Nya vindar!

Jag behöver nytt utseende här på bloggen för att det bättre ska motsvara hur jag känner mig. Även om jag tycker det är snyggt och rent med vitt, så är jag helt enkelt inte en så eterisk varelse som jag skulle vilja vara. Jag vill ha FÄRG! :). Speciellt nu på våren.

De som följt min färd redan en längre tid vet att jag behöver omväxling med jämna mellanrum och jag är inte helt nöjd med denna sida, men det var det bästa jag kunde hitta ur mallarna för tillfället (så det kan bli ändringar än :). Skulle bland annat vilja att texten har mer utrymme, men vad jag vet kan man inte justera det. Och jag måste göra annat i dag är bara sitta vid datorn! Gillade jättemycket det förra fotot på mig och D - på en fotokurs sa ledaren att folk tycker om foton där de ser bättre ut än de egentligen gör :). Delvis är det sant med detta foto, rynkorna syntes inte på håll :), men jag tyckte också om bilden för att det finns så få på D och mig tillsammans. Men tiden går, D växer och jag åldras (:( ) - vill att bloggen också ska hänga med, så sommarbilden får vika för en färskare.

Jag har sovit rätt gott flera nätter nu och trots att D är borta detta veckoslut, har jag inte siktet inställt på vila, utan på att syssla och pyssla med allt möjligt som faller mig in - som bloggen :). Skrev ju redan lite om att en stor lättnad inträffat i mitt liv, något jag själv inte kunnat påverka. Orsaken till att jag började blogga mera anonymt finns inte mera, om vi säger så - och jag känner det klart och tydligt i mitt väsen, nästan som om en "ond närvaro" är borta. Låter väl dramatiskt, men det beskriver väldigt bra hur det känns.

Dessa tre år har lärt mig otroligt mycket om människor och människorelationer (och mig själv förstås...), vilket väl varit den djupare meningen med det hela - också det att jag måste lära mig leva med att alla helt enkelt inte tycker om mig :). Lite smärtsamt har det varit att också klippa av band till människor man räknat med som vänner - har funderat mycket på vad "vänskap" egentligen är för något. Jag antar att eftersom jag är ett ensamt barn och varit det mest hela livet, så har också vännerna varit så väldigt viktiga för mig som inte haft en partner och familj. Jag tror jag haft en tendens att "samla" människor kring mig för att vara säker på att jag inte en dag står där helt ensam - erfarenheten är ju att de flesta "försvinner" när de hittar en partner och bildar familj. Nu har jag själv mindre tid att ge åt andra och det har också påverkat mina relationer. Vissa finns med genom alla skeden och år och andra hjärtevänner "hoppar på" under färden (en varm, innerlig kram till er - känn er träffade!), andra byts ut, vilket är naturligt, men det är inte så lätt för mig att släppa taget och acceptera att det är så.

Men jag jobbar på att hitta grundtryggheten inne i mig själv och lita på att de människor som gör mig gott och vice versa också hittar till mitt liv utan att jag måste "jobba" för det. Nu när solen skiner där ute (fast snön lade sig på nytt i natt) och en liten vårstorm blåser bort det gamla och unkna, känner jag mig glad och stark. Livet är gott!