Harriet Löwenhjelm etc

Jag har läst väldigt lite dikter i mitt liv, på något sätt har jag behövt mera ord för att bli indragen i en text. Men jag har köpt antologier för att försöka träna mig lite. I kväll dök plötsligt några rader ur en dikt upp i mitt huvud och var tvungen att söka upp den, det var så ovanligt. Men den beskriver stämningen inom mig nu just:

Är jag intill döden trött,
ganska trött,
mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Lång var vägen, som jag nött,
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött,
ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.

Det finns flera verser, men det var de fyra första raderna som ekade i huvudet. Natten då jag sov två timmar har förstås påverkat resten av veckan och då jag dessutom fysiskt jobbat och haft rätt mycket att komma ihåg, så är jag väldigt trött nu. I natt borde jag få sova länge, så det är ok att släppa fram tröttheten nu (D är hos sin pappa). Det har varit en bra vecka, omväxlande och också social - vi har haft gäster två kvällar, väninnor med barn i Ds ålder, vilket har varit jättekul - att få prata med mamman medan barnen (nästan) roat sig sinsemellan. I kväll var jag också på avslutning i skolan där två ungdomar som jag företräder går.

Jag har inte skrivit något om företrädarkusen jag gick i Hfors, delvis för att den var lite förvirrande. Att vara företrädare är något som lite hänger i luften, vi har inga chefer, utan agerar rätt självständigt på arvodesbasis. De olika myndigheterna som jobbar med flyktingar var inte alltid av samma åsikt om vad som hörde till oss, det hettade emellanåt till under diskussionerna i samband med föreläsningarna. Till saken hör att Finland fått ta emot flera gånger mer flyktingar under det senaste halvåret än de senaste åren, vilket sätter en press på mottagandet. För mig personligen är det lite frustrerande att fokus ligger endast på den officiella biten - att vi är förmyndare för minderåriga främst när det handlar om att underteckna officiella dokument hos polis och andra myndigheter. Jag vill också vara en stödperson, även om det inte just inte alls poängteras i arbetsbilden och inte egentligen ersätts. Tror att vara handledare på en flyktingförläggning skulle passa mig bäst, men det är tyvärr omöjligt nu, eftersom det skulle handla om skiftesarbete och jag har ingen möjlighet att få "kvällsvård" för D. Men jag får fortsätta att försöka vara till stöd för dem av "barnen" som verkar behöva det, det ger mig själv väldigt mycket.

Slutar än med en strof av Harriet Löwenhjelm (1887 - 1918), som sagt, känner mig lite melankolisk på grund av tröttheten och hon sätter det till ords (hon själv var dödsjuk i tuberkulos då hon skrev detta, läser jag i antologin):

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.

...

Nu går jag och lägger mig, i morgon borde jag få planteringen klar. Trevligt veckoslut!