som kontrast till det ensamma här med mig.

Och mormor då (på fotot med D på hennes 85-årsdag i november)? Det var lagom trevligt att se en likbil framför hvc när vi kom igår, någon annan familj hade stor sorg. Hon reagerade knappt alls på oss, orkade knappt hålla upp ögonen. Men plötsligt då jag sa att vi måste fara nu, sa hon "far ni nu" helt klart och tydligt, så ändå måste hon ha vetat att vi var där. Jag fick i henne några skedar glass och hon ojjade sig tack och lov inte, det skulle säkert ha varit lessamt för D att höra. Hon hade fått morfin två timmar före vi kom. Hon har urinvägsinfektion och dåliga njurvärden, enligt läkaren beror de också på hjärtat. Som sagt, vi får ta en dag i sänder. Just nu klarar jag av att blockera bort all oro över alla praktiska saker. En fördel med att ha nått denna höga ålder av 45 är ju att man varit med om svåra saker förr och vet att ibland kan saker och ting lösa sig helt mirakulöst. Och även om man mister någon kär människa, går livet vidare. Trots att tillvaron är svår nu, hoppas jag och tror att jag ännu någon gång får uppleva tider när jag är lycklig, glad och tämligen bekymmersfri.

Show and tell: Längst under...

Eftersom jag skolkat från show and tell så många fredagar, tänkte jag i dag skärpa mig och tog mig en funderade i morse då jag ännu låg i sängen på det ganska knepiga temat. För några dagar sedan var det faktiskt vår i luften här, snön hade nästan helt smält bort, D kunde sitta i sandlådan och gräva. När det börjar våras vaknar trädgårdsmästaren i mig och jag tog mig redan en runda för att titta på blombänkarna. Till min förvåning såg jag redan små skott på några ställen. Det kändes så underbart hoppfullt, mera ljus, mera glädje, mera värme...sen på kvällen snöade det igen och i morse var det under - 20 grader. Men för show and tell grävde jag försiktig fram skotten - längst under det kalla vita, på ytan döda, spirar redan nytt liv, trots att marken är frusen. Fantastiskt, livet går vidare, vad än som händer...

Kan tillägga att blomman i andra bilden är den enda jag någonsin fått av min pappa. Han hade grävt upp den i något dike en gång och kom hem med en planta full av gula blommor (har alltid svårt att komma ihåg vad den heter..). Jag har bytt plats för den flera gånger, men nu trivs den jättebra vid dammen och har spridit sig. På våren blommar den med de första blommorna på våren. På sista fotot (våren 08) blommar den framför bänken, runt dammen.

Värre

Jag skulle så väldigt gärna ha velat börjat ett nytt blad i dag, jag var till frissan, jag har foto till show and tell, jag hade ett bra möte på ny-tv och det var skoj att äta lunch i stan. Men sen for jag och hälsade på mamma och fick en jättechock, hon hade plötsligt blivit jättedålig. Hon tänkte inte känna igen mig och låg bara och ojjade sig. Hon fick morfin medan jag var där och när jag kom hem ringde jag läkaren för att fråga om det alls finns hopp. Ett litet finns det, men han sa att det ser dåligt ut nu, vi måste bara ta en dag i taget och se vartåt det går. Jag börjar ställa in mig på det värsta.

Puuuuh

Det är otroligt vad man lyckas skapa för drama åt sig själv av något som sist och slutligen (ja, jag vet att det är en finlandism...) inte alls var dramatiskt. Mötet gick riktigt bra, egentligen, kanske delvis för att den mesta "elden" brännts i mailen. Men nu är jag faktiskt inte ensamförsörjare mera, efter diskussioner kom vi fram till att för Ds del är det bäst att vi har gemensam vårdnad, speciellt i det fallet om jag helt enkelt kastar veven. En sak mindre att bekymra sig över! Kände en otroligt lättnad då jag körde hem - det kan hända att detta var det sista ordentliga kontraktet vi behövde göra, från februari kommer D att börja stanna två nätter på veckosluten och mer än det går det ju inte att tänja ett veckoslut till! Jag har tydligen mycket rädslor, som nu ännu bubblade fram, men först efteråt märker jag att det inte är världens ände att lossa på greppet, faktum är att det är helt skönt.

