Show and tell: min farfar

Min farfar Erik Böös, efter namnet på byn i byn, var född 1874. Han var inte äldsta sonen, utan seglade iväg till Amerika för att söka lyckan. En snäll farbror med tillgång till ett program på datorn med passagerarlistorna på emigranter, hittade hans avresta från Hangö, tror jag det var. Tyvärr hade det blivit någon sammanblandning, så registernumret han hade när han avreste var tecknat i ett annat namn framme i New York, så vi tappade spåret på honom någonstans under färden över Atlanten. Om jag minns rätt jobbade han i gruvor i cirka sju år tills budet kom hemifrån att hans bror hade avlidit och han skulle komma och ta över hemmanet. 1903 gifte han sig med min farmor Anna.

Någon gång i början av århundradet byggdes huset vi bor i nu. Jag har ett gammalt foto där Erik och Anna står framför huset med sina två små döttrar och en piga. Anna är gravid med min pappa – han föddes 1910. Erik jobbade också en kortare tid i en guldgruva i Sydafrika, men jag är lite osäker på om han redan var gift och hade familj då (vet inte vart jag satte pappren som jag fick av den snälla farbrorn…). Om jag kommer ihåg rätt står det ”Germiston” på baksidan av ett foto jag hittat därifrån (mycket illa tilltygat, sätter med det här, farfar längst till höger).

Jag har förstått att Erik (D bär hans namn som ett mellannamn) var socialt rätt aktiv. Han kunde finska och om jag kommer ihåg rätt (min faster har berättat lite om honom) så kom folk hem till oss för att få hjälp med finska papper. Jag kan tänka mig att han varit en rätt hetlevrad person – vi har ganska mycket temperament i vårt släkte, vilket syntes speciellt i min farbror och pappa och jag tror det kom från honom. Erik dog redan 1932 i ”minsjukan”, det vill säga hans lungor hade blivit förstörda av jobbet i gruvorna.

Någon gång i början av 1900-talet skulle man välja efternamn, det vill säga inte mera ta faderns. Erik Nilsson Böös har jag också sett på Erik. Min farfar lär ska ha kommit hem och sagt att det blir antingen det vi har nu, eller Laurence! Jag önskar att han helt enkelt skulle ha tagit vårt hemmansnamn – Storgård – för det finns ett adelssläkte i södra Finland med det släktnamn han valde, vilket ju är lite pinsamt….Jag är i alla fall glad att han inte valde ”Böös”, även om det kanske skulle ha passat. Jag tror jag läst att det troligen kommer från tyskans ”böse” (= arg). En å rinner ju igenom Jeppo, och tyskar ska ha hittat hit någon gång på 1600-talet, tror jag det var. Med tanke på vårt temperament, skulle det ju ha passat, men speciellt vackert är det inte!

Tyvärr finns det väldigt lite sparat, det skulle ha varit så roligt att läsa brev hem, eller hitta hans pass eller något, men de är borta. När jag var liten var vinden ett ställe där man kunde hitta allt möjligt, men nu har jag gått igenom nästan allt – i somras hittade jag ännu en bunt med brev som min pappa och hans bror som stupade, hade skrivit hem från fronten, men mera finns det nog inte. Min farbror Alfred, som bodde med oss då jag var liten, hade ett jättebra minne och höll reda på släkt och sånt. Tyvärr var jag inte speciellt intresserad då...nu är han också borta sedan länge. Enda jag har kvar som vet lite är min 100-åriga faster. Föreslog åt henne att jag skulle komma och filma med video och hon skulle berätta om saker och ting från förr: "nej, nej, jag vill inte bli filmad". Jag borde ta mig tid att fara och hälsa på henne med ett anteckningsblock, men det finns så många "borden" hela tiden...