Jag har halkat in i något av ett djupt hål, jag tror det beror på att jag inte kunnat vila ordentligt efter den emotionella chocken och flunsan. Jag kommer inte ihåg när jag fått sova en hel natt - på veckoslutet blev det förstås hård blåst, vilket betyder att det smäller i taken och snön har ramlat ner med hårda dunsar och väckt mig med jämna mellanrum. D har sovit jätteoroligt, förra natten tror jag att han hade ont i magen. Två kvällar har jag gått och lagt mig halv tio eller tidigare, för att få en lång natt, men blivit väckt redan efter en timme. I går var jag helt kraftlös. Förde D till dagis och hade föresatt mig att ta itu med praktiska saker, hade en lång lista på saker som måste åtgärdas, bland annat skulle det vara dags att skriva kolumn igen. Men jag fick nästan inget gjort. I dag har jag redan fått ringt vissa samtal, så kanske det blir en bättre dag, bland annat fick jag äntligen diskuterat med barnatillsyningsmannen om frågor som funnits. På torsdag ska vi äntligen skriva nytt kontrakt och jag vet av erfarenhet att det sen blir lättare, träffarna fungerar ju enligt ett schema, men här före virvlar ännu gamla saker upp. Generellt så önskar jag att jag skulle återfinna en gnutta glädje i mitt liv, nu just har jag svårt att se det goda som jag ändå vet finns där. Det känns bara som om allt är tungt, huset för stort att sköta (mammas frånvaro känns så tydligt där nere, vill inte ens vara där), vintern är besvärlig med is att falla på och snö att skotta om och om igen...Det är bara BEDRÖÖÖVLIGT :). Sorry, måste få klaga, om det lite skulle lätta....
På senaste tiden har jag ändå läst ganska mycket, speciellt då D var borta och på kvällarna. Fick två härliga böcker till julen: Agneta Sjödins "Vändpunkter" och Elizabeth Gilberts "Lyckan, kärleken och meningen med livet". De har varit givande och läkande att sjunka ner i de senaste dagarna.
5 kommentarer:
hej, det är helt förståeligt att du känner så här. Jag lyfter hatten (fastän jag i allmänhet inte använder hatt) att du/ni fortfarande bor kvar i ert stora (men väldigt fina) hus. Många hade redan gett upp och flyttat till höghus eller radhus för att slippa de praktiska bekymren. Det har hänt mycket på senaste tiden och du måste ge dig tid att hämta dig. Tack och lov går vi nu mot ljusare tider, dagarna blir längre och man orkar mera - det brukar lätta. Skulle också tro att när mommo fått vila sig och fått behövlig vård på bädden så kommer hon hem igen. Det är kanske bra att hon är där nu när hon är svagare, hon får bästa hjälpen där och som sagt om dom övervägen operation så är hon ändå i ok skick - dom brukar ju inte vilja operera om det är farligt för personen i fråga. Torsdagen går säkert också bra, det har väl inte varit några större katastrofer på senaste tiden och huvudsaken är att Daniel är nöjd och glad när han går till sin pappa (och att han är lika glad när han kommer hem :). Som sagt försök ännu orka, jag försöker skicka krafter och motivation härifrån Hyvinge. Kraam Kiika
Kiika: tidigare ahr jag itne ens reflekterat över huset, det har ju varit allas vårt hem, men nu plötsligt började den bara kännas som en börda. Men det är inte så bara att flytta bort - det är ju trots allt också Daniels arvedel, att bara sälja något som funnits i släktet i över hundra år gör man inte så bara, dessutom vet jag ju inte ens om någon skulle vilja köpa - och vart skulle vi ta vägen...Suck vill nog inte alls tänka på det än. Först om en knapp månad kan de säga något om mammas hjärta, då ska hon på ny undersökning, då hon hoppeligen är i bättre fysiskt skick.