Kom att tänka på att de konflikter jag hamnat i med människor de senaste fem åren har berott på mail/sms - förr grälade man ansikte mot ansikte och fick med nyanserna och kroppsspråket och kunde både rensa luften och missförstånd samtidigt, med det skrivna ordet är det egentligen tvärtom, det är torftigt och bäddar för feltolkningar och förstorar sådant som inte var tänkt stort....sedan ger det ofta inte en chans att ordentligt reda ut saker och ting när skadan är skedd.

Anyway, det känns som om jag vill önskar er ett gott nytt år - mitt år kan börja först nu!

Prövodag

Det känns som om jag har möte med en eldsprutande drake i dag. Det var svårt att somna i går kväll, men sen fick jag sova cirka sex timmar i ett kör, det var underbart! När jag väcktes av Ds gnyende var första tanken "vad är det för dag i dag då...ja, jag ska till frissan". Men först då insåg jag att det är först i morgon fredag, så jag hade inte oroat mig för dagens möte i sömnen i varje fall. Jag har lyckats göra draken förbannad, även om jag själv anser att jag har rätt att ha avvikande åsikter och också säga dem. Mötet blir allt annat än angenämt, men nu om någonsin gäller det att försöka ta till alla själv hjälp metoder. Jag vet ju att jag själv försatt mig i denna situation, jag har inte alltid sagt och gjort uppbyggande och bra saker, men det viktigaste är att jag medgett min del i härvan och tycker att man nu borde kunna gå vidare med respekt för den andra i kontakterna. Utskällningar och beskyllningar borde kunna förpassas till historien, det hjälper ingenting. Så det är Tolles "var i nuet, fokusera inåt, reagera inte på andras illamående" som jag hoppas ha till hjälp så att mötet blir ett positivt sådant. Det finns chanser till det, "draken" har aldrig tidigare varit oresonlig och "face to face" brukar det alltid vara bättre. Dessutom måste jag ta med D och han torde lätta upp stämningen bara med sin närvaro - det är ju trots allt hans välfärd vi bråkar om!

Beslut

Jag är en handlingens människa, det värsta är alltid att inte veta hur det blir, vad man kan göra åt något. När jag fixat mat etc här på morgonen och funderat på saker och ting kom jag fram till att vad som än händer i år, så måste jag få åtminstone en veckas solsemester nästa vinter, annars klarar jag inte av en vinter till. Om min mamma då är hemma, så får hemservice träda till, men jag måste få en semester - något att se fram emot. Sen är frågan...vart ska jag resa? Angenämt problem!

Lågtryck

Jag har halkat in i något av ett djupt hål, jag tror det beror på att jag inte kunnat vila ordentligt efter den emotionella chocken och flunsan. Jag kommer inte ihåg när jag fått sova en hel natt - på veckoslutet blev det förstås hård blåst, vilket betyder att det smäller i taken och snön har ramlat ner med hårda dunsar och väckt mig med jämna mellanrum. D har sovit jätteoroligt, förra natten tror jag att han hade ont i magen. Två kvällar har jag gått och lagt mig halv tio eller tidigare, för att få en lång natt, men blivit väckt redan efter en timme. I går var jag helt kraftlös. Förde D till dagis och hade föresatt mig att ta itu med praktiska saker, hade en lång lista på saker som måste åtgärdas, bland annat skulle det vara dags att skriva kolumn igen. Men jag fick nästan inget gjort. I dag har jag redan fått ringt vissa samtal, så kanske det blir en bättre dag, bland annat fick jag äntligen diskuterat med barnatillsyningsmannen om frågor som funnits. På torsdag ska vi äntligen skriva nytt kontrakt och jag vet av erfarenhet att det sen blir lättare, träffarna fungerar ju enligt ett schema, men här före virvlar ännu gamla saker upp. Generellt så önskar jag att jag skulle återfinna en gnutta glädje i mitt liv, nu just har jag svårt att se det goda som jag ändå vet finns där. Det känns bara som om allt är tungt, huset för stort att sköta (mammas frånvaro känns så tydligt där nere, vill inte ens vara där), vintern är besvärlig med is att falla på och snö att skotta om och om igen...Det är bara BEDRÖÖÖVLIGT :). Sorry, måste få klaga, om det lite skulle lätta....

