Jag tror bestämt sonen har en inbyggd "bloggradar". Så länge jag suttit och jobbat med texter (har ett "paket" på fyra texter på gång, deadline fredag, mellanrubriker och rubriker är nästan det allra svåraste, jag har svårt att uttrycka mig kort och koncist, som ni säkert märkt....fastnade nu, så jag tar paus) har han snällt sett på Bolibompa, genast jag tänkte att NU ska jag skriva några rader på bloggen - då hörs direkt hans små bestämda steg i trappan :). "Nä, tuti" sa han just, vilket jag antar betyder att han är trött, men försöker jag få honom att sova blir det bara gråt, skrik och till sist ger jag upp. Bäst skulle det vara att fara ut på promenad i vagnen, då brukar han somna rätt bra. Men jag är så innerligt trött på på- och avklädandet...vi var en sväng till butiken och köpte "tipufrön" (på minus på nätterna än och solrosfröna tog slut igår) på förmiddagen och jag har tänkt att vi ska hämta en potatissäck av min kusin på sena eftermiddagen - alltså skulle jag inte orka klä på honom här emellan.
Hurraa, han traskade in i sitt eget rum och jag hör honom tömma leksakslådor på golvet...en stund till...
Ööööh, vänta nu, vad har jag tänkt skriva om...Precis som Katri skrev i en kommentar har jag känt av förändringarna på sista tiden. Det har ju varit många turer redan i år, nu funkar det riktigt bra då hushållet äntligen är normalt igen - dvs skriker på städning mest hela tiden, men i allafall är det någotsånär fungerande. Trots att mamma nu behöver mera hjälp än före sjukdomen tycker jag inte det är så mycket sist och slutligen - det är mera det att komma ihåg att också fundera ut arrangemang för henne om jag är borta en längre tid på dagen.I går kväll lämnade jag rollatorn framför tröskeln till hennes sovrum - hon tog rullstolen dit och klarade av att gå med rollatorn sista stumpen till sängen (hon orkar inte få rullstolen över tröskeln). I morgon kväll då jag för D till hans pappa har jag beställt hemhjälp så hon får mat medan jag är borta. Tänkte utnyttja stadsbesöket till att fara och simma igen, det gör mig gott.
Nu sitter sonen bredvid mig, ville just att jag skulle ta ett foto på honom. "bläblädöblä" sjunger han och håller i en liten muminpappa, som jag borde hitta hatten till. "nä tuti, nä tuti, nä tuti" säger han nu med eftertryck - nu ska vi alltså försöka gå i säng. Hejsvejs!
20 minuter senare: här emellan låg jag raklång i sängen och ville inget annat än sova än stund, medan sonen klättrat upp i stolen och kommit på att man kan dra i...just så, nu kommer jag igen inte på ord, alltså fruktansvärt, "förhängen", nej, gardin, nej, solpanel, nå nej, alltså vad hemskt - det som man har i fönstren för att stänga ut ljuset!!!!! I det bandet drog han upp, ner, upp, ner, men kom till sist i säng och då jag sa till på skarpen att han ska sova och gick bort, så har han hållits där nu i ca fem minuter :).
Var var jag - såhär är det ju, man blir avbruten stup i kvarten, det är en av de svåraste sakerna med att ha barn, tycker jag. Jag antar att D nu också börjar bli i en sådan ålder att han borde läras att han faktiskt måste respektera det andra håller på med och inte avbryta. T.ex i morse lydde han faktiskt då jag sa att jag måste få läsa tidningen, han kan titta på tv eller leka med bilen. Vi hade en fruktansvärd dust en kväll när han inte ville låta mormor se på Emmerdale. Jag har nu tagit i bruk ett "lugna-ner-sig" ställe - några gånger har jag kånkat iväg med D till farstun när det riktigt kört ihop sig. Där sätter jag ner honom på trappan - senast en kväll när han inte på något vis skulle börja sova, fast klockan var mycket och han inte sovit på dagen. Ibland undrar jag om det skulle vara bättre att bara ge efter och följa honom och hans vilja, istället för att sätta hårt emot och till sist få till stånd ett skrik- och gråtscenario (som jag själv mår jättedåligt av), men sen får jag "flashar" från de fruktansvärda "Nanny" programmen, eller vad de nu hette - när brittiska Nannies kom till hjälpen i familjer med ohanterliga barn (som ju alltid berodde på oskickliga föräldrar). Tittade skräckslaget på dem som gravid och nu sitter de där i bakhuvudet med sina pekfingrar och skakar uppgivet på huvudet åt mina uppfostringsförsök.
Jösses, jag får skriva ostört...i söndags och måndags hade vi gäster i flera turer. På förmiddagarna Ds "flickvänner" med mammor - Gud, vad skönt att sitta och prata medan barnen stojar med sitt. Tycker ändå generellt att det är roligare och lättare med D nu än när han var cirka 1,5-2,5 år gammal. Bebisåldern var rätt härlig, men här emellan kändes det tungt, nu är det roligt när man får mera feedback ("mamma e dum" fick jag höra just den kvällen jag inte lät honom se video då mormor skulle se Emmerdale) och kan börja förundra sig över hans tankar och funderingar. Dessutom börjar han lite mera underhålla sig själv - jag hoppas, hoppas på att i sommar kunna gräva friskt i mina blombänkar, medan D gungar, gräver i sandlådan eller något dylikt.
Jaså, nyss kom en pigg lite krabat och stå bredvid mig - tittade mig spjuveraktigt frågande i ögonen, läste av min reaktion. Jag ger upp - jag har fått min tid vid datorn, dags att plocka fram mellanmål!
2 kommentarer:
Strunta i nannyprogrammen! Precis som alla andra "realityprogram" är de vinklade något fruktansvärt... och jag ger mej katten på att familjerna som är med knappt känner igen sin vardag när de ser sej själva på tv. Det är så lätt att klippa bort det positiva och bara ta med det som framhåller det som programmet lägger tonvikt på.
Det är å andra sidan rätt att hålla på vissa regler, man ska inte ge efter för utbrotten bara för att det är jobbigt för öronen. (Säjer hon som ibland låter minstingen göra som hon vill för att slippa spräckta trumhinnor...) Det är nog viljornas krig i den här åldern, D. och O. har ju bara en åldersskillnad på dryga två månader. Just med sovandet är jag benhård (fast inte med en del andra saker), för jag tror att barn måste läras att det dom känner är trötthet, jag tror inte dom förstår det själva. Vi har stridit hårt, men nu börjar lillis självmant ställa sej till sängs vid samma tid varje kväll. :)
Tack för kommentaren - skönt att höra annan syn på saken. Jag tror jag måste bli hårdare med sovtiderna, nu växlar det mera, men å andra sidan är dagarna olika beroende på om han är på dagis eller ej :(.
Skicka en kommentar