Tyvärr har D en period nu just då han inte vill fara till pappa, förra gången började han gråta redan då vi började närma oss Kby :( och grät helt hjärtskärande då pappan for iväg med honom. Sen lär han ska ha lugnat sig direkt inomhus, men det var verkligen inte skoj att lämna honom. Jag far ännu i försvarsposition mot pappan då det blir tal om träffar, fast jag kanske inte har osak till det mera, hänger kvar från första tiden. Å ena sidan är det ju jätteskönt att jag får tid för mig själv, samtidigt är jag hela tiden orolig för om det verkligen går på Ds villkor....
Hej kära Ulla vännen! Jag håller helt med Kiika (Hej Kiika!)Ge dej tid att återhämta dej. Det som belastat dej och er i månader släpper inte greppet "overnight" dvs det räcker inte med 1-2 nätter bra sömn äns. Du har sömnbrist från lååång tid, o din kropp har inte återhämtat från flunssorna så du har inte reserver på samma sätt.Nu har själ o sinne mycket att tampas med och dina ögon har öppnats för dilemman med stora huset. STOP där nu ett tag! Du behöver inte besluta dej om huset nåt ännu. För det första lever din mamma än o troligen kommer hon hem till er ännu!! För det andra, min mamma lärde mej i somras att "stora livsbeslut skall inte förhastas/ göras mitt i psykiskt illamående". Det finns en miljon möjligheter för er att behålla huset (har själv lite förslag som jag återkommer med) och få hjälp etc etc men just nu ska du inte fokusera på det.Du har rätt-livet känns lite bättre efter torsdagen när kontrakt är klappat o klart.Ta nu en sak i sänder. Det är alltid en stor chock när nära anhörig blir akut välidgt sjuk. Chocken går dock över och det skapas nya rutiner i livet. Ångesten o räddslorna släpper taget, de blir mildare med tiden.Men det tar den tid det tar. Vi mänskor har inte kontroll över allting o ändå kommer allting att ordna sej. När man är himla trött o orolig, orkar man inte tänka positivt, hoppfullt, kreativt.Ge dej själv tid, samla krafter så gott det går.Du är inte ensam, du får hjälp och stöd. Kram Katri ps. om ett par månader är vårljuset här, snön smälter totalt veke o din älskade trädgård ropar på dej högre o högre.Första vårblommorna slår ut när snön är kvar o det drippar o droppar från takrännan.
Kloka kommentarer här ovan. Jag förstår att du är stressad inför torsdag, men det är inte långt kvar tills dess. Och din mamma är väl omhändertagen, hon kommer nog snart hem till er igen ska du se.
Kan du vila en stund på dagen? Om du inte sover på natten kanske du kan kompensera lite? Och oroa dig inte för att vända på dygnet någon enstaka gång, det kan du ändra tillbaka när den värsta stressen och oron är över.
Kram!
Marianne i Kairo
Kära katri: du visste precis hur du skulle få mig att "snap out of it" - bara tanken på alla blomlökar som tittar fram på våren fick mig att må bättre :) och så kom jag på att jag måste få åka utomlands på ledigt!! Någonstans fixar sig säkert pengarna också, för det känns som en livlina nu just. Tror det är också delvis "starta-terminen" syndrom, dvs man har svårt att komma igång efter en längre ledighet, speciellt en som inte alls blev så avkopplande som jag hade hoppats. Kram (till Kiika å!!)
Marianne: mitt problem är att jag hemskt sällan klarar av att sova på dagen, oftast bara om jag är ordentligt sjuk. I går försökte jag, men det lyckades inte. Har kommit fram till att då jag (tack och lov rätt sättan) har dagar då inget fungerar och det känns som att gå i tjära, hjälper inte mycket annat än att försöka vänta ut dagen och göra så lite som möjligt. I dag är redan bättre, det lättade också att få svar på frågor av barnatillsyningsmannen. Nu ska vi fara och hälsa på mamma, blir skönt med lite "Action"! kram och tack för omtanken!
Skicka en kommentar