På senaste tiden har jag ändå läst ganska mycket, speciellt då D var borta och på kvällarna. Fick två härliga böcker till julen: Agneta Sjödins "Vändpunkter" och Elizabeth Gilberts "Lyckan, kärleken och meningen med livet". De har varit givande och läkande att sjunka ner i de senaste dagarna.

Andningspaus

Äntligen har jag ett dygn för mig själv.

Fick i dag prata med en läkare som skött mamma. Trots att hennes läkning nu påbörjats, har hon ett klaffel, som kanske ska opereras. Men före det måste hon få bloduttunnande medel en månad, eftersom hennes rytm är fel och kanske måste svängas elektriskt. Med andra ord är min mamma allvarligt sjuk och jag får börja ställa in mig på att hon kanske aldrig mer blir ens i så gott skick som hon var innan lunginflammationen. I dag har hon flyttats till bädden i Nykarleby, vilket är jätteskönt, det blir närmare att hälsa på och jag tror att för henne kommer det också att kännas mera "hemma". Bara jag får lite vila upp mig än och saker och ting under kontroll här hemma, måste jag diskutera med någon på socialen vilka alternativ som finns till buds. Bara hon lite orkar börja röra på sig, vill jag nog ta hand om henne här hemma, men jag behöver också veta att det finns avlastning att fås, något ställe där hon kan tillbringa tid i perioder. Läkare är väl till naturen pessimister, så jag hoppas ännu att hon kan komma hem, då hon fått vila en tid på bädden.

Nu ska jag fixa något gott att äta och slöa resten av kvällen :).

Hoppfullt

Jag har nu varit feberfri sedan i tisdags och efter fullmånsnatten har jag sovit tämligen bra, så jag känner mig helt normal igen. Gårdagen gick bra, eftersom D inte hade feber på morgonen, tog jag honom till grannen, det var ju lättare för dem att sköta honom hemma hos dem. Nu gäller det att hålla tummarna att flickan får asyl (har svårt att tänka mig annat).

Lite extra sömn skulle sitta bra, för D sover fortsättningsvis rätt oroligt. Katterna har fått portförbud till sovrummet (det var flera mössintermezzon före julen igen), men krafsar på dörren i stället på morgonen då jag borde ge dem mat. Om nu inget överraskande igen händer, tar jag D till hans pappa i morgon och hoppas på ett återställardygn i lugn och ro.

I dag tänker vi åka och hälsa på mormor, vi kan använda munskydd (frågade per telefon hur vi ska göra då både jag och D ännu hostar). I går sa sköterskan att hon är piggare, skivröntgen visade inte något fel! Så nu gäller det bara för henne att återhämta sig.

Show and tell "förändring" är lite onödigt aktuellt - det var nära att det skulle ha blivit en jätteförändring i vårt liv, mycket annat kan jag inte riktigt tänka på nu just. Jag hoppas att jag är i bättre form om en vecka med show and tell! Kanske jag också skulle hinna läsa lite fler bloggar så småningom också. Trevligt, friskt veckoslut till alla!

Neeeej

D har 38 graders feber. Hur i hela fridens namn ska jag göra nu med morgondagen?!

Senare: solen skiner ute och än en gång har saker och ting löst sig. En pensionerad granne (som dessutom jobbat som hälsovårdare) kommer hem till oss i morgon för att vara med D. Ringde min mamma i morse, hon har haft flimmer igår natt igen och är lessen då vi inte kan komma och hälsa på. Det är jag också.

Nattliga funderingar

Tillvaron är inte riktigt optimal nu just, kan man lugnt påstå. Måndagen var en riktigt bra dag, D sov på dagen så jag fick lite andningspaus (kunde inte sova själv) - tills kvällen som blev en utdragen viljornas kamp, säkert beroende på att jag inte hade ork och tålamod och tappade nerverna med honom tidigare på kvällen. Han skulle sova på soffan i mitt arbetsrum, sen i sin säng etc etc och till sist sov han jätteoroligt hela natten, väckte mig med sitt trampande (ska stöda sina fötter mot min rygg, eller ha benen ovanpå min kropp - varit bättre emellan, nu har det börjat igen) varannan timme.

I går tisdag (känns som i dag, eftersom jag egentligen inte sovit än) har jag varit feberfri men helt kraftlös. Till saken hör också att jag borde börja "funktionera" nu igen då vardagen börjar. I dag onsdag borde vi skriva kontrakt för årets träffar, men jag meddelade pappan redan i går att jag måste avboka. Jag har ingen kraft för det. Jag blir alltid spänd inför dessa kontraktträffar och nu är inget undantag. Jag vill dessutom få prata med barnatillsyningmannen (herregud vilken otymplig titel, dessutom är det ju nästan alltid en kvinna) på förhand för att klara upp vissa saker, bland annat måste jag få reda på om pappan har en skyldighet att ta hand om pojken om jag t.ex. hamnar in på sjukhus. Har tagit det för givet, men nu är jag inte så säker på saken mera.

Det var många trötthetstårar i går. D var underbar: "kaam" (kan inte säga "r") efter att jag grälat på honom (tyvärr har det blivit mycket sådant) och då jag annars bara brast i gråt räckte han mig en handduk att torka tårarna med :). I natt har jag alltså inte kunnat sova, trots att jag lämnade bort flunsamedicinen, då jag tänkte att koffeinet i det kanske håller mig vaken (kunde inte somna på dagen igen, trots att D sov). D har ännu sovit rätt oroligt också, kl 2 satte jag honom i sin egen säng då han igen började "trampa" på mig. Halv fyra kokade jag mjölk med lök och tänkte inte på vad jag gjorde då jag satte i kakao också. Det måtte ha smakat fruktansvärt, men jag drack det helt belåtet, eftersom jag inte har något smaksinne för tillfället. Men inte hjälpte det heller. För en timme sen steg jag upp och har skickat mail om avbokning av kontraktstillfället till berörda parter.

D kom upptultande för en stund sedan, men somnade om då jag bar honom i säng. Lägger jag mig ner snurrar bara allt på i huvudet, så jag kan lika gärna skriva ner det här. Är orolig hur det blir på torsdagen, då jag borde tillbringa dagen på flyktingförläggningen. Själv kan jag nog ta mig dit i detta skede, men är orolig om D inte är så frisk att han kan gå på dagis, vad gör jag då?! Det är nämligen frågan om det viktigaste förhöret för "min" asylsökande och det har gjorts specialarrangemang. I vanliga fall borde vi åka ner på en dag av förhör på migrationsverket i Helsingfors, men nu kommer istället en person upp för att sköta förhöret. Juristen måste finnas på plats, liksom förstås tolk. Dessutom ville socialarbetaren komma, för att lära sig vad som händer på förhöret, som kan räcka hela dagen. Jag kan bara hoppas att det mörka sjukdomsmoln som ligger över oss, skulle lätta åtminstone vad gäller D.

Det är också lessamt att inte kunna fara och hälsa på mamma. D frågar efter henne ofta, "ringa mumma" säger han. I dag (alltså igår) försökte jag inte ens prata med henne, sköterskan sa att hon mest sover. På torsdagen ska de ta en ...vad hette det, skivröntgen (?) av hennes lungor, där de tycker sig ha sett något. Hennes kusin ringde i går och sa "måtte hon inte gå samma öde till mötes som resten av familjen". Flera av hennes bröder och jag tror hennes mamma också, dog i tuberkulos. Vid 19 var hon föräldralös med ensamt ansvar för ett litet jordbruk. Den enda brodern som fanns kvar (en annan var gift på annan ort) var i kriget. Då var det minsann inte lätt. Men tuberkulos finns väl inte mera?! Och tiderna är annorlunda, jag tror och hoppas fortsättningsvis att även om det kommer att ta tid, så får vi ännu hem mormor.

Positiva nyheter

Matlusten har inte varit den bästa på sista tiden. I går kastade jag bort en massa skämd mat. Hade redan hunnit bunkra upp inför veckoslutet då jag trodde D skulle vara hos sin pappa. Bland annat hade jag tänkt vara duktig och laga köttbullar i mängd och massor och sätta i frysen...Nåväl, steg på vågen i morse och fick det glädjebud jag hade väntat mig - jag har gått ner i vikt :). Tyvärr var jag ännu ett halvt kilo från en viss magisk gräns (avslöjar inte vilken, men kan säga så mycket att det inte är 100 kilo :) som jag inte varit under sedan jag slutade amma, men ändå. Rätt riktning! Och ifall jag någonsin blir frisk igen, har jag ordnat med barnvakt på onsdagkvällar så jag kan gå på qigongträningar. Vi får se om det lyckas - hann vara fyra gånger på danslektion i höstas innan förkylningsrumban körde igång...

Hälsorapport

Till födelsedagen fick jag ett kort via Facebook, ungefär: du vet att du blir äldre när det blir tyngre att andas (och jag tror det var någon riktigt rynkig hund på det). Min stackars kompis kunde ju inte veta att det blev temat för nya året...själv flämtar jag som en 80-åring när jag går uppför trappan och när jag pratar med min mamma på telefon är hon också rätt andfådd ännu, fast hon hela tiden får syre i näsan. Troligen har hon också lunginflammation, det är därför det tar så länge för henne att bli bra. Men hon lät i allafall piggare i går när jag ringde, så månne hon inte klarar upp det ändå, fast det räcker länge. För mig steg febern i går, vilket inte var konstigt, D var feberfri och ville absolut inte vila. Dessutom kissade han såna mängder så blöjan lossade gång på gång och jag fick byta plaskvåta byxor. Som pricken på i fastnade en dvdskiva i spelaren på kvällen och det var färdigt tittat på "puupete" (=puuhapete, månne det är Byggare Bob...något liknande i varje fall). Tidigare på dagen kunde jag inte skicka nog med tacksamma tankar till Barnkanalen, kunde sova några timmar medan han tittade på teckande serier, men på kvällen var det program för större barn som inte intresserade honom, det var då dvdn skulle ha behövts.

Det var ju meningen att D skulle till sin pappa på lördagen och sen kom vi överens om att det blir då han blir frisk. D fick ju aldrig hög feber och eftersom han var feberfri på söndagen meddelade jag pappan att han nog kan hämta honom på måndagen (han hade då ännu ledigt). Men eftersom jag ännu var sjuk, vågade han inte ta honom. Nå, då kom jag på att jag ju anmält D till dagis på måndagen och frågade en kompis om hon kunde ta D på morgonen dit. Men sen vid läggdags hade D lite stegring igen och jag insåg att han måste vara hemma. Jag hade närmare 39 graders feber och allt möjligt flimrade framför ögonen då jag försökte sova. Till sist insåg jag att jag inte kan fortsätta såhär, eftersom jag inte har någon som kan hjälpa mig här hemma, kan jag inte låta sjukdomen ha sin gilla gång, jag måste få slut på den. Tog alltså febernedsättande och har bytt nattlinnen i flera omgångar i natt...men nu har jag bara lite stegring och klarar av att vara mamma igen. Men jag är helt förvirrad med dessa sjukdomar, jag vet inte vad är rätt och fel. På ett sätt var jag glad att jag fick hög feber - det borde ju vara ett tecken på att kroppen själv försöker ta död på bakterier/virus etc..eller? Kanske få ett slut på denna onda cirkel av förkylningar som kommer om och om igen. Att ta febernedsättande avbryter ju denna process. Eller? Vad tror ni? Blir det bara värre på lång sikt att ta medel för flunsor/förkylningar? Nu hade jag ju inget val, men jag bara undrar...

(På fotot: en av de bästa sakerna jag köpt på länge - en stark "handdamsugare" som t.o.m. D kan hantera, barnarbetskraft!!) I dag har jag ett berg av svettiga kläder, lakan med spyor etc att tvätta, jag borde hämta in ved, eftersom huset är jättekallt när inte tilläggsvärme kommer från kakelugnarna och spisen som min mamma brukar elda i varje dag. Det var hennes uppgift och nu märker jag ju hur stor hjälp det är. Värmde själv i går, men sen sov jag och hade inte kommit ihåg att stänga spjällen så största delen hade försvunnit till fåglarna...Mat på bordet ska skaffas, mera flunsamedicin köpas (den tog förstås också slut igår kväll, måste ännu gräva i mammas mediciner, kanske hon har något liknande). Det finns människor med mycket värre sjukdomar än jag och i mycket svårare livssituationer, men jag måste medge att de senaste dagarna varit oerhört tunga och skrämmande för mig.

Lite senare: fick just ett meddelande av en ängel, som frågade om jag behöver något från centrum. Nu behöver jag inte ge mig av till butiken själv. Bad också om hjälp med vedbärning av grannen. Jag avskyr att be om hjälp, men det kan inte hjälpas, jag börjar bli något av ett socialfall för byn.

Ännu lite senare: hjälp duggar tätt,en annan ängel hämtade den traditionella hönssoppan hem till mig! Man blir friskare bara för att man blir glad att det finns folk som vill hjälpa (allt som allt har fyra personer erbjudit sig att handla åt mig :).

På fotot D som "hjälpte" mig att byta lakan och bestämde sig för att "sova" på golvet. Testade t.o.m. med "tuttu", mitt svar "va??" och då ändrade han det till "höhhöh" (ungf) = trasa. Han måste ännu testa ibland om jag menade allvar med att napparna skulle till bebisarna :). Annars har saker och ting med honom ljusnat tack vare att han också går med på att sätta sig på pottan numera åtminstone ungefär en gång om dagen. Det inger hopp för framtiden!

Sista fotot är från dagen som jag misstänker är boven i det hela - dagen före nyårsafton var vi till Halpahalli, på mommos begäran. Jag tror det blev alldeles för tungt för henne och jag tror också att vi alla tre drog på oss någon bobba där. Dessutom tycker jag det borde vara förbjudet att parkera ett leksakståg precis vid ingången - det blir gråt och diskussioner direkt innan man ens hunnit handla något :(

Dags igen

I natt märkte jag att jag hade feber och var tvungen att ringa Ds pappa på morgonen att vi båda borde bli hemma, D hade också stegring. Nu på dagen har han blivit sämre och spydde just.

Show and tell: ögon

Gott nytt år till alla! Ni som vet vad som hänt i nyårshelgen förstår säkert att jag inte riktigt kan koncentrera mig på show and tell, men kom på att jag har ett ögonfoto från en födelsedagsfest i maj i fjol. Tyckte det var så häftigt med "tredje ögat", så tyvärr får ni hålla till godo med bara det denna gång....önskar jag hade satsat mera på mejken den gången, alla svagheter syns ju så väl i närbild :(, men som sagt...

Ringde i morse igen sjukhuset. De har fått pulsen att stabilisera sig och rytmen verkar ha gått tillbaka till det normala av sig själv. Hon var ännu ändå väldigt andfådd och trött förstås, så jag far inte och hälsa på henne med D ännu, som jag först hade tänkt. Kanske i morgon då jag för D till hans pappa far vi kanske via sjukhuset om hon då är piggare.

Shockslut på gamla året

I går hade jag bjudit gäster på dagen. Ville se lite människor, eftersom jag visste att kvällen skulle bli en vanlig kväll. Eller det trodde jag, borde jag säga. D somnade snabbt och jag gick ner för att hämta chips (det var ju trots allt nyårsafton). Det visade sig att min mamma hade blivit i jättedåligt skick igen, hon kunde knappt andas. Det blev att kalla på ambulans. Efter att jag ringt hann jag byta kläder på mamma. Hittills har hon skött påklädning själv, jag tänkte inte ens hitta en blus till henne. Det hela var så overkligt - först kom brandbilen med blinkers påslagna, de fanns tydligen i närheten. Sen kom ambulansen också snart. Jag fungerade som i en stelnad kokong, känslorna var helt frusna. Med fem karlar i hennes sovrum (må vara att tre var bysbor, en dessutom två hus ifrån), väskor, apparater och en bår fanns det inte plats för känslor. Ganska snart efter att hon fick syre blev hon lite bättre (började prata på om tidigare försök att sätta in kanylen :), men sen rullade de iväg henne till ambulansen och så försvann de alla.

Jag antar att man sällan riktigt förstår att det faktiskt kan vara allvar, men jag kunde inte tro att jag skulle mista henne denna gång. Satte mig i sovrummet där D sov och bara stirrade ett bra tag. Kändes nästan absurt med fyrverkerierna som så småningom började synas här och var i bygden. Ringde till sjukhuset direkt jag vaknat i morse. Hon mådde redan bättre, men hade ännu lite tungt med andningen. Troligen har hon hjärtsvikt, som borde kunna avhjälpas med vätskedrivande mediciner. Ringer senare i dag igen då läkaren hunnit titta till henne, men hem kommer hon i allafall inte ännu.